Den största julklappen

Arbetarrörelsens enorma framsteg under de senaste hundra åren, hade aldrig kunnat äga rum utan följande:
- Billig energi, i form av olja.
- Miljön, i form av den miljöförstörelse och exploatering det stigande välståndet - tack var den billiga energin - skapat.
- Exploateringen av Tredje Världens länder.

Om det endast vore den så kallade överklassen, som njöt välståndets gåvor, skulle inte de problem vi står inför vara särskilt stora. Olyckligtvis för vår jord, strävar i allmänhet de som inte har efter det andra har. Den billiga energin har gjort att stora delar av världens arbetare, kan hålla sig med snart sagt alla de attribut en förmögen människa omger sig med. Bilar, hus, platt-tv, datorer, mobiltelefoner. En förmögen människa skiljer sig inte längre från en arbetare, annat än genom det värde "marknaden" lägger i vissa varumärken eller lokaliteter.

Allt detta kan vi tacka oljan för. 2006 förbrukade mänskligheten ungefär 160 000 liter olja per sekund. Med ett genomsnittligt värde till kund på ungefär 10 kronor litern, motsvarar det nästan sex miljarder kronor i timmen. Av detta belopp är i många länder, bl.a. Sverige, oftast över hälften skatt. 2009 var statens skatteintäkter på icke förnybara energikällor 66 miljarder kronor.

Är detta rimligt? Låt oss titta på vad det är för energi vi egentligen funnit i jorden. En vanlig personbil har ofta 100-150 hästkrafter, en enorm mängd energi om man besinnar att en hästkraft utvecklas om man låter lyfta 75 kilo en meter rakt upp, på en sekund. Det är det inte många som klarar. En hästkraft motsvarar i sin tur735 watt. Det vill säga: du kan hålla 12 60-watts glödlampor tända, med hjälp av en hästkraft.

Den energi en människa förmår utveckla över längre tid, är ungefär vad som krävs för att hålla en sextiowatts glödlampa tänd. Tänk dig då ditt element, på tusen watt. För att hålla igång det krävs mer än tio mans arbete, eller, med ett annat gammalmodigt vis att räkna, två hästar.

Vi återgår till oljan. En liter eldningsolja har ett energiinnehåll på ca 9800 watt per liter, säg 10 000 watt, för enkelhetens skull. Som jämförelse kan nämnas att dagens största vindkraftverk är på drygt 2,3 megawatt(Enercon E82)*, motsvarande energiinnehållet i 20 liter olja, eller vid normal maximal energiutvinning energiinnehållet i ca 50 liter olja.(verkningsgraden, den energi du faktiskt kan utvinna, är normalt upp till ca 50 procent)

Vi förbrukar idag totalt energi motsvarande 330 terawatt, av denna mängd kommer 80-90 procent från fossila bränslen. Och samtidigt: vi får den mängden energi i stort sett gratis, av naturen. All vi behöver göra är att borra ett hål. Vi behöver inte ens pumpa upp det, oljan trycks upp av sig själv.

Med nuvarande energipris, för den ström vi få via elnätet, motsvarar energin ett värde av minst 100 miljarder per dygn, räknat på Sveriges tämligen låga energipris. Detta är värdet av den olja vi får av naturen. Räknat på de högraffinerade produkter vi får ur pumpen på macken, är värdet över 150 miljarder. Varje dygn, år ut och år in. På ett år blir det ca 50 biljoner kronor.

Men oljan är snart slut. Energi kommer att återfå sitt rätta värde. Banksektorns problem är att det är de som kommer att få ta de första smällarna av att energi börjar kosta pengar igen. Kapitaltäckningsgraderna är oerhört låga, i relation till de reella värdena, ty i en värld, med ständig tillgång på billig energi, finns alltid en trygghet i de ständigt framvällande oljefloderna. Mångmiljardbelopp pumpas bokstavligen dagligen in i ekonomierna och smörjer de ekonomiska systemen. Samtidigt genereras enorma skatteintäkter. Av världens tio största företag, enligt Fortune, är sex involverade direkt i energisektorn.

Då kraven på kapitaltäckningsgraderna är så låga, krävs att företag kontinuerligt genererar vinst. Det finns inte utrymme i västvärldens ekonomier för minskande vinster. Vinsterna gör det möjligt för bankerna att fortsätta sin utlåning. Men om den billiga energin tas bort, uppstår inga vinster, och då hotas ett finansiellt system där de utlånade pengarna till stora delar inte motsvaras av ett reellt värde.

Det som konkret kommer att hända, i det att oljan sinar, är våldsamma sociala omställningar för människor världen över, och eskalerande arbetslöshet. När oljans värde i form av skatteintäkter, drivmedel eller energi tas bort ur bokslut världen över, försvinner en mycket stor del av bankernas säkerheter. Det man gjorde 1971, då man avbröt Bretton Woods-samarbetet, var egentligen inte att man gav upp fasta växlingskurser, eller slutgiltigt begravde guldmyntfoten. Nej: man enades om att oljan skulle utgöra basen i världens ekonomi. I oljan skulle världens finansiella säkerhet finnas.

Men vilka kommer att drabbas? Ju högre förädlingsgrad ditt bidrag till ekonomin har, desto sårbarare blir du i tider av ekonomisk turbulens. Om ditt bidrag har ett värde i sig, blir det svårare för andra att exploatera det - att förädla det - och i så fall klarar du en ekonomisk kris bättre. Som vanligt kommer de som har kunskap därmed att klara sig bättre, än de som inte har det.

Arbetarrörelsens historia, är inte främst en berättelse om Marx, strejkrätt eller folkhemmet. Arbetarrörelsens historia är en berättelse om billig energi och om ingenjörsarbete. Om utvinning, raffinering och distribution. Om TV-apparater, bilar, hus, båtar, transporter, som alla plötsligt blev tillgängliga för gemene man, till ringa kostnad. Oljan har varit medlet för arbetarnas frigörelse i västvärlden. Miljön och människorna i tredje världens länder har betalat räntan.

Jag ber avslutningsvis läsaren att notera, att alla siffror avseende värden i denna text, är baserade på uppskattningar. De är inte exakt korrekta, men ger en indikation på vilka siffror det handlar om. Slutsatserna är mina teorier.

*) Finns upp till 3 Mw

Åsikter

Läser på Svensk-Koreanska föreningens hemsida, som säger att NordKorea är missförstått. Läser om sänkningen av Sheonan i vintras och NordKoreas inställning. Enligt NordKorea är kommissionen som utredde olyckan partisk. I kommissionen ingår bl.a. svenskar och kanadensare.

Läser vidare om GW Bush och hans dubbla examina. Samtidigt ser jag alla karikatyrer och nidbilder av honom i andanom. Hur korkad han ser ut i en installation som görs av någon tjej, sannolikt från Konstfack. Hon har klippt ihop bilder av honom, som alla består av pauser mellan ord. Bilderna är tagna under tiden efter 9/11. Han ser vilsen ut. Har han gjort som han gjort för att han är dum? Eller missar jag något?

Läser sedan om Egyptens och Jordaniens betydelse för Israels territoriella anspråk. Golanhöjder, Dödahavsrullar. Jesus värde som profet för muslimer. Judar som tror på Jesus. Judar som ännu väntar på den stora profeten. FN:s tankar runt skapandet av Israel. Sex-dagars krig. Konservativa makter. PLO. Arafat. PLO:s programförklaring, vilken bl.a. menar att en död jude är en bra jude. Den stora skillnaden i antal dödade i Israel i relation till i Palestina, där det senare lidit mångfaldigt fler dödsfall. Ser på kartan hur försvinnande litet Israel ter sig i en fientlig del av världen. Besinnar Iran, och Ahmadeniyads ord om förintelsen, och att Israel borde upphöra att existera. Läser i en italiensk tidning att Hamas bjuder in honom. Läser om Ship to Gaza. Israels fullt rimliga rapport. Ship to Gazas fullt rimliga rapport.

Ser på TV en intervju med Condoleeza Rice, som nu i dagarna, en tid efter GW Bush, släpper en självbiografi. Tidigare rektor för Stanford. Doktor i Internationell rätt. Utbildad konsertpianist. Kallar Madeleine Albrights pappa för en av de viktigaste människorna i hennes liv. Uttalar sig positivt om Hillary Clinton. Ger ett knivskarpt intryck. Kallades under Bush-administrationen för en av hökarna. Bar ett aktivt ansvar för kriget i Irak och Afghanistan. Andra röster menar att hon, i en enorm komplott som inkluderar Världsbanken, Bilderberggruppen och stora banker och företag, arbetat i imperialismens namn, för att berika sig och sina likar.

Jag läser om elallergiker. Deras taleskvinna säger att en stor del av forskningen inte är oberoende. Därför har inga samband kunnat pekas på då det gäller el och de påstådda allergikernas reaktioner. Och det är ju inte osannolikt. Att företag och institutioner inte strävar efter människors bästa, utan efter det som kan berika ekonomiskt eller gagna deras karriärer, är ju något som hävdas på många håll avseende många branscher. Somliga hävdar att hela vår massmedia är mer eller mindre köpt. Andra hävdar att läkemedelsbranschen är den ruttna potatisen. Andra menar att den väl fungerande kapitalismen är lösningen på sådana problem. På KPML(r):s hemsida läser jag om kapitalägarna. De drar sig inte för någonting.

Jutta Rabe hävdar att Estonia förliste pga. sprängning. På nätet finner jag mängder med information om att USA, dvs. kapitalet, låg bakom attentatet mot World Trade Center. De sprängdes en stund efter att planen flugit in i dem. Andra sidor gör sannolikt att flygplanet som åker in i Pentagon aldrig funnits. Men ingenstans ser jag personer i ledande befattningar, som tror på detta, vare sig till vänster eller höger. Det tycks vara en gräsrotsrörelse.

Lyssnar på Schyman, som säger att problemet är männen. Åkesson håller inte med, han säger att problemet är invandrarna. Guillou säger att problemet är kapitalägarna. Wennstam säger att vilken man som helst kan våldta. Sedan lyssnar jag på dr. Schellnhuber, Angela Merkels främste rådgivare inom miljöfrågor, han menar att väldens politiker saknar insikt i hur allvarliga konsekvenser de stigande halterna av koldioxid kommer att få. I Aftonbladet läser jag om hur CIA låtit spränga bort en hel ö.

Jag läser om Nicolai Tesla, och den fria energin. Att det visst finns utomjordningar, och att dessa varit här länge. Jag läser upprörda människors åsikter, om denna fria energi, och hur folket hindras från att komma åt den av kapitalet. Jag läser om det vi inte kan se, och om hur det påverkar oss. Jag läser om fattiga jordbrukar som skövlar skog i Amazonas djungler, för sin överlevnads skull.

Jag läser om avregleringar och privatiseringar, att det är de som är problemet. jag läser att det är de som är lösningen. Kloka välutbildade människor, på var sin sida. Jag läser kloka inlägg för rätten till abort. Jag läser kloka inlägg mot rätten till abort. Jag ser påven uttala sig om homosexuella, och en Jan Myrdal, som skarpt kritiserar USA:s interventioner i Indokina, nämner för mig okänd fransk filosof och avslutar med att homosexuellas rätt till adoption strider mot förnuftet.

Jag läser på republikanska föreningens hemsida: monarkin är odemokratisk och bör därför avskaffas. Jag läser om demokrati. Det betyder folkstyre. Någon hävdar att ett avskaffande vore odemokratiskt, då folkets majoritet bör bestämma, och inte ideologier.

Jag läser att det främsta problemet i vårt samhälle, är att människor inte är i kontakt med sitt inre jag, att kroppens energier inte harmnonierar. Vi måste slappna av. Att yoga är nyttigt för såväl själ som kropp. Jag läser om en dam, vars hela hem är fyllt av kristaller, och god karma, som hon uttrycker det. Hon tycker synd om de styrande som ingenting förstår, säger hon.

Jag läser att vi långsamt förgiftas. Hur vårt avstånd till naturen kommer att bringa oss i fördärvet. Jag läser att veganerna är idioter. Jag läser att civilt motstånd är enda möjligheten till reell folkmakt. Någon annan hävdar att lagarna är samhällets grund. Någon vill införa dödsstraff. Någon tror på hårda tag emot brottslingar. Någon annan säger att den som skadar skall ha vård, ty han mår inte bra.

Jag undrar vidare.

Vad är en drivkraft?

Vad har ett värde? Det är förstås avhängigt vem människan är. De flesta svarar umgänge, kunskap, trygghet, färre svarar pengar. Pengar svarar i allmänhet de som inte har pengar. Oerhört sällan strävar den som har pengar, i relation till sin omgivnings ekonomiska status, efter mer pengar. Pengar eftersträvas av den som inte har, och av representanter för aktieägare, vilken grupp inte är ett ämne för denna text, men som naturligtvis har en viktig del i kapitalismens avarter.

Idén om att människor inte strävar efter pengar, går stick i stäv med dominerande vänsterideologier. Dessa har byggt upp komplexa teorier, som visar på att det inte finns någon övre gräns, vid vilken förnöjsamhet börjar inträffa avseende mängden kapital. Enligt de teorierna kan man aldrig få för mycket pengar, eller rättare sagt: en kapitalist blir aldrig ekonomiskt nöjd. De baserar sig förstås inte minst på Marx teorier, och den styrande klassens makt över produktionsmedlen, där arbetarklassen – den fysiskt arbetande klassen – ägs av kapitalägarna – kapitalisterna. Idén om att en kapitalist aldrig kan bli nöjd, är den drivande kraften inom socialism och kommunism.

