GP om Tjörnbron

GP ger idag (17/1-10) en återblick mot den tragiska olyckan vid Tjörn-bron, som är både intressant och tankeväckande. Den fäster också min blick vid vissa skeenden som jag inte kände till, exempelvis polismannens beslut om att åka via Skärhamn till olycksplatsen.

Jag när åsikten att man skall vara oerhört försiktig med att hänga ut människor, kriminella som icke kriminella, felande som felfria. Allmänhetens informella dom kan ofta vara hårdare än den juridiskt sanktionerade. Många människor som var delaktiga i olyckan chockades naturligtvis, och händelsen har präglat många människors liv. Säkert är det många som känner skuld blott på basis av små vardagsmässiga handlingar, som leder till att en bilresa äger rum vid ett visst tillfälle. Åter andra har en direkt del i händelseförloppet, och mot dem kan nog i vissa fall riktas kritik, men deras största kritiker torde vara dem själva. Att leva med den skuldkänslan är ingen enkel sak.

Det har nu gått trettio år. Tiden läker så sakteliga såren. Jag kan då finna det olyckligt att strö salt i såren genom att lyfta fram personliga tillkortakommanden hos exempelvis polisen ovan. Straffet förlängs, både för inblandade och anhöriga. Jag tycker också det är olyckligt att lyfta fram den intervjuade kvinnans bitterhet mot lots och kapten. Det kan man undvika att skriva. Bitterhet är ett personligt tillkortakommande, som handlar om bristande förmåga/hjälp med att hantera trauman, trauman som ingen går igenom livet utan att drabbas av mer eller mindre. Det är en annan sak att skriva att hon känner bitterhet mot ett rederi eller en myndighet. Personerna bör anonymiseras. Livet är hårt som det är.

Mannens roll i samhället (Dalademokraten 100115)

Gör Tobias Krantz rätt som slopar positiv särbehandling till universitet och högskolor? Om man studerar tillgängliga underökningar över hur kvinnor presterar i relation till män, så är det inte säkert att beslutet är riktigt. Vi går en framtid till mötes där kvinnan kommer att dominera på allt fler poster i samhället, mannen kommer att hamna på efterkälken helt enkelt. I framtiden kommer mannen att ha ett allt större behov av särbehandlingens hjälp.

Allt fler undersökningar visar på att mannen är underlägsen kvinnan. Särskilt inom de områden som är viktiga i ett modernt civiliserat samhälle. Det är rentutav så att mannen på många vis är ett hot mot det samhälle som byggts upp, och dessutom i hög utsträckning mot kvinnan. I Aftonbladet den 18/11 rapporteras exempelvis att brittiska forskare kommit fram till att lesbiska är bättre föräldrar, än en man och en kvinna. Barn till lesbiska föräldrar blir helt enkelt mer framgångsrika. I en kommentar intill konstaterar Malin Wollin att ” I dagens samhälle behövs inte pappa. I ett modernt samhälle står kvinnan för allt; pengarna, jobbet, hemmet, barnuppfostran och allt det andra.”

Ett exempel på en organisation som omsatt slutsatserna om mannen i praktik är biståndsorganisationen Hand in Hand, som bygger sin verksamhet på mikrolån. Gundkravet för att få ett mikrolån är att låntagaren skall vara en kvinna. Anledningen är att kvinnan i allmänhet är mer benägen att följa ingångna avtal och regler, och att hon är en bättre avtalspart. Hon är duktigare på att spara undan pengar, och värnar familjen mer, samtidigt som hon normalt är den som arbetar mest. Om en man kommer över en summa pengar är risken högre att han köper en kapitalprodukt av något slag – en bil till exempel – för att hävda. Risken är också större att han inlåter sig i någon form av missbruk, eller spekulerar bort pengarna.

