I Kina är det snökaos..

...och Kinas regering har beslutat höja leveranserna av kol till kraftverken med 28 procent till 36 000 godsvagnar per dag. jag säger det igen: 36 000 godsvagnar per dag. 36 000. Per dag. Godsvagnar.

Samtidigt på andra sidan jorden rådbråkar vi våra hjärnor med hur vi skall minska våra koldioxidutsläpp. Eco-driving är på tapeten, och om du använder dig av det kan du få ned ditt koldioxidutsläpp då du kör bil med 15-20 procent, om du är riktigt duktig. Om din bil släpper ut 200 gram koldioxid per kilometer motsvarar det 3000 kilo om året, och din besparing blir då 450 till 600 kilo. Inte illa och definivt inget ting att hånle åt; vi måste alla dra vår strå till stacken!

Men man blir ändå lite nedstämd då man tänker på de 36 000 godsvagnarna. Energiinnehållet i ett kilo sten kol bruklar ligga på mellan 28 och 36 megajoule. Utsläppet av koldioxid är 90,7 kilogram per gigajoule. Implicit följer att det vid förbränning av stenkol bildas ca tre kilo koldioxid. Vad lastar en godsvagn? Låt oss räkna lite försiktigt på 30 ton, det är mer, men vi nöjer oss så. I så fall konsumerar de Kolkraftverk som kina har med i sin officiella statistik för närvarande 1 080 000 ton per dag, vilket i sin tur ger upphov till drygt tre miljoner ton koldioxid per dag. Tre miljarder kilo. Tre miljarder kilo. Om vi tar vår låga siffra och jämför med de sjutton miljoner ton Sveriges vägtrafik generar årligen inser vi att Kina skapar samma mängd koldioxid med sina kolkraftverk på lite mindre än sex dagar.

Tre miljarder kilo per dag lågt räknat. Genom eco-driving kan du spara 600 kilo per år högt räknat. Jättebra, men i ett större perpsektiv och med hänsyn taget till Kina, Indien, Indonesien och liknande länder fullkomligt försumbart.

Liten publicering

Efter att ha varit på vippen att få in en text på "Dagens story" (RvB: "Vi funderar på att ta in den") så har det varit trögt med skrivandet. Tror jag sabbade den texten med min andra lite experimenterande text om flygturen genom Sverige, som ligger utlagd nedan. Det är nästan så att man blir litet deprimerad och besinnar att man kanske borde bli vid sin läst och skruva med det man kan istället. Funderar på att ta tag i ett gammalt bok-projekt, men tron på mig själv sviker mig. Dessutom vet jag inte viken gestaltning mitt berättande skall ta. Man vill göra det unika, men det kan man knappast. Det är gjort förrr av tusen sinom tusen skarpare hjärnor och mer välvässade pennor än min. Har en debattartikel på gång till Dala-Demokraten också, men de ville att jag skulle korta den något innan de kunde ta in den. Inte ens det går jag iland med, fast jag borde kanske försöka innan jag ger upp. Letargi är en tung last....
Lyckades dock offentligt ondgöra mig över Christer Enanders mindre lyckade sågning av några människor i Foket i Bild här för leden. Det får duga i brist på bättre denna gråa dag. Läs här:
http://www.fib.se/visa_kors_info.asp?Sidrubrik=Startsida%20(ettan)&e=e001&DocumentId=107&Avdelning=017&Meny=003
Att FiB:s redaktion stavar fel till rubbningar i rubriken är möjligtvis en småskalig gullighet, eller något lätt irriterande. Jag kan inte bestämma mig för vilket.

Har diverse texter liggande under "utkast" också, som just utkast. Törs inte publicera dem innan jag styrt upp argumentationen dock. Risken för stämpling och kategorisering av min person från mina fåtaliga läsare synes överhängande annars.
Fortsätter i övrigt att försöka använda så få ord som möjligt. Men det är svårt... Mina favoritområden är ett moras av ord, huller om buller. Jag kan inte betvinga det med mer ord, men blir stundom så illa tvungen för att inte drunkna själv bland alla de fyrkantiga samhällsbyggande och teoretiserande lydelserna. Tur att jag har två hemska Chevrolet 350:or att skruva med i morgon så att jag kan skingra mina tankar något, och en stund driva olyckliga tankar kring bokstavliga tillkortakommanden på flykten.

Riktig storm...

...men inga varningar. Just nu blåser det 25 m/s på Väderöarna med 33 m/s i byarna. Men inte en varning, inte ett ord i media. Inte en fet orkan-rubrik eller ens kulingrubrik så långt ögat når, trots att det blåser mer nu än det gjorde förra helgen.
Inte undra på att man har svårt att hänga med i svängarna...

Bara bröst: hot mot kapitalismen

Flamman är en rolig tidning, inte bara för ett den på ett lite mer subtilt vis än systertidningen Proletären försöker fästa vår blick vid vad man uppfattar som orättvisor i världen, utan också för att de gjort en skön konst av att hålla stort avstånd till dem man säger sig företräda. En av de mest skickade i denna fråga är frilansskribenten Ann-Charlott Altstadt. I en artikel i Flamman den 17/1 visar hon på hur kapitalet åter sexualiserat samhället.

Men hur var det nu, ligger sexualiseringen i betraktarens ögon eller ej? Om man ser ett par bara bröst och det börjar rycka i baguetten, som ett av 1900-talets bevingade slagord heter, vad säger då det om en själv? Det är ju inte svårt att tänka sig vilka det är som får ledas ut ur badhuset med otillbörliga delar av kroppen skylda i det att sådan baguetteproblematik uppträder, knappast de politiskt korrekta i alla fall. Eller kan man tänka sig en motståndsrörelse snart, från vänster också förmodligen, som menar att detta med att reagera på baguetter är nymoralism, och ett sätt av kapitalägarna att lägga oss under sitt ok? Eller kommer en putande byxa alltid att kunna tas till intäkt för att man är sexistisk och förledd av kapitalet?

Hur Altstadt ser på fortplantningsfunktionen förtäljer inte heller historien, men att döma av hennes tidigare politiska anamnes anammar hon tanken på det sociala könet i allmänhet och queer-teori i synnerhet. Det brukar ju vara så. Och med den logiken som grund blir vi ju inte upphetsade av något annat än det sociala kön samhället pådyvlat oss. I det socialistiska samhället finns inget biologiskt kön, där finns det sociala - eller var det tvärtom? - och vi blir sexuellt upphetsade av andra människor och inte av kön. Men frågan är hur man gör då med det sexuella. Får man en röd liten lapp där det står, OK, kör på, nu kan du bli sexuellt upphetsad, för just nu är situationen politiskt korrekt. Eller måste man skapa en bet(v)ingad reflex som initieras någonstans vid pubishårets första aning. Och vad gör man i så fall åt alla lurviga armhålor? Måste man förbjuda lurviga armhålor på badplatser och sätta behån där istället på män som kvinnor? Hmm... stora problem återstår att lösa tror jag, men det får det väl vara värt i kampen mot det hänsynslösa sexfixerade kapitalet.