Man kallar det som händer kapitalet, då det överskrider ett för sitt samhälle visst socialt relaterat värde, för inflation. Det mister helt enkelt sitt värde. Beroende på vad dina intressen är, kan detta inträffa på en väldigt låg nivå, ekonomiskt sett. Anledningen är att man inte kan förverkliga sig genom pengar. Man kan inte heller förverkliga sig själv, genom att omvandla kapitalet till fysiska ägodelar. Så gott som undantagslöst förverkligar man sig själv, genom att öka sitt kunnande, att utveckla en färdighet, eller genom att socialisera med andra människor. Marx har också mycket riktigt pekat på vikten av förverkligande, och bl.a. konstaterat att människan förverkligar sig genom sitt arbete.

Låt mig innan jag går vidare, peka på en annan orimlighet, vilken ter sig ologisk i det att man besinnar att det kapitalistiska systemet, skall omvandlas till ett ekonomiskt jämlikt samhälle: hur avkapitaliserar man en kapitalist? Vad skall vi göra med kapitalisterna, då man tagit ifrån dem deras pengar, och delat ut dem till folket? Har inte de människor som inte har pengar, samma strävan efter kapitalet, som de som har? Här talas ofta om kapitalägarnas girighet, och man skulle då kunna beskriva kapitalet som en sjukdom, och att i det man tar kapitalet ifrån dem, så slutar de att sträva efter mer.

En stor del av den vokabulär vänstern använder för att beskriva kapitalisterna, handlar dock inte om att de betraktar kapitalisterna som sina jämlikar. Nej, kapitalisterna är sämre. De skall störtas med hjälp av revolution. De är ”girigbukar”, ”profitörer” och ”feta vita män”. Vad sker då med synen på dessa företrädesvis män, då de avpolletterats? Kommer de då att få den respekt alla andra får, som inte har några pengar? Och: kommer verkligen de som tidigare inte haft några pengar, att bli lyckligare? Säkert någon månad, därefter är inte längre pengarna det man strävar efter. Man kommer istället att sträva efter att förverkliga sig själv.

De gängse socialistiska teorierna säger dock att det kapital som omfördelas, skall kontrolleras av en stat. Det kommer i sin tur att göra att medborgarna i allmänhet inte känner att de har det kapital de tycker att de borde ha. Detta kräver en omfattande kontroll av staten, ty de medborgare som inte känner att de har del av statens pengar, och känner att statens pengar är medborgarens pengar, genom att staten lagt beslag på dem, i arbetarkampens namn, kommer att fortsätta att sträva efter pengar. Behovet av en statskontrollerad solidaritet blir i ett sådant samhälle oerhört viktigt.

Man bör också erinra sig om, att så länge det kan föreligga en skillnad i ekonomisk status, så kommer människor i ett system där det saknas pengar, att sträva efter den status pengar kan ge, givet återigen, att de ligger under en viss socialt relaterad nivå ekonomiskt

Men låt oss för ett ögonblick anta att en stat i ett socialistiskt samhälle, lyckas får en genuin förståelse hos sina medborgare, för att statens pengar, är deras pengar. Vad sker då? Som jag poängterat: den socialistiska staten är skapat under ett enda villkor: pengar är alltings mått, och pengar är det kapitalägarna strävar efter. Genom att ta bort pengarna ur ekvationen, och fördela dem mellan medborgarna, tar vi bort kapitalägarnas girighet, och därmed tar vi bort det ok arbetarklassen vilar under. Så långt är allt väl.

Människors strävan efter att visa sig bättre än andra, kommer emellertid naturligtvis inte att upphöra blott för att man tagit bort pengarna ur ekvationen. Marx kallade pengar för en reifikation av människors inbördes relationer, dvs. ett ”förtingligande”. Och på sätt och vis har han rätt. Problemet är att vi människor mäter oss i relation till andra människor på en mängd olika vis hela tiden. Vi strävar efter att vara bättre. Denna strävan kan ta sig en snart sagt oändlig mängd uttryck. Det kan handla om idrott, kunskap, skönhet, styrka, yrkesskicklighet. Någon kommer att vara bättre. Någon kommer att vara sämre. I ett samhälle utan pengar, uppstår så ett klassamhälle, baserat på den personliga dugligheten.

Inom vänstern finns en stor vurm för det intellektuella. De intellektuella är i allmänhet människor som aldrig ägnat sig åt vanligt arbete, inom den grupp vars intressen de säger sig företräda. De intellektuella slåss dessutom inbördes, över arbetarnas huvuden, om vilka teorier som håller måttet. Det nya klassamhället finns där redan. Det kommer att bestå av de som arbetar, de som behöver hjälp, samt överheten, den intellektuella eliten, som tänker åt de andra.

Förbättringen av den egna situationen, är det enda värdet. I ett abstrakt konstruerat samhälle eller finansiellt system, kommer de strukturer som finns, att förr eller senare fallera, och förhindra människors naturliga strävan efter att förbättra sin situation. I ett samhälle där de åtgärder man måste vidta för att förbättra sitt liv, inte är intuitiva, kommer de ekonomiska systemen att haverera.

Klein om Per Westerberg

I dagens Aftonbladet yrkar Helle Klein på att riksdagens talman, Per Westerberg, skall avgå. Anledningen är hans uttalande: "Jag tror att man alltid måste respektera hur svenska folket har valt. Man får försöka leva med det och samarbeta där det är möjligt." Helle Klein kallar uttalandet för "ett nedtonande av Sverigedemokraternas främlingsfientlighet".

Om Per Westerberg medvetet agerar för att tona ned Sverigedemokraternas främlingsfientliga sida, så skall han avgå. Och Helle Kleins intryck är uppenbarligen att han gör det. Men hur hade det sett ut om Westerberg uttalat sig på ett sätt som kanske legat Klein mer i smaken? Vi citerar Per Westerberg i en sådan påhittad verklighet: "Jag tror inte att man alltid måste respektera hur svenska folket valt. Man kan inte acceptera det och man får aldrig samarbeta(med ett sådant parti)."

Jag tror att vi inför den period som nu följer, skall vara försiktiga med att hävda att partier samarbetar med Sverigedemokraterna. Motioner kommer naturligtvis att resas som Sverigedemokraterna sympatiserar med. Ofta kommer stödet i övrigt att anta blockpolitikens former. Skall man då anklaga det parti eller det block som lyfter motionen, för att stödja sig på Sverigedemokraterna? Tyvärr har den politiska diskussionen i Sverige kommit att karakteriseras av klandervärda retoriska knep som "guilt by association". Den gör det enkelt att i ett svep avpolletera stora grupper väljare, och stänger vägar till dialog med exempelvis Sverigedemokrater eller personer inom den utomparlamentariska högern och vänstern. Om vi inte kan tala med dem, som vårt folk valt inom vårt lands gränser, varför skulle vi då kunna föra en dialog med diktaturer och teokratier i andra delar av världen?

Med Kleins logik framstår därmed utfrysning av element man inte gillar som vägen till framgång då det gäller inskränkthet och förtryck. Dock har det gång efter annan visat sig att det är en dålig metod. Dialog och utbyte är alltid det bästa för att bryta ned främlingsfientlighet och för att stärka demokratier. Om det gäller i Tredje Världen, borde det gälla i Sverige också. Vet att de som röstar främlingsfientligt ofta lider samma utanförskap som de invandrare vi misslyckats att integrera. Bjud med dem i samhället! Hur skulle det se ut i FN om vi uteslöt vissa länder från dialogen? Helle Klein skulle uppge ett ramaskri!

Ur mitt perspektiv hade det varit oförlåtligt om Westerberg uttalat sig som i mitt påhittade citat. Som talman åligger det inte honom att verka för något annat än att dem som getts utrymme i Sveriges riksdag också skall ges utrymme att verka. Det är dock folkets röst det handlar om. En talman som hade favoriserat ett enskilt parti, eller motverkat något, hade misskött sitt uppdrag. Som tämligen ofta tror jag att Kleins text är ett uttryck för goda tankar som utsätts för distortion av den över allt hägrande partipolitiken; en god åsikt kan aldrig yttras av en person från ett annat parti eller block än ens eget.

I många frågor är vi inte politiska varelser, utan människor och medborgare i ett demokratiskt land. Som sådana åligger det oss att acceptera folkets beslut. Allt annat öppnar dörrar till samhällen som domineras av sådant som Sverigedemokraterna står för: stigmatiseringar och fördömanden av människor bara för att de tillhör vissa grupper. Per Westerberg må vara en slem moderat, han har dock fortsatt rätt att uttala grundläggande idéer om vår demokratis grundvalar. Vi måste respektera svenska folkets beslut, även om vi inte personligen sympatiserar med dem.

En valvakas själ

Politik är den känslomässigt styrda logikens dans. Man vet inom sig att ingen har rätt, men ändå är övertygelsen stark, och förtrytsamhet byter plats med ilskan i det att opponenten gör en annan världsbild sannolik. Politik är känsligt på det viset, för någonstans försöker vi identifiera den goda människan, inom oss själva och i dem som vill att vi skall ge dem vår röst.
Kontentan blir mer känslomässig än man kanske kan tro, och än vad som kanske strängt taget är bra i en god demokrati. Men vägarna runt känslomässighetens problematik är få. Ingen kan överblicka alla aspekter i ett modernt samhällsliv, och av den anledningen blir vi styrda av annat än fakta, och av samma anledning är ideologier inte stort mycket mer än ett spel för skrivbordsfilosofer.

Själv lägger jag min röst till höger. För mig handlar det om att jag har förtroende för deras förmåga att öka människors möjligheter till arbete o trygghet. Dessutom: jag har ingenting gemensamt med socialdemokratins företrädare. De inger inget förtroende. Det mest flagranta uttrycket för detta uppstod efter det att de flesta rösterna var räknade.

Mona Sahlin har äntrat scenen. Katastrofsiffrorna är ett faktum. I publiken, som övervägande består av kvinnor i 25–40-årsåldern, är många rödgråtna. Kameran filmar Mona Sahlin i det att hon läser upp sin syn på valresultatet. Skickligt lägger hon fokus vid Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, det egna partiets tillkortakommande försvinner och blir till intet - åtminstone utåt - i relation till det mörkblå hotet. I kulissen tittar bokstavligt talat Östros fram. Bredvid Mona Sahlin på scenen står Nalin Pekgul. Så långt är allt en valvaka, utan särskilt anmärkningsvärda inslag i mina ögon.

Så plötsligt förändras hela mitt intryck av socialdemokraternas valvaka. Sahlin pratar några sekunder, sedan avbryter hon sig i väntan på jubelrop och applåder. Och Nalin Pekgul dirigerar applåderna. Med tom blick som snabbt tittar än hit än dit ut över folkhavet, utan att i övrigt röra en min, applåderar hon energiskt då Sahlin tystnar. Klappklappklappklapp. Hårt och intensivt. Då Sahlin skall börja tala igen slutar hon tvärt, för att strax börja igen då hon tystnar. Klappklappklappklapp! Inte ett minspel, inte ett leende, inte en tår. Bara en tom blick och ett uttryckslöst ansikte.

Och jag undrar: vad betyder det? Är det hennes sätt att visa stor glädje inför valarbetarnas kärleksyttring? Ja, det är det uppenbarligen. Men vilken känsla vill hon förmedla? Ibland tittar hon på Sahlin, som politruken på ledaren. Jag tänker: hon respekterar inte valarbetarna. Hon är förbannad över en förlorad makt. Det är ilska i hennes hårda tomma applåder. Inte kärlek.

Jag kan inte se samma bild framför mig i något annat parti. Vänsterpartiet, kristdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, miljöpartiet, centern. Jag kan inte se samma scenario utspelas. Någonstans är ju dock människor viktigare än politik. Någonstans måste vi lägga politiken åt sidan, och le mot dem som kämpat, och hylla det fina i människor, och inget annat tillfälle är väl bättre än precis efter ett valresultat. En intensiv politisk period är avslutad, En ny står för dörren. Ett stormens öga i det politiska livet. Jag kommer aldrig att lägga min röst på ett politiskt parti som inte ens i en stund som den kan visa känslor inför dem som gjort grovarbetet, utan blott styr dem i en hård kall applåd.

Skall narkotika legaliseras?

Finner mig själv ifrågasättandes det kloka i att ha förbud mot narkotika av olika slag, som de ser ut i Västvärlden. Kokain, heroin, amfetamin och andra likande droger är samtliga nedbrytande för människor, det är väl känt. Märklig är dock inställningen att alkhohol och cigaretter skall undantas från de hårda reglerna.

Enligt Dagens Medicin dör en av tio invånare i EU av alkoholrelaterade sjukdomar. Dödsfall i sjukdomar relaterade till tobaksrökning är dubbelt så vanliga. I Sverige dör varje år 7000 personer i förtid pga tobaksrökning. Samhället dras med enorma kostnader i följderna av det socialt accepterade bruket av tobak och alkohol.

Bruket av narkotika är dock inte socialt accepterat. Användarna finner man avseende heroin och amfetamin liksom andra liknande tyngre droger, bland de utslagna i samhället. Kokain å sin sida brukas oftare som "partydrog"; kändisar och utefolk i allmänhet använder drogen för att få sig en kick de upplever att de inte kan få igenom lagliga droger. I Sverige var 2004 161 dödsfall drogrelaterade.

Hur många dödsfall hade vi haft om droger var lagliga att använda? Inte så många sannolikt. "Våra" droger är alkohol och tobak, ty det var de som var socialt accepterade då våra lagtexter författades, och vårt moderna samhälle började byggas. I andra länder röker man hash eller tuggar kat istället. Det beror på kulturen.

Vad som gör drogfrågan så allvarlig är att vi igenom våra förbud vållar död och lidande i de länder narkotikan produceras. Vi göder också enorma karteller och våldsamma krig mellan konkurrerande narkotikaproducenter. I Mexico har över 13000 människor mördats i knarkkriget sedan 2006. Varje mur vi reser iform av förbud eller hårda gränskontroller höjer insatserna i knarkkriget, och hur många liv räddar vi? Är det inte så att samhället genom sina förbud skapar en air av spänning runt drogerna som i själva verket attraherar ungdomar och andra påverkningsbara grupper, mer än de verkar avskräckande?