Andra rön pekar i samma riktning. Exempelvis är kvinnor bättre då det kommer till handhavande av maskiner av olika slag, och arbetsgivare vittnar ofta om längre hållbarhet på maskiner körda av kvinnor. En stor fransk båttillverkare föredrar att låta kvinnor plasta kritiska delar på båtarna. I skolan håller kvinnor på att konkurrera ut männen, de har högre genomsnittsbetyg och enligt TT var 63 procent av dem som sökte till högskolor och universitet i våras kvinnor. Kvinnor kombinerar sålunda kvalitet med kvantitet. Andra undersökningar visar att kvinnor har högre avkastningar på investeringar än män, att de läser mer än män, att de är bättre på att följa tekniska instruktioner än män, att börsbolag med kvinnor i styrelsen går bättre än dem som inte har det. Dessutom är religiösa fanatiker så gott som uteslutande män. Brottsstatistiken behöver vi knappast gå in på. Sammanfattningsvis är mannen ett risktagande för samhället. Män slår kvinnor, är otrogna, riskerar kapital, slåss med andra män, och har ett farligt behov av att hävda sig.

De omständigheter jag visat på ovan redovisar fakta. Frågan är hur vi tackar problemet. Om det å ena sidan är så att det är en faktisk skillnad på man och kvinna, så är mannen helt enkelt underlägsen kvinnan, med utgångspunkt från de egenskaper som är viktiga i ett modernt samhälle. Om det å andra sidan finns ett socialt konstruerat kön - som är den rådande inställningen i svenskt samhällsliv - så har patriarkatet skapat en märklig könsmässig obalans. Tekniska prylar till leksaker under uppväxten, mer uppmärksamhet i klassrummen, enklare karriärvägar och många andra influenser, har skapat en svagt presterande samhällsmedborgare.

Det hävdas i debatten att flickor under uppväxten skall behandlas på samma sätt som pojkar. Frågan är om inte de också börjar prestera sämre i så fall? Att kvinnor under sin uppväxt skall ha samma förutsättningar som männen, måste på basis av den forskning som föreligger vara fel slutsats. Frågan är vad det är vi gör som får mannen att hamna i bakvattnet. Målsättningen måste vara att undvika att kvinnan utsätts för de mekanismer som bidrar till mannens underläge. Det är mannens villkor som måste förändras, inte kvinnans.

Artikeln togs in som "Brev till ledarsidan" på sidan tre i DD. Robert Sundbergs kommentar:
"Du har rätt i att kvinnor presterar bättre i jämförelse emd män på många nivåer i utbildningsväsendet, från grundskolan och uppåt. I min ledare nämnde jag också det och att andelen kvinnor ökar i den högre utbildningen. Detta eftersom kvinnor tar sig lättare in där, tack vare att de har bra betyg från tidigare utbildningsnivåer, främst gymnasieskolan.
Kvinnorna är nu i majoritet på utbildningar i högskolan och på universiteten. Deras andel ökar också på forskarutbildningar.
En av få positioner i högre utbildningen där kvinnorna inte dominerar är bland professorerna, som till 80 procent är män. Männens dominans där speglar dock ett läge för några årtionden sedan, då männens andel var större på universitetens utbildningar och forskarutbildningar. Andelen kvinnor bland professorerna har dock fördubblats på tio år så trenden talar för kvinnorna även där.
Om män komer att behöva gynnas så att inte enbart kvinnor utbildas på vissa områden återstår atts e. I vissa fall, som jag i ledaren nämnde om psykologer, kan det ha ett egenintresse att staten reglerar så att åtminstone en viss del av det kön som är i minoritet kan gå på utbildningen i fråga. Detta eftersom exempelvis patienterna är jämnt fördelade på två kön och det är då inte bra om i framtiden så gott som alla psykologer och kansek även läkare är kvinnor.
Det är uppseendeväckande och intressanta exempel som du nämner. De känns också igen gällande debatten om kön på olika områden, som att män dominerar i statistiken gällande brott, särskilt våldsbrott.
Forskningen får ge svar på vad orsakerna är till att kvinnor verkar klara sig bättre i utbildningsväsendet och män(generellt sett) verkar ha det svårare. Att se på diverse samhällsfrågor och annat utifrån kön är nyttigt.
Men det är också viktigt att se på andra faktorer. jag nämnde särskilt klass, utifrån utbildningsnivå, i min ledare. Ytterligare en faktor är etnicitet.
Klassbakgrund har visat sig ha stor betydelse då det gäller vilka som söker, och komemr in, på den högre utbildningen. Kön ser ut att också ha betydelse. Vi får se hur det utvecklar sig framöver på särskilt utbildningsområdet både vad gäller klass och kön. /Robert Sundberg, DD"

Vilhelm Moberg

På Expressen kultur recenserar idag Jonas Tenthe Jens Liljestrands bok om Moberg; "Mobergland". Jag har alltid varit fascinerad av Moberg, och då främst av hans blick för de små människorna och naturligtvis för hans fantastiska språk. Ett språk som för mig framstår som snart sagt omöjligt att analysera eller få grepp om. Men så lade också Moberg en oerhörd ansträngning vid sina formuleringar. Det finns tydligen inte en rad i Utvandrar-serien som inte är omskriven åtminstone fem gånger, heter det.

