En motors liv och död

Volvo B23:an jämrade sig och tänkte på svunna tider. Pappans glansiga ögon i det att han greppade den skinande ratten, barnens snorkighet mot grannbarnen som fortfarande fick tillbringa sina transporter i en gammal 144 med B20. Mamman som glädjestrålande kom ut ur huset då de kom hem från bilhandlaren med den nya bilen.



Och han tänkte på alla resor där i början. Hur pappan startade honom varsamt om morgnarna, och åkte till jobbet sådär lite andäktigt som man gör med en ny bil. Och resorna till fjällen. Han erinrade sig med förtjusning hur lätt pappan hade tyckt det var att köra om de gamla 140:orna och Saabarna. ”det är som ett möte”, hade han hört från kupén vid ett tillfälle, och B23:an mindes att han rös så han misstände av välbehag vi de orden. Han var stolt över att ge glädje, och över att tryggt och tillförlitligt kunna föra familjen runt på vägarna i när och fjärran.

Han stannade i familjen några år. Startade alltid. Pappan pysslade o grejade. Byte drivremmar, rotor, fördelare, olja och stift. Ställde ventilspelet. Inför detta kände B23:an viss ömhet – vem har någonsin ställt ventilspelet på en sådan? Han var så glad över att ha kommit till livet! Glad att vara ny och fin och en stolthet för familjen.

Men så en dag började han skönja en förändring. Omkörningarna kom allt mer sällan, trots att han försökte ge allt vad han kunde, och grenröret glödgades. De var inte längre som ett möte. Och barnen verkade inte längre lika entusiastiska. De tycktes allt som oftast snegla åt grannens håll. Där stod en stor skinande historia. Tydligen med någon modern motorkonstruktion med fyrventilstopp. Han fnös och baktände alltid lite då de åkte förbi den. Vad kunde vara bättre med den? Nåväl, ungarna var väl en sak, men vad värre var: pappan började också byta attityd. Det gick längre mellan oljebytena. Stiften sotade igen, och ibland fick generatorremmen börja slira innan den byttes.

Han visste inom sig vad detta betydde. Han hade hört talas om det en natt då han stod och småpratade lite med grannbilen, en gammal Volvo 144:a som hade sett ett och annat. 144:an berättade att då människor började slarva med byten av slitdelar, så innebar ofta det att de funderade på att byta hela bilen. Vid dessa ord hade B23:an ryst. Så fruktansvärt! Vad skulle han ta sig till utan sin familj. De hade ju dock varit snälla mot honom, växlat i tid, använt rätt olja, och inte lastat för mycket skräp i husvagnen.

Och mycket riktigt: en dag dök där plötsligt upp ett ungt par. De gick några varv runt bilen, öppnade huven och lät solen skina in så han nästan blev bländad. Startade och varvade så det gjorde ont i vevslängarna. Sedan stängde de huven, och rullade iväg med honom. Han grät ett långt spår av kylarvätska och förbannade sitt öde. Han ville ropa till dem: ta mig tillbaka! Jag skall bli snabbare och bättre! Jag lovar! Men han kunde inte. Han stängde locket till expansionskärlet och beslöt sig att försöka göra det bästa av situationen. Han tjuvlyssnade lite på det unga parets konversation. ”fin bil”. ”spinner som en katt”, lät det från kupén. Ah! De var glada över honom! Fantastiskt! Kanske var hans tid inte förbi?

Så kom en tid som påminde om den första med familjen. Bilen tvättades, oljan byttes, och tändningen justerades. Det unga paret for på långa resor. Genom Tyskland, Frankrike och Spanien. Mannen i huset hade en stillsam lunk då han körde, som vår B23:a tyckte om. Han växlade precis när gasväxlingen var optimal, och motorbromsade sällan. Just det där tyckte han särskilt illa om. Motorbromsa? Pedalen i mitten bromsar man med, inte med motorn! Vid några tillfällen gungade bilen rytmiskt, och han besinnade att de nog inte bara tyckte om honom. Han fann livet fantastiskt! Kärlek! Flower Power för en B23!

