Om "En riktig våldtäktsman"

Katarina Wennstams bok ”En riktig våldtäktsman” har samma uppsåt och vilja som de flesta av oss: att minska mäns våld mot kvinnor, med fokus på våldtäkt. Till utgångspunkt för sina ansträngningar att skapa en bättre värld har Wennstam identifierat vissa grundläggande drag:
- En typisk våldtäktsman är ingen apart udda figur, utan ofta en accepterad samhällsmedborgare. Wennstam har förgäves försökt identifiera något som särskilt karakteriserar dessa män, men det låter sig inte göras: de kan vara vem som helst.
- I massemedia demoniseras ofta förövaren. Han beskrivs som udda, farlig, kriminell och gärna invandrare samt socialt och ekonomiskt blottställd.
- Kvinnan beskrivs ofta som bidragande till handlingen genom den plats hon befunnit sig på, sin berusningsgrad, sin klädsel eller beteende. Hennes tidigare umgänge dras också ofta upp i media. Wennstam konstaterar vidare att kvinnans vandel tenderar att lyftas fram som relevanta aspekter i såväl mediala som juridiska sammanhang, men konstaterar också att media ofta har en tendens att skönmåla kvinna, som ett kontrastmedel mot förövaren, och som ett medel att demonisera denne.
- Vissa brott har lättare att nå löpsedlarna än andra. Kriterier är bland annat gruppvåldtäkter, fall där förövaren varit särskilt ung, fall där ovanligt brutalt våld brukats, fall där förövaren/förövarna är tungt kriminellt belastade samt överfallsvåldtäkter.
- Wennstam konstaterar också att våldtäkter i hemmet får minimal medial uppmärksamhet, trots att dessa våldtäkter ofta pågår under lång tid och dessutom tenderar att vara särskilt brutala.
- Våldtäkter får också mindre medial uppmärksamhet om kvinnan har missbruksproblem eller befinner sig i en allmänt socioekonomiskt svag ställning.

Slutsatserna av Wennstams bok är tre:
- Våldtäktsmannen kan vara vem som helst i samhället
- Det kan aldrig vara kvinnans fel att hon blir våldtagen.
- Fördomar i media och bland allmänhet påverkar den juridiska bedömningen.

Några olika problem ansluter sig dock med Wennstams bok. Anledningarna menar jag är dels en ideologisk prägel av texten jämte en total acceptans för en i övrigt tämligen ifrågasatt vetenskaplig teori: det sociala könets konstruktion och dess konsekvenser för samhället.

Jag diskuterar kort i det följande några reflektionoer kring Wennstams resonemang.

Den juridiska processen och attityder till offret
Det torde vara ostridigt att medias bild av kriminalitet i princip aldrig är överensstämmande med den juridiska bilden eller vad som egentligen hände. Juridiska funderingar är ofta för teoretiska för att passa på löpsedlar. Frågor om skuld är sällan enkla. Ett ”vanligt” misshandelsfall i en rättegång är alltid tung för brottsoffret. Jag har upplevt det själv, och hur jag efter att ha utstått en kränkning, om än ringa i relation till en av sexuell karaktär, ifrågasatts av förövarens advokat. Vilken är anledningen? Naturligtvis att försöka misskreditera mig och på så vis mer legitimera övergreppet. Det intressanta för domstolens ledamöter är om jag var provocerande, berusad, om jag haft samröre med förövaren tidigare mm. I detta finns det en skala: ur straffrättsligt perspektiv bedöms oprovocerat våld på öppen gata hårdare än om du känner förövaren sedan tidigare. Man kan säga att man gör ett litet offer på det altare som utgör basen för all sund rättskipning: fungerande lagstftning skall vara intuitiv, och på så vis vinna allmänhetens förtroende.

Vad avser våldtäkter bör man dock ha ett annat synsätt, som Wennstam också mycket riktigt påpekar. I det att vi definierar en våldtäkt, har lagstiftarna lagt vikt vid förövarens penetration. Denna penetration behöver inte ske med mannens organ, utan kan ske med något annat föremål, som Wennstam också poängterar. Och så långt är det relativt enkelt, vid sidan av den vanliga bevisproblematiken. Vad Wennstam emellertid inte kommenterar i sin bok är förövarens rättigheter vid en juridisk process, och hur han kan påverka en rättegång. Hans försvarsadvokat är dock skyldig att lyfta fram vad som helst som den åtalade anför till sitt försvar. Förövaren har sällan en insikt i sin egen skuld, eller förståelse för sina egna problem, utan försöker naturligtvis skylla ifrån sig på vilket vis som helst. I detta kan han andra stringtrosor, en tidigare utlevd sexualitet hos brottsoffret – inbillad eller verklig, stora urringningar eller vad som helst som han finner relevant. Detta kan rätten inte lägga sig i, eftersom den då gör sig skyldig till rättegångsfel. Tilläggas kan att den för några år sedan genomförda rättegångsreformen med målsägandebiträden har gjort sitsen lättare för målsäganden, genom att detta biträde kan ta loven av alltför uppenbara försök från den påtalade att misskreditera målsäganden. Dock har den tilltalade fortfarande sin fulla rätt att påpeka omständigheter han finner relevanta.