Vår hårda alkohollagstiftning är ett exempel. De som missbrukar hade sannolikt missbrukat även om alkoholen varit helt fri. Och om vi jämför missbrukssiffrorna med andra länder ser vi snabbt att effekten är begränsad.

Om vi legaliserade narkotika i Sverige och i andra länder där bruket av mer förädlade droger är populär, skulle narkotikan bli värdelös, och bränslet till knarkkrigen - pengar - försvinna.

I Sverige skulle det vid ett sådant scenario åligga staten att tillse att kokain och andra liknande droger var helt värdelösa, exempelvis genom att låta tillgången vara mycket god. En lina kokain skulle på krogen kosta några kronor. Den häftiga auran skulle därmed effektivt försvinna. Lyxbrukarna skulle ägna sig åt annat, och blott dem med reella missbruksproblem skulle återstå. Det skulle då bli mycket lättare att identifiera dem, och ge dem den hjälp de behöver.

För den vanlige medborgaren skulle vardagskriminaliteten minska, genom att brukarnas ständiga sug efter pengar att köpa knark för skulle upphöra. Polismyndigheten skulle kunna spara stora summor, och vi skulle dessutom förstöra en stor del av marknaden för inhemska rivaliserande gangstergäng.

Det är inte fakta som hindrar oss, ty all fakta i form av mänskligt lidande pekar på en legalisering. Det som håller oss tillbaka är vår kultur, och vad som är accepterat i den, och vad som inte är det.

Skrivandets våndor

Känner än en gång hur dålig man blir på att uttrycka sig, då man inte skrivit på ett tag. Hade ett par ljusare stunder i vintras, där mina tankar syntes både stå i viss relief till de gängse, med vederbörlig humanistisk udd, samtidigt som jag ibland tycktes kunde vända orden så att mina texter också blev intressanta att läsa.

Men det är inte utan att man tvivlar på sin förmåga. Inte minst då det finns så många väldigt duktiga skribenter. Ta Johan Hakelius, Per T Ohlsson, Henrik Berggren. Där finns en kunskapsbredd, en annorlund vinkling och ett gott huvud.

En lösning är ju förstås det ständiga skrivandet. Övning ger färdighet. Och förstås ett ständigt läsande. Kunskap kunskap kunskap! Men tiden räcker ju inte. Tusen är de andra sysslor som kallar på ens uppmärksamhet, dessutom: jag vill inte skriva för skrivandets skull, jag vill skriva för att jag vill delge en tanke, som jag finner särskilt intressant. Och om man skall vara lite självkritisk: de flesta av ens tankar är inte särskilt intressanta.

Sedan tycker jag mig skönja en anmärkningsvärd sida hos mig själv: trots att jag ständigt pekar på vikten av att vara ödmjuk, och att ständigt ifrågasätta sina egna åsikter - vilket jag också gör - så hamnar jag gång efter annan i polemik. Varför? Det kan finnas några olika anledningar: antingen förstår folk helt enkelt inte min grundinställning eller också uttrycker jag mig och ger ett helt annat intryck än jag tror.

Jag är tvärtemot min far då det gäller dessa frågor. Pappa drog sig inte för att kalla folk korkade. Det har jag aldrig gjort. Men ibland tänker jag: kanske att jag är för undfallande. Det är ju dock så att alla åsikter inte kan vara korrekta. Nackdelen med att fördöma en annan ståndpunkt är att då har jag ju också större svårigheter att nå fram med mina egna.

Sedan är det detta med att bli dömd också: jag upplever att jag ofta blivit ganska hårt dömd, på olika vis i olika sammanhang, beroende på vem som hållt i domarklubban. Det kan man nu i allmänhet inte göra så mycket åt, vad jag emellertid inte vill, är att bli dömd beroende på var mina politiska sympatier ligger. Jag har mången gång märkt att då jag sagt vad jag röstar på, så är det jag har att säga inte intressant längre. Dessutom är det inte kul att diskutera med de flesta högermänniskor (utom med dem med lite unken människosyn). Jag vill diskutera med vänsterfolk, ty deras tankar finner jag oerhört intressanta. Men det tycks hela tiden som om de dömer mig. Jag förmår inte fånga deras intresse på samma vis som de fångar mitt.

Min senaste text nedan är ju sannerligen inget språkligt mästerverk. Den har dock ett litet intressant korn. Kanske kan jag vidareutveckla den vid tillfälle.

Något om genusvetenskap

Fann mig nyligen i en diskussion angående svensk genusforskning, vilken jag anser förfelar sitt mål och syfte på flera vis. Låt mig poängtera: jag delar naturligtvis, i likhet med de flesta idag, den självklara uppfattningen att män och kvinnor skall vara jämställda, på alla plan. Det är inte ens någon frågeställning. Frågan är hur man når dit.

En väsentlig anledning till att man misslyckas, menar jag, är den överdrivna fixeringen vid hur en man är och beter sig, och varför det är felaktigt. Man låter det alltid vara "mannen" som det objekt som utför dåliga ting, ty det är "mannen" som påverkas menligt av det samhälle som byggts upp av en sedan länge mansdominerad värld. Detta i enlighet med idén om könet som social konstruktion.

Innan jag för mitt resonemang vidare:. vi människor är oerhört anpassningsbara. De flesta av oss påverkas omeldebart av det sällskap vi omger oss med. Var och en av oss hade - givet vissa betingelser - kunnat utvecklas till allt från fullblodsnazister till hula huladansare med oskylda bröst och dyster syn på rättsskipning. Så så långt bär det sociala könet sannolikhetens prägel.

Vad jag finner så anmärkningsvärt är den ständiga fixeringen vid mannen. Först och främst måste man för att kunna diskutera mannen, ha en definition. Frågan är alltså: hur definierar genusforskningen en man? Om jag förstått saken rätt, är en man en kvinna som pga vissa kroppsliga företräden, påverkas på ett visst vis av sin omgivning, så att hon börjar bete sig illa mot systrar, vilka inte bär på dessa yttre företräden. I det följande tänker jag kalla honom för henne, ty det är ju dock han som beter sig illa och i princip alltid underpresterar, därmed måste hon vara normen. Dessutom är ju han en hon, det är bara det att hon är förstörd av sociala konstruktioner.

Vad jag finner märkligt, är att man ständigt bortser från de andra influenser hon kan påverkas av. Hon kan ju ha hamnat i fattigdom, hon kan vara intelligent eller korkad, hon kan vara arbetslös ellr handikappad, hon kan vara kroppsarbetare eller framgångsrik chef.

Alla dessa faktorer borde ju rimligtvis påverka henne också. I det att man diskuterar hennes förtryckande av den andra gruppen borde man väl också inbegripa dessa influenser? Det är ju dock så att om hon är framgångsrik och lycklig, så är sannolikheten högre att hon beter sig som folk. Hela människor skadar ju inte, som bekant. Fast somliga hävdar att det inte gäller om det avser en kvinna med manligt kön.

Från den lite mer extrema feministiska rörelsen har höjts röster på temat om att hon som person, i princip är förstörd pga det hon fått mellan sina ben. Roks har till exmpel hävdat att våldsamma "män" inte skall ha vård: de är ju födda med annat kön än kvinnor, och därmed förstörda av den syn kapitalismen har på kvinnor som är födda med maskulint kön. De resurserna skall man istället lägga på kvinnor med feminint kön. Detta i enlighet med idén att vilken kvinna som helst, som fötts med maskulint kön, kan vara benägen att med våld föra in detta i sådana kvinnors kön som fötts med ett feminint dito, eftersom kapitalismen förstört dem.

Vad man kan undra är vidare när den delen av kvinnorna, som fötts med maskulint kön, började anse sig förmer än dem som fötts med feminint. Vad föranledde en sådan utveckling? Om vi går långt tillbaka ser vi ju i och för sig inte riktigt ut som vi gör idag. Vi har ju som art varit annorlunda och på ett lägre utvecklingsstaium. Vissa arter har ju väldigt stora skillnader mellan den individ som till det yttre är maskulin - "han" - och henne. Det har visat sig då man försökt påverka djur att bete sig på olika vis - dvs. dressera dem - så blir det svårare och svårare ju oinetlligentare djuret är. Det tycks som om det hos vissa djurarter finns även en psykisk genetisk "han" med ett annorlunda genetiskt relaterat beteende i relation till henne.

Människan har ju vid något tillfälle varit på det stadiet. När blev han "han", eller rättare sagt, en hon med maskulint kön?

Något jag också funderat på är detta med den sexuella upphetsningen. Vad skall vi bli upphetsade av? Som sociala konstruktioner har förstås samhället bestämt det för oss. Hur skall vi då bygga ett samhälle där sexuell upphetsning råder vid rätt tillfälle och vid rätt anblick eller känsla? Ja, det har ju förstås med värderingar att göra. Bröst är asexuella, och blott en socialt konstruerad sexuell zon, det torde de flesta av oss kunna skriva under på. Men vad skall vi tycka är sexuellt? Skall vi objektifiera de kvinnor som bär maskulint kön, eller skall vi avobjektifiera de kvinnor som bär feminint kön? Om man träffar en tjej på krogen, hur skall man veta att man inte attraheras på ett vis som illvillig kapitalism inpräntat i oss, utan verkligen attraheras av en annan människa. Och vem är snygg och vem är ful? Frågorna är många...

Själv tror jag på en enklare världsbild: alla människor är olika. De är elaka, snälla, handikappade, vita, färgade, utvecklingsstörda, kommunister, barn, fascister, vuxna, kvinnor, fattiga och män. Bland alla dessa grupper finns mängder av överlappande hegemonier och förtryck, som beror på olika problem vårt samhälle har. De flesta ideologier och ekonomiska teorier liksom sociala diton är skrivbordskonstruktioner som vi aldrig till fullo kan genomföra i samhället, och som dessutom bara fungerar och förstås av en liten grupp i samhället och dessutom i allmänhet konstrueras och diskuteras av människor som aldrig varit ute i arbetslivet. Liberalism, genusvetenskap, kommunism. Exemplen är många. Att hänga upp sig på den konstruerade skillnaden mellan män och kvinnor tar uppmärksamhet från viktigare förtryck. Genusvetenskap är ett samhälles sätt att tänka, ungefär som politiska ideologier, inget annat.

Det viktigast är att vi människor alltid är olika och att ingen ingen ingen är bättre, viktigare eller mer värd än någon annan. Man eller kvinna? Vem bryr sig?

Dunkelt i dunklet

Tillbringade natten i en scoutstuga vid sjön Mjörn. En aftonpromenad under höga tallar gav en förnimmelse av livet och döden, och deras ständiga växelverkan.
Tallar med sina rötter djupt nedsjunkna i döda rester av andra livsformer, och även av levande organismer. Där finns bakterier, småkryp, svampar, gräs, örter, klätterväxter, fyrfotingar, maskar och en hel mängd olika livsformer. Gemensamt för dem alla är att de konsumerar sig mot sin död. Somliga lever av det som är dött, men ändå kan ge energi. Andra konsumerar liv.

I detta lever tallen. Den slår rot och växer - unik och olik alla andra tallar i världen - sträcker sig mot solen, genomgår sin livscykel och dör sedan. Som andra organismer på sitt vis. Som en fascinerande fond, skänker de stora talens magi evolutionens dova bakgrundston. Jordlagret är på många håll massivt. Miljarder ton rester av det som levt, och av lägre stående organismer. På detta regnar det, blåser, lever och dör. Det kommer stormar, vargavintrar, stekheta somrar, normala vintrar, blöta vintrar. Och åren går. Cykeln upprepas igen och igen och igen, vid sidan om andra kortare och längre cykler. Istider kommer och går, liksom andra cykler varav vilka många vi inte ens förmår identifiera.

Stora temperaturväxlingar kan också äga rum över en dag. Vatten avdunstar på vissa ställen, och blir kvar på andra, vilket i sin tur ger livsrum för olika arter som anpassar sig efter solens åtkomst. Vatten har också många speciella egenskaper som frigör mineraler, och förändrar landskap. Allt från vatten som fryser i jord, till det som spränger berg, eller dånar mot en klippa under en storm. Till vatten som rinner långsamt i en bäckfåra, brusar i en fors, eller faller från ovan som snö. Vattnet bänder, tynger, lättar och spränger. Grenar bryts, träd faller, stenar flyttas från strandkanten och släpps av smältande is ute i sjön. Berg vittrar långsamt sönder. Och hela tiden värmer solen vårt klot. Solen med sin livscykel. En bland oräkneliga miljarder, och med en storlek vi aldrig kan förstå. På sommaren bringar ibland här uppe i norr denna enorma gassamling vattenånga att avdunsta. Då vattenångan når kallare luftlager kondenseras den och bildar moln, vilka vackra sommardagar med stor avdunstining kan ge upphov till stora elektriska potentialskillnander; åskmoln. Solvindar och soleruptioner - protuberanser - påverkar i sin tur också vår atmosfär.

Samtidigt skapar solens strålar turbulens i jorden atmosfär; luftmassor rör sig, och vi kallar det vind. I kombination med jordens rotation skapas cykler av vandrande lågtryck. Dessa ger upphov till väta, upptorkande, högtryck och blåst. Erosion och nedbrytning helt enkelt. Den ständiga förändringen. Den ständiga döden. Det överallt härskande livet.

Livet är inte så gammalt som jorden, men vi kan ändå ta klotets ålder som utgångspunkt för ett litet intressant räkneexempel. Säg att jordklotet är fem miljarder år gammalt, och låt oss jämföra med en bilmotor. En bilmotor roterar i marschfart med ca 3000 varv per minut. Det gör 180 000 varv per timme eller - om man kör dygnet runt - 4320000 varv per dygn. Om man kör ett helt år i sträck är man uppe i drygt en miljard varv. Långt mer än någon bilmotor någonsin behöver användas. När man står och lyssnar på en motor låter det som om allt går väldigt snabbt, och det gör det ju också. Kolven åker upp och ned 50 gånger i sekunden. Det går egentligen obegripligt fort.
Omsätt varje kolvslag eller vevaxelvarv med ett år, och tänk på allt som hinner hända i naturen på ett år. Solens växlingar under ett dygn, temperaturförändringarna och livets alla skeenden hos miljoner arter. Vår värld har genomgått fem gånger så många cykler som vår bilmotor som vi lämnat igång i ett år på 3000 varv.