Vad skall de göra åt min kompis Urban i Värmland då? Arbetaren med valkar och torrsprickor i händerna, som fräser och frustar åt alla fjantiga kapitalister och som tycker att karlakarl är endast den som kan lyfta upp en B20 från marken och promenera iväg med den några steg och samtidigt fälla en sexistisk kommentar. Fast han vet inte att den är sexistisk, men queer-teoretikerna hade nog kunnat underrätta honom om det om de varit närvarande. På kvällen brukar Urban titta på kommersiella TV-program, ja, sa jag inte att han är förledd av kapitalet? "Bonde söker fru", är han väl inte så förtjust i, men frugan gillar det, så han tittar.

"Marknaden..,..gör oss stenkorkade" skanderar Altstadt vidare i bästa Che Guevara t-shirten. Fast det törs jag nog inte säga till Urban, han har grymt svårt för fok som insinuerar att han är korkad. Han har teorier och åsikter om det mesta, och tycker att politiker är världsfrånvända. Gott att höra Urban! Då tycker vi ju lika där du och jag! Altstadts strävan tycks inte vara någon annan än den de flesta vänsterteoretiker när, att stå sina intellektuella gelikar nära, och att prestera ord. Arbetarnas bekymmer göre sig icke besvär i den verkligheten, för de har inte med saken att göra.

Brian Moore; socialistisk presidentkandidat

Med tanke på den inflytelserika grupp vänsterintellektuella som kommer från USA, med Noam Chonmsky i främsta ledet, kan man ju kanske förvåna sig ett ögonblick över att inget vänsteralternativ inför det amerikanska presidentvalet ens är i närheten av att komma fram i media. De främsta orsakerna till det stavas väl som ofta religion och individualism.
I en intervju i Flamman ondgör sig Brian Moore bl.a. över det amerikanska valsystemet, och det snåriga systemet med olika vallagar i snart sagt var enda delstat. I Virginia krävs tusen röster för att bli registrerad, medans det i kalifornien krävs 200 000 (7000 000 kontra 36 000 000 miljoner invånare enl. Wiki).
Moore hoppas kunna ställa upp i ca 20 delstater, och blir därmed det främsta socialistiska alternativet. Ett annat problem som han lyfter fram är taktikröstningen; man kan ju bara rösta på en kandidat, och även om Moore tillhör "rätta sidan" kan en röst på honom innebära att republikanerna vinner i slutändan. Därmed tappar han röster han kanske skulle fått i ett lite mer rättvist valsystem, förmedlar Jonas Sjöstedt på Flamman, som gjorde intervjun.

Kolliderande konspirationsteorier

Det är inte ofta man i svensk och europeisk media träffar på seriösa texter som försöker vederlägga konspirationsteorierna om att det var USA och kapitalet som själva som låg bakom 9/11. Det kan i första hand finnas tre orsaker till det:
1. Kontamineringsrisken. Risken för att du, som etablerad journalist eller skribent, sänker dig i dina kollegors och allmänhetens ögon genom att ens befatta dig med konspirationsteorierna.
2. Det hopplösa i att argumentera mot konspirationsteoretiker.
3. Det strider mot annan bättre konspirationsteori. Om denna orsak lägger jag ut texten nedan.

Är konspirationsteoretikerna värda att ta på allvar? Skall man ta diskussionen med dem? Enligt uppgifter när över 30% av USA:s befolkning åsikten att deras egen regering var direkt inblandad i attentaten. I Sverige för idéerna en något mer tillbakadragen livsföring, och syns mest hos den extrema vänsterns hemsidor och tidningar. Själv kan jag något tycka att detta med konspirationsteorier är bra, och att det vittnar om ett i grunden välmående samhälle. För att kunna verka som konspirationsteoretiker, eller för att kunna verka som en aktiv medborgare över huvud taget, krävs en viss standard. Är du förtryckt av din stat lägger du knappast din tid på att fundera på om du är det, det är ju uppenbart. Om det inte är uppenbart får du naturligtvis ta dig en funderare på om du kanske är det i alla fall, och hur du skulle vilja bygga samhället så att det förtryck du upplever dig leva under kan bringas att försvinna.

Parallellt med teorierna om USA:s inblandning i 9/11 finns det en uppsjö av andra konspirationsteorier. Ibland krockar de, och i dessa krockar sprids ibland ett lite förklarande sken in i konspirationsteoretikernas dunkla värld. Igår kväll sändes på SVT:s Kunskapskanalen en intressant dokumentär vid namn "USA efter Bin Ladin". Filmen, som följdes av en paneldiskussion, diskuterade vilket ansvar USA själva hade för attackerna den 9/11 2001. Till grund för programmet låg Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och det kalla kriget.
Sovjetunionens invasion skedde för att stödja den marxistiska regimen mot fundamentalistiska muslimska krafter; Mujaheddin. Oavsett vad vi tycker om de olika ideologiska maktcentran under det kalla kriget, är det ostridigt så att de tog sig territoriella anspråk. Varje sådant anspråk från den kommunistiska sidan bemöttes med kraft, och fullkomligt utilitaristiskt från västvärlden, med USA i främsta ledet. Korea, Vietnamn, Warzawapaktens medlemsstater, Afghanistan med flera regioner; alla är de områden där striden rasat mer eller mindre blodigt.

I Afghanistan var situationen annorlunda än vid de övriga konflikthärdarna: sida vid sida med kampen om kapitalet, som det till syvende och sist var och är frågan om, fördes den religiösa striden. I det att USA tog Mujaheddins parti tog man också den islamska fundamentalismens. Kommunismen sågs som ett större hot än religionen. USA:s ansträngda relation till Iran efter det att shahen störtas, liksom de allt starkare till Mellanösterns stora sorgebarn, Israel, gjorde förstås inte situationen bättre.
Över en miljon afghanistanier dödades i kriget. Man kan fråga sig om det inte hade varit bättre att låta Afghanistan vara, att låta Sovjetunionen invadera och lägga landet till sina förtrogna. För mig är inte frågeställningen enkel, men det är uppenbart att USA såg invasionen som ett mycket allvarligt hot, och på Afghanistan som en nyckelstat i regionen, helst mot bakgrund av de sviktande relationerna till Iran. Sovjetunionens brutalitet mot Mujaheddin var dessutom enorm, något som alltid föder motstånd, och på samma sätt som vi idag ser olika svårdefinierade motståndsrörelser i Irak och Pakistan, för att inte tala om Afghanistan, hade förstås Mujaheddin kämpat på på egen hand, och freden i Afghanistan hade knappast gynnats.

