Diskussionen om huruvida vi skall ha monarki eller republik i Sverige får ibland förnyad kraft, och vi kan säkert vänta oss en mer intensiv debatt mot bakgrund av det stundande bröllopet. I Aftonbladet den 28/12 diskuterar statsvetaren Cecilia Åse monarkins ställning, mot bakgrund av den bok hon gett ut på Ordfront; ”Monarkins makt”. En av Åses käpphästar är att kungen gömmer sig bakom sitt ämbete. Kungen är en oförarglig figur, och genom att han är det blir det svårt att kritisera även hans ämbete. Argumentationen tar således sin utgångspunkt i att ämbetet som sådant är odemokratiskt, och att det följer en patriarkal och otidsenlig mall. Åses argumentation faller på så vis inom ramen för traditionell kritik av kungahuset.
Diskussionen om monarkin är ett skolexempel på sprickan mellan det styrande etablissemanget och folket. En del av orsaken till sprickan står att finna i dyrkandet av politiska system. Ofta hörs röster om att kungahuset på olika sätt inte faller inom ramarna för aktuell genusforskning, eftersom kungafamiljen har den dåliga smaken att leva i en bestående kärnfamilj, och dessutom inte ser ut som de lider av det. Tyvärr har skrivbordsfilosofer en tradition av att betrakta ideologier och identifierande av olika strukturer, som något som direkt skall styra samhället. Resultatet blir ett navelskådande mellan bildade, vilka kan beskriva kungahusets inflytande och bakgrund från en mängd olika perspektiv. Den lågutbildade ensamma mamman, som kanske finner kungahuset vara en ganska trevlig distraktion i vardagen, lyssnar ingen på. Besluten om vad som är bra för henne tas över hennes huvud. Synen på monarkin är ett strålande exempel. Hade hennes liv blivit bättre om kungafamiljen dömts till ett liv i sus och dus utan regalier? Knappast.
Ofta hänvisas också, då det kommer till kritik av kungahuset, till vad som hör hemma i en viss ideologi. Gemensamt för många av de system vi använder för att beskriva vår omvärld är också att de ofta är väldigt ålderstigna. I ljuset av den brutala monarki som dominerade Europa vid deras tid var det inte märkligt om spirande ideologier knöt individens fri- och rättigheter till avskaffandet av kungadömet. Monarkin har en månghundraårig historia av grova övergrepp mot sina undersåtar. Denna bakgrund gör det naturligt att ett politiskt system från början av artonhundratalet, som vill sätta människan – individen eller arbetaren – i främsta rummet, måste verka för monarkins avskaffande.
Det är förmätet att i dagens komplicerade samhälle fästa sin tilltro till politiska modeller av samhället. Vissa hävdar att det nya informationssamhället måste ha nya system för folket att inlemmas i. Jag hävdar istället att vi inte skall ha några system alls, utom en demokrati som lämnar så många valmöjligheter som möjligt. Att snart sagt alla partier dessutom numer skriver under på att människor skall ha de grundläggande rättigheter som förr var liberalernas käpphästar, vittnar ytterligare om de gamla systemens svaghet. Samtidigt har socialistiska ideal som solidaritet etablerat sig på samma vis. Ideologierna har spelat ut sin roll.
En långt viktigare fråga än om vi skall ha monarki eller ej, är den om den intellektuella eliten, och deras modeller av världen, kontra den mer obildade befolkningens, och vad den senare gruppen egentligen vill. Etablissemanget är ett mycket större hot mot demokratin än kungen, eftersom deras sätt att handskas med problemen i världen lämnar de som egentligen har att bestämma utanför. Skall vi ha demokrati så är det bara folket som kan besluta om vi skall ha ett kungahus eller ej, sedan må beslutet basera sig på att drottningen har snygga klänningar. Politiska beslut får aldrig tas endast på grund av att de måste fattas mot bakgrund av identifierande av en viss struktur eller ideologi. Ett sådan förfarande kan lämna oss var som helst.
tisdag 29 december 2009
måndag 28 december 2009
Kratz bok om Reinfeldt
Läser just nu Anita Kratz bok om Reinfeldt, Ensamvargen. Inget litterärt mästerverk, vilket kanske beror på att ämnet inte är det mest dramatiska. Reinfeldt framstår inte som den mest spännande kniven i lådan, däremot delar jag vissa grundsynpunkter med honom, samt även det ackompanjerande problemet; Reinfeldts syn på lösningar är pragmatisk och ofta av ad hoc-karaktär, vilket förstås kan få honom att verka vacklande och utan fast agenda. Det tycker jag dock är en fördel. Det enda man säkert vet är ju egentligen att ingen har rätt, att samhället är dynamiskt, och att det inte finns några slutgiltiga lösningar.
Jag förvånas dock lite av den intellektuella bild som framträder av flera personer i ledande muf-kretsar under det tidiga nittiotalet. De tycks stöpta i Bildts form, och diskuterar påtagligt mycket politisk teori. De som går längst är personer som Christian Gergils, vilken gjorde civil olydnad till sin sak, i det att han försökte experimentera i extrem liberalism. Det kan jag tycka är slöseri med tid, även om jag kan finna det fascinerande att någon orkar. Det handlar ju mest om publicitet, förvisso en av huvudanleningarna till att över huvud atget ägan sig åt civil olydnad, men frågan är om det är värt priset, helst som projektet är dömt att misslyckas ur andra aspekter. En randnotering skulle möjligtvis vara att civil olydnad är opolitisk per se, vilket initialt inte tycks uppenbart. Vi tenderar att förknippa civil olydnad med vänsterungdomar, men den kan ta sig även många andra uttryck, inte minst religiösa, vilket visats många gånger. Idag sker dock i vår del av världen en överflyttning av tolkningsföreträdet då det kommer till civil olydnad, som skänker aktionerna ett försonande drag, samtidigt som det sannolikt blev ett väldigt liv om motsvarande aktioner utförts av grupper på den högra sidan av det politiska spelfältet. Det i sin tur är ju avhängigt att vänstern lagt beslag på de moraliska käpphästarna. Jag kan till och med känna större respekt själv för en person på vänsterkanten som ägnar sig åt civil olydnad.
Anders Borg framstår också som en väldigt beläst person, vilken gör praktik av ekonomiskt teori. Detta står i strid med min syn på ekonomisk teori. Ekonomisk teori har dock bringat oss i fördärvet förr. Nu känner jag inte Borg och hans djupare resonemang, men lika lite som jag tror på ideologier och på för stora strategier då det kommer till samhällsbyggnad, tror jag på att binda sig alltför tätt till ekonomisk teori. Kapital är arbete. Jag tror inte vi kan beskriva ekonomiska skeenden tillräckligt avancerat för att man skall låta ett lands penningpolitik vara avhängig. Mer fundamentala ekonomiska relationer har naturligtvis alltid sin plats i samhällsdebatten. Men så är jag ju inte heller ekonom. Förhoppningsvis vet Borg att han är det, och låter sig inte bli för snärjd.
Jag har ibland pekat på det olämpliga i att sitta för länge i riksdagen, eftersom vi behöver människor med erfarenhet från vanligt arbetsliv. Mona Sahlin är ett sådant exempel. Om Mona Sahlin var verksam i arbetslivet är det inte sannolikt att hon gjort någon vidare karriär, vill jag tillstå, utan att känna henne. Jag kan ha fel. Samtidigt vill jag poängtera att avsaknad av akademisk examen inte skall vara diskvalificerande. Vi behöver personer som Borg eller Wetterstrand i riksdagen, men riksdagen får inte vara elitistisk på något vis över huvud taget.
Så långt jag läst i Kratz bok, kan jag alltså konstatera att jag finner en motsvarighet till den intellektuella vänsterns funderingar. En överdriven tro på ideologier, och ett överdrivet intresse för dem. Ideolgier är ett spel, en rolig lek, som kan kan forska i hur länge som helst. I slutänden har de dock inget med verkligheten att skaffa. De är skrivbordsfilosofers påfund, med större valkar runt midia än i händer. Jag tenderar att kalla mig liberal, men det beror på att jag finner den liberala ideologin mest löst sammansatt, och att det är den ideologi som mest till sina beskrivande ord fokuserar på individens människovärde. Det är det viktigaste för mig. Somliga hävdar att beskrivningen är felaktig, vilket jag finner omåttligt intressant! Är det liberalismens grundtes som är felaktig? Är den våldtagen? Är det bara ljug alltihop eller befinner sig liberalsimen i en dålig fas? Den som lever får nog inte se, men kanske lära siga ett och annat.
