Om monarkin (Svd 2003)

Diskussionen om huruvida vi skall ha monarki eller republik i Sverige får ibland förnyad kraft, och vi kan säkert vänta oss en mer intensiv debatt mot bakgrund av det stundande bröllopet. I Aftonbladet den 28/12 diskuterar statsvetaren Cecilia Åse monarkins ställning, mot bakgrund av den bok hon gett ut på Ordfront; ”Monarkins makt”. En av Åses käpphästar är att kungen gömmer sig bakom sitt ämbete. Kungen är en oförarglig figur, och genom att han är det blir det svårt att kritisera även hans ämbete. Argumentationen tar således sin utgångspunkt i att ämbetet som sådant är odemokratiskt, och att det följer en patriarkal och otidsenlig mall. Åses argumentation faller på så vis inom ramen för traditionell kritik av kungahuset.

Diskussionen om monarkin är ett skolexempel på sprickan mellan det styrande etablissemanget och folket. En del av orsaken till sprickan står att finna i dyrkandet av politiska system. Ofta hörs röster om att kungahuset på olika sätt inte faller inom ramarna för aktuell genusforskning, eftersom kungafamiljen har den dåliga smaken att leva i en bestående kärnfamilj, och dessutom inte ser ut som de lider av det. Tyvärr har skrivbordsfilosofer en tradition av att betrakta ideologier och identifierande av olika strukturer, som något som direkt skall styra samhället. Resultatet blir ett navelskådande mellan bildade, vilka kan beskriva kungahusets inflytande och bakgrund från en mängd olika perspektiv. Den lågutbildade ensamma mamman, som kanske finner kungahuset vara en ganska trevlig distraktion i vardagen, lyssnar ingen på. Besluten om vad som är bra för henne tas över hennes huvud. Synen på monarkin är ett strålande exempel. Hade hennes liv blivit bättre om kungafamiljen dömts till ett liv i sus och dus utan regalier? Knappast.

Ofta hänvisas också, då det kommer till kritik av kungahuset, till vad som hör hemma i en viss ideologi. Gemensamt för många av de system vi använder för att beskriva vår omvärld är också att de ofta är väldigt ålderstigna. I ljuset av den brutala monarki som dominerade Europa vid deras tid var det inte märkligt om spirande ideologier knöt individens fri- och rättigheter till avskaffandet av kungadömet. Monarkin har en månghundraårig historia av grova övergrepp mot sina undersåtar. Denna bakgrund gör det naturligt att ett politiskt system från början av artonhundratalet, som vill sätta människan – individen eller arbetaren – i främsta rummet, måste verka för monarkins avskaffande.

Det är förmätet att i dagens komplicerade samhälle fästa sin tilltro till politiska modeller av samhället. Vissa hävdar att det nya informationssamhället måste ha nya system för folket att inlemmas i. Jag hävdar istället att vi inte skall ha några system alls, utom en demokrati som lämnar så många valmöjligheter som möjligt. Att snart sagt alla partier dessutom numer skriver under på att människor skall ha de grundläggande rättigheter som förr var liberalernas käpphästar, vittnar ytterligare om de gamla systemens svaghet. Samtidigt har socialistiska ideal som solidaritet etablerat sig på samma vis. Ideologierna har spelat ut sin roll.

En långt viktigare fråga än om vi skall ha monarki eller ej, är den om den intellektuella eliten, och deras modeller av världen, kontra den mer obildade befolkningens, och vad den senare gruppen egentligen vill. Etablissemanget är ett mycket större hot mot demokratin än kungen, eftersom deras sätt att handskas med problemen i världen lämnar de som egentligen har att bestämma utanför. Skall vi ha demokrati så är det bara folket som kan besluta om vi skall ha ett kungahus eller ej, sedan må beslutet basera sig på att drottningen har snygga klänningar. Politiska beslut får aldrig tas endast på grund av att de måste fattas mot bakgrund av identifierande av en viss struktur eller ideologi. Ett sådan förfarande kan lämna oss var som helst.