Till detta kommer att rätten är tvungen att överväga och diskutera det den åtalade anför. Det innebär att det som den åtalade påpekar i fråga om yttre attribut som exempelvis trosfärg hos brottsoffret, naturligt blir föremål för diskussion i domskälen. Något annat är inte möjligt. Ett problem med detta är emellertid att det är tämligen lätt för domstolens ledamöter att tappa fokus, och just hamna i det moras av fördomar, som Wennstam pekar på sin bok. Och på det måste man naturligtvis vara uppmärksam, och diskussionen måste ständigt pågå. Att göra sig av med kommentarerna om brottsoffrets vandel och klädsel är dock en omöjlighet så länge som den åtalade väljer att lyfta fram det. Ur den juridiska processens perspektiv är Wennstams bok värdefull då det kommer till att peka på fördomar, men inte då det kommer till hur vi utvecklar den.

Bevispröning
Wennstam försöker leda i bevis att de fördomar vi har leder till högre bevisprövning avseende sexualbrott. Patriarkatets makt innebär att kvinnan har ett underläge, att hon kontinuerligt ifrågasätts och att förövaren ofta kommer lindrigt undan. Det är en lite märklig inställning i mina ögon, från en person som tagit del av en god portion juridiska dokument. Våldtäkt är ett av de få områden där en förövare kan bli dömd endast på basis av kvinnans berättelse. Det vill säga: det behövs ej teknisk bevisning, även om det naturligtvis underlättar. I detta andas modern och illa vetenskapligt förankrad genusforskning mellan raderna.
Vad avser ifrågasättandet av kvinnan: tyvärr är det så att oavsett brott så har den åtalade, vilket jag var inne på ovan, rätt att försvara sig och misskreditera brottsoffret. Det är en oundviklig del av vårt juridiska system, vare sig vi vill eller ej. Att det är synnerligen obehagligt för brottsoffret, särskilt då det är fråga om en så flagrant kränkning som våldtäkt, är självfallet motbjudande. Men vad kan man göra? Den tilltalade skall antas oskyldig tills det att dom faller. Det har med vårt samhälles fundament att göra.

Vi skall inte heller glömma att jurister är synnerligen vana vid att omvandla även det mest obscena och motbjudande till torr kanslisvenska. Samtidigt är det naturligt att man ibland låter sig påverkas; jurister är människor. Dock måste man fråga sig på vilket vis de påverkas, mot bakgrund av Wennstams funderingar: tenderar de att hellre ta den kränkta kvinnans eller den våldtäktsmannens ord för goda? Wennstams tes är ju dock att våldtäktsmän demoniseras allmänt och medialt och att vårt juridiska system påverkas av de fördomar som finns i samhället. Om Wennstam får som hon vill, och har rätt i sin teori, kan det leda till att våldtäktsmän betraktas med mindre allvarliga ögon, givet att de kan vara vem som helst och på så vis normaliseras. Polariseringen och stigmatiseringen av gärningsmannen i sexualbrott är icke alls endast av ondo. Wennstam traskar en farlig väg i det att hon låter påskina att våldtäktsmannen kan vara vilken man som helst. Demoniseringen menar jag är en viktig del av den moralbildningsteori vi tar till utgångspunkt för vår rättsskipning: våldtäkt skall vara frånstötande, och skall väcka avsky och avsmak. Även om det är i den goda sakens namn, får man aldrig tillstå att det är ett brott vem som helst kan göra sig skyldig till. En intressant juridisk passus är att våldtäkt fram till det tidiga 1700-talet ofta bestraffades med döden. Frihetstiden innebar en glidning i skuldfrågan, mot kvinnan. (disputation: Karin Hassan Jansson; Kvinnofrid. Synen på våldtäkt och konstruktionen av kön i Sverige)

Domstolarnas utlåtandenWennstam tar upp trettio olika domar i sin bok. Av dessa är 24 från tingsrätter, och sex från hovrätter. Om Wennstam vill leda i bevis att vanliga människor har fördomar, är det naturligtvis effektivt. Vad som är viktigt map våldtäkt är dock inte vanliga människors fördomar, som de lekmannanämndemän som sitter i tingsrätter och dömer runt om i landet, utan vad professionella jurister har för inställning. Följaktligen är Hovrätternas och Högsta Domstolens åsikter de som är intressanta och relevanta, helst som nästan alla sexualbrott överklagas från tingsrätten.