Här har vi nyckeln till evolutionens kraft. Evolutionen har någonting som vi som utsätts för dess kraft inte har: tid. Det finns ingen skapelsens krona. Allt är statt i ständig förändring.

Detta tänker jag på då jag går där i dunklet under trädkronorna. Jag känner mig försvinnande obetydlig. En liten liten kugge i ett maskineri av ständig utveckling. Människan är ett icke planlagt test av evolutionen, liksom hyenan eller tallen. Vi saknar betydelse. Vi finns, men utan plan och bakomliggande tankar.

Och jag tänker på alla de strukturer som byggts upp av människor. Sociala strukturer, juridiska strukturer, politiska strukturer, ekonomiska strukturer. Alla är de stadda i förändring. Och jag tänker på ägandet av marken jag vandrar på. Det ägandet. Vad är det? Är det viktigt att äga mark? Vem äger mark mest, den som har minnen av den, som känt dofterna under barndomens lek, eller den som köpt marken för att där odla skog? Ibland känns våra strukturer så oerhört konstruerade. Vari ligger kärnvärdet? Vad är pengar? Var är arbete? Vad är verkligt?

Jag famlar lika mycket i de funderingarna som jag gör i de tidigare. Människor slår varandra, stjäl av varandra, älskar varandra, sliter, tänker, förtvivlar och förökar sig. Sexualdriften styr och ställer, liksom strävan efter mat. Äta och föröka sig. Och dö. En ständig utslagning och ett ständigt värderande pågår. Människor hyllar vissa egenskaper, och fördömer andra. Men icke alls homogent. Evolutionen låter flera experiment pågå samtidigt. Men utan mål.

Jag funderar vidare: våra mänskliga strukturer kommer ju att upphöra. Men när och hur? Över tid kommer inget skapat av människohand att finnas kvar. Hur går vi under? Och: är vi genom vår förmåga att anpassa saker efter den fas i evolutionen vi just nu befinner oss, stående ovanför den? Kommer vi att sätta stopp för förändringen av våra fysiska företräden, genom alla de bekvämligheter vi omger oss med?

Samtidigt tror jag inte alls människan är bräcklig. Människan är som myran. Då katastrofer inträffar upprättas genast reservlösningar. Människan kämpar på, och gör allt hon kan för att fortsätta att utveckla sitt liv. I det finns en viss tröst: så länge det finns kluriga människor så rör vi oss nog framåt, på ett vis som är positivt för artens individer.

Men så snuddar jag vid de svindlande tankar man hade som liten. Som man stött åt sidan för att man inser att de egentligen inte går att tänka. Var kommer alltifrån? De första partiklarna, elementarpartiklarna. Energin. Vad är den för något? Allt kan ju inte bara finnas hela tiden? Visst: säg att allt började i Big Bang. Men hur? Vad? Går det att alls förstå?

Jag går där på min lilla stig i dunklet. Och jag inser att jag verkligen inte förstår någonting. Livet är en gåta, och jag är en liten liten bricka, som utsätts för många olika krafter samtidigt, både från min biologiska organism, och mina tankar, som från naturen, andra människor och fysikaliska fenomen. Jag kan knappt greppa en enda av dessa influenser, och summan av dem är obegriplig. Det går inte att förstå. Det finns inget att förstå. Vi är små knoddar i ett gigantiskt experiment, utan slut, och utan början. Om vi har tur lever vi tills vi blir gamla. Då kommer åldern och stjäl våra förmögenheter. Om vi har otur dör vi förr. Som en sinister touch har vi också en utpräglad förmåga att känna sorg och saknad efter artfränder, såväl dem vi mister till livet som dem vi mister till döden.

Jag hör någon ropa. Jag vänder tillbaka. Jag älskar och lever just nu. Den eviga meningslösheten får fortsätta att ha sin gång på egen hand.

Lite om principer

Jag har ibland hävdat att man inte skall ha några principer. En princip, eller ett allmänt förhållningssätt, går sällan att applicera på en konkret situation. Ideologier är ett exempel; de är inte intressanta i vardagen över huvud taget, eftersom ingen ideologi på ett effektivt sätt kan beskriva ekonomiska mekanismer i en stat.

Dock tror jag ändå att vissa principer, eller axiom måste finnas. Ett av dem är förstås respekten för var och en människa, och att människans värde aldrig kan påverkas vare sig med onda eller goda handlingar. Du har precis samma värde som människa om du gör gott, som om du gör ont. Om man alltid har den grundinställningen så slipper man mycket huvudbry på många olika områden, och minskar konsekvenserna av ihopblandning av handling och person.

En annan sådan princip är yttrandefriheten: du skall få säga eller skriva precis vad du vill, så länge du inte förtalar en viss person. I övrigt: ordet är fritt.

En annan princip är att aldrig säga något ont om en annan människa. Man skall säga gott, och om man inte kan det är det bättre att tiga still.

Konspirationsteorier; en revival

Det är inte ofta man i svensk och europeisk media träffar på seriösa texter som försöker vederlägga konspirationsteorierna om att det var USA och kapitalet som själva som låg bakom 9/11. Det kan i första hand finnas tre orsaker till det:
1. Kontamineringsrisken. Risken för att du, som etablerad journalist eller skribent, sänker dig i dina kollegors och allmänhetens ögon genom att ens befatta dig med konspirationsteorierna.
2. Det hopplösa i att argumentera mot konspirationsteoretiker.
3. Det strider mot annan bättre konspirationsteori. Om denna orsak lägger jag ut texten nedan.

Är konspirationsteoretikerna värda att ta på allvar? Skall man ta diskussionen med dem? Enligt uppgifter när över 30% av USA:s befolkning åsikten att deras egen regering var direkt inblandad i attentaten. I Sverige för idéerna en något mer tillbakadragen livsföring, och syns mest hos den extrema vänsterns hemsidor och tidningar. Själv kan jag något tycka att detta med konspirationsteorier är bra, och att de vittnar om ett i grunden välmående samhälle. För att kunna verka som konspirationsteoretiker, eller för att kunna verka som en aktiv medborgare över huvud taget, krävs en viss standard. Är du förtryckt av din stat lägger du knappast din tid på att fundera på om du är det, det är ju uppenbart. Om det inte är uppenbart får du naturligtvis ta dig en funderare på om du kanske är det i alla fall, och hur du skulle vilja bygga samhället så att det förtryck du upplever dig leva under kan bringas att försvinna.

Parallellt med teorierna om USA:s inblandning i 9/11 finns det en uppsjö av andra konspirationsteorier. Ibland krockar de, och i dessa krockar kan då spridas ett lite förklarande sken in i konspirationsteoretikernas dunkla värld. Igår kväll sändes på SVT:s Kunskapskanalen en intressant dokumentär vid namn "USA efter Bin Ladin". Filmen, som följdes av en paneldiskussion, diskuterade vilket ansvar USA själva hade för attackerna den 9/11 2001. Till grund för programmet låg Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och det kalla kriget.
Sovjetunionens invasion skedde för att stödja den marxistiska regimen mot fundamentalistiska muslimska krafter; Mujaheddin. Oavsett vad vi tycker om de olika ideologiska maktcentran under det kalla kriget, är det ostridigt så att de tog sig territoriella anspråk. Varje sådant anspråk från den kommunistiska sidan bemöttes med kraft, och fullkomligt utilitaristiskt från västvärlden, med USA i främsta ledet. Korea, Vietnamn, Warzawapaktens medlemsstater, Afghanistan med flera regioner; alla är de områden där striden rasat mer eller mindre blodigt.

I Afghanistan var situationen annorlunda än vid de övriga konflikthärdarna: sida vid sida med kampen om kapitalet, som det till syvende och sist var och är frågan om, fördes den religiösa striden. I det att USA tog Mujaheddins parti tog man också den islamska fundamentalismens. Kommunismen sågs som ett större hot än religionen. USA:s ansträngda relation till Iran efter det att shahen störtas, liksom de allt starkare till Mellanösterns stora sorgebarn, Israel, gjorde förstås inte situationen bättre.
Över en miljon afghanistanier dödades i kriget. Man kan fråga sig om det inte hade varit bättre att låta Afghanistan vara, att låta Sovjetunionen invadera och lägga landet till sina förtrogna. För mig är inte frågeställningen enkel, men det är uppenbart att USA såg invasionen som ett mycket allvarligt hot, och på Afghanistan som en nyckelstat i regionen, helst mot bakgrund av de sviktande relationerna till Iran. Sovjetunionens brutalitet mot Mujaheddin var dessutom enorm, något som alltid föder motstånd, och på samma sätt som vi idag ser olika svårdefinierade motståndsrörelser i Irak och Pakistan, för att inte tala om Afghanistan, hade förstås Mujaheddin kämpat på på egen hand, och freden i Afghanistan hade knappast gynnats.

Sovjetunionens reträtt 1989 sammanfaller med östblockets fall. En framgång i Afghanistan hade inte förhindrat det, och ett lite mjukare Ryssland hade i så fall suttit med en svår konflikt på halsen. I slutändan är det sannolikt, enligt mig, att USA:s intervention möjligtvis påskyndade slutet, men att Sovjetunionens och sedermera Rysslands situation hade blivit ohållbar i alla fall. Sovjetunionen och USA lämnade ett land i fullkomlig förödelse, och de illa sammanhållna olika krigsherrarna åt sitt öde, häribland Usama Bin Ladin, som deltagit i striderna mot Sovjetunionen. Skillnaden mot 1979 var att man nu hade en enorm tillgång på vapen, men också på invalidiserade och traumatiserade offer. Pakistan blev ett land som kom att tjäna stort på kaoset som stormakterna lämnade efter sig. I stormakternas frånvaro utvecklades dessutom ett inbördeskrig 1989-1992.

Kan man säga att USA:s agerande i Afghanistan och Mellanöstern mot bakgrund av detta bildade grunden till 9/11? Ostridigt är att man lämnade landet åt sitt öde, och åt krigsherrarna att göra upp sina dispyter på egen hand. Men vilken skuld hade dåvarande Sovjetunionen? I mina ett ojämförligt mycket större ansvar: det var Sovjetunionen som attackerade, och de var säkert inte omedvetna om de möjliga konsekvenserna. En kommunist eller en kapitalist gör liten skillnad i extremistens ögon.

USA har varit utilitaristiskt i sin utrikespolitik under efterkrigstiden, och det straffar sig, särskilt då man har med religiös fanatism att göra. Fundamentalister frågar lite efter om deras liv skulle förbättras av att man gick från teokratins ekonomi till marknadsekonomi. Marknadskonomin är rent utav i sig av ondo; genom att den bygger på rätten att ta ut ränta strider den mot Koranens påbud. Man kan också undra hur mycket den starka gudstron hos amerikanska presidenter påverkat deras syn på USA:s uppgift i världen. Bush d.y. har själv tillstått att "I have a mission from God" och myntat begrepp som "ondskans imperier".

Den amerikanska utrikespolitikens hänsynslöshet då det kommit till att hålla Sovjetunionen stången skulle alltså på basis av det ovanstående, och genom vad som lyfts fram i Kunskapskanalens dokumentär och på flera andra platser, ha bildat grunden till 9/11. Och tankegången är inte svår att förstå, men som Magnus Norell, forskare på FOI, konstaterar i debatten efter programmet: de enda som kan hållas till svars för attacken är de som utförde den, så vida de är vid sina sinnens fulla bruk. Jag har svårt att inte stödja den åsikten.

Att USA själva bär ett indirekt ansvar för 9/11 på basis av ovanstående är en konspirationsteori som är ganska lätt att ta sig till, särskilt om man inte sympatiserar med den agenda landet står för, och materialet som visar på de problem USA skapat för sig själva i länder som Afghanistan genom sin oförmåga att handskas med islamsk fundamentalism är omfattande. Men: hur skall man få ihop det med att den populära teorin att USA, för att tjäna pengar och för att låta toppar inom näringslivet sko sig( bl.a. den nye arrendatorn på World Trade Center), lät iscensätta attackerna själva?Det torde vara påtagligt svårt, och det är sannolikt ett av svaren till frågan jag ställde i början av denna text: De konspirationteoretiker som framträder mest inom svensk och europeisk media har i huvudsak valt bort idén om att USA ligger bakom iscensättandet av attentaten därför att den är svår att få ihop med USA:s härjningar i Mellanöstern. Man missar helt enkelt för många poänger genom att hävda det.