Jag förvånas dock lite av den intellektuella bild som framträder av flera personer i ledande muf-kretsar under det tidiga nittiotalet. De tycks stöpta i Bildts form, och diskuterar påtagligt mycket politisk teori. De som går längst är personer som Christian Gergils, vilken gjorde civil olydnad till sin sak, i det att han försökte experimentera i extrem liberalism. Det kan jag tycka är slöseri med tid, även om jag kan finna det fascinerande att någon orkar. Det handlar ju mest om publicitet, förvisso en av huvudanleningarna till att över huvud atget ägan sig åt civil olydnad, men frågan är om det är värt priset, helst som projektet är dömt att misslyckas ur andra aspekter. En randnotering skulle möjligtvis vara att civil olydnad är opolitisk per se, vilket initialt inte tycks uppenbart. Vi tenderar att förknippa civil olydnad med vänsterungdomar, men den kan ta sig även många andra uttryck, inte minst religiösa, vilket visats många gånger. Idag sker dock i vår del av världen en överflyttning av tolkningsföreträdet då det kommer till civil olydnad, som skänker aktionerna ett försonande drag, samtidigt som det sannolikt blev ett väldigt liv om motsvarande aktioner utförts av grupper på den högra sidan av det politiska spelfältet. Det i sin tur är ju avhängigt att vänstern lagt beslag på de moraliska käpphästarna. Jag kan till och med känna större respekt själv för en person på vänsterkanten som ägnar sig åt civil olydnad.
Anders Borg framstår också som en väldigt beläst person, vilken gör praktik av ekonomiskt teori. Detta står i strid med min syn på ekonomisk teori. Ekonomisk teori har dock bringat oss i fördärvet förr. Nu känner jag inte Borg och hans djupare resonemang, men lika lite som jag tror på ideologier och på för stora strategier då det kommer till samhällsbyggnad, tror jag på att binda sig alltför tätt till ekonomisk teori. Kapital är arbete. Jag tror inte vi kan beskriva ekonomiska skeenden tillräckligt avancerat för att man skall låta ett lands penningpolitik vara avhängig. Mer fundamentala ekonomiska relationer har naturligtvis alltid sin plats i samhällsdebatten. Men så är jag ju inte heller ekonom. Förhoppningsvis vet Borg att han är det, och låter sig inte bli för snärjd.
Jag har ibland pekat på det olämpliga i att sitta för länge i riksdagen, eftersom vi behöver människor med erfarenhet från vanligt arbetsliv. Mona Sahlin är ett sådant exempel. Om Mona Sahlin var verksam i arbetslivet är det inte sannolikt att hon gjort någon vidare karriär, vill jag tillstå, utan att känna henne. Jag kan ha fel. Samtidigt vill jag poängtera att avsaknad av akademisk examen inte skall vara diskvalificerande. Vi behöver personer som Borg eller Wetterstrand i riksdagen, men riksdagen får inte vara elitistisk på något vis över huvud taget.
Så långt jag läst i Kratz bok, kan jag alltså konstatera att jag finner en motsvarighet till den intellektuella vänsterns funderingar. En överdriven tro på ideologier, och ett överdrivet intresse för dem. Ideolgier är ett spel, en rolig lek, som kan kan forska i hur länge som helst. I slutänden har de dock inget med verkligheten att skaffa. De är skrivbordsfilosofers påfund, med större valkar runt midia än i händer. Jag tenderar att kalla mig liberal, men det beror på att jag finner den liberala ideologin mest löst sammansatt, och att det är den ideologi som mest till sina beskrivande ord fokuserar på individens människovärde. Det är det viktigaste för mig. Somliga hävdar att beskrivningen är felaktig, vilket jag finner omåttligt intressant! Är det liberalismens grundtes som är felaktig? Är den våldtagen? Är det bara ljug alltihop eller befinner sig liberalsimen i en dålig fas? Den som lever får nog inte se, men kanske lära siga ett och annat.
fredag 18 december 2009
Malm o liberalismen (Nesmill091218)
Andreas Malm och Per Svensson har de senaste dagarna diskuterat synen på muslimer, och på islams utbredning, i ett par artiklar på Aftonbladet Kultur och i Sydsvenskan. Fonden är förstås folkomröstningen i Schweiz om minareter. Tyvärr möts de knappt i sin diskussion i själva sakfrågan, den argumentation man lägger fram kolliderar aldrig. Istället förstörs diskussionen av den skuld som kommer av association. Malm dömer Svensson och hela Expressens kulturredaktion på basis av att de kallar sig för liberaler. Genom att vara liberal avhänder man sig - enligt Malm – rätten att få de ord man säger tagna för vad de är. ”Guilt by association” helt enkelt.
Bland vänsterintellektuella finns en gedigen tradition av identifierande av en dold agenda hos liberalismen. Kontexten är kapitalets strävan efter makt och imperialism. I denna agenda ryms exploaterande av den arbetande massan, ignorans för eskalerande klimatförändringar, slutna sällskap för den ekonomiska eliten, och en genom media förledd befolkning. Allt garnerat med lite kvinnoförtryck och rasism.
Om det är så, är ilska på sin plats. Uppror närmast. Men det är inte så. Intellektuella ideologer; Marx, Bakunin, Engels, Luxemburg, Chomsky, Klein med många fler, har byggt en synnerligen komplex bild av världen, över huvudet på dem vars talan de sagt sig föra. Ingen av dem kommer från arbetarbakgrund. Och som Marx själv sagt: det krävs kunskap för att förstå hur världen fungerar, och hur profitörerna resonerar. Den ideologi Malm står för har inget med utsugna arbetare att göra. Den är en grund för intellektuella vänsterdebattörer, och en avancerad ideologisk konstruktion, i vilken man offrar arbetarrörelsens talan. Dessutom – och det är den viktigaste poängen – genom att ”arbetarrörelsens företrädare” missat sitt uppdrag, har man hjälp till att jämna vägen för högerextrema partier och främlingsfientlighet. Om vänstern misslyckas med att tala till de socioekonomiskt svagare grupperna i samhället, står högerextremismen där med sin ännu simplare retorik och gör det istället.
Och det förenar extremhögern med vänstern; de retoriska knepen kretsar kring demonisering och polarisering. Liberalismen kan inte utmålas som den illa sammanhållna och åsiktsmässigt spretiga ideologi den är. Istället klumpar man ihop samtliga som kallar sig liberaler och tillmäter dem vissa mer eller mindre frånstötande epitet. Hänvisningar till Marx dialektik sätter inga arbetarhjärtan i brand, utan ger främst pluspoäng hos andra som deltar i de ideologiska funderingarna på lite mer avancerad nivå.
Nej Andreas Malm: du vet nog vad liberalism står för. Om inte annat kan du ju slå upp det. En liberal som sprider hets mot muslimer är inte liberal. Liberalism är friheten att ha olika åsikter, sedan må de vara hur illa sammanhållna som helst. Liberalism är inget avancerat stycke ideologi liknande den den intellektuella vänstern funderat ihop. I den liberala idévärlden ryms såväl Andreas Malm som minareter, så länge vi respekterar varandra, och inser att vi i grund och botten vare sig är liberaler eller kommunister.
/Magnus Bredelius
Bland vänsterintellektuella finns en gedigen tradition av identifierande av en dold agenda hos liberalismen. Kontexten är kapitalets strävan efter makt och imperialism. I denna agenda ryms exploaterande av den arbetande massan, ignorans för eskalerande klimatförändringar, slutna sällskap för den ekonomiska eliten, och en genom media förledd befolkning. Allt garnerat med lite kvinnoförtryck och rasism.
Om det är så, är ilska på sin plats. Uppror närmast. Men det är inte så. Intellektuella ideologer; Marx, Bakunin, Engels, Luxemburg, Chomsky, Klein med många fler, har byggt en synnerligen komplex bild av världen, över huvudet på dem vars talan de sagt sig föra. Ingen av dem kommer från arbetarbakgrund. Och som Marx själv sagt: det krävs kunskap för att förstå hur världen fungerar, och hur profitörerna resonerar. Den ideologi Malm står för har inget med utsugna arbetare att göra. Den är en grund för intellektuella vänsterdebattörer, och en avancerad ideologisk konstruktion, i vilken man offrar arbetarrörelsens talan. Dessutom – och det är den viktigaste poängen – genom att ”arbetarrörelsens företrädare” missat sitt uppdrag, har man hjälp till att jämna vägen för högerextrema partier och främlingsfientlighet. Om vänstern misslyckas med att tala till de socioekonomiskt svagare grupperna i samhället, står högerextremismen där med sin ännu simplare retorik och gör det istället.