Tingsrätternas främsta funktion är att hålla rättskipningen så nära medborgarna som möjligt. De har naturligtvis högt ställda krav på sig vad avser oväld etc., men man kan inte begära av dem att de skall ha de egenskaper en renodlad jurist lagt sig till med, efter lång utbildning, tingstjänstgöring och några års erfarenhet och vidareutbildning. Våldtäkt är inget dussinbrott, och det är mycket begärt av vem som helst att hålla huvudet kallt inför de omständigheter som kan föreligga i ett sådant mål. Nämndemännen i tingsrätten är oftast blott och bart kommunpolitiker, och därmed som folk i allmänhet. Det de möjligtvis skulle vara benägna att göra mot den bakgrunden är att låta sig gå på demoniseringen av förövaren, och ge honom ett högre straff än senare instanser, som är mer juridiskt fokuserade.

Jurister kontra media
Wennstam visar gång efter annan på medias roll då det kommer till demonisering av förövaren. Problematiken är dock betydligt mer omfattande än så. Advokatsamfundet har exempelvis vid flertalet tillfällen besvärat sig över svårigheterna med att nå fram med fakta till journalister, Journalister är helt enkelt inte intresserade av fakta, de vill ha känslor, och just den demonisering Wennstam skriver om. Men det viktiga måste ju dock vara de rättsvårdande instanserna och deras inställning. Ett exempel på kommunikationsproblemen är rubriker som ”Fyra våldtäktsmän frikända”. Jaha: de var tydligen våldtäktsmän, och de blev frikända ändå. Vad ger det för signaler? Är det inte viktigare att diskutera rättsväsendet än ett medialt samhälle som vi så väl vet kämpar efter att sälja lösnummer, och på vägen dit gör en enorm mängd klavertramp, inte bara på området sexualbrott. Om media demoniserar våldtäktsmän kan man dessutom i sin tur hävda att Wennstam genom sin syn på den juridiska processen demoniserar rättsväsendet: vad är det för mening att anmäla en våldtäkt till en fördomsfull juristkår? Men sanningen är ju helt annorlunda. Sexualbrott har företräde, och för de kvinnor som anmäler våldtäkt sätts alla resurser in, dessutom i kombination med att förövaren kan bli dömd endast på basis av brottsoffrets uppgifter. Något som i princip inte förekommer på andra juridiska områden, med undantag för skattebrott. Jag citerar domaren Per Sjögren ur tidningen Advokaten (#4, 2005):
”Bengt Sjögren tror inte att han påverkas av skriverier. Han försöker döma varje mål så sakligt som möjligt. Men vad som händer i det undermedvetna vet ju ingen, säger han.
– Jag gör så gott jag kan. Vi tränas i att bedriva en rättssäker rättegång trots mediernas intresse. Det vore hemskt om vi vore vindflöjlar som följde med vinden åt än det ena än det andra hållet vartefter opinionen förändras. Man måste ha samma beviskrav i sexualmål som i andra mål, säger Bengt Sjögren.
Även domarna tycker att skriverierna om kränkande frågor i rättegångar är överdrivna.
– Parterna sköter sig i rätten. Det förekommer övertramp, men vi kan inte ingripa och förbjuda frågor för tidigt. Det kan finnas ett speciellt syfte med frågorna som man som ordförande inte inser. Vissa känsliga omständigheter har faktiskt betydelse och vi vet inte vilken förrän vi sammanväger all bevisning. Men visst ingriper vi när det går för långt, säger Bengt Sjögren.
– Jag tror inte att medieuppmärksamheten kan påverka domarna. De som dömer har ju suttit med under hela förhandlingen. Däremot kan jag tro att mediedrevet kan påverka lagändringar, inte utformningen, men att skynda på, säger Karolina Lindekrantz.” (Lindekrantz är kammaråklagare)
Lindekrantz vidare:
” – Det är synd att det emellanåt ges en felaktig bild av rättsväsendet som ger sken av att få mål utreds och att man inte tror på målsägandena. Det gör ibland att unga tjejer inte tror att det är någon idé att anmäla till exempel en våldtäkt, vilket är djupt olyckligt. Vi prioriterar de målen och jobbar stenhårt. Många gånger är målsägandenas uppgifter tillräckliga för åtal. Bilden i medierna är ofta att ”det blev som en andra kränkning i rätten” och det känner jag inte igen. Tyvärr får man sällan läsa i tidningen om hur bra det var att gå till polisen, att de lyssnade och trodde på personen hela vägen, att man behandlades med värdighet och att målsäganden varit nöjd med processen – och det är ju så det vanligtvis är, säger Karolina Lindekrantz.”