Hur det kommer sig att medier i USA i större utsträckning tycks hävda Bush-administrationens direkta iblandning i 9/11 är en annan intressant fråga. Jag finner det inte osannolikt att det har att göra med religionens stora roll, och ett mer polariserat samhälle. För amerikanen är ondska inte blott och bart ett religiöst begrepp, utan en del av samhället, och konflikten mellan de goda och de onda krafterna är en ständigt pågående kamp. Det finns de som hävdar att man till detta skall lägga en apokalyptisk syn på sakernas tillstånd: livet är en kamp, och strävandenas resultat kan när som helst läggas i spillror. En "frontline-mentalitet" i vilken var människa är sig själv nog och inte kan lita på något, utom att död och förintelse lurar runt hörnet vad han än tar sig före. Det kan bidra till att förklara skillnaderna mellan de europeiska och amerikanska synsätten inom åtskilliga områden; från kriminalvård till klimatpolitik. Det goda kommer till den som förtjänar det

Något om Homo Sapiens och artens kärleksliv

Om vi bara går några få år tillbaka i tiden, eller blott förflyttar oss geografiskt, finner vi könsroller vi i Sverige betraktar som fullkomligt förlegade. Mannen är där den promiskuöse som försöker ha samlag med så många som möjligt - polygami är ett exempel på en lösning man i vissa delar av världen funnit rimlig - och slåss med andra män om kvinnornas gunst. Kvinnan å sin sida väljer nogsamt vilka som skall få hennes uppmärksamhet, och är mån om att välja ut den bäste, på vissa kriterier som vetenskapen har svårt att sätta fingret på. Mannens preferenser tycks ha varit enklare att definiera då de generellt verkar handla om det visuella intrycket av kvinnan. Detta genomsyrar hela vårt samhälle på olika vis, exempelvis i det att man anträder en utekväll. Kvinnan klär upp sig och gör sig tilltalande för ögat, medans mannen visar på sin duglighet genom att slå hårt, hoppa högt eller säga något klipskt. Så fungerar det i naturen, och så har det fungerat för människan under 99,99 procent av dess existens.
Vad ger det för uttryck i det moderna samhället? Hur lyckas vi med moderna synsätt ta loven av dessa yttringar? Sådär tycks det. Några teman återkommer gång efter annan:
- Kvinnan är intresserad av kärleken eller attraktionen till en annan människa generellt, och drabbas mer sällan av svårare fall av svartsjuka mm.
- Mannen jagar ett objekt, och fixerar sig vid en kvinna, och hemfaller därmed lättare till våldsbrott mot kvinnan samt svartsjuka. Då han vunnit henne, och vet att hon är hans, går jakten ofta vidare, efter som målet sällan skänker ro.
- Män tenderar att vara otrogna
- I det att barn satts till världen minskar ofta kvinnans sexuella lust.

Detta tar sig uttryck på olika vis. Då mannen växer upp läser han pornografisk litteratur, då kvinnan växer upp läser hon tidningar om kärlek. Kvinnan drömmer om den stora kärleken, och fantiserar om ouppnåeliga idoler. Mannen fantiserar under sin uppväxt om specifika tjejer i sin omgivning. Kvinnan vill vara uppvaktad, gärna av flera, ty i det känner hon sig attraktiv. Mannen vill ha en kvinnas gunst, ty i det känner han sig attraktiv.

I det att en relation sedan uppstår, blir ofta kvinnan oerhört sviken om mannen utför en sexuell handling med en annan kvinna. Mannen å sin sida är mycket känsligare för kvinnan känsloyttringar: kan han känna sig säker på att hon verkligen är hans?

Hur påverkar detta då samlivet mellan två personer? Då mannen känner sig säker på en kvinna, börjar han fokusera på annat, det kan vara olika intressen eller andra kvinnor, vilkas gunst han ännu ej fått. Kvinnan behåller å sin sida fokuserar på den man hon godkänt, tills det att barn sätts till världen. I det vänds hennes fokus mot barnen, ty då är hennes viktigaste roll biologiskt att vårda dem. Mannen känner sig då ofta lite bortskuffad, och det sexuella rinner ut i sanden. För mannen ökar i och med detta tendensen att söka efter andra kvinnor.

Rent biologiskt innebär detta också att det ofta är skillnad i förälskelsedelen mellan en man och en kvinna. Kvinnan är lycklig och mer harmonisk över att ha KÄRLEKEN och över att ha EN man i obestämd form. Mannen är glad över att ha KVINNAN. Eller med andra ord: kvinnan vill känna sig eftetraktad och få uppmärksamhet generellt, mannen vill känna sig utvald och speciell av en person.

Eftersom världen är orättvis, finns det också några olika trix och knep som både man och kvinna kan använda sig av för att få mer uppskattning. För båda könen handlar det om att vara lite onåbar eller lite ofokuserad på föremålet ifråga. Om mannen inte visar så mycket ömhetsbetygelser i en relation, så kommer han att få mer av sin partner, som då oroas och försöker kompensera, och vice verca. Ungefär samma gäller på krogen; den kille som inte visar särskilt mycket intresse, eller är allmänt ofokuserad eller rent utav smått otrevlig, får lättare det motsatta könet att bli intresserat, något som det skrivits många böcker om. Om man är en tölp, ful eller helt enkelt osocial, går det också utmärkt att kompensera med en stor plånbok, eftersom den på ett enkelt vis tillfredställer det biologiskt viktigaste kravet: trygghet för kvinnan och hennes familj.

En ytterligare komplikation, som också genomsyrar hela vårt samhälle, är att kvinnans främsta företräden, ur ett biologiskt perspektiv, försämras med åren. Hon blir inte lika tilltalande för männen helt enkelt. Dessutom upphör hennes fertila period mycket tidigare än mannens. Mannen har däremot kvar sin attraktionskraft både genom det faktum att kvinnor inte främst går efter utseende, som männen gör, utan också genom att mannen rent biologiskt är kapabel att tillgodose artens fortlevnad även högre upp i åldrarna. Faktum som omsätter mångmiljardbelopp varje år inom skönhetsprodukter och plastikoperationer, och som också gör att vi mycket ofta ser parrelationer där mannen är långt äldre än kvinnan.

Slår man samman det ovanstående är det inte svårt att besinna att parrelationer på många vis är omöjliga i längden. Man och kvinna strävar efter olika saker, och tillfredsställs på olika vis kärleksmässigt i en relation. Den kanske viktigaste lösningen för att få en parrelation att fungera mot denna bakgrund är att man blir varandras bästa kompisar i en relation. I så fall tar man loven av biologins ofta förödande konsekvenser för långsiktighet. Förälskelsen måste inte bara förbytas i kärlek, utan även i djup vänskap. I den ömsesidiga förståelsen vinner man kraft att köra över våra urgamla destruktiva drifter.

Sist: det ovan sagda är inte blott politiskt inkorrekt, det bortser medvetet från en oändlig mängd andra aspekter som kan läggas på mänskliga relationer. Men avsikten var inte att skriva en uttömmande beskrivning över parbildningsprocesser hos människan, utan helt kort göra en reflektion kring vårt biologiska arv, och dess konsekvenser för oss i det att vi närmar oss en annan person mindre platoniskt.
Tillagt 100610: Tycks som om vetenskapen ger mig rätt: http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article7279009.ab

Respekten för människan

Fann mig själv igår i en diskussion om respekt. Jag å min sida hävdar att man måste respektera alla människor. Att man måste respektera livet en människa getts, och att man aldrig får dagtinga med det. Det vill säga: man får aldrig trampa på en annan människa; kränka, skada eller döda.

Min opponent höll med mig, men hävdade å sin sida att vissa människor kan man inte respektera. Som exempel anfördes pedofiler, våldtäktsmän och mördare. Det är många som delar den åsikten, men det bjuder in tung problematik, och inbjuder också till svåra gränsdragningsproblem: vilka skall vi respektera, och vad skall vi göra med dem som vi inte respekterar?

Antag att vi definierar vissa brott, som sådana som avhänder brottslingen den respekt för den egna personen han annars hade förtjänat. Ta grov våldtäkt exempelvis. Vi bestämmer att den som gör sig skyldig till grov våldtäkt inte förtjänar respekt av samhället. Men hur har vi då tänkt oss hans rehabilitering? Kan vi någonsin släppa ut honom i samhället igen? Att respektera en annan människa är ju att bygga honom som människa. Att inte respektera en annan människa är att långsamt göra sönder honom. Vem är mest benägen att gå ett brott: den hela eller den trasiga människan?

Dessutom finns en stor risk i att dela upp människor i dem vi kan respektera, med hänvisning till att de inte har gjort sig skyldiga till vissa våldsbrott, och i dem som gjort sig skyldiga till vissa våldsbrott och på så vis förbrukat respekten för sin person. Detta tankesätt återfinner man överallt i samhället, och många juridiska system har det inbyggt i sin rättskipning - en typ av stigmatisering som påminner om religionens uppdelning i goda och onda människor. Är du en ond människa, dvs. en sådan som ej förtjänar respekt, så är du i princip utdömd. Du får skaka galler tills du dör, eller dödas av staten. Men frågorna står på rad: vad gör vi med en människa vi inte respekterar? Hur identifierar vi vilka vi skall respektera? Vilka brott är ok? Grovt bedrägeri? Grov stöld? Vanlig misshandel? Grovt vållande till annans död? Jag ser omfattande gränsdragningsproblem om man inte bestämmer sig för att alltid respektera andra människor. Man måste alltid respektera livet och dess okränkbarhet, oavsett hur vedervärdiga vi tycker att dess yttringar ter sig.

Ett annat problem handlar om den psykiska hälsan hos förövarna. Så gott som alla dem som gör sig skyldiga till grövre brott lider av psykisk sjukdom på ett eller annat vis. Ofta är de traumatiserade av en svår barndom. Själv hävdar jag exempelvis att pedofiler generellt skall betecknas som psykiskt störda. Och en psykiskt störd människa måste vi väl respektera? Var drar vi gränsen? Lösningen är förstås att inte behöva dra någon gräns.

Men, hävdade min opponent, med en ordvändning som starkt påminde om klassisk högerretorik, var och en människa har ju sitt eget fria val: man kan alltid välja att inte misshandla eller våldta någon. Till detta kan sägas att det helt visst är så att man har ett ansvar för sina handlingar(ungefär samma ansvar som var och en människa har att noggrant fundera över hur man egentligen bygger en bättre värld). Ta mannen som gör sig skyldig till grov våldtäkt. Låt säga att han är helt nykter, ej känner brottsoffret och ej är utsatt för grupptryck. Han våldtar för att han vill våldta. Det är hans beslut att begå det fruktansvärda övergreppet.

Har han i det förverkat rätten att respekteras som människa? Absolut inte, däremot har han kvalificerat sig för omfattande vård. För vi tror på honom som människa, även om vi föraktar hans handling. Om vi inte trott på honom som människa, dvs. inte respekterat honom, så hade vården varit meningslös. Då hade det varit bättre att låsa in honom för gott. För vad hade alternativet varit? Att släppa ut honom efter ett par år, där han blivit ytterligare nedbruten som människa? Efter ett par år där kriminalvården förklarat för honom att han är en dålig människa? Han hade sannolikt inte mått bättre. Han hade med visshet varit benägen att återfalla i kriminalitet.

Men straffet då? Skall man inte bestraffas om man begått ett grovt brott? Jag tror att straffet då det gäller tyngre kriminalitet är helt meningslöst. De flesta som gör sig skyldiga till grövre våldsbrott exempelvis, gör det oaktat om de riskerar ett hårt straff - USA är ett strålande exempel på detta. Det handlar mycket mer om hur samhället byggs, och om hur man tar hand om brottsoffer - som ofta själva kan bli förövare om de inte tas om hand av samhället. Skolväsendet, föräldrar, och relationerna till samhället i övrigt är också oerhört viktiga komponenter. Straff avhåller aldrig någon från att begå ett grövre brott.

Straffet är viktigt då det kommer till Svensson, som kanske kör lite för fort, fuskar med deklarationen eller struntar i att betala parkeringsavgiften. För att straffet skall fungera måste brottslingen ha något att förlora. Om du aldrig respekterat dig själv, och aldrig respekterats av andra, har du inte särskilt mycket att förlora.

Låt mig sist lyft fram fallet med killen i Bjästa, som våldtog två tjejer. Invånarna i Bjästa var initialt på hans sida. Folk kunde inte tro att en person som han gjort sig skyldig till våldtäkt. Man visade bristande respekt mot tjejerna och dömde dem med utgångspunkt från klädsel och deras liv i allmänhet. Sedan svängde pendeln åt andra hållet, i det att Uppdrag Granskning uppmärksammade fallet. Nu blev det killen som fick spott och spe, och kallades för allt möjligt. Men varför diskutera deras personer över huvud taget? En person har begått ett fruktansvärt övergrepp mot en annan människa, men detta övergrepp har inte påverkat vare sig förövarens eller offrens värde som människor över huvud taget. Förövaren förtjänar, liksom offren, den djupaste respekt som människa. Handlingen är en annan sak. Handlingen är fruktansvärd, och vållar en annan person djup psykisk smärta. Och den handlingen har inte utförts av en människa som mår bra.

Det kan inte sägas för många gånger: man kan fördöma handlingar, brott och idiotiska påhitt hur mycket man vill. Man kan kalla dem vad man vill, man kan häva ur sig allt hat man har. Det är helt okej. Men man kan aldrig hata en människa, man kan aldrig fördöma en människa. Det finns inga bra eller dåliga människor. Det finns människor, och en människas värde är absolut.

Jag avslutar genom att upprepa vad jag sagt förr: en hel människa skadar inte, och en trasig finns det aldrig någon anledning att göra illa.

Marstrands attraktionskraft

Det är spännande varje år när blickarna riktas mot Marstrand, vid evenemang som Volvo Ocean Race eller sommaren matchrace-tävlingar. Under dessa perioder översvämmas Marstrand av människor, och hotell och restauranger är fullbelagda. Men det varar bara några få korta dagar, sedan plockas tälten åter ner, och VIP-folket åker vidare.

Vad tjänar vi egentligen på dessa stora evenemang? PR-värde pratas det om. Men vad är det för PR-värde att folk med röda byxor som äter gratismiddagar i tältet vid Södra Strandverket talar väl om Marstrand? Inget alls. Det vi behöver är att den vanlige besökaren talar väl om Marstrand. Det är den vanlige besökaren med sin familj som borde vara våra verkliga VIP-gäster.

Men hur välkommen känner han sig om han kommer till Marstrand idag under en stor seglingstävling, exempelvis? Inte alls. En stor del av parkeringen är märkt ”VIP-parkering”. Parkeringen är svindyr, och sedan blir det den långa kön till färjan, för att komma över till Marstrandsön. Väl på plats i Marstrand slås man ofta av det höga prisläget generellt – en ofrånkomlig del av sommarstaden, men också ytterligare en aspekt som inte bidrar till att man känner sig mer välkommen.