Jonas Thente menar jag dock drar fel slutsats om Mobergs författarskap, och vad som utmärker storhet. Han menar att Utvandrar-serien är större än författaren själv. Detta då Moberg höll sig med vissa åsikter - som var för sig kan diskuteras graden arten av, men låt oss ta Thentes antagande för troligt - som exempelvis, och jag citerar: "homofobin, machomentaliteten, ursvenskheten". Är ens tankar grumlade och är ens slutsatser om världen sämre och är en författarkonst av lägre värde för att man hyser dessa åsikter? Det anser inte jag. Anledningarna är tre. För det första måste man betrakta Mobergs tid, och ställa hans åsikter och tankar i relief mot sin samtid. Vi kan inte döma honom med dagens frisinnade mallar. För det andra finns det många stora författare som varit aparta personligheter, och som hyst åsikter vilka framstår som i hög grad människofientliga. För det tredje och anslutningsvis finns det inget rätt förhållningssätt. Samhället är dynamiskt. Vissa friheter missar vi att ge, och vi kanske inte ens märker det. Å andra sidan omfamnar vi det som var apart för femtio år sedan. Men det kommer att se helt annorlunda ut om ytterligare femtio år. Mobergs åsikter, vilke de nu mer bestämt var, kommer under vissa eror att ligga närmare den politiskt korrekta huvudfåran, och vid andra tillfällen att ligga längre ifrån den.

Då man dömer Moberg skall man också minnas hans kamp mot överheten, och hans framlyftande av exempelvis "skökan" Ulrika, som en synnerligen stark människa. Mobergs nationalism var inte heller starkare än att många av hans ledande karaktärer i olika böcker gång efter annan vände sig i hårda ordalag mot Sverige. För mig är inte Moberg först och främst nationalist. Människan och hennes öde är i Mobergs böcker är alltid viktigare än ideologier och andra samhälleliga strukturer.

Och vad var bondesamhället utan machomentalitet? En machomentalitet som även kvonnorna uppvisade. I Mobergs böcker är sällan kvinnan ett svagt offer. Mannen existerar i relation till kvinnan, och vice versa. Då mannen kanske äger den fysiska styrkan, visar Moberg gång efter annan hur kvinnan är minst lika bidragande som mannen, oavsett om det är med fysiskt arbete, eller med sysslor som hör hushållet till. Att mannen mot bakgrund av 1800-talets bondesamhälle sedan var den som fick rycka ut vid krigshot, eller den som slogs vid spelemanskvällarna på logen, kan sticka i ögonen på en modern genusmedveten människa. Det kan dock inte hållas emot honom, eftersom många än idag håller för troligt att det sociala könet är en akademisk parentes.

Avslutningsvis: det är naturligtvis intressant att studera stora författare. Men vad kan man egentligen förstå? Ett stort författarskap är trots allt aldrig något annat än de ord han satt på pränt. De stora verken kan i detta till och med ursäkta de svagare. Men även för en stor författare är orden en begränsning. Det som kommer på pränt är därför alltid någonting mellan författarens dunkla känsla eller vilja, och det orden krasst kan erbjuda honom. För där inte orden längre räcker, måste författaren läga in rytm, ansatser, anspelningar och andra knep, som han sällan, ja, jag skulle vilja säga aldrig, behärskar till fullo. Så varför skall man analysera stora författare? Det om något måste vara otillfredställande per se.