Sovjetunionens reträtt 1989 sammanfaller med östblockets fall. En framgång i Afghanistan hade inte förhindrat det, och ett lite mjukare Ryssland hade i så fall suttit med en svår konflikt på halsen. I slutändan är det sannolikt, enligt mig, att USA:s intervention möjligtvis påskyndade slutet, men att Sovjetunionens och sedermera Rysslands situation hade blivit ohållbar i alla fall. Sovjetunionen och USA lämnade ett land i fullkomlig förödelse, och de illa sammanhållna olika krigsherrarna åt sitt öde, häribland Usama Bin Ladin, som deltagit i striderna mot Sovjetunionen. Skillnaden mot 1979 var att man nu hade en enorm tillgång på vapen, men också på invalidiserade och traumatiserade offer. Pakistan blev ett land som kom att tjäna stort på kaoset som stormakterna lämnade efter sig. I stormakternas frånvaro utvecklades dessutom ett inbördeskrig 1989-1992.

Kan man säga att USA:s agerande i Afghanistan och Mellanöstern mot bakgrund av detta bildade grunden till 9/11? Ostridigt är att man lämnade landet åt sitt öde, och åt krigsherrarna att göra upp sina dispyter på egen hand. Men vilken skuld hade dåvarande Sovjetunionen? I mina ett ojämförligt mycket större ansvar: det var Sovjetunionen som attackerade, och de var säkert inte omedvetna om de möjliga konsekvenserna. En kommunist eller en kapitalist gör liten skillnad i extremistens ögon.

USA har varit utilitaristiskt i sin utrikespolitik under efterkrigstiden, och det straffar sig, särskilt då man har med religiös fanatism att göra. Fundamentalister frågar lite efter om deras liv skulle förbättras av att man gick från teokratins ekonomi till marknadsekonomi. Marknadskonomin är rent utav i sig av ondo; genom att den bygger på rätten att ta ut ränta strider den mot Koranens påbud. Man kan också undra hur mycket den starka gudstron hos amerikanska presidenter påverkat deras syn på USA:s uppgift i världen. Bush d.y. har själv tillstått att "I have a mission from God" och myntat begrepp som "ondskans imperier".

Den amerikanska utrikespolitikens hänsynslöshet då det kommit till att hålla Sovjetunionen stången skulle alltså på basis av det ovanstående, och genom vad som lyfts fram i Kunskapskanalens dokumentär och på flera andra platser, ha bildat grunden till 9/11. Och tankegången är inte svår att förstå, men som Magnus Norell, forskare på FOI, konstaterar i debatten efter programmet: de enda som kan hållas till svars för attacken är de som utförde den, så vida de är vid sina sinnens fulla bruk. Jag har svårt att inte stödja den åsikten.

Att USA själva bär ett indirekt ansvar för 9/11 på basis av ovanstående är en konspirationsteori som är ganska lätt att ta sig till, särskilt om man inte sympatiserar med den agenda landet står för, och materialet som visar på de problem USA skapat för sig själva i länder som Afghanistan genom sin oförmåga att handskas med islamsk fundamentalism är omfattande. Men: hur skall man få ihop det med att den populära teorin att USA, för att tjäna pengar och för att låta toppar inom näringslivet sko sig( bl.a. den nye arrendatorn på World Trade Center), lät iscensätta attackerna själva?Det torde vara påtagligt svårt, och det är sannolikt ett av svaren till frågan jag ställde i början av denna text: De konspirationteoretiker som framträder mest inom svensk och europeisk media har i huvudsak valt bort idén om att USA ligger bakom iscensättandet av attentaten därför att den är svår att få ihop med USA:s härjningar i Mellanöstern. Man missar helt enkelt för många poänger genom att hävda det.

Hur det kommer sig att medier i USA i större utsträckning tycks hävda Bush-administrationens direkta iblandning i 9/11 är en annan intressant fråga. Jag finner det inte osannolikt att det har att göra med religionens stora roll, och ett mer polariserat samhälle. För amerikanen är ondska inte blott och bart ett religiöst begrepp, utan en del av samhället, och konflikten mellan de goda och de onda krafterna är en ständigt pågående kamp. Det finns de som hävdar att man till detta skall lägga en apokalyptisk syn på sakernas tillstånd: livet är en kamp, och strävandenas resultat kan när som helst läggas i spillror. En "frontline-mentalitet" i vilken var människa är sig själv nog och inte kan lita på något, utom att död och förintelse lurar runt hörnet vad han än tar sig före. Det kan bidra till att förklara skillnaderna mellan de europeiska och amerikanska synsätten inom åtskilliga områden; från kriminalvård till klimatpolitik. Det goda kommer till den som förtjänar det.

Kärnkraft och folkomröstningen

Tydligtvis har opinionen börjar halka efter resultatet från folkomröstningen 1980 ordentligt, vid vilket tillfälle det lite luddiga och mycket kritiserade andra alternativet erbjöds väljarna, och sedan vann en för svensk inrikespolitik komplicerande seger. Det andra alternativet blev en slasktratt som stöddes av socialdemokraterna och folkpartiet under parollen "avveckla med förnuft", och det var naturligtvis ett alternativ som gjorde folkomröstningen meningslös. Dels genom att man vädjade till förnuftet; vem kan vara motståndare till det? Men också genom att denna linje gav kommande regeringar i princip fria händer att agera efter eget skön i kärnkraftsfrågan. Socialdemokraterna valde förstås detta alternativ för att undvika sviktande siffror inför det riksdagsvalet 1980, och för att befria sig från komplikationer under de kommande åren.

Det första alternativet innebar att totalt tolv verk skulle få finnas och köras hela sin tekniska livstid. Första alternativet var det som förespråkades av näringslivet och av moderaterna och det fick 18,9% av väljarstödet. Tredje alternativet förespråkades av Centern, VPK och miljörörelsen, i vilket alternativ man helt enkelt sade nej; verken skulle avvecklas skyndsamt. Grunden var förstås, som idag, slutförvaringsproblematiken och säkerhetsaspekten. Maud Olofsson, som i dessa tider kan sägas vara näringslivets främsta apporthund, befinner sig därmed i en lite motstridig sits.

Folkomröstningen 1980 innebar inte bara ett missbrukande av folkomröstningar, den innebar också att man valde att föra de röstande bakom ljuset på ett påtagligt medvetet vis, genom att göra deras röster i princip värdelösa. Analogierna till den olycksaliga omröstningen kring EMU finns där, och inte minst till diskussionerna som förts om att en ny sådan skulle företas. Trots att Harrisburg-olyckan inträffat 1979 var inställningen till kärnkraft i Sverige inte övervägande negativ, tvärtom.
Som situationen ser ut idag är opinionen mycket stark för kärnkraftverken, och i vårt grannland Finland pågår en utbyggnad. Stängningen av Barsebäck var ingenting mer än ett ben till hundarna, så att de skulle vara tysta och snälla. Det som skett under de senaste åren är ju faktiskt en indirekt utbyggnad: genom utbyten av vitala delar av kraftverken har de trimmats så att de kunnat producera mer energi.