Några år gick. Och så småningom började bilfärderna bli färre. Ibland fick han stå i dagar, och snart blev det veckor. Varje morgon kunde han se det unga paret traska gatan ned. Han funderade mycket på detta. Inte kunde de väl promenera? En grannbil förklarade för honom att det åkte ”kollektivt”. Han kände ett gammalt välbekant obehag sprida sig i motorblocket. Kollektivt. Det kunde bara leda till en sak: försäljning.

Så kom den dagen. En ung man kom och tittade på bilen. Gick några varv. Det numer inte så unga paret stod bredvid och tittade på. Hon höll i hans arm och tittade på honom och sa - Jag tycker det är tråkigt att vi måste sälja Brunte! – Jo, det tycker jag med, sade han, men det är bäst vi byter den innan den börjar krångla. Tänk om det händer något med motorn! – Jo det förstås, tyckte hon, men det är tråkigt ändå!

Vår B23:a kände som ett hugg i vevaxeln vid dessa ord. Aldrig aldrig aldrig att han skulle svika sitt värv! Hur kunde de tro något sådant? Han var ju en B23:a och han älskade dem! Ynglingen hade nu tittat färdigt. – Jag tar den, sade han och såg ondskefull ut, ur B23:ans synvinkel. Pengar byttes, nyckeln sattes i tändningslåset, och hur illa han än tyckte om det, kunde han inte undvika att startmotorn greppade i kuggkransen, att tändspolen genererade gnista, och att en flamma uppstod i treans cylinder. Han var ju en B23:a – vad annars kunde han göra? Aldrig dagtinga med driftssäkerheten, hade hans skapare på Volvo sagt till honom innan han lämnade bandet, blank och fin.

Han märkte snart att ynglingen var något helt annat. Höga varvtal slet på ventilmekanismen och i tid och otid försökte han ”spinna loss”. B23:an förstod inte detta. Han var ju gjord för transport. Vad gagnade det att ha kraft att dra loss bakdäcken? Man kom ju ingenstans? Ynglingen försökte igen och igen och igen. B23:an tänkte att han kunde få hållas - jag orkar ändå inte, men samtidigt gör det ju inte så mycket skada.

De höga varvtalen var värre. Som tur var hade de inte tallat på luftrenaren, så det kunde inte komma in hur mycket luft som helst. Han tänkte i sitt stilla sinne att okunskap var bra. Han hade hört om andra motorer där man hade tagit bort luftrenaren, eller rentutav bytt förgasare. Fruktansvärda historier om vevstakar genom motorblocket – han kunde knappt föreställa sig smärtan – och brutala oljebad.

Allt oftare lyftes det dock på huven. Finniga ansikten tittade på honom. Vred på fördelaren. – Låt bli! Den står bra som den står – och ni har ändå ingen stroboskoplampa, tänkte han. Gasade på förgasaren – till vilken nytta? Men han hade ju sett det förr. Han visste att det var ett knep ynglingar emellan: den som gasade var den som kunde, hette det underförstått. Ack – den där hierarkin igen. Den som en gång fått den första familjen att byta ut honom. Prestige och pengar. Han skakade på kylaren.

Det gick en tid. Det blev vinter. Ynglingen hade slängt ut den gamla originalradion och monterat en större. Dunk dunk dunk, lät det allt som oftast. De var på väg till ynglingens flickvän, och han undrade om det skulle bli som med det kärleksfulla paret, en ny vår med långa europaresor. Ynglingen körde fort som vanligt. Det släppte lite i kurvorna. 100, 110, 120, 130. Jaja, de brukar ju veta vad de gör, och det har ju alltid gått bra. Dunk. Dunk. Dunk.

Men plötsligt kände han en ny sensation. Han vrålade, men bilen rörde sig inte med hans hjälp, utan gled sidledes i hög hastighet som av en egen vilja. Yngligen vred frenetiskt på ratten, trampade på kopplingen. En tall dök upp. PANG KROSS BRAK.

Han gick fortfarande. Vad skulle han göra? Han var ju en B23:a. Som tur var hade tallen träffat bilens bakdel. Ynglingen klev ur. Skärrad och förvirrad. BRÖÖÖT, lät det ur det trasiga avgasröret. Dunk dunk dunk, lät det ur stereon som ynglingen glömt stänga av. Strax kom det bilar. Det blinkade. Han kände sig rädd. Någon stängde av honom. Han fruktade för sitt liv.