Och det förenar extremhögern med vänstern; de retoriska knepen kretsar kring demonisering och polarisering. Liberalismen kan inte utmålas som den illa sammanhållna och åsiktsmässigt spretiga ideologi den är. Istället klumpar man ihop samtliga som kallar sig liberaler och tillmäter dem vissa mer eller mindre frånstötande epitet. Hänvisningar till Marx dialektik sätter inga arbetarhjärtan i brand, utan ger främst pluspoäng hos andra som deltar i de ideologiska funderingarna på lite mer avancerad nivå.
Nej Andreas Malm: du vet nog vad liberalism står för. Om inte annat kan du ju slå upp det. En liberal som sprider hets mot muslimer är inte liberal. Liberalism är friheten att ha olika åsikter, sedan må de vara hur illa sammanhållna som helst. Liberalism är inget avancerat stycke ideologi liknande den den intellektuella vänstern funderat ihop. I den liberala idévärlden ryms såväl Andreas Malm som minareter, så länge vi respekterar varandra, och inser att vi i grund och botten vare sig är liberaler eller kommunister.
/Magnus Bredelius
onsdag 16 december 2009
Klimataktivism och en röd agenda(NWT091218)
Av allt att döma står mänskligheten inför sin allvarligaste kris. Larmrapporter visar på omfattande klimatförändringar; försvinnande glaciärer och stigande havsnivåer. I vissa områden kommer torkan att breda ut sig, i andra kommer skyfallen att öka. Många länder kommer att få se sin kustlinje dramatiskt förändrad. Inom de närmaste årtiondena kommer världen som vi känner den att förändras. Läget är kort och gott allvarligt.
För att minska mänsklighetens påverkan på klimatet måste vi alla dra vårt strå till stacken. Vi måste enas över politiska, etniska och religiösa skiljelinjer, och föra en gemensam kamp mot klimatförändringarna. Få är de som inte delar den åsikten. Tyvärr finns det all anledning att ifrågasätta om vi klarar att enas på det viset. Politiska åskådningar färgar miljöfrågan, och i upprörda röster om vad ”vita rika män” egentligen har för agenda, drunknar tankarna om ett gemensamt miljöarbete.
Hur gör man bäst för att få någon på sin sida? Som Andreas Malm, känd författare till boken ” Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, på Newsmill för ett tag sedan? I sin artikel kallar han en stor grupp människor som inte delar hans radikala åsikter om klimatet för rättshaverister, och talar vidare om mytomani och en hysterisk konspirationsteori. Tror han att de kommer att se med mer blida ögon på Malms budskap efter den utskåpningen? Upplever Malm att han gjort miljön en tjänst genom att göra klotets största miljöbovar arga?
För något år sedan var en grupp som kallade sig Asfaltsdjungelns Indianer i farten, och släppte ut luften ur däcken på stadsjeepar. Stadsjeeparna var, menade man i en debattartikel i Aftonbladet den 10/12 2007, en symbol för ”välbeställda mäns självpåtagna rätt att göra vad man vill”. Undrar hur de välbeställda männen ifråga såg på tilltaget, och om de blev mer välvilligt inställda till indianerna miljöbudskap. Förmodligen inte. Jag kan tänka mig att de blev lite arga faktiskt, och att det de i första hand tänkte inte var uppbyggliga tankar kring vårt klots miljö.
Exemplen är otaliga. Och anledningen är väldigt enkel: de människor som stått på barrikaderna och ropat slagord om kapitalets makt är samma människor som går i bräschen för den folkiga resningen i miljöfrågan. Samma människor som nu samlats i stora mängder i Köpenhamn. Men skillnaden är dramatisk. Denna gång är det inte fråga om någon banal sak som skilda åsikter i politiskt hänseende, denna gång är det miljöns framtid som står på spel.
Metoderna är dock de samma som förr. En vit man i kostym är dömd bortom all diskussion, och hans dolda agenda är fastslagen sedan länge genom hela den vänsterintellektuella traditionen. Enligt den har en förmögen man, en kapitalist, ett enda för ögonen: sin egen och sina likars välgång. Vad kan man göra mot dem? I en vanmäktig miljöaktivists röda ögon inget annat än motstånd genom olika aktioner, från civil olydnad till våldsaktioner. Det moraliska incitamentet är enormt, stora värden står på spel, aldrig har det funnits en så viktig fråga att sluta upp kring.
Men var lämnar det miljön? Vad tycker Svendsen på väg till jobbet, om att få sitta i kö på grund av att miljöaktivister tänt eld på tre bilar från kolföretaget Dong? Vad tycker Jeppesen om att belästa vänsterungdomar spärrar vägen för honom när han skall till jobbet i fabriken? Miljöaktivisterna offrar en dialog, och respekten för sin förmente motståndare, för det roliga i att vara del av en vildvuxen folkrörelse, som retas med etablissemanget. Det har hänt förr. Den allvarliga skillnaden denna gång är att nu är det större saker som står på spel. Det har aldrig förr varit så viktigt att lägga politiken åt sidan och mötas som människor. /Magnus Bredelius
För att minska mänsklighetens påverkan på klimatet måste vi alla dra vårt strå till stacken. Vi måste enas över politiska, etniska och religiösa skiljelinjer, och föra en gemensam kamp mot klimatförändringarna. Få är de som inte delar den åsikten. Tyvärr finns det all anledning att ifrågasätta om vi klarar att enas på det viset. Politiska åskådningar färgar miljöfrågan, och i upprörda röster om vad ”vita rika män” egentligen har för agenda, drunknar tankarna om ett gemensamt miljöarbete.
Hur gör man bäst för att få någon på sin sida? Som Andreas Malm, känd författare till boken ” Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, på Newsmill för ett tag sedan? I sin artikel kallar han en stor grupp människor som inte delar hans radikala åsikter om klimatet för rättshaverister, och talar vidare om mytomani och en hysterisk konspirationsteori. Tror han att de kommer att se med mer blida ögon på Malms budskap efter den utskåpningen? Upplever Malm att han gjort miljön en tjänst genom att göra klotets största miljöbovar arga?
För något år sedan var en grupp som kallade sig Asfaltsdjungelns Indianer i farten, och släppte ut luften ur däcken på stadsjeepar. Stadsjeeparna var, menade man i en debattartikel i Aftonbladet den 10/12 2007, en symbol för ”välbeställda mäns självpåtagna rätt att göra vad man vill”. Undrar hur de välbeställda männen ifråga såg på tilltaget, och om de blev mer välvilligt inställda till indianerna miljöbudskap. Förmodligen inte. Jag kan tänka mig att de blev lite arga faktiskt, och att det de i första hand tänkte inte var uppbyggliga tankar kring vårt klots miljö.
Exemplen är otaliga. Och anledningen är väldigt enkel: de människor som stått på barrikaderna och ropat slagord om kapitalets makt är samma människor som går i bräschen för den folkiga resningen i miljöfrågan. Samma människor som nu samlats i stora mängder i Köpenhamn. Men skillnaden är dramatisk. Denna gång är det inte fråga om någon banal sak som skilda åsikter i politiskt hänseende, denna gång är det miljöns framtid som står på spel.
Metoderna är dock de samma som förr. En vit man i kostym är dömd bortom all diskussion, och hans dolda agenda är fastslagen sedan länge genom hela den vänsterintellektuella traditionen. Enligt den har en förmögen man, en kapitalist, ett enda för ögonen: sin egen och sina likars välgång. Vad kan man göra mot dem? I en vanmäktig miljöaktivists röda ögon inget annat än motstånd genom olika aktioner, från civil olydnad till våldsaktioner. Det moraliska incitamentet är enormt, stora värden står på spel, aldrig har det funnits en så viktig fråga att sluta upp kring.
Men var lämnar det miljön? Vad tycker Svendsen på väg till jobbet, om att få sitta i kö på grund av att miljöaktivister tänt eld på tre bilar från kolföretaget Dong? Vad tycker Jeppesen om att belästa vänsterungdomar spärrar vägen för honom när han skall till jobbet i fabriken? Miljöaktivisterna offrar en dialog, och respekten för sin förmente motståndare, för det roliga i att vara del av en vildvuxen folkrörelse, som retas med etablissemanget. Det har hänt förr. Den allvarliga skillnaden denna gång är att nu är det större saker som står på spel. Det har aldrig förr varit så viktigt att lägga politiken åt sidan och mötas som människor. /Magnus Bredelius
Moderaternas prekära sits
Alliansen befinner sig nu i en prekär sits. Nio av tio valår har de som haft övertaget vid den här tiden på året också vunnit valet. Grunderna till de låga väljarsiffrorna är tre:
- Fredrik Reinfeldt har varit alltför absorberad av EU-ordförandeskapet, i relation till svensk inrikespolitik
- Man har misslyckats med att kommunicera vad åtgärderna angående långtids-sjukskrivningarna egentligen handlar om.