Klimatfrågan driver förstås opinionen kraftigt. Här har vi ett miljövänligt men potentiellt farligt alternativ, som en tid kan hjälpa oss att hålla växthuseffekten stången, och det är klart att människor, indirekt ivrigt påjagade av media raportering om växthuseffekten, tenderar att hopas vid ett alternativ som inte bidrar till växthuseffekten. Det stora dilemmat för många ledarsidor, bl.a. Aftonbladet, som nu för sin kamp i hård motvind från sina läsare, är att dessa samtidigt skall vittna om de stora problemen som kommer av förbränningen av fossila bränslen.

Kärnkraftverken är naturligtvis ingen hållbar lösning på sikt, men under en övergångsperiod vill jag påstå att det är ett utmärkt alternativ. Vad avser slutförvaringsproblemet så har vi ju faktiskt det problemet redan, och det försvinner inte bara för att vi stänger ner kärnkraftverken. Det är en dyster argumentation, men tyvärr i hög grad befogad. Säkerheten får anses vara under kontroll. Sommarens säkerhetsproblem är i första hand tidningsankor i sådana tidningar som argumenterar mot kärnkraften, vilket ett studium av vad som egentligen hände snabbt ger vid handen. Genom kontroll och reglering går det att driva kärnkraftverk säkert, och flygindustrin är väl det främsta exemplet, förutom kärnkraftsindustrin själv, på hur det går att reglera och kontrollera potentiellt farliga och komplexa verksamheter. Under de senaste sju åren har det inte inträffat ett enda haveri som inneburit dödsfall på något större flygbolag.

Storm i vattenglas

Som jag har mitt boende är väderleken påtaglig, vad än jag tar mig före. Huset ligger vid pass två meter från västerhavets blöta pussar, och då jag skall handla mitt nödtorft eller uträtta något annat ärende är jag nödd att använda min egen båt. Det är dock inga större strapatser förenade med det. Den mer bortskämda grannön, med både broanslutnng till land och några hundra fastboende, ligger blott några minuter bort, och jag färdas sträckan flera gånger dagligen.

Då det vankas storm blir det lite tuffare och efter allt rabalder i tidningar och övrig media planerade jag nu för ett riktigt livtag. Men så blev det inte. Hård kuling, på vippen till storm blev konsekvensen av tidningarnas orkanrubriker. Jo, jag förstår, det är klart att stiltje säljer sämre än orkan, att olycka säljer bättre än lycka. Men kan det kanske också vara så att det finns en benägenhet, medvetet eller omedvetet, att få oss att uppleva att det stormigare klimat man varnat för i den globala uppvärmningens ledspår, är här? Säkert kommer denna storm att tas till intäkt i olika sammanhang framgent för att vi lever i ett blåsigare Sverige, och att vi nu får skörda konsekvenserna av vårt oansvariga leverne.

Sedan kan man fråga sig vad som är media också. Det finns förstås publikationer och informationskällor som har en mer saklig attityd. Kvällstidningarna fick kring denna storm, eller hårda kuling, formligen dra de mer dramatiska ordvalen ur meteorologernas förstockade analytiska skallar.
"Kan man undvika att gå ut idag så är det bra", sa meteorolg Eva Strandberg
Gott mos, tänkte kvällstidningsjournalisten, nu blir det svart rubrik: "LARMET: GÅ INTE UT IDAG", och några fler klick på min artikel.

Dominick Arduin - borta och lurig

Hösten 2004 försvann Dominick Arduin under sitt försök att bli den första kvinna som skidade till Nord-polen. Jag blev inte medveten om henne förrän hon försvann, men följde därefter sökandet med stort intresse. Då jag idag gick in på hennes hemsida för att se om man funnit kvarlevorna efter henne, var hemsidan stängd. Vidare internet-sökande gav vid handen att Dominick inte bara var borta, hon hade inte heller varit helt sanningsenlig med sina fantastiska levnadberättelser. Bl.a. var hon inte enda barnet och hon hade inte vuxit upp i Alperna, utan i Paris. Vidare hade hennes föräldrar inte dött i en bilolycka och hon hade inte överlevt cancer mm. Tydligen hade hon fixat ihop ett liv på bästa Sigvard Marjasin-vis genom att klippa och klistra lite och på så vis skapat en lite mer inspirerande CV.
Märkligt levnadsöde i alla fall. Det finns de som hävdar att hon iscensatt sin egen död för att undkomma fordringsägares krav. Sannolikt är det väl inte märkligare än att hon drunknade och numer uppgått i det arktiska kretsloppet. Arktis från en lite mer surmulen sida frågar sannolikt lite efter din börd och din inställning till sanningen innan det dräper dig.

Tredje startbana på Heathrow

Människan kommer knappast att uppnå de mål som IPCC uppsatt som nödvändiga för att minska växthuseffekten. Trögheten människans tekniska och eknomiska system är sannolikt alltför hög. Om detta vittnar inte minst de tämligen långt framskridna planerna på en tredje bana på London Heathrow, en bana som för att kunna sträcka på sig kommer att behöva flytta på en närbelägen liten stad. Jag ömsom förfäras ömsom förundras.

Orsaken till planerna på en tredje bana är den vitala roll flygplatsen spelar i Storbrittaniens ekonomi. Heathrow ligger idag kontinuerligt på gränsen av sin kapacitet, och är förstås väldigt sårbar för incidenter som dagens lite väl tidiga landning av British Airways Boeing 777 från Peking. Undrar vad den berodde på förresten? Tycks spontant som om det för en gångs skull inte funkat riktigt som det skulle med elektroniska glideslopes och andra dylika hjälpmedel. Skall bli intressant att ta del av rapporten som småningom på NTSB.

Isens avsmältning på Grönland

Enligt DMI, det danska meteorologiska institutet, har avsmältningen på Grönland eskalerat de senaste åren. John Cappelen, från DMI, presenterar tillsammans med flera andra forskare en studie i senaste numret av "Journal of Climate" som undersöker ismassans utveckling. De fem varmaste somrarna sedan 1856(?) har på Syd-Grönland inträffat efter 2001. Samtidigt har nederbörden i form av snö ökat.
Sammantaget innebär rapporten det man förutspått, nämligen att smältningen av inlandsisen på Grönland står i direkt relation till den globala uppvärmningen, och att den ökar succesivt.
Studerar man kurvan över den globala medeltemperaturens utveckling fram till 2006 kan man möjligtvis finna det lite intressant att den något hakat upp sig på +0,45 grader under de senaste 4-5 åren. 2006 sjönk den till och med något. Det kan man givetvis inte ta till intäkt för någonting, däremot kan det ju vara en liten tröst att kurvan inte går rakt upp år efter år.