Så kom han till skroten. Där var oväntat trivsamt, noterade han då han kommit över chocken. Det var som en stor efterfest, med ett väldigt kackel från alla bilar och motorer som skulle berätta vad de varit med om. Då och då kom en stor traktor och tog någon av dem, och det blev det tyst på skroten en stund, medan traktorn vaggade iväg med sin last. Och ibland kom det ynglingar och pillade på dem. Av sin granne, en risig Ford Mondeo, fick han höra att en del motorer som var i gott skick plockades ur bilarna och såldes separat. Vid dessa ord sträckte han på sig, spände drivremmarna och justerade i smyg fördelaren som hans förre ägare mixtrat med i sina försök att få bakhjulen att släppa.

Så en dag kom vad som av allt att döma var skrotens ägare. Han öppnade huven, tittade på honom, och ropade – Den här tar vi! En sådan glädje! De andra motorerna jublade när traktorn kom och hämtade honom och körde in i garaget. Strax var han losskopplad från bilen där han alltid suttit. Det blev ett tårögt farväl. Bilen visste att han var dödsdömd – vem vill ha en gammal bil? För motorn hägrade en ny vår.

Han låg där på golvet i garaget i några veckor, och undrade vad som skulle hända. Bredvid låg en likadan B23. De småpratade lite ibland, men kom aldrig riktigt överens. Vår motor hade förstått att grannmotorn var trimmad, och sådant hade han liten fördragsamhet med. Ibland kom folk och tittade på honom, men tydligen skulle han med stor sannolikhet komma till en skola. Där skulle de plocka ner och göra i ordning honom. Så fantastiskt det vore! Han såg framför sig en ny tid av intresse och omvårdnad. Hur barnens ögon skulle lysa när de startade honom. Härliga tider!

Men så kom där en dag en blond kille, och petade lite på honom. Vad blir det, undrade B23:an. Han hörde den blonde mumla något om undervisning. Ah, kanske det blir ett fint alternativ. Vår B23:a lugnade ned sig lite. Undervisning som undervisning! Ett par dagar senare kom den blonde och hämtade honom. Och nu hörde han tydligt. Jodå: han skulle användas till undervisning i något som hette Round Table. Han var så glad att vara omtyckt trots att han var gammal och oljig!

Den blonde lastade in honom i en liten lastbil och rullade iväg någon mil. Strax kom de fram till en hall där han lastades ut. Den blonde fixade och trixade. Han suckade tungt när han först kopplade fördelaren fel. Talla inte! Snart var batteriet inkopplat och bränsletillförseln säkrad. Den blonde satte en mejsel på startmotorn och strax roterade vevaxeln igen. Vår motor tvekade inte: vad skulle han göra - han var ju en B23:a!

Strax kom det fler killar. Den blonde höll tydligen i det hela och började berätta om motorer. B23:an lyssnade intresserat. Det hela verkade väldigt seriöst. Strax bröt de upp från bordet och samlades runt honom. B23:an sken upp. Nu börjar det igen! Plöstligt: en mejsel igenom oljefiltret. Smärta! Någon skruvade av det. Och då började den blonde att försöka starta igen. Han försökte hålla emot, men vad kunde han göra? Snart gick han igen. Utan olja! Vad gör de? De skulle ju göra i ordning mig?

Varvtalet steg. En förlamande smärta spred sig i den gamla B23:an. Aldrig hade han upplevt något liknande. Killarna bara garvade. Temperaturen steg. Snart var varvtalet så högt det går. Han tänkte på sina gamla ägare, som i en dimma såg han barnen. Smärta! Ont! Han kämpade och kämpade. Det var ju hans skyldighet att fungera. Kolvslag för kolvslag. Han kände hur det började bli trångt. Kolvarna jobbade upp och ner. Och så plötsligt. Med ett skrik stannade han. Röken låg som en dimma. Killarna skrattade. Dödens timme var slagen.