- Man står helt handfallen inför vänsterns demonisering av alliansen.
Det första problemet kan ju sägas vara löst i och med att Reinfeldt nu helt kan fokusera på att samla styrkorna inför valet. Än finns tid att vända trenden. Reinfeldt måste synas, och rentutav visa lite ilska ibland över vänsterns påhopp: som väljarbarometern ser ut nu så finns det inte så mycket att förlora.
Kommunikation är alltid det största problemet för ett regeringsparti. Som outsider finns goda möjligheter att få fram sitt budskap. Det sönderanalyseras inte, utan når ofta fram till publiken. Jag är övertygad om att alliansens pr-organisation begrundat detta problem utan och innan, i fallet med de långtidssjukskrivna menar jag dock att man agerat grovt felaktigt. Ja, man kan tala om ett sabotage mot de egna leden. Hur kan man annars så släpphänt handskas med en så känslig fråga tio månader före valet? Denna skada är emellertid redan skedd, det enda alliansen kan göra är att vara helt tydligt, i en eller två kärnfulla meningar, med vad man haft för avsikt och mål. Varför inte lägga en del av valbudgeten på att justera det redan nu? Det kan vara synnerligen välplacerade pengar.
Det största problemet är dock att oppositionen nu inför det stundande valet alltmer kommer att hemfalla till gammal välbekant retorik. Alliansen kommer att utmålas som hänsynslösa, grymma, och ute efter att berika redan välbeställda på svagare gruppers bekostnad, och media kommer beredvilligt att hjälpa till. Den moraliska kraften i oppositionens retorik är enorm, och media hoppar gärna på tåget självmant, utan att ägna det några djupare tankar än möjliga iögonfallande rubriksättningar. Oppositionen slipper genom sin enkla retorik komplicerade utvecklingar om varför en politisk modell är bättre än en annan, och man attraherar väljare genom att tala till känslan av att vad som helst är bättre än de där illvilliga människorna i alliansen. Som svar på detta måste alliansen skapa sig ett moraliskt vapen som är enkelt att förstå. Den som på enklaste sätt kan visa på vad man vill göra för de svagaste grupperna i samhället, kommer att vinna valet hösten 2010.
/Magnus Bredelius
- Fredrik Reinfeldt har varit alltför absorberad av EU-ordförandeskapet, i relation till svensk inrikespolitik
- Man har misslyckats med att kommunicera vad åtgärderna angående långtids-sjukskrivningarna egentligen handlar om.
- Man står helt handfallen inför vänsterns demonisering av alliansen.
Det första problemet kan ju sägas vara löst i och med att Reinfeldt nu helt kan fokusera på att samla styrkorna inför valet. Än finns tid att vända trenden. Reinfeldt måste synas, och rentutav visa lite ilska ibland över vänsterns påhopp: som väljarbarometern ser ut nu så finns det inte så mycket att förlora.
Kommunikation är alltid det största problemet för ett regeringsparti. Som outsider finns goda möjligheter att få fram sitt budskap. Det sönderanalyseras inte, utan når ofta fram till publiken. Jag är övertygad om att alliansens pr-organisation begrundat detta problem utan och innan, i fallet med de långtidssjukskrivna menar jag dock att man agerat grovt felaktigt. Ja, man kan tala om ett sabotage mot de egna leden. Hur kan man annars så släpphänt handskas med en så känslig fråga tio månader före valet? Denna skada är emellertid redan skedd, det enda alliansen kan göra är att vara helt tydligt, i en eller två kärnfulla meningar, med vad man haft för avsikt och mål. Varför inte lägga en del av valbudgeten på att justera det redan nu? Det kan vara synnerligen välplacerade pengar.
Det största problemet är dock att oppositionen nu inför det stundande valet alltmer kommer att hemfalla till gammal välbekant retorik. Alliansen kommer att utmålas som hänsynslösa, grymma, och ute efter att berika redan välbeställda på svagare gruppers bekostnad, och media kommer beredvilligt att hjälpa till. Den moraliska kraften i oppositionens retorik är enorm, och media hoppar gärna på tåget självmant, utan att ägna det några djupare tankar än möjliga iögonfallande rubriksättningar. Oppositionen slipper genom sin enkla retorik komplicerade utvecklingar om varför en politisk modell är bättre än en annan, och man attraherar väljare genom att tala till känslan av att vad som helst är bättre än de där illvilliga människorna i alliansen. Som svar på detta måste alliansen skapa sig ett moraliskt vapen som är enkelt att förstå. Den som på enklaste sätt kan visa på vad man vill göra för de svagaste grupperna i samhället, kommer att vinna valet hösten 2010.
/Magnus Bredelius
tisdag 15 december 2009
Politisk retorik (Newsmill 0912)
En populär bild av allianspartierna, och av moderaterna i synnerhet, går ut på att den politik de bedriver är inriktad på att berika dem som har, på bekostnad av dem som inte har. I denna bild finns ett ideologiskt sprängstoff, som kan skänka många fördelar. Inte minst att alliansen framstår som en tämligen motbjudande skara. Retoriken gör resonemangen enkla, kampen mellan rik och fattig står i klar dager. Billiga poänger om illvilliga kapitalister står på rad, färdiga att plockas för den som vill.
Bilden av allianspartierna, och deras egentliga agenda, används flitigt och har en bred uppslutning. I de röd-grönas senaste gemensamma uttalande heter det exempelvis: ”Novus Opinion har på vårt uppdrag frågat/…/om de anser att det är rätt eller fel att staten lånar mer pengar samtidigt som inkomstskatterna sänks. Endast 17 procent av svenska folket tycker att regeringens gör rätt.” Det är inte sannolikt att någon från Novus Opinion satte kaffet i vrångstrupen då de såg det resultatet.
Går man in på valfritt fackförbund möts man av samma argumentation, en röd partitillhörighet tycks vara självklar om man exempelvis är byggnadsarbetare. Ur byggtolvans senaste ledare: ”stora skattesänkningar för höginkomsttagare betalas genom minskad trygghet och ökade kostnader för de som har det sämre ställt.” I HRF:s tidning Hotellrevyn heter det: ”Det var en gång en regering som ville ta massor av pengar från de fattiga och ge till de rika. Hur göra detta? Jo, genom att höja avgifterna för att vara med i a-kassan och låta denna höjning gå direkt till/…/att sänka skatterna för de som redan har pengar och arbete.” Det låter otrevligt - vem kan någonsin tänka sig att rösta på alliansen om det är sant?
Men vad skulle hända med debatten om man antog att allianspartierna inte ljög i sina partiprogram? För där står ju faktiskt inget om att det är rätt att den mer förmögna skaran skor sig på bekostnad av mindre bemedlade. Ja, först och främst hade vi blivit av med en typ av argumentation som tar väldigt mycket fokus från betydligt viktigare frågor, som hur vi bygger ett bra samhälle. Vi hade också ökat respekten, såväl för som mellan de folkvalda, och debatten hade kunnat bli mer nyansrik. För hur kan man respektfullt argumentera med en människa som man tror är - eller åtminstone försöker utmåla som - en hjärtlös utsugare eller åtminstone kapitalets lakej?
Dessutom hade valrörelserna blivit mer intressanta. Under hela den tid som gått sedan Brantings dagar, har valrörelserna sett ut på i princip samma vis. Från vänster har den välbekanta retoriken ekat om rika profitörer, det enda som varierat är ordvalen. Högern har saknat liknande retoriska knep med snärt i. För vem kan säga emot vänsterns argumentation? Kvar att välja bland har funnits halvljumma slagord som att det skall löna sig att arbeta, och det personliga ansvaret. De skapar inget spring på barrikaderna direkt. Vänsterns valbudskap kan snart sagt vem som helst hålla med om, givet att man avhåller sig från vidare konsekvensanalyser.