Rättegången mot Tito Beltran

Jag kan ingenting om grunderna till åtalet mot operasångaren Tito Beltran. Dessutom är mitt intresse ganska litet, det är tragiskt hur man än väljer att se på det, och som vanligt hoppas jag att tingsrätten fulföljer sin uppgift utan att låta sig påverkas av någonting annat än fakta och relevanta omständigheter.
Emellertid undgick jag inte Robert Wells kommentar angående hans telefonsamtal med den förmente åklagaren Monica Dahlström-Lannes, enligt sig själv expert på sexualbrott. Sist i samtalet hade hon sagt till Robert Wells något i stil med att "vi skall sätta dit honom" och att han var "sjuk".
Ett märkligt inlägg helt klart. Helst som Monica Dahlström-Lannes tidgare har arbetat som kriminalinspektör. Tomas Eriksson, specialist i rättspsykiatri, är sedan länge kritisk mot hennes arbetsmetodik, något som kan läsas här:
http://www.nkmr.org/filmjolk_bevis_for_incestbrott.htm

Lag mot sexistisk reklam

För några år sedan diskuterades ett eventuellt maskeringsförbud vid demonstrationer. Till all lycka grävdes förslaget ned. Lagrådet anförde flera skäl till att det var svårt med en sådan lagstiftning. Exempelvis hade man ju kunnat hävda att man av religiösa skäl har sitt ansikte täckt, och ingen kan heller förbjuda en att mena att man startat en ny religion. Dessutom kommer man in på frågeställningen om när man är maskerad och när man inte är det. Man kan också undra hur mycket en människa får anses kunna frysa i ansiktet.

Lagar skall stiftas så intuitivt som möjligt, för att respekten för både reglementet som sådant och för de dömande instutionerna skall upprätthållas.

Nu är man emellertid på väg att köra ned i diket igen. Idéerna om en lagstiftning mot "sexistisk reklam", som det talats om på senare dagar, vittnar om dålig förståelse för de mekanismer som krävs för att få en väl fungerande juridisk kontroll. När är någonting sexistiskt? Sexismen skapas ju i våra huvuden och baserar sig på dina och mina kunskaper och erfarenheter. Genom bilder och små antydningar går det ju att objektifiera vem som helst. Man kan tänka sig vidare utvecklingar av en sådan lag som till exempel förbud mot användandet av röda band i reklamsammanhang eftersom detta är en symbol för utlevd sexualitet och swingers, eller att alla kvinnor måste täcka inte bara sin kropp i annonserna utan även sitt ansikte eftersom någon rutten gubbe eventuellt skulle kunna ha funderingar om någons vackra ansikte , och att dennes tankar därefter hade kunnat glida iväg åt ett mindre politiskt korrekt håll.

Och samtidigt som vår politiskt korrekta publikation följt alla lagens råmärken och inte ett rött band syns mellan dess pärmar, skulle ett par publikationer längre bort de så kallade herrtidningarna stå kvar med sina allt annat än blyga beskrivningar av älskogen.

Skulle vi få färre trasiga människor i samhället om förbudet infördes? Naturligtvis inte. Vi kan inte lagstifta om människors fantasier. Om du är en människa som är benägen att förtrycka eller ringakta människor pga. av de är medlemmar av ett annat kön, eller rentutav våldför dig på dem, så är det ingenting som påverkas av de bilder du möts av i samhället. Ditt beteende har som så mycket annat sin grund i din barndom, i hur du mådde, i vad dina föräldrar sa och gjorde. Det har ingenting med meningslös lagstiftning att göra.

Hur mycket är tusen kronor?

På Djursholm smäller de rika champagnekorkarna i värdet, hävdar Pär Nuder i Aftonbladet med adress till alliansens politik. I grunden ligger den gamla vanliga idén om att pengar är det viktigaste som finns, och att de förmögna inte skyr några som helst medel för att sko sig själva ytterligare. Tanken om att det skulle finnas människor som har andra drivkrafter än pengar snuddas det inte ens vid. Nuders uttalande är levererat i samma anda som större delen av den vänstra retoriken. Inte ett ord om att tusenlappen låginkomsttagaren vinner är så enormt mycket mer värd än om höginkomsttagaren tjänar femtusen.
Kommer den dagen någonsin att komma då Pär Nuder och hans gelikar verkligen står upp på de behövandes sida istället för att ondgöra sig över vissa människors bättre ekonomiska villkor? Villkor som oftast har ett direkt samband med att de är duktiga inom ett eller annat område. Nu är ju förvisso Pär Nuder en politisk broiler med liten eller ingen förankring i vanliga människors liv, men man önskar ju ändå att han åtminstone kunde läsa sig till hur vardagen kan se ut för en ensamstående småbarnsmor därute.
Sätt Marita Ulvskog, Pär Nuder och Morgan Johansson på att snickra hus ett år istället. Ge dem lite valkar i nävarna och en rejäl dos av Bonde söker fru. Ge dem ett mått maktlöshet och krydda med en dos förtvivlan. Fråga dem sedan om de hellre vinner tusen kronor än försmår någon annan en vinning.

Nyberg om fattigdomsgränser

I Aftonbladet den åttonde januari ondgör sig Mikael Nyberg över Världsbankens godtyckliga sätt att avgöra vad som är fattigdom och vad som inte är det. Bortsett från att det är lite egendomligt att Nyberg hakar upp sig på den exakta siffran, helst som ordföranden för Världsbanken, Robert Zoellick, själv enligt Nyberg vitsordar att vi inte skall tolka statistiken alltför bokstavligt, kolliderar kritiken med Nybergs och flera vänsterdebattörers gängse argumentation.
Jag passar här på att inflicka ett litet favorituttalande av Karl Marx. Vad han tycker om de parisiska arbetarna uttrycker han i sin "Ekonomiska och filosofiska skrifter av 1844". Marx konstaterar där att han betraktar arbetarnas tankar som ointelligenta och simpla, men att samtidigt imponeras av deras sammanhållning.
För Marx framstår det som klart att arbetarna inte ser sina möjligheter för att kapitalet håller dem inte blott ekonomiskt utan även kunskapsmässigt på mattan. Detta var förstås en sanning då, och den har vänsterdebattörer sedan dess tagit till sina hjärtan, även om verkligheten ser lite annorlunda ut idag än den gjorde då.
Från vänsterhåll finns det en nästan bedövande samstämmighet om att Världsbanken och WTO är medel för att hålla utvecklingsländerna i schack. I Mikael Nybergs bok kapitalet.se kan man läsa om kapitalägarnas olika system och sammanslutningar ägnade att hålla arbetarna på mattan. För dem som gillar filmer som "Loose change" rekommenderas denna bok varmt. Den är en faktaspäckad historia om hur man förleder, och hur man blir förledd, i Chomskys anda. Nyberg är helt klart värdig att axla Jan Myrdals mantel.
Varför ondgör sig då Nyberg över att Världsbanken skrivit upp sina siffror på antalet fattiga i världen med 600 miljoner? Vad har det för betydelse om Världsbanken ändå är en del av ett kapitalistiskt system ägnat att hålla arbetarna under profithungerns ok?
Avslutningsvis ifrågasätter Nyberg Johan Norbergs uttalande om att de fattiga blivit en halv miljard människor färre sedan början av 1980-talet. Mot bakgrund av sin kritik mot Världsbankens sätt att mäta fattigdom menar förstås Nyberg att detta är ointressant, och påpekar samtidigt att Norberg är tidigare "ideolog" hos Timbro. Skall man tolka Nyberg som att inga fattiga har fått det bättre alls? Jag inser att Nyberg gärna vill få oss att tro det, för annars riskerar ju hela hans omfattande beskrivning av kapitalets härjningar att naggas i kanten. Men skulle Världsbankens metod för att identifiera fattigdom är så missvisande att den inte stämmer över huvud taget? Det är lätt att förstå att det vore vansinningt av Nyberg att erkänna det, helst i herrens år 2008, då man på domedagsprofeters vis tycker sig ana liberalismens sammabrott. Det har man gjort länge å andra sidan. I snart tvåhundra år närmare bestämt.