En varvsarbetares klagan

Varje yrke har sina falluckor och kardinalmisstag. I min bransch kan misstagen i allmänhet kondenseras ned till två. Det första går ut på att inte ta mod till sig och förklara för kunden att hans semester sannolikt är förstörd, i det att han blivit bogserad till varvet. Istället säger man lite blödigt något i stil med ”Jo, men vi kan nog få ihop den till i nästa vecka…”. Slutet på nästa vecka kommer i allmänhet lika snabbt som en genusanalys på en folkhögskola, och då det inträffar har man oftast inte kommit någonstans. Resultatet blir att man får betala för sin blödighet in natura. Natura avser i detta fall rundliga ursäkter, förklaringar, och bortförklaringar, utan att egentligen ha möjlighet att säga som det är: vi var tvungna att strunta i din båt, för när jag sade att vi nog kan sy ihop den, tänkte jag inte på de tio som redan stod i kö. Man betalar också genom desperata försök att ändå sy ihop semestern åt dem, och viger dag efter dag åt såväl fjorton som sexton timmars arbete, med den enda trösten att det snart är höst igen.

Misstag nummer två är att inte omgående förklara för kunden att han sannolikt kommer att bli ruinerad, eller åtminstone att reparationen kommer att bli hur dyr som helst. Det kan åter leda till att man sitter och lagar kundens båt gratis – konsumenttjänstlagen är en slem best, som hugger den oaktsamme varvsarbetarn i strupen, när helst den finner på råd… Ungefär där kunden blir vit i ansiktet, och nästan trillar i vattnet, finner man den sanningsenliga ekonomiska prognosen.

Till detta kommer att om man någon gång hjälpt en kund med hans båt, så följer på märkligt icke klarlagt vis något som påminner om livstidsgaranti. ”Hörrödu! Du hjälpte ju mig med den häringa mackapären vårvintern 1403, tror du att du skulle kunna kika på den igen?”. Istället för att vid dessa ord famla efter almanackan, följer man med kunden ned, och finner sig strax i en omöjlig vinkel – både ekonomiskt och fysiskt - trevande efter något man sedan länge glömt såväl funktion som utseende på.

Den värsta kategorin är de glada kunderna. De som med gott mod noterat nya grund, pajat propellrar eller bara besinnat att skutan inte kommer upp i plan av okänd anledning. Insiktsfulla om vikten av att ha en positiv attityd till vad livet har att erbjuda, kommer de leende och fulla av förståelse för vår arbetssituation ödmjukt till varvet. Ett hopplöst pack. Trevliga ungar, trevlig fru, samtliga stoiska inför båtens nycker. Hur kan man göra dem besvikna? Vem är inte beredd att göra vad som helst för att kunna få deras semester i ordning?

Bättre då med sura, gapande och fruskällande karlar. Inför deras predikament sätts inga hjärtan i brand, och de dåliga beskeden är lättare att ge. De är ju sura och upprörda från början, så den konflikträdde varvsarbetarn har helt enkelt inte så mycket att förlora, mer än brutala arbetsdagar.

Nu är det förvisso inte på det viset att jag är den ende som gör misstag. Det att sälja drivmedel till båtar, är att få intressanta inblickar i människors själsliv och tekniska analysförmåga på de mest märkliga vis. Ett potpurri av besvärliga väderförhållanden, väpnad neutralitet i besättningen – oftast mellan hon och han – och en båt som man inte helt behärskar, skänker daglig förnöjsamhet. En klassiker är den fruskällande karl, som på traditionellt vis för några år sedan gav hals åt det klassiska stridsropet vid tilläggning: ”Men hoppa då för helv… kärring!”. Det gjorde hon. Med fem meter kvar till bryggan, och stort plask till följd. Ett fint exempel på konfliktlösning genom icke-våldsprinciper.

Vanligare är de som hoppar iland på bryggan, och svär och spottar och ansträngt tillstår att ”Det var helv… vad strömt ni har det här”. I allmänhet är då inte växeln urlagd, något man diskret får försöka påpeka, givet den prestige som ofta är förknippad med en snygg tilläggning visavi eventuella damer ombord. Om besättningen är damfri, är det förstås lättare.

Mindre förnöjsam blev den motorbåtsägare som för några år sedan gick på grund i Marstrands-området, och pajade sina fina rostfria duoprop-propellrar. Kollegan mitt emot hjälpte honom med byte, men i det att kunden lämnade marinan, gick denne olyckligtvis omgående på grund igen, på marinans egna lilla böe. Han linkade tillbaka de femtio metrarna till kollegan, som fortfarande stod på bryggan. Efter lite krångel lyckades han skramla fram ytterligare ett par rostfria propellrar. Båten sjösattes, och kunden lade i växeln. Lite dumt var dock att propellrarna vid tillfället låg mot kättingarna som höll kollegans pontonbrygga.