Paradoxalt är att pengar i allmänhet får mindre betydelse ju mer man har av dem. Och det är kanske själva guldägget i vänsterns retorik: dem man vänder sig till har det ju inte så gott ställt. Att rika egoistiska människor då skall ta det lilla de har, är naturligtvis inget annat än upprörande, och hade fått även mig att veckla ut den röda fanan. Om det vore så. Jag bara undrar när någon skall släppa nyheten: kapital är inte alltings drivkraft. Självförverkligande och framgång stavas oftast med helt andra bokstäver. /Magnus Bredelius
Bilden av allianspartierna, och deras egentliga agenda, används flitigt och har en bred uppslutning. I de röd-grönas senaste gemensamma uttalande heter det exempelvis: ”Novus Opinion har på vårt uppdrag frågat/…/om de anser att det är rätt eller fel att staten lånar mer pengar samtidigt som inkomstskatterna sänks. Endast 17 procent av svenska folket tycker att regeringens gör rätt.” Det är inte sannolikt att någon från Novus Opinion satte kaffet i vrångstrupen då de såg det resultatet.
Går man in på valfritt fackförbund möts man av samma argumentation, en röd partitillhörighet tycks vara självklar om man exempelvis är byggnadsarbetare. Ur byggtolvans senaste ledare: ”stora skattesänkningar för höginkomsttagare betalas genom minskad trygghet och ökade kostnader för de som har det sämre ställt.” I HRF:s tidning Hotellrevyn heter det: ”Det var en gång en regering som ville ta massor av pengar från de fattiga och ge till de rika. Hur göra detta? Jo, genom att höja avgifterna för att vara med i a-kassan och låta denna höjning gå direkt till/…/att sänka skatterna för de som redan har pengar och arbete.” Det låter otrevligt - vem kan någonsin tänka sig att rösta på alliansen om det är sant?
Men vad skulle hända med debatten om man antog att allianspartierna inte ljög i sina partiprogram? För där står ju faktiskt inget om att det är rätt att den mer förmögna skaran skor sig på bekostnad av mindre bemedlade. Ja, först och främst hade vi blivit av med en typ av argumentation som tar väldigt mycket fokus från betydligt viktigare frågor, som hur vi bygger ett bra samhälle. Vi hade också ökat respekten, såväl för som mellan de folkvalda, och debatten hade kunnat bli mer nyansrik. För hur kan man respektfullt argumentera med en människa som man tror är - eller åtminstone försöker utmåla som - en hjärtlös utsugare eller åtminstone kapitalets lakej?
Dessutom hade valrörelserna blivit mer intressanta. Under hela den tid som gått sedan Brantings dagar, har valrörelserna sett ut på i princip samma vis. Från vänster har den välbekanta retoriken ekat om rika profitörer, det enda som varierat är ordvalen. Högern har saknat liknande retoriska knep med snärt i. För vem kan säga emot vänsterns argumentation? Kvar att välja bland har funnits halvljumma slagord som att det skall löna sig att arbeta, och det personliga ansvaret. De skapar inget spring på barrikaderna direkt. Vänsterns valbudskap kan snart sagt vem som helst hålla med om, givet att man avhåller sig från vidare konsekvensanalyser.
Paradoxalt är att pengar i allmänhet får mindre betydelse ju mer man har av dem. Och det är kanske själva guldägget i vänsterns retorik: dem man vänder sig till har det ju inte så gott ställt. Att rika egoistiska människor då skall ta det lilla de har, är naturligtvis inget annat än upprörande, och hade fått även mig att veckla ut den röda fanan. Om det vore så. Jag bara undrar när någon skall släppa nyheten: kapital är inte alltings drivkraft. Självförverkligande och framgång stavas oftast med helt andra bokstäver. /Magnus Bredelius
Replik Esbati om Newsmill (Fib 0911)
Ali Esbati skissar i Aftonbladet den 26 november en bild av hur ett stort mediebolag, Bonniers, indirekt sprider och uppmanar till högerextrema åsikter. Verktygen är dels Newsmill, som i år var nominerade till Bonniers Stora Journalistpriset. Dels personer som Ali Esbati menar passar ”på krogrundan efter ett Sverigedemokratiskt partimöte”, dvs. de som kommenterar Newsmills texter. Drar sitt strå till stacken gör enligt Esbati även PM Nilsson och Leo Lagercrantz, tidigare tongivande personer på liberala och tillika Bonnierägda Expressen.
I Ali Esbatis värld är gradskillnaderna i helvetet små, och likt vilken fördömande religion som helst är världen uppdelad i goda och onda; arbetarna, och dem som för deras talan å ena sidan, kapitalets företrädare på andra sidan. I sina texter visar Esbati ovanligt frankt på samhällets orättvisor och inte minst de medel med vilka kapitalägarna bringar den arbetande massan till undergivenhet. I texterna ekar Mikael Nybergs idéer om hur världen styrs av ett fåtal vita rika män, och Noam Chomskys tankar om en vanmäktig underklass.
Hans kritik mot Newsmill och i förlängningen Bonnier, är en del av detta. I botten ligger uppfattningen om att vi är förledda. Vi ser inte hur vi är i profitörernas grepp, eftersom de tagit ett hårt grepp om vår främsta källa till information kring hur vår omvärld ser ut. Mediemakten sätter agendan och riggar problemställningen, den som vill säga sin åsikt får följa efter. Att han har möjlighet att ohindrad säga detta i landets största dagstidning tycks dock inte intressant. Faktum är att som medielandskapet utvecklats är åsikter pengar. Inte rätt åsikt nödvändigtvis, det är viktigare att den är apart. Det säljer helt enkelt.
Att Esbati har fel avseende ägandets betydelse för vilka åsikter som ryms i media må vara en sak. Betydligt värre är hans syn på de människor som kommenterar Newsmills artiklar. Samma människor som ofta kommenterar artiklar i andra stora medier. Många är de i Sverige som tycker saker och ting. Många med samma patos som Ali. Men de har inte Alis språk eller kunskaper, och kanske uttrycker sig lite burdust. Tillhör de samhällets elit, som den brukar definieras? Nej. Det är dina människor Ali Esbati. Människor utan egen plattform, som försöker göra sin röst hörd. Det må vara att åsikterna ibland får dig att sätta kaffet i vrångstrupen, men det är ändå röster som kommer från socioekonomiskt svagare grupper i samhället. Enda skillnaden jag kan se hos kommentarerna på Newsmill, är att de håller högre kvalitet än de brukar göra hos de större kvällstidningarna.
Det är väl känt att extremhögern och vänstern i mångt och mycket delar på väljarna hos denna grupp. Tyvärr går Ali Esbati i samma fälla som många andra inom den intellektuella vänstern. Klyftan mellan arbetarna och dem som gjort det till sin sak att föra deras talan, är lika stor som någonsin förr. Hånfullt tal om högljudda reaktionärers nya tummelplats är en synnerligen dålig metod att mota högerextremism i grind, och bidrar till utanförskap och stigmatisering. Vad är egentligen viktigast: att vara arg vänsterdebattör som slår hårt mot allt som ser blått ut, eller att föra svagare gruppers talan?
Magnus Bredelius
I Ali Esbatis värld är gradskillnaderna i helvetet små, och likt vilken fördömande religion som helst är världen uppdelad i goda och onda; arbetarna, och dem som för deras talan å ena sidan, kapitalets företrädare på andra sidan. I sina texter visar Esbati ovanligt frankt på samhällets orättvisor och inte minst de medel med vilka kapitalägarna bringar den arbetande massan till undergivenhet. I texterna ekar Mikael Nybergs idéer om hur världen styrs av ett fåtal vita rika män, och Noam Chomskys tankar om en vanmäktig underklass.
Hans kritik mot Newsmill och i förlängningen Bonnier, är en del av detta. I botten ligger uppfattningen om att vi är förledda. Vi ser inte hur vi är i profitörernas grepp, eftersom de tagit ett hårt grepp om vår främsta källa till information kring hur vår omvärld ser ut. Mediemakten sätter agendan och riggar problemställningen, den som vill säga sin åsikt får följa efter. Att han har möjlighet att ohindrad säga detta i landets största dagstidning tycks dock inte intressant. Faktum är att som medielandskapet utvecklats är åsikter pengar. Inte rätt åsikt nödvändigtvis, det är viktigare att den är apart. Det säljer helt enkelt.
Att Esbati har fel avseende ägandets betydelse för vilka åsikter som ryms i media må vara en sak. Betydligt värre är hans syn på de människor som kommenterar Newsmills artiklar. Samma människor som ofta kommenterar artiklar i andra stora medier. Många är de i Sverige som tycker saker och ting. Många med samma patos som Ali. Men de har inte Alis språk eller kunskaper, och kanske uttrycker sig lite burdust. Tillhör de samhällets elit, som den brukar definieras? Nej. Det är dina människor Ali Esbati. Människor utan egen plattform, som försöker göra sin röst hörd. Det må vara att åsikterna ibland får dig att sätta kaffet i vrångstrupen, men det är ändå röster som kommer från socioekonomiskt svagare grupper i samhället. Enda skillnaden jag kan se hos kommentarerna på Newsmill, är att de håller högre kvalitet än de brukar göra hos de större kvällstidningarna.