Se även GenusMagazinet http://www.genusmagazinet.se/?p=343

Andra reflektioner
En del retorik i övrigt i "En riktig våldtäktsman" är också lite svårbegriplig. Låt mig ta ett par exempel. På sidan 209 citerar hon en krönika av Expressens Marie Söderkvist. Wennstam: ”En krönikör i Expressen, Marie Söderqvist, lever sig så in i den av tidningen skapade verkligheten där våldtäktsmän är kriminella, annorlunda och framför allt uppväxta i andra kulturer att hon ser ”sanningen” utifrån de uppmärksammade fallen, inte de faktiska” Sedan citerar hon Söderqvist, och kursiverar ”alla andra fall som har uppmärksammats i media” samt ”precis som i alla andra uppmärksammade fall jag tidigare har läst”.
Marie Söderqvist gör dock ingen generalisering, hon poängterar ju själv att det är de uppmärksammade fallen hon talar om – inte de övriga fallen, och vad som karakteriserar dem, och Wennstam kursiverar tom hennes utgångspunkt och hennes förklaring, vilket visar på att hon argumenterar ungefär som Wennstam själv. Onekligen märkligt, men sannolikt gjort med utgångspunkt från det retoriska knepet guilt by association; Söderqvist är snäppet blåare än Wennstam...

Annat exempel: ett par sidor tidigare låter Wennstam lite motsägelsefullt påskina att det inte är några fina gossar det är fråga om som våldtar. Jag citerar ”varför skrevs det inte spaltmetrar om/…/ mannen som tog tag i en kvinnas klitoris under övergreppet och klämde och vred på den tills hon skrek av smärta och bara skrattade åt hennes plågor?/…/ Killarna som höll isär kvinnans blygdläppar så att hela gänget fick titta noga på hennes fitta och hånskratta? Har inte de också en fruktansvärd kvinnosyn även om de var ”fina killar” på ytan?”
Mot den bakgrund Wennstam i övrigt målar upp blir dessa inlägg, och flera liknande, ganska konstiga. Å ena sidan argumenterar Wennstam för en ren rättegång, utan otillbörliga fakta, å andra sidan menar hon att spefulla tillrop eller mindre misshandel skall ha betydelse för brottets allvarlighet, och menar att så gör väl inga fina killar.

Wennstam skjuter i detta helt förbi målet, och väljer att tillfälligt skriva ned våldtäktens betydelse som övergrepp, av retoriska skäl(inte övergripande). Den kränkning en våldtäkt innebär är emellertid långt större än elaka tillmälen eller ringa misshandel.

Våldtäktsmän skall demoniseras, som ett led i att peka på det oförlåtliga, och som ett led i moralbildningsteorin – även om det klingar politiskt inkorrekt. Det är likaledes min uppfattning att våldtäkt är ett av en psykisk sjukdoms yttre attribut, i stil med pedofili. Det är i våldtäkten gärningsmannen definierar sin sinnesrubbning, och skänker den ett attribut. En oerhört ovanlig psykisk sjukdom dessutom: inklusive mörkertal räknar man med att 0,03 % av alla män kommer att göra sig skyldig till sexualbrott under sitt liv. 73% av dessa har gjort sig skyldiga till brott förut. Och - irrelevant helt visst, men dock - 38% av offren. En hel man våldtar inte. En hel människa slår inte. En hel människa kränker inte. Det vi skall fråga oss är inte hur vanligt ondskans ansikte ser ut, utan hur vi kan påverka vår omgivning, och de människor vi omger oss med, genom vårt beteende.

Sammanfattningsvis har det naturligtvis ingen betydelse om offret lever i en relation eller ej, även om systematiska övergrepp i en relation brukar bedömas hårdare av domstolarna, än våldtäkter där förövaren inte känner offret. Övergreppet talar för sig självt. Det är en uppfattning jag delar med ett synnerligen väl fungerande svenskt rättsväsende. Jag kan inte se att Wennstam på något vis alls för frågan framåt. Det hon diskuterar är gamla frågeställningar som legat på dagordningen i årtionden vid det här laget, hos våra lagstiftande och dömande juridiska instanser. Det hela känns som ett meningslöst försök att ta ett nytt grepp om en fråga som för de flesta framstår som helt självklar: den som våldtar är en paria och skall omhändertas av samhället. Den som våldtar bär skulden. Hela skulden. Den som kränker är dessutom den svaga, från de banala förminskande epiteten och härskartekniken, som möter många kvinnor dagligen, till en rå gruppvåldtäkt. Den svaga människan skadar. Han skall vårdas och få den omtanke han inte fick, och som gjorde honom till den han är. Det handlar inte om att förringa brottsoffret, det handlar om att förhindra återfall, och att skänka kvinnor en tryggare vardag.