Det finns för övrigt en kriminell organisation i skärgården, som benämns pålsteksmaffian. Vid sidan av deras logiska signum – benägenheten att slå pålstekar högt och lågt, var helst de finner på tid och råd – identifieras de genom i allmänhet oseglade seglarjackor, lipsyl en masse, och solglasögon av RayBan-typ. De åker aldrig motorbåt och är aldrig kvinnor, däremot häckar de ständigt, och deras lockrop kan höras vida omkring. Typiska sådana är ”öh” och ”fan vad najs alltså”. Allt detta vore helt harmlöst, och skiljde dem inte från den genomsnittlige stureplansraggaren, om det inte vore för de eländiga pålstekarna. Den som någon gång i trängt läge tvingats ta upp en pålstek under belastning, inser snabbt att förtöjning med sådan knop är en metod som hedrat en terroristorganisation.

Ett annat aber är svallvågor. Jag vet inte hur många båtar man jagat genom åren, svurit åt, och förbannat. Förbi vår anläggning råder sedan anno dazumal fem knop. Men inför den hastighetsbegränsningen ställer sig en oroande andel motorbåtsägare helt tveksamma. På resan upp från Göteborg har de i allmänhet stått på lite mer, och då de närmar sig Marstrand och går genom Albrektsunds kanal, har de relativt den tidigare hastigheten sänkt farten. Och den nya hastigheten är i allmänhet en halvplanande tsunamiskapande historia, vilken inte sällan lämnar svavelosande förbannelser i kölvattnet.

Jag har ägnat mycket funderingar åt försöka förstå de psykologiska mekanismerna bakom, och egentligen inte kommit fram till någonting. De som kör på detta vis är ofta vad man kan kalla ”respekterade” medborgare. De är säkerligen trygga bilförare, dugliga chefer, och tillika välutbildade och ansvarstagande människor. De är lika ofta män som kvinnor – ty det följer inget spännande hastighetsmoment med det att göra svallvågor. Däremot kan konstateras att det är vanligare med svallvågor då det blåser. Båten går helt enkelt stabilare i vattnet om man låter gräva ned aktern i en präktig bogvåg. Dessutom är många båtar hyggligt okänsliga på rodret i fem knop, vilket leder till en slingrande gång. Tyvärr är inte kustbevakningen särskilt alert på detta samband – de dagar då de har hastighetskontroll är det i allmänhet strålande väder. Och hur kör man sin båt då vädret är vackert? Lugnt och fint. Någon gång händer det – som en sorts uppmuntrande gest från högre makter – att tsunamimaskinen i fråga navigerar fel, och placerar sig på Rockebådarna rakt utanför varvet. Då tänker man i allmänhet med lätt sinnelag en del flummiga ting om kosmisk rättvisa.

En annan märklighet är att badgäster också ofta har svårt att förstå när det kommer en annan båt som gör mycket svall. De svåraste är större flybridgebåtars svallvågor. Det räcker med att de ligger i 8-9 knop. Fören reser sig knappt, men de drar ändå halva havet efter sig. Resultatet blir mjuka sugande vågor som när de når land, låter sin energi släppas lös på den som till äventyrs tankar sin båt, fipplar med schackeln till storseglet, eller drar iväg ett sms om hur trevligt det är i skärgårn. Resultatet blir varje sommar mycket spill, flera tappade mobiltelefoner, och en liten samling schackelbultar på botten runt bryggan. Det värsta är då vågornas längd får förtöjda båtar och vår pontonbrygga att gunga i otakt. Det slutar i allmänhet med en redig krasch, i det att vår lite tyngre brygga hävdar sin rätt till gungning, på ett mer effektivt vis än den förtöjda båten.

Låt mig avslutningsvis knyta ihop det här med svallvågor med mina egna misstag. För några år sedan, hade jag – i ett skolexempel av hur man inte skall göra – lovat en kund motorblocksbyten i en gammal och rätt stor Bayliner. Den aktuella båten är kanske något av det värsta man kan råka ut för i branschen. Det har nästan blivit så att när man talar med någon kollega som också jobbat med den aktuella båttypen, så uppstår den typ av samförstånd som finns mellan människor som delar en gemensam svår upplevelse, som präglat dem för livet. Jag tänker inte fördjupa mig i varför det är så, men låt oss bara säga att bara det att byta oljefilter på babordsmotorn är svårt. På en skala.