Mer mord, mer politik

För dem som försöker göra politik inte bara av utseendet på mjölkpaketen utan även av mordet på Riccardo skulle kanske en stunds reflektion över Osmo Vallo och John Rhon vara på sin plats. Visst kan man säkert vinkla de morden också på något vis så att man får både dådet, och reaktionerna till att ta kapitalets silhuett, men då får man anstränga sig lite, även om man har Mikael Nyberg på nattduksbordet och Che Guevara i hjärtat.
Ett annat sådant dåd, som placerar klassresonemangen i bakgrunden, är mordet på Katrin da Costa. Stående längst ned i den kapitalistiska näringskedjan, och ofta använd som exempel på hur det kapitalistiska systemets drivande kraft, den hänsynslöse maktfullkomlige mannen, utnyttjar människor utan att blinka, var mordet på denna prostituerade kvinna ett dåd som fått ett otal svarta rubriker.
Någon gång försöker jag vända på alltihop, ta Chomsky till mitt hjärta och känna Åsa Linderborg tala till mig. Men ingen ande uppfyller mig. Ingen förtrytsamhet banar sig väg hos mig. Ett strävsamt läsande av vänsterförfattare lämnar min själ oberörd.
Här om dagen riste det dock en del i murbruket. Jag tittade på TV4+ och deras program om bluffarna bakom 9/11 (Loose Change bl.a.). De vitsordade hela den fantastiska historien om hur några förmögna potentater bl.a. dödat 3000 män och kvinnor för att sko sig själva. Jo, det vet vi ju att det är den gängse synen på kapitalets furstar, och filmen var tämligen suggestiv. Om någonting var sant så var det ju i sanning världsomvälvande stoff! Efter att ha forskat ett tag i grunderna till uttalandena besinnade jag dock att i princip ingenting som framställdes i filmen hade med verkligheten att göra. Den intresserade kan läsa en text jag skrev i FiB om detta för något år sedan: http://web.fib.se/visa_kors_info.asp?Sidrubrik=Startsida%20(ettan)&e=e001&DocumentId=316&Avdelning=001&Meny=002

Det är emellertid inte det värsta, människor älskar konspirationsteorier, och det kommer vi alltid att göra. Att argumentera mot dem går inte, och kanske är det ett sundhetstecken. I ett illamående samhälle där fattigdom florerar finns inte kraft att ägna sig åt att fundera över hur politikerna leder en i fördärvet, nej, där är det kampen för den dagliga överlevnaden som är i fokus. Det värsta är människosynen. Att man på allvar tror att politiker och fastighetsägare är villiga att offra människoliv för att sko sig. Samtidigt ställer det en del företeelser i ett förklarande sken; det är inte undra på att kommunismen är en religion(sic!) som i tid och otid mördar oliktänkande. Med den inhumana synen i grunden är det ju inte konstigt om räfsten med de hänsynslösa kapitalisterna blir tämligen blodig. Om argumentationen blir mindre sublim och mer urskillningslös. Incitamentet som skymtar i bakgrunden är som alltid den "vanlige" arbetarens intressen. Men deras verklighet är en annan verklighet.
Ibland är det inte utan att man misströstar, och funderar på vart min argumentation egentligen skall sträva. Det brukar sluta med att jag besinnar att om jag fått en enda människa att tänka en extra tankeloop innan domen faller över en människa eller företeelse så får jag vara nöjd. En bieffekt har blivit att jag inte sällan går hand i hand med motvals.
John Rohn, Osmo Vallo och Riccardo Compogiani är misshandlade till döds av trasiga männsikor. Det är du och jag som gjort dem trasiga. Knip käft om du inte kan säga någon vänligt om eller till en annan människa. Knip käft om du inte vill se fler få livet sparkat ur sig liggande i rännstenen.

Greider om klassdomar

På Dalademokraten analyserar idag Göran Greider domen mot dem som misshandlade Riccardo Compagiani till döds. Greider konstaterar att det är fråga om klassdomar. Det milda straffet beror på att domstolen vill skydda medlemmar av en högre klass, i detta fallet den övre medelklassen. Greider gör också en udda tolkning av mediernas och samhällets reaktion på misshandeln, eller mordet - det får vi se. Han menar att synen på dådet var undfallande, att kritiken mot det begågna brottet var mindre högljudd än den hade varit om det skett i någon förort hos de mindre bemedlade.
Det är synnerligen märkligt av Greider, som annars brukar ha hyfsad ordning på sin argumentation att komma med ett sådant påpstående. Blotta hotbilden mot förövarna vittnar ju om att Greider är ute på tvåhjulingen. Ett liknande ramaskri över ett misshandelsfall får vi gå tämligen långt tillbaka för att finna. Vad menar Greider egentligen?
Greider säger sig också veta en hel del om de värderingar som är förhärskande i Stockholms innerstad. Han sammanfattar innerstadbarn som: "bortskämda och socialt arroganta, som vuxit upp i en värld där enbart karriär, status och pengar räknas".

Så, då hade vi avverkat den gruppen. Då behöver vi inte ta med dem i debatten; deras röster är ointressanta. Vad enkelt det blev! Den djupare och allvarligare parallellen är att man kan välja bort stora delar av samhället i debatten med hänvisning till att de bor på en viss plats. Det är olustigt för att uttrycka det försiktigt. Någonstans i bakgrunden låter det som om någon ropar något om Gulag. Någon social ingenjör målar med breda penseln, berättar för folket om den enda mekanism som driver världen: pengar. Berättar om hur människor är med ett par tre epitet, om vilka som gör vad, och om vad som är bra för just dig och ditt liv.

Greiders människosyn är enormt dyster. Den drabbar i slutändan de människor han vill skydda, helt enkelt för att han är snar att döma efter de yttre attributen. Riccardos pappa - som enligt Greider enbart mäter människor i pengar, karriär och status - uttalade sig igår och sa att han var ointresserad av vad ungarna fick för straff, han var inte ute efter hämnd. Ingenting kan ändå bringa Riccardo åter till livet.