Det är väl känt att extremhögern och vänstern i mångt och mycket delar på väljarna hos denna grupp. Tyvärr går Ali Esbati i samma fälla som många andra inom den intellektuella vänstern. Klyftan mellan arbetarna och dem som gjort det till sin sak att föra deras talan, är lika stor som någonsin förr. Hånfullt tal om högljudda reaktionärers nya tummelplats är en synnerligen dålig metod att mota högerextremism i grind, och bidrar till utanförskap och stigmatisering. Vad är egentligen viktigast: att vara arg vänsterdebattör som slår hårt mot allt som ser blått ut, eller att föra svagare gruppers talan?
Magnus Bredelius
Språket (Ev reviderad i Språktidningen 1002)
I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20/11, beklagar Peter Englund m. fl. engelskans ökande inflytande i vårt samhälle. Stötestenen är som tidigare det svenska språkets samhällsbärande funktion, mot en politisk fond. Olle Josephson, idag redaktör på den socialistiska tidningen Clarté, är den av artikelförfattarna som kanske mest utmärkt sig i frågan om engelska språkets ställning i svenskt samhällsliv. Han har vid flera tillfällen pekat på att försvagning av det svenska språket och det ökade användandet av engelska är en del av ett klasskrig, genom vilket överklassen distanserar sig från arbetarna. I en artikel i Clarté den 17/11-2007, tillstår han sammanfattningsvis angående engelska språkets roll i Sverige att ”Den härskande klassen överger nationen”.
Den intressanta frågan är demokrati. Språket är vår väg in i samhället. Vår möjlighet att ta del av andras tankar, och att dela med oss av våra egna. De mindre språkens ständiga bekymmer är kampen mot de större språken. Idag är det engelska som dominerar. Om man vill kan man förstås utmåla det som ett led av kapitalägarna att öka sitt inflytande, men om man skall se till vad det faktiskt är fråga om, så är det inte märkligare än att engelsktalande länder har vunnit de senaste stora krigen i Europa, och på den grunden banat väg för sitt språk. De militära framgångarna har dessutom ridit på gammal kolonialpolitik, genom vilken man ytterligare befäst sitt språks ställning i världen.
Balansen kommer emellertid att ändras. Andra språk kommer att pocka på vår uppmärksamhet, och kräva vårt språköra. För bara sextio år sedan var fransk och tysk litteratur legio på universiteten. Under lång tid var latinet överhetens språk. Urholkade det svenskan? Nej! De svenska arbetarna talade sina dialekter, förde sitt språk och liv, ointresserade av vad för språk den lärda världen för tillfället valde att använda. Svenska språkets problem identifieras av en liten klick vänsterintellektuella, som tror sig ana kapitalets makt bakom varje samhällsyttring.
Jag skall dock inte sticka under stol med att artikelförfattarna har rätt: det finns ett stort språkligt problem. Men det har inte med engelska att göra. Det har med svårigheterna för en svensk lågutbildad medborgare att göra sin röst hörd. Många är dem – med andra socioekonomiska bakgrunder - som ser sig kallade att föra deras talan, och tar därmed också tolkningsföreträdet. Olle Josephson och hans likar talar gärna om hegemoni, och somliga talar rentutav om reifikation. Styrkan i ett språk är enkelhet. Att det inkluderar och inte exkluderar. Att man kan göra sin röst hörd i debatten, även skriftligen, även om man inte vet vad reifikation är. Om du går ut på en arbetsplats och frågar någon ”på golvet” hur han ser på hotet från engelska språket, kommer han att se undrande ut. Fråga honom sedan om hans egna möjligheter att få en debattartikel publicerad eller göra sin röst hörd. Sannolikheten är stor att han kommer att peka på språket som den stora barriären. Kunskapen är knappast det som brister i det att han vill säga sin mening.
Att moderna vänsterdebattörer använder sig av ett språk som lämnar de flesta utanför, samtidigt som de kritiserar det ökade bruket av engelska är märkligt. Även ett enkelt språk fullt av stavfel och ofullständiga meningsbyggnader har ett stort värde, men få ser till den bärande tanken bakom. Idag tillhör det inte kutymen att släppa in dem som använder detta språk i debatten, det står istället en skyhög en mur runt dem med fel språkbruk. Det är klart de resignerar och känner utanförskap. Det är inte engelska som är problemet. Problemet är den bristande respekten för att en tanke eller idé har ett oerhört stort värde, även om den är felstavad.
Magnus Bredelius
Den intressanta frågan är demokrati. Språket är vår väg in i samhället. Vår möjlighet att ta del av andras tankar, och att dela med oss av våra egna. De mindre språkens ständiga bekymmer är kampen mot de större språken. Idag är det engelska som dominerar. Om man vill kan man förstås utmåla det som ett led av kapitalägarna att öka sitt inflytande, men om man skall se till vad det faktiskt är fråga om, så är det inte märkligare än att engelsktalande länder har vunnit de senaste stora krigen i Europa, och på den grunden banat väg för sitt språk. De militära framgångarna har dessutom ridit på gammal kolonialpolitik, genom vilken man ytterligare befäst sitt språks ställning i världen.
Balansen kommer emellertid att ändras. Andra språk kommer att pocka på vår uppmärksamhet, och kräva vårt språköra. För bara sextio år sedan var fransk och tysk litteratur legio på universiteten. Under lång tid var latinet överhetens språk. Urholkade det svenskan? Nej! De svenska arbetarna talade sina dialekter, förde sitt språk och liv, ointresserade av vad för språk den lärda världen för tillfället valde att använda. Svenska språkets problem identifieras av en liten klick vänsterintellektuella, som tror sig ana kapitalets makt bakom varje samhällsyttring.
Jag skall dock inte sticka under stol med att artikelförfattarna har rätt: det finns ett stort språkligt problem. Men det har inte med engelska att göra. Det har med svårigheterna för en svensk lågutbildad medborgare att göra sin röst hörd. Många är dem – med andra socioekonomiska bakgrunder - som ser sig kallade att föra deras talan, och tar därmed också tolkningsföreträdet. Olle Josephson och hans likar talar gärna om hegemoni, och somliga talar rentutav om reifikation. Styrkan i ett språk är enkelhet. Att det inkluderar och inte exkluderar. Att man kan göra sin röst hörd i debatten, även skriftligen, även om man inte vet vad reifikation är. Om du går ut på en arbetsplats och frågar någon ”på golvet” hur han ser på hotet från engelska språket, kommer han att se undrande ut. Fråga honom sedan om hans egna möjligheter att få en debattartikel publicerad eller göra sin röst hörd. Sannolikheten är stor att han kommer att peka på språket som den stora barriären. Kunskapen är knappast det som brister i det att han vill säga sin mening.
Att moderna vänsterdebattörer använder sig av ett språk som lämnar de flesta utanför, samtidigt som de kritiserar det ökade bruket av engelska är märkligt. Även ett enkelt språk fullt av stavfel och ofullständiga meningsbyggnader har ett stort värde, men få ser till den bärande tanken bakom. Idag tillhör det inte kutymen att släppa in dem som använder detta språk i debatten, det står istället en skyhög en mur runt dem med fel språkbruk. Det är klart de resignerar och känner utanförskap. Det är inte engelska som är problemet. Problemet är den bristande respekten för att en tanke eller idé har ett oerhört stort värde, även om den är felstavad.
Magnus Bredelius
Mannen snart onödig!
I Aftonbladet den 18/11 rapporteras att brittiska forskare kommit fram till att lesbiska är bättre föräldrar, än en man och en kvinna. Barn till lesbiska föräldrar blir helt enkelt mer framgångsrika. I en kommentar intill konstaterar Malin Wollin att ” I dagens samhälle behövs inte pappa. I ett modernt samhälle står kvinnan för allt; pengarna, jobbet, hemmet, barnuppfostran och allt det andra.”
