En kall vinterdag är ingen tröst(Newsmill 100106)

Jonny Fagerström skriver på Newsmill om den kalla vintern. Vargavintern, menar han, är ett tecken på att den globala uppvärmningen inte äger rum. Till stöd för sin kritik mot dem vi kallar klimatalarmister visar Fagerström på hur vita jularna varit under under förra seklet. Han visar också på att vädret är kallare i vissa områden på norra halvklotet i år än genomsnittligt, vilket det ju faktiskt borde vara ganska exakt femtio procent av tiden. Klandervärd men pedagogisk empiri i all sin prydno.

Jonny Fagerström förtjänar kritik för detta. Men innan vi ger honom den, skall vi erkänna att han inte sitter ensam i båten. Han har vänner i båda läger faktiskt. Låt mig citera klimatalarmisten Andreas Malms blogg på Arbetarens hemsida av våren 2007 "I går var den varmaste marsdagen i Sverige på mer än hundra år: i Göteborg och Umeå varmast sedan mätningarna började år 1859. ...//... Förra sommaren - den som tog slut någon gång i oktober - följdes överhettningen av bilder på lyckliga septemberbadare och andra som NJÖT av värmen. ...//... Men massmobiliseringen mot den undergång som nu slickar oss med sina första lågor - visst är det skönt i värmen - gynnas knappast av att media och folk i allmänhet ÄLSKAR utvecklingen."

För Andreas Malm är det solklart att vi genom vårt vardagsväder redan märker av den globala uppvärmningen. För Jonny Fagerström likaså. Och de är inte ensamma. Problemet är att vi under de senaste hundra åren haft en global uppvärmning om 0,7 grader. Det kan vare sig Jonny eller Andreas märka, hur gärna de än vill, oavsett agenda.




Den globala uppvärmningens främsta problem är att den är en smygande process, åtminstone fram tills det att vi når så kallade tipping points. Det positiva med denna smygande process är att människan har goda chanser både att stävja uppvärmningen, och att anpassa sig efter ett förändrat klimat. Det negativa är förstås att reaktionen kan komma för sent.

Jag är övertygad om att vi har en uppvärmning som drivs av människans aktiviteter. Man kan säkert avpolletera mängder med forskare, och peka på att de av en eller annan orsak är ute i andra ärenden än att verka för människans väl och ve. Hur många vi än kan bortse från, så finns där dock alltid en hel hoper synnerligen begåvade forskare kvar som står fast vid sin syn på den globala uppvärmningen. En av dessa är exempelvis den tyske forskaren och rådgivaren till Angelica Merkel, Joachim Schellnhuber. Schellnhuber är från början doktor i teoretisk fysik, och har lämnat bidrag till forskning inom kvantfysik och ickelinjära system. Han har också varit chef för ICBM (Institute for Chemistry and Biology of the Marine Environment).

Schellnhuber kan inte komprometteras med meteorologiska utbildningar som gett honom fackidiotens kletiga och för motståndaren enkelt missbrukade associationer. Inte heller är han sprungen ur någon ideologisk tradition. Schellnhuber är inget annat än en knivskarp forskare, som genom sitt intresse för sina områden, och genom sina tvärvetenskapliga - om än i en naturvetenskaplig kontext - kunskaper, kunnat lämna stora bidrag till modern klimatforskning. Ett av de viktigaste områdena inom modern klimatforskning är just ickelinjära system, differentialekvationer av olika typer helt enkelt, och vilket resultat vi kan förvänta då vi ändrar ingående parametrar. Schellnhuber är idag chef för Potsdam Institute for Climate Impact Research(PIK) och tung rådgivare inom EU och IPCC.

Så: varför skulle Schellnhubner lura oss? Han fick ju erkännanden och forskningsbidrag inom de områden han var verksam i, innan han vände sig mot klimatvetenskapens områden. Det är orimligt att tro att han drivs av något annat än nyfikenhet. Som tung rådgivare till kristdemokratiska Angelica Merkel befinner han sig också i en situation där han är väldigt nära de tunga tyska industrierna. Ändå håller han fast vid sin dystra syn på vårt klimat. Man kan tycka att det vore en smal sak att sticka till honom en dusör för att få sina ekvationer att peka åt ett annat håll. Han skulle också ha möjlighet, genom den position han har, och genom sina redan vunna akademiska lagerkransar, vända sig emot sina forskarkollegors syn på den globala uppvärmningen. Men han gör inte det heller. Och svaret till varför han håller fast vid sin syn, är att han som de flesta andra forskare inte är särskilt intresserad av något annat än att fundera på hur naturens olika system fungerar och interagerar. Vilket implicit leder till att många fler forskare än Schellnhuber sannolikt inte dagtingar med sitt samvete, för lättvunna ekonomiska eller karriärmässiga poänger. I denna nyfikenhet finner vi det dystraste argumentet för att vi faktiskt har en antropogent driven global uppvärmning.

Debatten runt klimatet har tagit en väldigt märklig vändning. Det är sällan vi lekmän lägger oss i medicin, exempelvis då det gäller vilken kraft röntgenvågorna skall ha när man röntgas - det är ju dock potentiellt cancerogent. Lika sällan lägger vi oss i flamhastigheten i vår förbränningsmotor eller hur våra satelliter skall konstrueras, eller synen på Peter den Stores Ryssland. Men här har vi plötsligt ett område där var och en är sin egen expert. En doktor i klimatologi avpolleteras lika lätt som första bästa sverigedemokrat, en avhandling blir snömos i en skur av privata funderingar med snart sagt ingen andra empiriska studier än dem Malm och Fagerström använder sig av. Det känns kallt nu, den globala uppvärmningen är nog en bluff. Eller: oj vad varmt det är - sätt dit borgarna snabbt, för det är deras fel!

Många vill dra politiska poänger på den situation som föreligger. Anledningen är att de åtgärder som måste vidtas i vissa delar sammanfaller med vissa politiska grupperingars önskemål sedan länge. Klimathotet blir en skänk från ovan i kampen mot kapitalismen. Men de som ligger i skottgluggen lär inte bli mer miljömedvetna bara för att det påtalas hur oansvariga och korkade de är. Låt forskarvärlden i samråd med våra demokratiskt valda församlingar sköta klimatdiskussionen, som vi låter dem sköta alla andra frågeställningar som kräver solid empirisk grund. En kall vinterdag är ett ämne för dagboken, inte ett ämne för en komplicerad diskussion om vår jords klimat