Kritik mot Arena

Bra artikel på AB Kultur idag: http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article6413622.ab
Med samma slutsats som jag själv brukar dra: "Så talar eliten, till eliten, om eliten. Arbetarrörelsens socioekonomiska kärngrupper lyser med sin frånvaro, inte bara som prenumeranter utan i hela tidskriften Arena." min slutsats brukar ju dock vara att den lyser med sin frånvaro inom i princip hela vänstern, med delvisa undantag för den frihetliga.
Josefsson och Suhonen skäller dock Arena från vänster: de har ej ännu övergett det pragmatiska förhållningssätett till ideologier, utan efterfrågar klassanalyser, maktanalys och andra gamla obsoleta verktyg för vilsna intellektuella företrädare för en arbetarklass de aldrig kan förstå och aldrig varit en del av.

Koldioxid - från frälsning till hot

Läser i artikel ur Det Bästa från 1974, om den potentiella globala nedkylningen. Klimatskeptikerna hänvisar ofta till 70-talets oro för en global nedkylning, och menar genom den att vetenskapen är instringent, och vacklar än hit än dit, beroende av varifrån de politiska vindarna blåser.
Artikeln är dock väldigt intressant, eftersom den visar på en väldigt stringens i synen på koldioxid. Jag citerar:
"Reid Bryson är övertygad om att människans förehavanden har spelat en allt viktigare roll för temperatursvängningarna. I likhet med många andra klimatologer anser han att luftens ökade koldioxidhalt, till följd av användningen av fossila bränslen, bidrog till den tidigare varmtrenden. Koldioxidmolekylerna släpper fram solljuset men hejdar mycket av värmestrålningen från jorden. Genom denna växthuseffekt stänger de in och förstärker solvärmen."
Efter detta uttalar sig J. Murray Mitchell jr vid NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration):
"Hanm håller för troligt att den nuvarande kalltrenden kommer att vända av naturliga orsaker, kanske med hjälpa av växthuseffekten."
Alltså: 1974 råder ingen tvekan inom forskarvärlden avseende om koldioxid påverkar atmosfärens temperatur. Artikeln avslutas:
"När vi ställer upp ekvationen för mänsklighetens chanser för att överleva gör vi nog klokt i att ta till en bred felmarginal."
Mitchells nekrolog:
http://www.nytimes.com/1990/10/08/obituaries/j-murray-mitchell-climatologist-who-foresaw-warming-peril-62.html?pagewanted=1
Bryson på wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Reid_Bryson

SAAB

Det torde vara förmätet av snart sagt vem som helst att uttala sig eller gissa runt de kommande turerna i historien runt SAAB. Villkoren ändras snabbt, vilket jag hävdar är ett tecken på att samtliga parter verkligen försöker finna en lösning. Många idéer och försök till lösningar ger en händelseutvecklingen som är omöjlig att förutse. Om GM verkligen hade bestämt sig en gång för alla, hade det inte förelegat någon ovisshet. Så länge GM svävar på målet, och håller arbetarna på halster, säger de också att det finns ett hopp. Det är knappast någon som är ignorant inför SAABs stora betydelse för tusentals människor.

Det som tenderar att glömmas i debatten är att GM är SAAB fast större. SAAB skulle agera likadant som GM nu gör, om de vore oberoende. I GMs sits skulle SAAB verka för sitt företags bästa. Det är nämligen deras plikt mot sina arbetstagare och ägare, att värna företagets ekonomiska välgång, och därmed dess möjlighet att överleva på sikt. Det är till och med så att denna plikt delvis är fastställd i lag. SAAB vill fortsätta existera, vill öka sin produktion, och nyanställa istället för att friställa. Inget företag vill friställa.

Likadant är det med ett hårt pressat GM som kämpar för sin existens. För sin personal och sina ägare - ägare är också människor, hur apart det än kan synas låta - är det helt cetralt att GM vänder sin dåliga lönsamhet. SAAB har aldrig lyckats med detta. Jag kan inte säga att GM kommer att lyckas. Det är dock fundamentalt att GM försöker göra en så god affär som möjligt. Om GM går omkull är det långt fler arbetstillfällen som är hotade än SAABs anställda. Men i diskussioner som denna är alltid den internationella solidariteten arbetstagare emellan klen, och nationella intressen späs på av tendentiösa medier. Att bry sig om sitt företag är att bry sig om sina anställda.