Greider vänder sig vidare mot att det är samhällets ansvar. Nej, han ser kapitalet som skurken. Och han jämför med de mindre bemedlade brottslingarna som möter utanförskap och misär då de kommer ut från sina anstalter. Ja, det är väl bra att människor tar hand om varandra? Det skapar knappast förhöjd brottslighet. Och hur var det nu med den höga kriminaliteten bland invandrarna, som är den grupp som Greider torde syfta på. Beror den på att de tagits om hand av samhället på ett bra sätt? Vilka är det som ligger till grund för den politiken? Vilken politik är det som gjort utanförskapet till norm?

Jag citerar vad Nya Wermlands Tidningen, en av Sveriges mest högervridna tidningar, har att säga om domarna:
"Det är knappast sådana signaler som rättssamhället borde sända till unga brottslingar. Det är den här typen av dalt med brottslingar – även om de i det här fallet råkar vara unga – som vi måste komma till rätta med. Gårdagens domar är i själva verket inget annat än ett hån mot Riccardo Campogiani"
Men hallå NWT: de var ju bättre bemedlade ungdomar! De måste ju skyddas av kapitalets företrädare! Ja, sådana som ni. Nähä.

Avslutningsvis Åsa Linderborgs ord i Aftonbladet den 13/10:
"Det är inte den humanistiskt präglade journalistiken kring tragedin på Kungsholmen som är problemet, utan att människor behandlas olika beroende på vilka de är. Bär förövaren skor av märket Prada får döden en värdig inramning av sorg i stället för av primitivt hat. Ingen ylar efter hämnd eller att folk ska ta lagen i egna händer. Kanske för att vi journalister ser bilderna från Kungsholmen och någonstans känner igen våra egna barn."

Vi lever inte i samma värld uppenbarligen. Hotbilden mot förövarna på Kungsholmen har varit massiv. Som vanligt är det vänstern som fokuserar på de yttre attributen och på pengarna. Det råa och meningslösa våldet är vad det är, oavsett märke på skorna; resultatet av människor som skadats av ett hårt samhälle. Ett samhälle som skapats i ett socialistiskt Sverige.

Marita Ulvskog

Var inne och tittade på Marita Ulvskogs blogg, eller dagbok som hon väljer att kalla den. Det jag skrev nedan om personangrepp blev med ens onödigt; läs Marita Ulvskogs blogg istället om du vill få dig en liten lektion i hur man kan använda sig av personangrepp för att försöka nå fram i mediebruset.

Jag säger det igen: heja Mona Sahlin!

Rasism: på vilken grund?

En mig nära stående släktng har en hund, liksom många andra domesticerade vargar är helt sönderavlad. I strävandena efter att skapa en "riktig" Golden Retriever har hundens intresse av att kunna få fungera på ett bra sätt fått vika tillbaka för människans förtjusning i olika former och utseenden.
Då det gäller hundar finns väl definierade rasstandarder och en mängd regler för hur man skall undvika att förstöra rasen. Den naturliga utvecklingen av olika djurarter är helt satt ur spel; det är människan som står för mutationerna och för det naturliga urvalet. Särskilt renrasiga hundar är värda mer än andra.

Var har vi nu en heta gröten? Hmm... Ah, där borta är den, låt oss gå dit och smaka lite.
Den svenska officiella politiken är att vi alla är helt lika. Denna grundinställning har naturligtvis sin grund i rädslan för att om inte det slogs fast, så skulle kanske någon frestas att värdera vissa människor högre än andra. Det är självfallet ett stort problem, och det rasbiologiska tänkandet är en dunkel del av mänsklighetens historia, åtminstone då den appliceras på människan själv. Rädslan för att någon skall tillmätas lägre värde får sig emellertid de mest märkliga uttryck, exempelvis uppfinnandet av det sociala könet eller du-reformen.
I praktiken är vi brutalt rasistiska, det är bara det att vi dömer inte i första hand efter hudfärg, även om det också är påtagligt vanligt bland "vanliga" svenskar, och invandrare med för den delen. Vi dömer efter bildningsnivå, kassabok (där i vissa läger den som inte har någon är mer värd än den som har), skicklighet, kunskap, utseende osv. Vi dömer efter snart sagt allt som går att döma efter, men ändå är den officiella politiken den att vi alla är exakt lika.
Någonstans har det blivit väldigt fel.

Du-reformens vackra grundval, nämligen att man med niandet inte skulle kunna markera ett avståndstagande till någon annan eller lite sublimt visa på att man är lite för mer, har fallit platt till marken. Personangreppen i riksdagen är legio, inte minst från den sida som mest vurmade för niandets avskaffande. Det verkar inte som om man förstår andemeningen bakom reformen: det att ingen människa är mer värd än någon annan. Det räcker ju inte med att möblera om lite i språket. Det räcker inte med att säga att: jodå, visst är vi alla lika, visst är ni män lika mycket värda som ni kvinnor. Det måste ju praktiseras också. Det går inte an att dela ut verbala käftsmällar och tycka det är okej bara för att man duar varandra.
Vi är alla olika. Vi är alla helt unika. Det borde vara självklart. Lika självklart som att den ena eller den andra egenskapen inte är mer värd än någon annan. Att krypa för detta faktum är ett erkännande vi borde vägra att ge rasbiologerna och nynazisterna.
Det tycks ligga en hund begraven någonstans. En renrasig strävhårig och politiskt korrekt åsiktshund.

Trafikdöden och Nollvisionen

Vägverket misslyckas - sannolikt - kapitalt med sitt mål att antalet döda i trafiken skall vara 270 eller lägre under 2007. Ingen förvånas ju nu över detta särskilt mycket, det var många som påtalade det orimliga redan då Nollvisonen skapades.

Låt mig först slå fast att jag stödjer idén som sådan. Inga åtgärder får anses för dyra om de kan rädda liv. Samtidigt är frågan hur långt vi vill gå i våra ansträngningar, de går ju samtidigt ut över vår frihet. Ta de stackars buss- och lastbilschaufförerna till exempel. Pga. vilotidsbestämmelser, hastighetsbegränsningar och lastbestämmelser hade de lika gärna kunnat sitta bakom ett skrivbord med ratt på. Tjusningen är bort. Det egna ansvaret är borta. Tron på dig och ditt omdöme är borta. Och det är ju inte så roligt förstås.

Om samhället totalt kontrollerar medborgarna kan vi göra oss av med mycket elände: kriminalitet, skattefusk, hastighetsöverträdelser och så vidare. Men hur lyckliga blir vi? I ett sådant samhälle kan man tänka sig att allt fler söker sig till ounvikligen riskabla sysselsättningar. Vi vill ha utmaningar och risker. Vi vill känna oss fria och lite oansvariga. Frågan är vilket pris vi vill betala.