För en tid sedan lyssnade jag på ett föredrag av Charlotte Bohman, generalsekreterare för biståndsorganisationen Hand in Hand. Hand in Hand bygger sin verksamhet på mikrolån, en variant av hjälp till självhjälp som vinner alltmer fotfäste. Charlotte Bohman beskrev i målande ordalag hur mikrokrediter fungerar, och inte minst fördelarna mot vanligt biståndsarbete: det är inte fråga om ett ovillkorat givande, utan det ställs krav på kredittagaren, inte minst att det skall vara en kvinna. Charlotte förklarade: kvinnan är i allmänhet väsentligt mer benägen att följa ingångna avtal och regler, och är helt enkelt en bättre avtalspart. Hon är dessutom duktigare på att spara undan pengar, och värnar familjen mer, samtidigt som hon normalt är den som arbetar mest. Om en man kommer över en summa pengar är risken hög att han går och köper en kapitalprodukt av något slag – en bil till exempel – för att hävda sig i relation till kompisarna. Risken är också större att han inlåter sig i någon form av missbruk, eller spekulerar bort pengarna.
Det låter ju som ett förnuftigt ställningstagande av organisationen bakom Hand in Hand. Till deras slutsatser om hur man bäst hjälper människor i tredje världen, kan man dessutom lägga en hel del andra rön. Exempelvis är kvinnor ofta väsentligt bättre då det kommer till handhavande av maskiner av olika slag än män, från bilar till stora gruvdumpers. En stor fransk båttillverkare föredrar att låta kvinnor plasta kritiska delar på båtarna. De – hävdar man – tar inte för lite och inte för mycket, utan precis lagom. I skolan håller kvinnor på att konkurrera ut männen på område efter område. De har högre genomsnittsbetyg och enligt TT var 63 procent av dem som sökte till högskolor och universitet i våras kvinnor. Kvinnorna kombinerar sålunda kvalitet med kvantitet, vilket förstås om några år kommer att få genomslag på mer framskjutna positioner i samhället.
Andra undersökningar visar att kvinnor har högre avkastningar på investeringar än män, att man läser mer än män, att man är bättre på att följa tekniska instruktioner än män, att börsbolag med kvinnor i styrelsen går bättre än dem som inte har det. Dessutom är religiösa fanatiker så gott som uteslutande män. Brottsstatistiken behöver vi knappast gå in på.
Det finns egentligen bara ett område där mannen är bättre, och det är då det kommer till fysik. I övrigt är mannen ett risktagande för samhället. Män slår kvinnor, är otrogna, riskerar kapital, slåss med andra män, och har ett farligt behov av att hävda sig inför andra män, och inför kvinnor med för den delen.
Mitt förslag är att man deporterar alla män till lämplig plats, Kanada till exempel. Före upplåtandet ska området saneras avseende eventuella uranfyndigheter. En del män är ganska kluriga, och skulle kunna vålla omvärlden svår skada om de fick för mycket tid på egen hand med farliga substanser. För att stilla mer grundläggande drifter skulle en viss mängd olja tas in i landet varje månad, samt några bilar och lite erotika. Sprit skulle de nog klura ut hur man fixar på egen hand.
Men kärlek då, kanske någon undrar, och pappan som barnets förebild, som Malin Wollin är inne på. Om vi börjar med bilden av fadern, så är ju den en del av det sociala könet. Ingenting talar för att inte en kvinna skulle kunna vara en väl så god förebild som mannen. Vad avser kärlek och förälskelse mellan könen är detta strängt taget en biokemisk reflex som utlöses under vissa betingelser. Om en kvinna finner sig i ett tillstånd av kärlekstörst, borde detta kunna lösas medicinskt, som man redan idag kan lösa själva fortplantningsmekanismen.
Pix pax för Prince Edward Island!
För en tid sedan lyssnade jag på ett föredrag av Charlotte Bohman, generalsekreterare för biståndsorganisationen Hand in Hand. Hand in Hand bygger sin verksamhet på mikrolån, en variant av hjälp till självhjälp som vinner alltmer fotfäste. Charlotte Bohman beskrev i målande ordalag hur mikrokrediter fungerar, och inte minst fördelarna mot vanligt biståndsarbete: det är inte fråga om ett ovillkorat givande, utan det ställs krav på kredittagaren, inte minst att det skall vara en kvinna. Charlotte förklarade: kvinnan är i allmänhet väsentligt mer benägen att följa ingångna avtal och regler, och är helt enkelt en bättre avtalspart. Hon är dessutom duktigare på att spara undan pengar, och värnar familjen mer, samtidigt som hon normalt är den som arbetar mest. Om en man kommer över en summa pengar är risken hög att han går och köper en kapitalprodukt av något slag – en bil till exempel – för att hävda sig i relation till kompisarna. Risken är också större att han inlåter sig i någon form av missbruk, eller spekulerar bort pengarna.
Det låter ju som ett förnuftigt ställningstagande av organisationen bakom Hand in Hand. Till deras slutsatser om hur man bäst hjälper människor i tredje världen, kan man dessutom lägga en hel del andra rön. Exempelvis är kvinnor ofta väsentligt bättre då det kommer till handhavande av maskiner av olika slag än män, från bilar till stora gruvdumpers. En stor fransk båttillverkare föredrar att låta kvinnor plasta kritiska delar på båtarna. De – hävdar man – tar inte för lite och inte för mycket, utan precis lagom. I skolan håller kvinnor på att konkurrera ut männen på område efter område. De har högre genomsnittsbetyg och enligt TT var 63 procent av dem som sökte till högskolor och universitet i våras kvinnor. Kvinnorna kombinerar sålunda kvalitet med kvantitet, vilket förstås om några år kommer att få genomslag på mer framskjutna positioner i samhället.
Andra undersökningar visar att kvinnor har högre avkastningar på investeringar än män, att man läser mer än män, att man är bättre på att följa tekniska instruktioner än män, att börsbolag med kvinnor i styrelsen går bättre än dem som inte har det. Dessutom är religiösa fanatiker så gott som uteslutande män. Brottsstatistiken behöver vi knappast gå in på.
Det finns egentligen bara ett område där mannen är bättre, och det är då det kommer till fysik. I övrigt är mannen ett risktagande för samhället. Män slår kvinnor, är otrogna, riskerar kapital, slåss med andra män, och har ett farligt behov av att hävda sig inför andra män, och inför kvinnor med för den delen.
Mitt förslag är att man deporterar alla män till lämplig plats, Kanada till exempel. Före upplåtandet ska området saneras avseende eventuella uranfyndigheter. En del män är ganska kluriga, och skulle kunna vålla omvärlden svår skada om de fick för mycket tid på egen hand med farliga substanser. För att stilla mer grundläggande drifter skulle en viss mängd olja tas in i landet varje månad, samt några bilar och lite erotika. Sprit skulle de nog klura ut hur man fixar på egen hand.
Men kärlek då, kanske någon undrar, och pappan som barnets förebild, som Malin Wollin är inne på. Om vi börjar med bilden av fadern, så är ju den en del av det sociala könet. Ingenting talar för att inte en kvinna skulle kunna vara en väl så god förebild som mannen. Vad avser kärlek och förälskelse mellan könen är detta strängt taget en biokemisk reflex som utlöses under vissa betingelser. Om en kvinna finner sig i ett tillstånd av kärlekstörst, borde detta kunna lösas medicinskt, som man redan idag kan lösa själva fortplantningsmekanismen.
Pix pax för Prince Edward Island!
lördag 5 december 2009
Proletären
Proletären. En av de argaste röda tidningarna. Här kan man i klarspråk läsa om kapitalets förtryck av arbetarna. USA är förstår det främsta föremålet för verbala granater, därefter följer EU, storföretag, samt hela Sveriegs Riksdag.
Ibland slår man ner på vanliga arbetsplatser och tar pulsen lite grann, och pratar med upprörda arbetstagare. Tidningen få på så vis en folklig och "go" prägel. Lite göteborgskt sådär med arga arbetare som vägrar göra sig till för chefen i slips. I storpolitiken ser man mönster som inte framkommer i andra medier. Hugo Chavez och Kuba omfamnar man förstås med värme. Ibland intervjuar man Sven Wollter, eller någon annan känd svensk kommunist. Man inser att det inte är så sekteristiskt; etablerade svenskar tycker ju om oss! Man ger också ut lite musik och anordnar manifestationer. Jag har ingen uppfattning egentligen om hur det går för dem försäljningsmässigt, och om de värvar mer medlemmar. Däremot tror jag att de har det ganska trevligt. Trevligt på det där sättet man brukar ha, då man känner sig förenade av en kamp och en insikt, och motarbetade av stora hänsynslösa krafter. Jag kan tänka mig att de har många intensiva och givande diskussioner över kaffekopparna.
Men något jag alltid undrat över är hur de tänker med sina bildval. Varje vecka har nämligen Proletären en bild högst upp på startsidan. Ibland visar bilden några små affärer, och en gata, en annan gång en grävmaskin, en tredje gång en trafikplats med lite bilar. Det är inte många bilder de växlar mellan heller, utan det är just de här. Och man undrar vad det är så speciellt med dem. Man hade ju kunnat välja en sjö eller en skog. Man hade kunnat välja lite röda fanor, och glada människor, men icke. Hur tänker man?