EU är ett starkt medel mot att sådanan konflikter tar sig ett alltför stort uttryck. För mig är EU internationell solidaritet, vid sidan av - ur mitt perspektiv - den viktigaste rollen som fredsbevarande organisation. Visst kan vi kasta sten på GM, men det vi då också gör är att kasta sten på George och Beth, vilkas arbeten är väl så hotade, och som känner väl så stor förtvivlan över sin situation som Anders och Anita i Vänersborg. Socialism är råkapitalism. Det är därför jag är moderat.

Newsmill, Kratz o Ebbe Carlsson

Newsmill... Efter min text om klimatet, som dock fick några fler läsare än den om politisk retork, har man mer lämnat fältet fritt för arga kommentatorer. Karakteristiskt för många av dem är att de helt lägger respekt för avvikande åsikter och för person åt sidan. Och man vet inte vad man skall säga till dem. Ingenting är nog det bästa. Samtidigt anser jag det elitistiskt att döma ut dem. Ja, det är ju faktiskt även en smula elitistiskt att klumpa ihop "dem" och dra dem över en kam. De tror ju på det de säger, och även om man argumenterar tufft och hårt, och kanske på kuppen gör sitt budskap en björntjänst, så har man ju rätt att säga sin åsikt.
De som kommenterar har väl i övrigt ingen annan agenda än undertecknad: en strävan efter att folk skall tycka att man är duktig som tänkt till lite. I det jagar vi bekräftelsens sötma. Känner samtidigt en mer påtaglig drivkraft hos mig själv att lämna mitt bidrag till de frågor jag tror på. Jag hoppas att denna kan växa sig större, ty i det att den blivit tillräckligt stor, kan man skala bort en del av de knasigheter som kommer med behovet av bekräftelse. Man kan skriva friare, man kan bättre tala för sin fråga, om man bortser från sin egen person och dess behov.
Jag undrar hur många politiker som rivs av patos, och hur många som drivs av behovet av självbekräftelse. Ett patos kan man ju inte skaffa sig, det kommer ju över en med insikterna.

Kratz bok: ja, inget mästerverk, men dock intressant. Kratz skriver på ett vis som bättre passat för en redogörelse över världsomvälvande händelser. Vad vi istället har är några människor som är som folk är mest, i Moderaterna och inom MUF, som på olika vis trillar av eller tar ett steg upp för de politiska karriärstegen. Några intressanta saker är dock klara:
- Nya moderaterna är tämligen oideologiska, vilket jag mycket uppskattar. Politik skall bedrivas på ad hoc-basis.
- Många i partitoppen är väsentligt mer besinnande och intellektuella än jag först trott.
- Aktiva resonemang förs om politisk retorik. Jag vill dock påstå att Per Schlingman inte bedriver rätt politisk retorik. Den är lite, ja, vi kan kalla den storvulen och övermogen, på samam vis som den socialdemokratiska. Mer drastiska uttalanden borde kunna förlåtas av kärnväljarna.

Sist: Ebbe Carlsson! Vilken oerhört intressant personlighet. För mig, som var lite för ung då det begav sig för att närmare förstå sakernas utveckling, var det intressant att få en närmare inblick. Han måste ha varit väldigt klipsk. Ebbe formulerade sig knivskarpt, och det är inte svårt att förstå om personer i ledande ställning tyckte han var en intressant bekantskap. Karaktärer är alltid roliga, om än lite farliga, oavsett uppsåtets godhet. Att diskussioner om hans sexuella preferenser solkade hans näst sista tid i rampljuset är tragiskt och tarvligt. Jag undrar om vi någonsin helt kan frigöra oss från de personliga egenskapernas ok. En människa är en människa. Åsikter och handlingar något helt annat. Med denna tjusiga plattityd sätter vi punkt.

En kall vinterdag är ingen tröst(Newsmill 100106)

Jonny Fagerström skriver på Newsmill om den kalla vintern. Vargavintern, menar han, är ett tecken på att den globala uppvärmningen inte äger rum. Till stöd för sin kritik mot dem vi kallar klimatalarmister visar Fagerström på hur vita jularna varit under under förra seklet. Han visar också på att vädret är kallare i vissa områden på norra halvklotet i år än genomsnittligt, vilket det ju faktiskt borde vara ganska exakt femtio procent av tiden. Klandervärd men pedagogisk empiri i all sin prydno.