Det är en smått vansinning strategi av Skogö och Tingvall att verka så förtrytsamma då hastighetsöverträdelser förs på tal. Vem känner jag som aldrig kört för fort? Öh... ingen, och då tar vi förstås med mormor och mamma. Hur många känner jag som gjort sig skyldiga till hastighetsöverträdelser som vid upptäckt hade renderat körkortsindragning och åtal för vårdslöshet i trafik? Ja, det är väl 75 procent av bekantskapskretsen. Männen förstås i första hand. Någon av dem polis, någon av dem tjänsteman, någon av dem kustbevakare. Ett tvärsnitt i övrigt.

Att lite prudentligt säga till dessa att de inte skall köra för fort är meningslöst. Det finns ett sätt att få dem att hålla hastighetsgränserna, och det är montage av effektbegränsare. Naturligtvis till stor förmån för alla de trimningsfirmor som tjänar pengar på statens försök att hålla medborgarna i schack, dels genom att å ena sidan bidra med utvecklandet av sådana system, dels genom att å andra sidan visa på hur man kan kringå dem. Ni har förresten inte funderat någon gång på hur tjuven gör för att stjäla en bil med alkolås?

Ett bättre sätt är att Skogö och Tingavll säger som det är: ja, vi vet att ni alla kör för fort.
Och sedan ta diskussionen därifrån. Nu befinner sig Kalle 25 och Skogö i två helt skilda världar. De är oförenliga. Det är till och med så att Kalle kan tänkas gasa på lite extra bara för att Skogö och hans anhang verkar så fjantiga: vad vet de om bilar? Ungefär som när man irriterade sig på sin bekäftiga fröken som inte vet vad livet är. Det är samma problembild som avseende skattelagstiftningen. Skogö kan inte sanningsenligt säga att han aldrig överskridit en hastighetsbestämmelse. Skatteverkets chef Mats Sjöstrand kan lika lite säga att han alltid hållt sig till alla regler i skattelagstiftningen. Om Skatteverket kan man dock säga att de närmat sig folket, och att det lönar sig. Det börjar bli lite låg moral över att inte betala skatt. Den öppna dialogen borgar för det: "Ja, vi vet att ni fuskar lite med skatten, det gör vi också ibland, men det viktiga är att ni försöker göra rätt för er och besinnar betydelsen av er insats".
90 procent av våra riksdagsmän har förstås fuskat med skatten. Det är hart när oundvikligt att någon gång göra ett misstag eller tänka att: ah, det var ju inte så mycket pengar, jag skiter i kvittot. Hundra procent av körkortsinnehavarna i riksdagen har förstås kört för fort.
Expressen skrev här om dagen om exemplets makt. Och det är nog bra. Men i slutändan är kanske det främsta exemplet att vi är människor med förkärlek åt vissa beteenden och mönster, oavsett hur felaktiga vi än anser dem vara.

Till sist: de som vållar mest skada kommer man ändå inte åt. Har du snott ditt åkdon och tagit en sil bryr du dig inte så mycket om att det är sjuttio på vägsträckan, eller att du kanske skulle byta till vinterdäck. Det är ovidkommande.
Det är min tro att vanliga hederliga trafikpoliser, som ser trafikbeteendena, som talar med förarna dagligen och som får se de fruktansvärda konsekvenserna, skulle kunna ha ett och annat att bidra med då det kommer til hur man skall få människor att ändra sina trafikbeteenden.

Själv har jag förstås aldrig kört för fort. Men det var det väl ingen som trodde heller.

Att föra fram budskap

Varför är regeringens opinionssiffror är så skrala som de är? Från vänsterhåll hävdas det förstås att det beror på att folket ser regeringen för vad de är: en samling människor som vill sko sig och sina likar på arbetarnas bekostnad.
Så kanske det nu en gång kan vara, men jag har inte kommit till den insikten ännu, utan stretar emot. Men jag undrar ju: varför går det så dåligt?

Ibland blir jag lite lockad att snörpa ihop munnen och väsa något om mediatan. Fast det är en förenkling jag starkt ogillar. Däremot gör kommunikationssamhället det hart när omöjligt som offentlig person att föra fram ett budskap. Det har drabbat socialdemokraterna hårt många gånger, och nu drabbar det Reinfeldt och hans vingklippta regering. Reinfeldt kan förstås aldrig säga som det är, för det är meningslöst. Han kanske till och med gör det, men det når aldrig fram till oss som skall värdera det, för det filtreras omedvetet på vägen. Men man vet inte hur och man vet inte hur mycket. Intet ont om dem som försöker förmedla budskapen, men de är formade att tänka på ett visst sätt. Att berätta på ett visst sätt. Som vilka som helst som har gått samma utbildning har de fått lite av samma värdegrunder. Lite av samma tänkande. Det är roligt att tillhöra en sådan grupp, och det skapar fina nätverk men samtidigt är det ett demokratiskt dilemma.

Göran Persson löste det genom att skälla på de blå och hur de hade förstört samhällets ekonomi för flera kommande regeringar. Det var ett budskap som gick att få igenom det journalistiska filtret. "De är dåliga, vi är bra". Förenkla in absurdum så att något blir kvar! Morgan Johansson och Pär Nuder följde exemplet. Mona Sahlin tycks mer gå i Reinfeldts skola, och det sympatiserar jag med henne starkt för. Hon kastar inte skit på de borgerliga utan försöker presentera alternativ. Det är så demokratin skall fungera. Paradoxalt nog har hon fått kritik för sin flata learstil. För att hon är för osynlig. Vad då? Hennes siffror är ju lysande!
Problemet är att om Sahlin är statsminister i en regering som har det ödmjuka tillvägagångssättet så kommer även hennes opinionssifror att gå i stå, och vika. Nu är det Reinfeldt som bär hundhuvudet. Han har tagit avstånd från smutskastandet, vilket hedrar honom, men det drabbar högerblockets opinionssiffror hårt.

De subtila budskapen hör inte hemma i opinionsbildningen. Opinionsbildningen handlar om den lilla klick människor som kan köpas för pengar. Se här, du får tusen kronor av mig i månaden. Vad säger du? Har vi en deal? Tja, tusen spänn... okej då!
Men de flesta röstar inte med plånboken. Lika lite som man driver ett företag för att bli rik eller för att man utbildar sig till något för att tjäna mer pengar. Opinionssiffror handlar om hur mycket du är villig att betala dem som är till salu.

Ibland undrar jag om inte högern skulle överge kutymen och bekosta en egen reklamkampanj, ungefär som man gör i valtider, för att så här i första halvlek försöka få fram vad man egentligen försöker göra med samhället. Då kanske den här skaran som kan tänka sig att byta block om de får betalt för det inser att det är av högerblocket de kommer att få betalt, inte av vänsterblocket.

För några år sedan hävdade jag att man skulle lägga ned journalisthögskolorna. Det var kanske att ta i besinnar jag, men åtminstone så borde inte den skrivande eller tyckande delen av journalistkåren värvas från högskolorna. De borde värvas från alla delar av samhället enbart på basis av att de kan skriva och har kunskap.