Vi har en stor tillgång, som dragit publik i många år: ön som sådan. Resten är upp till oss. Om vi vill locka folk, måste vi visa att det är Andersson med sin familj som vi vill ha hit. Marstrand bör andas ett stort ”Välkommen till oss”, eller ”Tack för att du väljer Marstrand!”. VIP-grabben klarar sig själv, och som seglingsintresserad har han säkert kondition nog att gå en bit till sin bil på VIP-parkeringen.

Men vi måste ju värna de stora evenemangen i Marstrand, säger någon. Visst skall vi göra det - men Marstrand klarade sig alldeles utmärkt på den tid då vi nöjde oss med Marstrandsregattan. När man kommer till Marstrand skall man känna sig välkommen och omhändertagen! Speciellt om färden skett kollektivt och man inte kan stava till Nimbus.

Magnus Bredelius

Lite om rättsskipning

I dagarna värderas Johan af Donners klandervärda beteenden under sin tid i Röda Korset juridiskt. Igår bad han offentligt om ursäkt. Jag har inga egenliga personliga reflektioner i detta, men tycker det är tråkigt att han vållat sin organisation så stor skada. Någonstans har det uppenbarligen slagit helt slint, som det gör hos människor ibland - på en mängd olika vis.

Nu var det dock inte det jag skulle skriva om, utan om det att skipa rätt, och vad som är ett straff. En rättegång leder ju ofta till förödande konsekvenser för den åtalade, och det är ju så det skall vara. Det är så det måste vara, även om jag - som jag nämnt i tidigare artiklar - är starkt kritisk till straff. Jag ser hellre vård och uppbyggnad av människan.

Fundamentalt för vårt samhälle är att människor inte får kränkas. Människor skall respekteras för sin särart, oavsett kön, ras, socioekonomisk status, sexuell läggning, handikapp etc. Och så skall det förstås vara, allt annat är ju omöjligt. Men: ändå känner sig väldigt många människor illa behandlade av vårt samhälle, och de kan sällan peka på exakt varför. Samhället blir en oformlig koloss på lerfötter, som de inte kan slåss emot, men som dikterar hela deras liv.

Vi kan väl ta Donner som ett exempel. Vi vet inte vad han kommer att få för dom, men den blir säkert kännbar. Men domstolens ledamöter kommer aldrig att kritisera honom. De kommer - säkert rättmätigt - att ge honom ett hårt straff, men de kommer att "respektera" Donners person. Samtidigt vet ju Donner och alla andra i rättssalen att det finns ord för det Donner gjort. Man skulle kunna kalla honom tjuv, idiot eller döskalle. Domaren skulle kunna läxa upp honom och förklara för honom vilken idioti han ägnat sig åt. Men det gör vi inte, ty Donner kanske skulle bli ledsen.

Men kanske skulle Donner inte alls bli ledsen. Han skulle få en tydlig markering av vad samhället egentligen tycker. Nu slussas han i en fluffig mjuk värld vidare till sitt straff, och alla respekterar honom och hans person djupt på vägen. Visst, det är väl jättebra! Men hans liv är ju ändå i en hemsk och kritisk fas. Kan det inte vara humanare att slå näven i bordet, och sätta ord till den genomgripande handling samhället just är i färde med?

Ett område där jag tror detta skulle vara verkligt effektivt är inom ungdomskriminaliteten. Ungdomar behöver någon att respektera. Ofta ger de den respekten till någon fräsig profil "på gatan". Det svenska rättsväsendet repekterar de knappast alls, ty det de möter är en fluffig mjuk organisation, som förstör deras liv, utan att säga sin åsikt. "Vi vill dig inget illa, vi respekterar dig djupt, men se så, nu får du traska in på den här anstalten några år".

Vi borde kanske oftare sätta ord till samhällets handlingar. Det har ju inte med bristande respekt att göra, snarare visar samhället att det verkligen bryr sig. Brottslingen exempelvis, kan ha ett behov av att bli sedd, även om det är en svavelosande reprimand han får. Den fluffiga respektfullheten kan säkert föda vanmakt, och en vilja att skaka om hela systemet: ty det är ju uppenbart att samhället fördömer min handling - men ingen tycks ju tycka något om MIG!

Sammanfattningsvis: samhället styr våra liv, och är ofta brutalt. Det kan vara bättre ur en rehabiliteringssynpunkt om detta åtföljs av ett ärligt och rättframt språk, som ett komplement till den juridiska sakprosan. På så vis kanske vi kan få exempelvis unga kriminella att respektera vårt samhälles värderingar lite mer. Nu fluffas många sönder i ett hav av vanmakt, där den ende som vågar ta bladet från munnen, är ledaren på gatan. Den personen blir den som respekteras, och därmed den dömdes enda bräckliga trygghet, till vilken han kommer att återvända efter sin tid som frihetsberövad. Slår vi näven i bordet visar vi att vi bryr oss om, något som många gånger kan vara långt viktigare än överdriven omsorg om den personliga intergriteten.

Vad karakteriserar en våldtäktsman?

Tankar flyger och far kring Wennstams böcker. Hon har ju till och med döpt en av sina böcker till "En riktig våldtäktsman", med innebörden att det inte finns någon riktig - typisk - våldtäktsman. Wennstam berättar exempelvis om sitt besök på Bärby ungdomshem. Hon beskriver hur hon förgäves försöker finna några särskilda gemensamma drag hos grabbarna hon intervjuar. Hon skriver om hur hon uppfattar killarna som "vanliga". Senare skriver hon om alla kvinnor hon träffat som blivit våldtagna av "fina killar". "Krogragg som tagit med dem till stans finaste adress och där förgripit sig på dem"./.../"Kvinnojourer runt om i landet möter varje år kvinnor som utsatts för övergrepp av söta killar, blyga killar, snälla killar, populära kollegor, omtyckta pappor, ansedda politiker, högt uppsatta företagsledare, söner till högt uppsatta företagsledare, kändisar, tv-personligheter". Temat är samma som tidigare: vem som helst kan våldta. Budskapet börjar sjunka in i mig, och jag förfäras än en gång över det kön jag tillhör. Och det är ju en viktig del av Wennstams budskap: vem som helst kan vara en våldtäktsman. Man kan aldrig veta, ty ingenting tycks karakterisera dem som gör sig skyldig till det fruktansvärda brottet våldtäkt.

På så vis kan man konstatera att våldtäkt tydligen skiljer sig starkt från andra våldsbrott. Så gott som alla som begår våldsbrott lider av lindrig psykisk störning på ett eller annat vis. Det finns även en avsevärd signifikans då det kommer till rena tillgreppsbrott, i relation till psykisk status och socioekonomisk ställning. men inom området sexualbrott finns det inga sådana förenande faktorer, utom en: våldtäktsmännen är män.

Det finns dock ett undantag i Wennstams resonemang. Ett inom vilket jag håller med henne helt eftersom jag verkligen tror att vi människor är summan av våra upplevelser. Undantaget uppstår då Wennstam börjar diskutera invandrare, och deras överrepresentation i brottsstatistiken. Jag å min sida vill hävda att man generellt är benägen till våldsbrott, inklusive sexualbrott, om man av olika orsaker inte känner sig som en fullgod samhällsmedborgare, eller lider av utanförskap av annat slag. En usel invandrarpolitik har lett till högre kriminalitet i de kretsarna. Wennstam skriver om anledningarna till invandrares överepresentation i brottsstatistiken just på det temat:
"Just utanförskap är också något som jag hört nämnas gång på gång från psykologer och andra som arbetar med sexualbrottslingar - inte bara utanförskap i den meningen att de inte släpps in i det svenska samhället./.../ Det skapar dålig självkänsla, som i sin tur kan skapa förutsättningar för kriminalitet och övergrepp. Utanförskap är nog en av de mest destruktiva krafterna en människa kan utsätta sför under ett liv, och är det några som är utanför i vårt samhälle så är det just svenskar med invandrarbakgrund." Wennstams slutsats: "Det är absurt och rakt igenom vidrigt att ett våldtäktsoffer skall behöva betala för vad andra svenskar gjort, men det här sammanhanget existerar".

Här, äntligen, identifierar alltså Wennstam något som är tydligt karakteriserande för en våldtäktsman med invandrarbakgrund: utanförskapet, och svenskarnas behandling av honom. Något liknande karakteriserande för "helsvenska" våldtäktsmän har dock inte Wennstam kunnat finna. Vem som helst kan våldta, om han är helsvensk.

Självklart är det inte så. Jag säger det igen: en helsvensk våldtäktsman är naturligtvis lika misshandlad psykiskt som en med invandrarbakgrund. Det är helt enkelt en delvis trasig människa som våldtar. Därmed går det, och jag baserar mig på Wennstams resonemang, självfallet att identifiera vilka som skulle ha större tendens att begå en våldtäkt, eller ett sexuellt övegrepp.

Men vad driver Wennstam att argumentera som hon gör? Jag kan inte tro att Wennstam egentligen inte håller med mig i mina funderingar kring detta, ty de är ju i linje med samhällets syn på brott och gärningsmän i allmänhet. Så: vad driver henne? Hur går hennes resonemang egentligen?

Hur skall man betrakta en våldtäktsman?

Det är för mig inte helt klart. Å ena sidan känner jag mig starkt övertygad om att det är störda människor som våldtar. Människor som är psykiskt skadade av de erfarenheter livet gett dem, möjligtvis i kombination med generiska egenskaper - men där trampar vi på djupt vatten, så vi ignorerar den tråden. Å andra sidan finns det dem som hävdar att vem som helst kan vara en våldtäktsman, Katarina Wennstam är en av dem exempelvis. Det heter ofta i hennes böcker att en våldtäktsman många gånger är både snygg och populär och framgångsrik. Väletablerade killar. De är i så fall inte alls skadade, utan blott och bart män.

Det är ju bekymmersamt i så fall, om vi använder ordet till bristningsgränsen. Wennstam menar exempelvis att man tidigt måste förklara för män att ett nej är ett nej, på samma vis som man under uppfostran visar på korrekta beteenden i andra hänseenden. "Fy, inte våldta!" liksom. Men om det är så: då kommer ju en hel mängd män att våldta ändå, eftersom vi människor, företrädesvis männen, har relativt svårt att följa lagar och regler till fullo. En mycket stor andel av oss kommer att vara lagförda den dag vi dör, för olika brott. Det torde följaktligen vara en farlig väg att vandra för kvinnan. För det är ju henne vi vill värna.

Ett annat problem med denna syn på mannen, är att det då framstår som tydligt att kvinnan verkligen alltid måste vara rädd. Och då inte rädd för att gå den mörka gatan hem efter krogbesöket, utan rädd för den trevliga killen som hon dejtar. Efter en tid kanske monstret dyker upp, och börjar slå och våldföra sig på henne. Det kan man ju aldrig veta, enligt denna syn på mannen. Det finns faktiskt inga ledtrådar alls för kvinnan med avseende på hur hon kan lita på en man med denna utgångspunkt. Ofta hörs historien om hur kvinnan träfar en man som ter sig väldigt trevlig, uppmärksam och romantisk, efter en tid förändras han dock, och fram träder den andra sidan av mannen.

Wennstams syn på mannen som generellt sett en potent våldtäktsman är en del av en tämligen välkänd genusempiri, som varit på tapeten förr. Det är från den skolan vi finner uttryck som "män är djur". Jag citerar från Wikipedia med avseende på programmet Könskriget som sändes i SVT:
Roks kritiserades också för att alltför lättvindigt ta till sig teorier om satanistiska nätverk genom att hänvisa till våldsforskaren Eva Lundgren vars forskning har utövat ett stort inflytande på organisationen. Dessutom framkom att organisationen arbetar aktivt för att könsmaktsordningen skall vara den förhärskande feministiska teorin i Sverige, och att man därför motsatt sig behandling av våldsamma män. Detta, eftersom man hävdar att resurser och uppmärksamhet som borde ägnas offren då används till förövarna och framför allt för att detta kan riskera att de misshandlande männen beskrivs som sjuka och avvikande och på så vis hota könsmaktsordningsperspektivet; att män slår kvinnor för att behålla makten över dem och bara använder den mängd våld som behövs för detta och i många fall klarar av att dominera utan att gå så långt som till att misshandla.

I en intervju i programmet deklarerade Ireene von Wachenfeldt sin uppfattning om att "Män är djur".

Det är följaktligen ingen harmlös åsikt Wennstam ger uttryck för. Om hon har rätt, skäms jag för, och känner avsmak för mitt kön. Helst som jag redan tidigare visat på dess underlägsenhet i ett modernt samhälle.

Utanförskapets makt

Majoriteten får inte vara fördomsfull, men anklagas för att vara det i tid och otid. Minoriteter får dock ge uttryck för snart sagt vilka fördomar och beteenden som helst, de har carte blanche genom att de tillhör just minoriteter. Exemplen är otaliga. Samtidigt tillhör vi ju alla minoriteter på olika vis. De som är i minoritet känner också ofta ett utanförskap. Det utanförskapet ger större spelrum att säga saker som kan synas aparta, eller utföra handlingar som den luddiga majoriteten kanske inte sympatiserar med.

Dessutom: som minoritet, om man känner sig annorlunda, men accepterat det efter viss vånda, så förutsätter du gärna också att andra har svårt för att acceptera dig som du är. Du kanske kommer från ett brukssamhälle, där det att vara homosexuell är påtagligt annorlunda. Du har svårt att acceptera din homosexualitet inför dig själv, och inser att karlakarlarna på fabriken kommer att le i mjugg åt dig, och peka på dig med sitt sketna finger. I det att du sedan går över gränsen gör du det fullt ut, och räknar med att andra har fördomar om dig. På så vis stärker du dig i ditt utanförskap. För reaktionen är alltid bättre än tystnaden, i det att man fattat ett svårt beslut.
Men faktum är ju att karlakarlarna på bruket också är en minoritet. De befinner sig i sitt eget utanförskap. De vill gärna markera mot sina chefer och kvinnor, och överdriver då sina karlakarliga tendenser. Jargongen är rå men hjärtlig som det brukar heta, med allt vad det innebär; en förstärkning av den identitet man valt, som aktivt inbjuder till fördomar och visst utanförskap då det gäller tillträde till andra mer subtila världar. I en värld där kunskap och vikten av att respektera varandras olikheter blir allt viktigare, och där kvinnan tar allt mer plats, går tåget dock ifrån dem.

