Socialistisk moralism

Åsa Linderborg tecknar i Aftonbladet den 12 juli ett karaktärsmord av Carl Bildt. Rubriken sammanfattar: ”folkmordsmiljonären”. Hans verksamhet och dess förment goda resultat i forna Jugoslavien avfärdas som ”omtvistade”. Hans arrogans – i den mån den föreligger – tillskrivs hans klasstillhörighet. Sitt värv som utrikesminister sockrar han med ”meningslösheter” och han strävar ständigt efter att framställa sina olika engagemang som viktigare än de i verkligheten är. Så långt Åsa Linderborg.

Vid läsandet av dessa rader, nickar förstås en stor mängd vänsterintellektuella unisont på sina huvuden runt om i landet, ty så står det ju skrivet: kapitalägarnas utsugande av arbetarklassen skyr inga medel. Och man ser det i hela samhället: alliansens politik må vara inlindad i mjuka halvröda duntäcken, men bakom dem döljs girighetens och människoföraktets politik i alla sin kraft. Det stavas utskrivningar, hushållsnära tjänster och växande klassklyftor, och för den stackars arbetare, som på en av sina få lediga stunder på friskolesvenska lyckas traggla sig igenom utrikesnyheterna, synes det blåa maktspråket över allt. Kriget i Afghanistan, som handlar om en liten klick rika män, som ytterligare vill berika sig, och lägga beslag på Afghanistans rika naturresurser. Konflikterna i Mellanöstern, som i ett slag sätter fingret på kapitalismens hänsynslöshet, och dess åtskillnad mellan människor. Kriget i Irak, som blott handlade om oljetillgångar, och därmed om kapital. Storföretagens hänsynslöshet, och småländernas kriser, allt dikterat av USA, som girighetens näste och den onda kraften i världen.

Och visst passar Bildt in här. Det är förstås logiskt att denne överklasson, bakom sina skorrande r, och glasögon på ständig glid nedför den raka näsan, när en hjärna som föga bryr sig om människors lidanden, för den personliga vinningens skull. Vänsterförfattarna har lärt oss hur girigheten manifesteras i utslitna människor. Ideologerna har visat oss på orsakerna: pengarna är den enda drivkraften för dem som har. Men för den som intet äger av Mammons attribut, är broderskap, kunskap, solidaritet och arbetet i sig eftersträvansvärt. Den gode, hårt arbetande och utnyttjade arbetaren har stiliserats i socialistiska symboler över hela världen, och utgjorde en central del av det gamla östblockets politiska konsttradition, och gör det än idag i många diktaturer. Ännu fler gånger har den hänsynslöse fabriksägaren karikerats. Oftast som en fet, halvliggande, otrogen och frossande karl, vars svällande buk och hårt spända knapptrådar, blivit själva sinnebilden av girighet.

Så har man heller inte särskilt mycket gemensamt med relativismen inom vänstern, istället har man ett närmast religiöst förhållningssätt till gott och ont. Kapitalägaren är ond. Han är ett kapitalistsvin, en utsugare, eller – som i fallet Bildt – en folkmordsmiljonär. Den slitne arbetaren, som efter en dag i fabriken trött vänder hemåt mot sin familj, utgör kontrapunkten i den socialistiska symfonin. Det goda står emot det onda, och i kampen mot dem man gjort sig till onda, är inga ord eller medel för starka. Världen blir tydlig. Om onda människor som Bildt avstod att berika sig på folkmord, blev världen så mycket bättre.

Men den socialistiska ideologin har förenklat människan bortom varje igenkännelsens drag. De sammansatta personligheterna gör sig här ingen plats. Om Bildt bara är en människa som är ute efter blodspengar, blir världens relationer så mycket enklare, än om han är en komplicerad person som de flesta av oss, där vilja, kunskaper och erfarenheter, ständigt bryts mot andras, med resultat som ofta är lika oklara som otillfredsställande.

De ideologier vi finner i utkanterna av det politiska spelbordet är kunskapsförnekande och ytliga. De lämnar inte utrymme för människans alla vindlingar och vrår, för yrkesskicklighet och yrkesstolthet. Där måste städerskans yrke byta namn och människoöden som Palmes, Kennedys eller Speers får alls inte plats. Där finns inte den sökande, undrande, kämpande människan, på jakt efter det egna förverkligandet, och där syns inte den skicklige stenhuggarens blick mot granitens svaga punkt. Den socialistiska retoriken, som den ser ut i rubriker och hörs från barrikaderna, är den infattade diamanten i enkelhetens krona.