Jonny Fagerström förtjänar kritik för detta. Men innan vi ger honom den, skall vi erkänna att han inte sitter ensam i båten. Han har vänner i båda läger faktiskt. Låt mig citera klimatalarmisten Andreas Malms blogg på Arbetarens hemsida av våren 2007 "I går var den varmaste marsdagen i Sverige på mer än hundra år: i Göteborg och Umeå varmast sedan mätningarna började år 1859. ...//... Förra sommaren - den som tog slut någon gång i oktober - följdes överhettningen av bilder på lyckliga septemberbadare och andra som NJÖT av värmen. ...//... Men massmobiliseringen mot den undergång som nu slickar oss med sina första lågor - visst är det skönt i värmen - gynnas knappast av att media och folk i allmänhet ÄLSKAR utvecklingen."

För Andreas Malm är det solklart att vi genom vårt vardagsväder redan märker av den globala uppvärmningen. För Jonny Fagerström likaså. Och de är inte ensamma. Problemet är att vi under de senaste hundra åren haft en global uppvärmning om 0,7 grader. Det kan vare sig Jonny eller Andreas märka, hur gärna de än vill, oavsett agenda.




Den globala uppvärmningens främsta problem är att den är en smygande process, åtminstone fram tills det att vi når så kallade tipping points. Det positiva med denna smygande process är att människan har goda chanser både att stävja uppvärmningen, och att anpassa sig efter ett förändrat klimat. Det negativa är förstås att reaktionen kan komma för sent.

Jag är övertygad om att vi har en uppvärmning som drivs av människans aktiviteter. Man kan säkert avpolletera mängder med forskare, och peka på att de av en eller annan orsak är ute i andra ärenden än att verka för människans väl och ve. Hur många vi än kan bortse från, så finns där dock alltid en hel hoper synnerligen begåvade forskare kvar som står fast vid sin syn på den globala uppvärmningen. En av dessa är exempelvis den tyske forskaren och rådgivaren till Angelica Merkel, Joachim Schellnhuber. Schellnhuber är från början doktor i teoretisk fysik, och har lämnat bidrag till forskning inom kvantfysik och ickelinjära system. Han har också varit chef för ICBM (Institute for Chemistry and Biology of the Marine Environment).

Schellnhuber kan inte komprometteras med meteorologiska utbildningar som gett honom fackidiotens kletiga och för motståndaren enkelt missbrukade associationer. Inte heller är han sprungen ur någon ideologisk tradition. Schellnhuber är inget annat än en knivskarp forskare, som genom sitt intresse för sina områden, och genom sina tvärvetenskapliga - om än i en naturvetenskaplig kontext - kunskaper, kunnat lämna stora bidrag till modern klimatforskning. Ett av de viktigaste områdena inom modern klimatforskning är just ickelinjära system, differentialekvationer av olika typer helt enkelt, och vilket resultat vi kan förvänta då vi ändrar ingående parametrar. Schellnhuber är idag chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research(PIK) och tung rådgivare inom EU och IPCC.

Så: varför skulle Schellnhubner lura oss? Han fick ju erkännanden och forskningsbidrag inom de områden han var verksam i, innan han vände sig mot klimatvetenskapens områden. Det är orimligt att tro att han drivs av något annat än nyfikenhet. Som tung rådgivare till kristdemokratiska Angelica Merkel befinner han sig också i en situation där han är väldigt nära de tunga tyska industrierna. Ändå håller han fast vid sin dystra syn på vårt klimat. Man kan tycka att det vore en smal sak att sticka till honom en dusör för att få sina ekvationer att peka åt ett annat håll. Han skulle också ha möjlighet, genom den position han har, och genom sina redan vunna akademiska lagerkransar, vända sig emot sina forskarkollegors syn på den globala uppvärmningen. Men han gör inte det heller. Och svaret till varför han håller fast vid sin syn, är att han som de flesta andra forskare inte är särskilt intresserad av något annat än att fundera på hur naturens olika system fungerar och interagerar. Vilket implicit leder till att många fler forskare än Schellnhuber sannolikt inte dagtingar med sitt samvete, för lättvunna ekonomiska eller karriärmässiga poänger. I denna nyfikenhet finner vi det dystraste argumentet för att vi faktiskt har en antropogent driven global uppvärmning.