I SydSvenskan idag kan man läsa om en kvinna som valt aktivt att inte skaffa barn, redan som 25-åring. Jag förstår om hon upplever att det är ett stort beslut, men återigen, om jag ser till mig själv: vad har jag med det att skaffa? Hon bygger också en förväntan på omgivningen att den skall reagera på ett visst sätt. Hon vill och förutsätter att den skall reagera på ett visst sätt, för det är ett stort beslut för henne.

Samtidigt är tystnad, eller en helt utebliven reaktion på ett tungt beslut ännu värre. - Jaha, du är homosexuell? För resten, vet du om det är Desperate Housewifes på TV ikväll? - För helvete människa - reagera! Bli upprörd! Att erkänna min homosexualitet är mitt livs viktigaste beslut!
Om man känner sig annorlunda, vilket vi alla gör ibland, är det lätt att läsa in reaktioner hos andra människor, som ger legitimitet åt våra egna funderingar om vårt utanförskap. En inbillad fördom är bättre än en stillsam acceptans.

Så spär man på sina egna fördomar om andra människors reaktioner så gott man kan, genom att tro sig utmana andras fördomar. Och visst - det kommer alltid att finnas en gräns att passera. Men var finns den gränsen idag? För de allra flesta, låt oss kalla dem för majoriteten, går den inte vid homosexualitet, transsexualitet, kvinnliga gruvjobbare, eller bajskonstverk. Tyvärr, och jag menar det verkligen - ty det är omåttligt roligt med dem som lyckas ställa folks förväntningar på ända och som verkligen lyckas utmana - går gränsen väldigt högt och långt borta idag. Det mesta är gjort. Gränsen för de flesta går helt enkelt där du börjar göra någon annan illa. Slit av dig alla kläderna och ha brutalt statysex med Poseidon och skandera att Carl Milles var sodomist, om det roar dig. Det säger mer om dina fördomar om mig, än om mina fördomar om dig.

Utbildning och dess betydelse

Antag att vi tar femåriga Anna, och bestämmer oss för att ge henne de bästa möjliga förutsättningar att bli en kunnig, ödmjuk och välmående människa. Hur skulle vi göra då?
Först och främst hade vi nog velat ge henne trygghet. Hon skulle alltid känna att det finns människor omkring henne, som aldrig sviker henne. En stark familj helt enkelt, och många goda vänner.
För det andra skulle vi vilja ge henne många intryck av olika slag. Resor och möten med intressanta människor, parat med spännande och givande upplevelser av olika slag.
För det tredje skulle vi välja de bästa utbildningar och lärare som finns. De skulle övergripande visa på hur världen fungerar, och skänka olika perspektiv på saker och ting. De skulle visa på människors olika levnadsvillkor, och på problemen i världen och vad som driver den. Anna skulle sedan fritt få välja inom vilket område hon skulle vilja fördjupa sig.

Vad skulle det bli för människa? Hon får kärlek, mer resor än någon kan önska, hon har massiv ekonomisk trygghet, hon får omfattande utbildning om allt möjligt, och det står henne fritt att studera vad hon vill. Hon möter dessutom fler människor och upplever mer skiftande saker än i stort sett någon annan gör under hela sin livstid. Sammantaget skulle hon få helt unika egenskaper och erfarenheter, som de flesta av oss aldrig förvärvar.

Skulle hon kunna säga något till oss? Idag är Anna 32 år gammal. Hon har upplevt långt mer under sitt liv än någon annan jag kan tänka mig, utom möjligtvis hennes föräldrar. Hon har två yngre syskon, som inte är mycket sämre.

Jag är nyfiken på hur hon ser på saker och ting. För även om hon skulle vara mindre klipsk än genomsnittet - vilket jag inte tror hon är - borde hon ha förvärvat unika kunskaper och inblickar i olika aspekter av samhällslivet. Hon borde kunna lämna stora bidrag bara genom den människa hon är.

Tyvärr syns aldrig detta, och det kommer aldrig att hända. Ty personen i fråga heter inte Anna. Och hennes erfarenheter och intellektuella lyfts aldrig fram, och kommer aldrig att lyftas fram, ty hon är blott och bart en symbol, och en slagpåse.

Kvinnan heter inte Anna. Hon heter Victoria. Och hon skall gifta sig till sommaren. Genom sitt namn och sin börd är hennes unika erfarenheter och tankar av noll och intet värde. Hon förpassas till att vara en gullig nullitet av rojalisterna, och till att bli en korkad symbol för en förlegad institution av republikanerna. De övriga, som avstått den statsvetenskapliga analysen, ser i henne inget annat än en prålig symbol för ett kungahus, vi egentligen inte bryr oss så mycket om, men som i alla fall finns där som en hygglig representant för vårt land.

Ibland besinnar jag vad jag själv skulle känt i hennes skor. Att ständigt leende tvingas möta fördomens makt, utan att få röja de tankar man har. Att inte få bli tagen för en människa bland andra, och att inte få lov att lätta på sina tankar om världen. Det är inte bara en förlust för Victoria, utan även för oss andra som är nyfikna på vad hennes erfarenheter skänkt för syn på världen. Faktum är att vi inte ens vet om hon är rojalist. Vi vet inte hur hon ser på Bush – hon kanske är anarkist? Vi vet inte hur hon ser på Kim Jong Il. Vi vet inte vad hon tycker om högskattestaten. Vi vet inte om hon är feminist. Vi bara förutsätter att hon tycker vissa saker, för att hon representerar en ålderdomlig instutition.

Uppdrag granskning 24 mars

I går visades på SVT1 ett intressant och lite skrämmande reportage om en väldtäktsman, "Oscar", som fick ett oerhört stort stöd i relation till sina båda offer. Det var smått upprörande att se inskränktheten hos präst och rektor, i det lilla samhället.
Efteråt var det intervju med bl.a. Katarina Wennstam. Tyvärr bidrog hon än en gång till att försöka avdemonisera våldtäktsmännen, och diskussionen handlade om att mycket mer samtal måste föras i skolan om sexuella relationer och övegrepp. Och det kan väl vara bra, imte minst då det kommer till att flickor och kvinnor verkligen anmäler övergrepp, men det kommer aldrig att skydda unga flickor mot våldtäktsmän. Den som våldtar är en störd människa, och han kräver kvalificerad vård, och bör definitivt demoniseras. Wennstam bidrar med många kloka ord, men just i denna del anser jag alltjämt att hon gör sig skyldig till en ordentlig tankevurpa map. hur man bäst kommer tillrätta med problemet. Jag anser att Wennstams syn på problematiken snarast kan förvärra sakerans tillstånd.

Beatrice Ask

Jag tillhör dem som tycker Beatrice Asks uttalande om misstänkta sexköpare, och att de skall få färgade kuvert för att hängas ut lite, var omåttligt korkat, av ett par olika skäl. Främst förstås för att man som misstänkt skall anses oskyldig, enligt Sveriges grundlag. Men också för att det sättet att bestraffa är medletida, och i strid med vår syn på rättsskipning.

Oavsett detta: självfallet vet Beatrice Ask allt detta. Hon är dock jurist, och även bortsett från sian akademiska lagerkransar, så borde väl de flesta svenska medborgare vara väl medvetna om skillnaden. Hon sade en groda, och det har han bett om ursäkt för. Ingen kan tro att hon verkligen menade vad hon sade, eftersom det är en sådan flagrant tankevurpa.
Istället faller den mesta av skuggan på Sahlin, som hävdar, och jag citerar "Bara tanken på att ett lands justitieminister inte förstår skillnaden på dömd och misstänkt, det är mycket allvarligt".

Just detta uttalande menar jag visar med all önskvärd tydlighet på den djupa ohederlighet som ofta karakteriserar socialdemokraterna retorik. Den finner man ingenannans, ta sedan Miljöpartiet, VP eller Sverigedemokraterna. Det är retorik för retorikens skull, inte retorik för att man vill skapa en bätte värld. Spontant skulle man kunna tycka att Sahlin borde skämmas, för ett sådant urbota korkat uttalande. Samtidigt är det väl så att hon har en svår sits i relation till de egna, i det att hon måste profilera sig. Det finns dock andra vägar att vandra i så fall som är betydligt mer effektiva. Sahlin vet ju att ask kan sin juridik. Nu gör Sahlin sig och sitt parti en björntjänst, vilket alliansen väl kan behöva, men dock.

Drömscenariot vore ju förstås att Sahlin inte gjorde någon sak av det alls, och att ingen politiker gjorde sak av personliga tillkortakommanden hos opponenterna, utan att man fokuserade på sakfrågorna istället. Jag anser att moderaterna, miljöpartiet och delvis vänsterpartiet sköter detta bäst. Sämst är socialdemokraterna.

Om "En riktig våldtäktsman"

Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman” har samma uppsåt och vilja som de flesta av oss: att minska mäns våld mot kvinnor, med fokus på våldtäkt. Till utgångspunkt för sina ansträngningar att skapa en bättre värld har Wennstam identifierat vissa grundläggande drag:
- En typisk våldtäktsman är ingen apart udda figur, utan ofta en accepterad samhällsmedborgare. Wennstam har förgäves försökt identifiera något som särskilt karakteriserar dessa män, men det låter sig inte göras: de kan vara vem som helst.
- I massemedia demoniseras ofta förövaren. Han beskrivs som udda, farlig, kriminell och gärna invandrare samt socialt och ekonomiskt blottställd.
- Kvinnan beskrivs ofta som bidragande till handlingen genom den plats hon befunnit sig på, sin berusningsgrad, sin klädsel eller beteende. Hennes tidigare umgänge dras också ofta upp i media. Wennstam konstaterar vidare att kvinnans vandel tenderar att lyftas fram som relevanta aspekter i såväl mediala som juridiska sammanhang, men konstaterar också att media ofta har en tendens att skönmåla kvinna, som ett kontrastmedel mot förövaren, och som ett medel att demonisera denne.
- Vissa brott har lättare att nå löpsedlarna än andra. Kriterier är bland annat gruppvåldtäkter, fall där förövaren varit särskilt ung, fall där ovanligt brutalt våld brukats, fall där förövaren/förövarna är tungt kriminellt belastade samt överfallsvåldtäkter.
- Wennstam konstaterar också att våldtäkter i hemmet får minimal medial uppmärksamhet, trots att dessa våldtäkter ofta pågår under lång tid och dessutom tenderar att vara särskilt brutala.
- Våldtäkter får också mindre medial uppmärksamhet om kvinnan har missbruksproblem eller befinner sig i en allmänt socioekonomiskt svag ställning.

Slutsatserna av Wennstams bok är tre:
- Våldtäktsmannen kan vara vem som helst i samhället
- Det kan aldrig vara kvinnans fel att hon blir våldtagen.
- Fördomar i media och bland allmänhet påverkar den juridiska bedömningen.

Några olika problem ansluter sig dock med Wennstams bok. Anledningarna menar jag är dels en ideologisk prägel av texten jämte en total acceptans för en i övrigt tämligen ifrågasatt vetenskaplig teori: det sociala könets konstruktion och dess konsekvenser för samhället.

Jag diskuterar kort i det följande några reflektionoer kring Wennstams resonemang.

Den juridiska processen och attityder till offret
Det torde vara ostridigt att medias bild av kriminalitet i princip aldrig är överensstämmande med den juridiska bilden eller vad som egentligen hände. Juridiska funderingar är ofta för teoretiska för att passa på löpsedlar. Frågor om skuld är sällan enkla. Ett ”vanligt” misshandelsfall i en rättegång är alltid tung för brottsoffret. Jag har upplevt det själv, och hur jag efter att ha utstått en kränkning, om än ringa i relation till en av sexuell karaktär, ifrågasatts av förövarens advokat. Vilken är anledningen? Naturligtvis att försöka misskreditera mig och på så vis mer legitimera övergreppet. Det intressanta för domstolens ledamöter är om jag var provocerande, berusad, om jag haft samröre med förövaren tidigare mm. I detta finns det en skala: ur straffrättsligt perspektiv bedöms oprovocerat våld på öppen gata hårdare än om du känner förövaren sedan tidigare. Man kan säga att man gör ett litet offer på det altare som utgör basen för all sund rättskipning: fungerande lagstftning skall vara intuitiv, och på så vis vinna allmänhetens förtroende.

Vad avser våldtäkter bör man dock ha ett annat synsätt, som Wennstam också mycket riktigt påpekar. I det att vi definierar en våldtäkt, har lagstiftarna lagt vikt vid förövarens penetration. Denna penetration behöver inte ske med mannens organ, utan kan ske med något annat föremål, som Wennstam också poängterar. Och så långt är det relativt enkelt, vid sidan av den vanliga bevisproblematiken. Vad Wennstam emellertid inte kommenterar i sin bok är förövarens rättigheter vid en juridisk process, och hur han kan påverka en rättegång. Hans försvarsadvokat är dock skyldig att lyfta fram vad som helst som den åtalade anför till sitt försvar. Förövaren har sällan en insikt i sin egen skuld, eller förståelse för sina egna problem, utan försöker naturligtvis skylla ifrån sig på vilket vis som helst. I detta kan han andra stringtrosor, en tidigare utlevd sexualitet hos brottsoffret – inbillad eller verklig, stora urringningar eller vad som helst som han finner relevant. Detta kan rätten inte lägga sig i, eftersom den då gör sig skyldig till rättegångsfel. Tilläggas kan att den för några år sedan genomförda rättegångsreformen med målsägandebiträden har gjort sitsen lättare för målsäganden, genom att detta biträde kan ta loven av alltför uppenbara försök från den påtalade att misskreditera målsäganden. Dock har den tilltalade fortfarande sin fulla rätt att påpeka omständigheter han finner relevanta.

