Det fruktansvärda

Ibland får relativisten inom en sig en rejäl törn. Det kan gälla situationer där någon helt uppenbart beter sig vidrigt, och till synes utan anledning. Det kan vara för ögat lyckade människor, som i tider av separation låter sin egen förtvivlan gå ut över andra. Det kan vara dödade terroristledare i fjärran land.

Men efter att ha fått slicka såren, och funderat kring bakgrunderna till de olika situationer, så repar sig relativisten i allmänhet. En människa är fortfarande summan av sina handlingar. Om vi skall bestämma att vissa människor är onda, så riskerar vi tveksamheter, och livslånga utanförskap. Om vi skadar människor, så skadar de andra.

Igår lyssnade jag på P1. Man intervjuade en man, som var aktiv i kampen mot pedofili, och frågade honom om det var något öde som särskilt hade berört honom. Och han berättade då om en videofilm som visade en man som förgrep sig analt på en femårig kille. Efter en stund vände sig pojken mot kameran, och frågade: "Är jag en människa?".

Då räcker inte orden långt. Egentligen kan man bara gråta.

Men vad skall straffet vara? Vad gör man? Hur drabbas den lille killen?

Dilemmat, och det som gör handlingen så avskyvärd, motbjudande och omänsklig, är att den vuxne mannen är i färd med att förstöra en annan människa. Bryta hans självkänsla och skapa livslånga känslomässiga ärr, som i sin tur skapar en ökad risk för att den lilla killen själv växer upp, och tar ut sin ångest på andra människor. Men den vuxne mannen var själv liten en gång. Han föddes dock oskyldig, som ett oskrivet blad. Det han gör, gör han på grund av det han upplevt i sitt liv. Han utför inte sin vidriga handling för att han mår bra.

Gör gott. Gör väl. Var snäll. Det finns inga onda människor. Vi skapar vår omgivning i detta nu, genom hur vi beter oss mot andra människor.