Jag vet faktiskt inte alls. Jag har förstått att det måste vara grått. Solen får inte skina, och man skall inte kunna ursklja några ansikten. Anonymitet. Grått. Människor utan eget värde. Men alla dessa fina bilar då? Och den dyra grävmaskinen? Och Skanskas betongkonstruktioner, som säkert i slutänden gett resultat på bankkontot hos någon redan förmögen borgare? Kan det vara så att Proletären har en bildredaktör som i smyg försöker sprida lite kapitalistisk propaganda? För visst kan det se trist ut med de där småbutikerna, bilarna och grävmaskinen. Men i mina ögon är det ju kapitalistiska symboler som visas. Vad tänker de? Vad vill de med sina bilder? Göra allt anonymt o tråkigt eller skapa avundsjuka hos dem som inte har? Det är märkligt.
Ibland slår man ner på vanliga arbetsplatser och tar pulsen lite grann, och pratar med upprörda arbetstagare. Tidningen få på så vis en folklig och "go" prägel. Lite göteborgskt sådär med arga arbetare som vägrar göra sig till för chefen i slips. I storpolitiken ser man mönster som inte framkommer i andra medier. Hugo Chavez och Kuba omfamnar man förstås med värme. Ibland intervjuar man Sven Wollter, eller någon annan känd svensk kommunist. Man inser att det inte är så sekteristiskt; etablerade svenskar tycker ju om oss! Man ger också ut lite musik och anordnar manifestationer. Jag har ingen uppfattning egentligen om hur det går för dem försäljningsmässigt, och om de värvar mer medlemmar. Däremot tror jag att de har det ganska trevligt. Trevligt på det där sättet man brukar ha, då man känner sig förenade av en kamp och en insikt, och motarbetade av stora hänsynslösa krafter. Jag kan tänka mig att de har många intensiva och givande diskussioner över kaffekopparna.
Men något jag alltid undrat över är hur de tänker med sina bildval. Varje vecka har nämligen Proletären en bild högst upp på startsidan. Ibland visar bilden några små affärer, och en gata, en annan gång en grävmaskin, en tredje gång en trafikplats med lite bilar. Det är inte många bilder de växlar mellan heller, utan det är just de här. Och man undrar vad det är så speciellt med dem. Man hade ju kunnat välja en sjö eller en skog. Man hade kunnat välja lite röda fanor, och glada människor, men icke. Hur tänker man?
Jag vet faktiskt inte alls. Jag har förstått att det måste vara grått. Solen får inte skina, och man skall inte kunna ursklja några ansikten. Anonymitet. Grått. Människor utan eget värde. Men alla dessa fina bilar då? Och den dyra grävmaskinen? Och Skanskas betongkonstruktioner, som säkert i slutänden gett resultat på bankkontot hos någon redan förmögen borgare? Kan det vara så att Proletären har en bildredaktör som i smyg försöker sprida lite kapitalistisk propaganda? För visst kan det se trist ut med de där småbutikerna, bilarna och grävmaskinen. Men i mina ögon är det ju kapitalistiska symboler som visas. Vad tänker de? Vad vill de med sina bilder? Göra allt anonymt o tråkigt eller skapa avundsjuka hos dem som inte har? Det är märkligt.
söndag 22 november 2009
Orefuserad!
Har en artikel på gång nu för en facktidskrift. Texten skall publiceras i februarinumret. Det tar sig!
onsdag 18 november 2009
Den onödige mannen
Klarar ju inte ens av att klistra in min nya text här, inte konstigt att man blir refuserad hela tiden då... Suck...
fredag 20 februari 2009
Atlantis
Så är det Aftonbladets tur. Jo, jag vet att denna typen av hopplös journalistik är aldrig sinande, men jag ser det som en övning för att komma igång med min blogg igen...
Ok. Vad vi har är en artikel i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4459140.ab
Författaren skriver att Atlantis eventuellt återfunnits. Bortsett från mer konkreta bekymmer som att de måste ha byggt förbaskat rejäla diken, som både klarat av en jordbävning av episka dimensioner, jämte tusentals år av sedimentering, så finns ju förklaringen bara sekunder bort om man nu orkar bry sig.
Om man tittar på ett vanliigt svenskt sjökort så ser man att djupangivelserna ligger i ett rutnät på öppna havet. Hmm... vad kan det bero på? För att de landar med helikoptrar på väl valda ställen förstås, och sätter ut djupangivelserna efter vederbörig mätning? Nja
Svaret är förstås att man djuplodar efter ett visst schema. Man kör helt enkelt kors och tvärs av och an. Visar man resultatet grafiskt ser det ut som kvadrater eller rektanglar. Där man kört har man ett definierat djup, men där man inte kört har man "flytande" data, och detta framstår som lite suddigare. Så var det med Atlantis.
Och jo, jag vet att journalister stupar inför blotta anblicken av en diffekvation eller en teknisk mackapär. Men borde det inte finnas någon sorts begränsning på journalisternas humanistiska förblindning? Jaja, exemplen är otaliga, och jag orkar definitivt inte följa dem alla.
Ok. Vad vi har är en artikel i Aftonbladet:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4459140.ab
Författaren skriver att Atlantis eventuellt återfunnits. Bortsett från mer konkreta bekymmer som att de måste ha byggt förbaskat rejäla diken, som både klarat av en jordbävning av episka dimensioner, jämte tusentals år av sedimentering, så finns ju förklaringen bara sekunder bort om man nu orkar bry sig.
Om man tittar på ett vanliigt svenskt sjökort så ser man att djupangivelserna ligger i ett rutnät på öppna havet. Hmm... vad kan det bero på? För att de landar med helikoptrar på väl valda ställen förstås, och sätter ut djupangivelserna efter vederbörig mätning? Nja
Svaret är förstås att man djuplodar efter ett visst schema. Man kör helt enkelt kors och tvärs av och an. Visar man resultatet grafiskt ser det ut som kvadrater eller rektanglar. Där man kört har man ett definierat djup, men där man inte kört har man "flytande" data, och detta framstår som lite suddigare. Så var det med Atlantis.
Och jo, jag vet att journalister stupar inför blotta anblicken av en diffekvation eller en teknisk mackapär. Men borde det inte finnas någon sorts begränsning på journalisternas humanistiska förblindning? Jaja, exemplen är otaliga, och jag orkar definitivt inte följa dem alla.
torsdag 12 februari 2009
Bermeja - ön som försvann
TT sprider i ett telegram nyheten om att den 80 kvadratkilometer stora ön Bermeja försvunnit. Antingen genom växthuseffekten, som gjort att den slukats av vågorna. Fast i så fall borde man ju förstås se bränningar, eller åtminstone kunna ekoloda sig fram till ön. Och eftersom det är orimligt så hävdas det istället helt frankt att USA genom CIA låtit spränga bort ön. 80 kvadratkilometer. Antag att ön är en udda dito med en genomsnittshöjd på en meter. Det gör i så fall åttio miljoner kubikmeter för att få ned den till havsnivå. Men det räcker ju förstås inte, för då syns den ju ändå. För att få den att verkligen försvinna, så att inga gränsdragningar kan göra med utgångspunkt från ön så får man spränga ned den till den omgivande havsbottnens djup.
Om vi räknar mycket blygsamt och dessutom tänker oss att öns sidor stupar brant mot havsbottnen, så gör det åtta miljarder kubikmeter, med en vikt på omkring 16-20 miljarder ton.
Det är ofattbart att sånt här överhuvudtaget får plats i media. Vad pysslar de med på TT? Självfallet är anledningen att det passar in i de mediala nidbilderna av amerikanarna som korkade och villiga att göra vad som helst för pengar. Det finns många bottennapp då det kommer till nyheter som anses värda att lyfta fram, men detta går onekligen till åtminstone semifinal. Suck.
Om vi räknar mycket blygsamt och dessutom tänker oss att öns sidor stupar brant mot havsbottnen, så gör det åtta miljarder kubikmeter, med en vikt på omkring 16-20 miljarder ton.
Det är ofattbart att sånt här överhuvudtaget får plats i media. Vad pysslar de med på TT? Självfallet är anledningen att det passar in i de mediala nidbilderna av amerikanarna som korkade och villiga att göra vad som helst för pengar. Det finns många bottennapp då det kommer till nyheter som anses värda att lyfta fram, men detta går onekligen till åtminstone semifinal. Suck.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