Själv stötte jag på i princip alla problem man kan drabbas av. Bland annat lyckades jag tappa den ena V8:an upp och ned på backen. Fick bli en ny förgasare. Men så närmade jag mig nu målet. Kunden skulle haft båten för hur länge sedan som helst, till ett fantastiskt lågt pris - för kunden det vill säga. Men så läckte insuget lite på ena motorn, på det mest trilskande vis. Efter att ha slitit av det ett par gånger, fann jag ett hål i själva insuget. Samtidigt som jag efter fyndet gick omkring på land och förbannade båtar, badgäster och insug i synnerhet, såg jag en gammal Nimbus komma i kanalen, på klassiskt halvplanande manér. Må de sakta farten, tänkte jag. Icke, jag sprang ned till Baylinern, lossade tamparna, och tryckte ut den från bryggan. Det gick fint, men den rullade som f-n, och helt plötsligt hörde jag ett stort brak från motorrummet. Då båten lugnat sig gick jag ombord, och fann att min stora verktygslåda tömt sig över den öppnade motorn. Motorn var nu helt fylld med hylsor, ringnycklar, lednycklar, skruvar, muttrar och all den skit man i övrigt kan tänkas ha i en verktygslåda. Efter att under någon timme har rensat motorn så noggrant jag kunde, provade jag att med en hylsa på vevaxelns remskiva dra runt den lite vackert. Det gick lite grann, sedan var det stopp. Resultatet blev att jag fick lyfta upp båten igen, plocka av drevet, lyfta ut motorn, skruva isär densamma, rensa, skruva ihop den igen, på med drevet och tillbaka ner i sjön. Allt i hällande ösregn. Det äldre par som åsamkade denna händelseutveckling, skall vara förnöjda med att vi aldrig mer behövt råkas.

Tankar

En diskussion som involverar motståndarens person på något vis, gör i allmänhet diskussionen meningslös.

Man bör alltid försöka identifiera de omständigheter under vilka ens egna åsikter falsifieras, och alltid vara beredd på möjligheten.

Man bör tänka det goda om sin meningsmotståndare.

Om man tvivlar på det ens meningsmotståndare säger, bör man kunna identifiera vilka ord som hade gjort att man trott honom.

Om man inte kan säga något gott om en annan människa, skall man tiga.

Den som inte har en god vän bland sina meningsmotståndare, har i allmänhet blandat ihop sak med person.

Den som talar om en viss typ av våld, och en viss typ av förtryck, har missförstått begreppens karaktärer.

Den som är hel, skadar inte.

Den som tvekar om den egna rättfärdigheten, är sällan den som tar till verbalt eller fysiskt våld.

Den som aldrig tvekar om en annan människas värde, står alltid i vägen för det onda.

En människas värde kan inte påverkas, vare sig positivt eller negativt, och oavsett egna och andras handlingar.

Det enda möjliga idealsamhället, är det som bygger på att människor demokratiskt får verka för sina idealsamhällen.

Det demokratiska samhällets grundval är hur demokratins invånare förhåller sig till varandra, när ingenting står på spel.

Oavsett samhälle, har några det alltid sämst.

Oavsett samhälle, kommer några alltid hävda att fel grupp har det sämst, eller att de har det sämst på fel grund.

I en väl fungerande demokrati, är ingen åsikt felaktig.

I en väl fungerande demokrati, har det avskyvärda mandat.

Det som sägs vid kaffekoppen i fred, är det nedlagda eller lyftade geväret i krig.

Ett högt skattetryck drabbar aldrig dem som har.

De som är svaga i samhället, saknar ofta utbildning och arbete.

De som saknar utbildning och arbete står mer sällan för demokratiska grundvärderingar.

De som är svaga i samhället, behöver röster som för deras talan, och tar tillvara deras åsikter och rättigheter.

En människa som sagt hundra dumheter, bör kunna få säga sin mening, utan att hänsyn tas till dem.

Man kan inte lagstifta om solidaritet.