Till detta kommer att rätten är tvungen att överväga och diskutera det den åtalade anför. Det innebär att det som den åtalade påpekar i fråga om yttre attribut som exempelvis trosfärg hos brottsoffret, naturligt blir föremål för diskussion i domskälen. Något annat är inte möjligt. Ett problem med detta är emellertid att det är tämligen lätt för domstolens ledamöter att tappa fokus, och just hamna i det moras av fördomar, som Wennstam pekar på sin bok. Och på det måste man naturligtvis vara uppmärksam, och diskussionen måste ständigt pågå. Att göra sig av med kommentarerna om brottsoffrets vandel och klädsel är dock en omöjlighet så länge som den åtalade väljer att lyfta fram det. Ur den juridiska processens perspektiv är Wennstams bok värdefull då det kommer till att peka på fördomar, men inte då det kommer till hur vi utvecklar den.

Bevispröning
Wennstam försöker leda i bevis att de fördomar vi har leder till högre bevisprövning avseende sexualbrott. Patriarkatets makt innebär att kvinnan har ett underläge, att hon kontinuerligt ifrågasätts och att förövaren ofta kommer lindrigt undan. Det är en lite märklig inställning i mina ögon, från en person som tagit del av en god portion juridiska dokument. Våldtäkt är ett av de få områden där en förövare kan bli dömd endast på basis av kvinnans berättelse. Det vill säga: det behövs ej teknisk bevisning, även om det naturligtvis underlättar. I detta andas modern och illa vetenskapligt förankrad genusforskning mellan raderna.
Vad avser ifrågasättandet av kvinnan: tyvärr är det så att oavsett brott så har den åtalade, vilket jag var inne på ovan, rätt att försvara sig och misskreditera brottsoffret. Det är en oundviklig del av vårt juridiska system, vare sig vi vill eller ej. Att det är synnerligen obehagligt för brottsoffret, särskilt då det är fråga om en så flagrant kränkning som våldtäkt, är självfallet motbjudande. Men vad kan man göra? Den tilltalade skall antas oskyldig tills det att dom faller. Det har med vårt samhälles fundament att göra.

Vi skall inte heller glömma att jurister är synnerligen vana vid att omvandla även det mest obscena och motbjudande till torr kanslisvenska. Samtidigt är det naturligt att man ibland låter sig påverkas; jurister är människor. Dock måste man fråga sig på vilket vis de påverkas, mot bakgrund av Wennstams funderingar: tenderar de att hellre ta den kränkta kvinnans eller den våldtäktsmannens ord för goda? Wennstams tes är ju dock att våldtäktsmän demoniseras allmänt och medialt och att vårt juridiska system påverkas av de fördomar som finns i samhället. Om Wennstam får som hon vill, och har rätt i sin teori, kan det leda till att våldtäktsmän betraktas med mindre allvarliga ögon, givet att de kan vara vem som helst och på så vis normaliseras. Polariseringen och stigmatiseringen av gärningsmannen i sexualbrott är icke alls endast av ondo. Wennstam traskar en farlig väg i det att hon låter påskina att våldtäktsmannen kan vara vilken man som helst. Demoniseringen menar jag är en viktig del av den moralbildningsteori vi tar till utgångspunkt för vår rättsskipning: våldtäkt skall vara frånstötande, och skall väcka avsky och avsmak. Även om det är i den goda sakens namn, får man aldrig tillstå att det är ett brott vem som helst kan göra sig skyldig till. En intressant juridisk passus är att våldtäkt fram till det tidiga 1700-talet ofta bestraffades med döden. Frihetstiden innebar en glidning i skuldfrågan, mot kvinnan. (disputation: Karin Hassan Jansson; Kvinnofrid. Synen på våldtäkt och konstruktionen av kön i Sverige)

Domstolarnas utlåtandenWennstam tar upp trettio olika domar i sin bok. Av dessa är 24 från tingsrätter, och sex från hovrätter. Om Wennstam vill leda i bevis att vanliga människor har fördomar, är det naturligtvis effektivt. Vad som är viktigt map våldtäkt är dock inte vanliga människors fördomar, som de lekmannanämndemän som sitter i tingsrätter och dömer runt om i landet, utan vad professionella jurister har för inställning. Följaktligen är Hovrätternas och Högsta Domstolens åsikter de som är intressanta och relevanta, helst som nästan alla sexualbrott överklagas från tingsrätten.

Tingsrätternas främsta funktion är att hålla rättskipningen så nära medborgarna som möjligt. De har naturligtvis högt ställda krav på sig vad avser oväld etc., men man kan inte begära av dem att de skall ha de egenskaper en renodlad jurist lagt sig till med, efter lång utbildning, tingstjänstgöring och några års erfarenhet och vidareutbildning. Våldtäkt är inget dussinbrott, och det är mycket begärt av vem som helst att hålla huvudet kallt inför de omständigheter som kan föreligga i ett sådant mål. Nämndemännen i tingsrätten är oftast blott och bart kommunpolitiker, och därmed som folk i allmänhet. Det de möjligtvis skulle vara benägna att göra mot den bakgrunden är att låta sig gå på demoniseringen av förövaren, och ge honom ett högre straff än senare instanser, som är mer juridiskt fokuserade.

Jurister kontra media
Wennstam visar gång efter annan på medias roll då det kommer till demonisering av förövaren. Problematiken är dock betydligt mer omfattande än så. Advokatsamfundet har exempelvis vid flertalet tillfällen besvärat sig över svårigheterna med att nå fram med fakta till journalister, Journalister är helt enkelt inte intresserade av fakta, de vill ha känslor, och just den demonisering Wennstam skriver om. Men det viktiga måste ju dock vara de rättsvårdande instanserna och deras inställning. Ett exempel på kommunikationsproblemen är rubriker som ”Fyra våldtäktsmän frikända”. Jaha: de var tydligen våldtäktsmän, och de blev frikända ändå. Vad ger det för signaler? Är det inte viktigare att diskutera rättsväsendet än ett medialt samhälle som vi så väl vet kämpar efter att sälja lösnummer, och på vägen dit gör en enorm mängd klavertramp, inte bara på området sexualbrott. Om media demoniserar våldtäktsmän kan man dessutom i sin tur hävda att Wennstam genom sin syn på den juridiska processen demoniserar rättsväsendet: vad är det för mening att anmäla en våldtäkt till en fördomsfull juristkår? Men sanningen är ju helt annorlunda. Sexualbrott har företräde, och för de kvinnor som anmäler våldtäkt sätts alla resurser in, dessutom i kombination med att förövaren kan bli dömd endast på basis av brottsoffrets uppgifter. Något som i princip inte förekommer på andra juridiska områden, med undantag för skattebrott. Jag citerar domaren Per Sjögren ur tidningen Advokaten (#4, 2005):
”Bengt Sjögren tror inte att han påverkas av skriverier. Han försöker döma varje mål så sakligt som möjligt. Men vad som händer i det undermedvetna vet ju ingen, säger han.
– Jag gör så gott jag kan. Vi tränas i att bedriva en rättssäker rättegång trots mediernas intresse. Det vore hemskt om vi vore vindflöjlar som följde med vinden åt än det ena än det andra hållet vartefter opinionen förändras. Man måste ha samma beviskrav i sexualmål som i andra mål, säger Bengt Sjögren.
Även domarna tycker att skriverierna om kränkande frågor i rättegångar är överdrivna.
– Parterna sköter sig i rätten. Det förekommer övertramp, men vi kan inte ingripa och förbjuda frågor för tidigt. Det kan finnas ett speciellt syfte med frågorna som man som ordförande inte inser. Vissa känsliga omständigheter har faktiskt betydelse och vi vet inte vilken förrän vi sammanväger all bevisning. Men visst ingriper vi när det går för långt, säger Bengt Sjögren.
– Jag tror inte att medieuppmärksamheten kan påverka domarna. De som dömer har ju suttit med under hela förhandlingen. Däremot kan jag tro att mediedrevet kan påverka lagändringar, inte utformningen, men att skynda på, säger Karolina Lindekrantz.” (Lindekrantz är kammaråklagare)
Lindekrantz vidare:
” – Det är synd att det emellanåt ges en felaktig bild av rättsväsendet som ger sken av att få mål utreds och att man inte tror på målsägandena. Det gör ibland att unga tjejer inte tror att det är någon idé att anmäla till exempel en våldtäkt, vilket är djupt olyckligt. Vi prioriterar de målen och jobbar stenhårt. Många gånger är målsägandenas uppgifter tillräckliga för åtal. Bilden i medierna är ofta att ”det blev som en andra kränkning i rätten” och det känner jag inte igen. Tyvärr får man sällan läsa i tidningen om hur bra det var att gå till polisen, att de lyssnade och trodde på personen hela vägen, att man behandlades med värdighet och att målsäganden varit nöjd med processen – och det är ju så det vanligtvis är, säger Karolina Lindekrantz.”

Se även GenusMagazinet http://www.genusmagazinet.se/?p=343

Andra reflektioner
En del retorik i övrigt i "En riktig våldtäktsman" är också lite svårbegriplig. Låt mig ta ett par exempel. På sidan 209 citerar hon en krönika av Expressens Marie Söderkvist. Wennstam: ”En krönikör i Expressen, Marie Söderqvist, lever sig så in i den av tidningen skapade verkligheten där våldtäktsmän är kriminella, annorlunda och framför allt uppväxta i andra kulturer att hon ser ”sanningen” utifrån de uppmärksammade fallen, inte de faktiska” Sedan citerar hon Söderqvist, och kursiverar ”alla andra fall som har uppmärksammats i media” samt ”precis som i alla andra uppmärksammade fall jag tidigare har läst”.
Marie Söderqvist gör dock ingen generalisering, hon poängterar ju själv att det är de uppmärksammade fallen hon talar om – inte de övriga fallen, och vad som karakteriserar dem, och Wennstam kursiverar tom hennes utgångspunkt och hennes förklaring, vilket visar på att hon argumenterar ungefär som Wennstam själv. Onekligen märkligt, men sannolikt gjort med utgångspunkt från det retoriska knepet guilt by association; Söderqvist är snäppet blåare än Wennstam...

Annat exempel: ett par sidor tidigare låter Wennstam lite motsägelsefullt påskina att det inte är några fina gossar det är fråga om som våldtar. Jag citerar ”varför skrevs det inte spaltmetrar om/…/ mannen som tog tag i en kvinnas klitoris under övergreppet och klämde och vred på den tills hon skrek av smärta och bara skrattade åt hennes plågor?/…/ Killarna som höll isär kvinnans blygdläppar så att hela gänget fick titta noga på hennes fitta och hånskratta? Har inte de också en fruktansvärd kvinnosyn även om de var ”fina killar” på ytan?”
Mot den bakgrund Wennstam i övrigt målar upp blir dessa inlägg, och flera liknande, ganska konstiga. Å ena sidan argumenterar Wennstam för en ren rättegång, utan otillbörliga fakta, å andra sidan menar hon att spefulla tillrop eller mindre misshandel skall ha betydelse för brottets allvarlighet, och menar att så gör väl inga fina killar.

Wennstam skjuter i detta helt förbi målet, och väljer att tillfälligt skriva ned våldtäktens betydelse som övergrepp, av retoriska skäl(inte övergripande). Den kränkning en våldtäkt innebär är emellertid långt större än elaka tillmälen eller ringa misshandel.

Våldtäktsmän skall demoniseras, som ett led i att peka på det oförlåtliga, och som ett led i moralbildningsteorin – även om det klingar politiskt inkorrekt. Det är likaledes min uppfattning att våldtäkt är ett av en psykisk sjukdoms yttre attribut, i stil med pedofili. Det är i våldtäkten gärningsmannen definierar sin sinnesrubbning, och skänker den ett attribut. En oerhört ovanlig psykisk sjukdom dessutom: inklusive mörkertal räknar man med att 0,03 % av alla män kommer att göra sig skyldig till sexualbrott under sitt liv. 73% av dessa har gjort sig skyldiga till brott förut. Och - irrelevant helt visst, men dock - 38% av offren. En hel man våldtar inte. En hel människa slår inte. En hel människa kränker inte. Det vi skall fråga oss är inte hur vanligt ondskans ansikte ser ut, utan hur vi kan påverka vår omgivning, och de människor vi omger oss med, genom vårt beteende.

Sammanfattningsvis har det naturligtvis ingen betydelse om offret lever i en relation eller ej, även om systematiska övergrepp i en relation brukar bedömas hårdare av domstolarna, än våldtäkter där förövaren inte känner offret. Övergreppet talar för sig självt. Det är en uppfattning jag delar med ett synnerligen väl fungerande svenskt rättsväsende. Jag kan inte se att Wennstam på något vis alls för frågan framåt. Det hon diskuterar är gamla frågeställningar som legat på dagordningen i årtionden vid det här laget, hos våra lagstiftande och dömande juridiska instanser. Det hela känns som ett meningslöst försök att ta ett nytt grepp om en fråga som för de flesta framstår som helt självklar: den som våldtar är en paria och skall omhändertas av samhället. Den som våldtar bär skulden. Hela skulden. Den som kränker är dessutom den svaga, från de banala förminskande epiteten och härskartekniken, som möter många kvinnor dagligen, till en rå gruppvåldtäkt. Den svaga människan skadar. Han skall vårdas och få den omtanke han inte fick, och som gjorde honom till den han är. Det handlar inte om att förringa brottsoffret, det handlar om att förhindra återfall, och att skänka kvinnor en tryggare vardag.