Debatten runt klimatet har tagit en väldigt märklig vändning. Det är sällan vi lekmän lägger oss i medicin, exempelvis då det gäller vilken kraft röntgenvågorna skall ha när man röntgas - det är ju dock potentiellt cancerogent. Lika sällan lägger vi oss i flamhastigheten i vår förbränningsmotor eller hur våra satelliter skall konstrueras, eller synen på Peter den Stores Ryssland. Men här har vi plötsligt ett område där var och en är sin egen expert. En doktor i klimatologi avpolleteras lika lätt som första bästa sverigedemokrat, en avhandling blir snömos i en skur av privata funderingar med snart sagt ingen andra empiriska studier än dem Malm och Fagerström använder sig av. Det känns kallt nu, den globala uppvärmningen är nog en bluff. Eller: oj vad varmt det är - sätt dit borgarna snabbt, för det är deras fel!

Många vill dra politiska poänger på den situation som föreligger. Anledningen är att de åtgärder som måste vidtas i vissa delar sammanfaller med vissa politiska grupperingars önskemål sedan länge. Klimathotet blir en skänk från ovan i kampen mot kapitalismen. Men de som ligger i skottgluggen lär inte bli mer miljömedvetna bara för att det påtalas hur oansvariga och korkade de är. Låt forskarvärlden i samråd med våra demokratiskt valda församlingar sköta klimatdiskussionen, som vi låter dem sköta alla andra frågeställningar som kräver solid empirisk grund. En kall vinterdag är ett ämne för dagboken, inte ett ämne för en komplicerad diskussion om vår jords klimat

Om brottsprovokation (Värmlands Folkblad 100104)

STEFAN WICKBERG, ordförande Polisförbundet Värmland, och MONICA STÅHL, ordförande i IOGT-NTO, skriver i VF den 22/12 om svårigheterna att komma till rätta med langning. En lösning är enligt dem att polisen får rätt att begagna sig av så kallad brottsprovokation.
Brottsprovokation innebär att polisen ha rätt att begå brottslig handling, för att locka någon att begå ett brott. Metoden är vanlig i bl.a. USA, och kan under vissa omständigheter vara synnerligen effektiv. Det stora bekymret med brottsprovokation är att man skapar en kriminell handling: ingen kan ju säga med visshet att den skulle ägt rum om inte polisen provocerat fram den.

Kampen mot alkoholmissbruk är behjärtansvärd, och kräver hela samhällets engagemang. Alkoholmissbruk vållar varje år stort lidande, sönderslitna familjer, förödmjukelse och såväl psykiskt som fysiskt lidande. De som är i riskzonen för alkoholmissbruk måste hjälpas ur detta. Det sker genom information, genom stöd och genom att samhällets företrädare är goda vänner som man alltid kan lita på. Att lagföra någon är ofta första steget på vägen mot socialt och ekonomiskt sönderfall. Det första steget i nedmonterandet av en människa. Att lagföra någon för tionde gången för ett brott som ändå är ganska ringa är dessutom meningslöst.

Det finns dock en mycket allvarligare bakgrund som Wickberg och Ståhl helt missar. Alkoholmissbruk och dess konsekvenser är ett samhällsproblem, som kostar mycket pengar, precis som hastighetsöverträdelser, stölder mm. Med samhällsproblem menas att vi har ett samhälle som vi egentligen tycker om, som vi byggt på vissa fundament, och som delvis hotas av vissa företeelser, som kriminalitet. Vår kamp för att skydda vårt samhälle får emellertid aldrig påverka själva samhällets grund. I denna grund finns bl.a. yttrandefriheter, föreningsfriheter och kanske viktigast av allt, en juridisk organisation som sätter människans rättigheter i främsta rummet, och genom sitt agerande förtjänar allmänhetens förtroende.

Vi får aldrig släppa på någon del i det som utgör grunderna för vårt samhälle. Det kan tyckas aldrig så harmlöst att ägna sig åt brottsprovokation. Problemet är att du sedan får allt svårare att sätta gränsen. Om man en gång för alla bestämmer sig för att aldrig tumma på våra grundläggande principer, så byggs ett förtroende hos allmänheten för ordningsmakten, som många andra länder aldrig kan komma i närheten av. Förtroendet för ordningsmakten är något av det viktigaste vi har, och även om man ibland kan tycka att kampen mot kriminalitet är hopplös, så är alternativet långt allvarligare.