En varvsarbetares klagan

Varje yrke har sina falluckor och kardinalmisstag. I min bransch kan misstagen i allmänhet kondenseras ned till två. Det första går ut på att inte ta mod till sig och förklara för kunden att hans semester sannolikt är förstörd, i det att han blivit bogserad till varvet. Istället säger man lite blödigt något i stil med ”Jo, men vi kan nog få ihop den till i nästa vecka…”. Slutet på nästa vecka kommer i allmänhet lika snabbt som en genusanalys på en folkhögskola, och då det inträffar har man oftast inte kommit någonstans. Resultatet blir att man får betala för sin blödighet in natura. Natura avser i detta fall rundliga ursäkter, förklaringar, och bortförklaringar, utan att egentligen ha möjlighet att säga som det är: vi var tvungna att strunta i din båt, för när jag sade att vi nog kan sy ihop den, tänkte jag inte på de tio som redan stod i kö. Man betalar också genom desperata försök att ändå sy ihop semestern åt dem, och viger dag efter dag åt såväl fjorton som sexton timmars arbete, med den enda trösten att det snart är höst igen.

Misstag nummer två är att inte omgående förklara för kunden att han sannolikt kommer att bli ruinerad, eller åtminstone att reparationen kommer att bli hur dyr som helst. Det kan åter leda till att man sitter och lagar kundens båt gratis – konsumenttjänstlagen är en slem best, som hugger den oaktsamme varvsarbetarn i strupen, när helst den finner på råd… Ungefär där kunden blir vit i ansiktet, och nästan trillar i vattnet, finner man den sanningsenliga ekonomiska prognosen.

Till detta kommer att om man någon gång hjälpt en kund med hans båt, så följer på märkligt icke klarlagt vis något som påminner om livstidsgaranti. ”Hörrödu! Du hjälpte ju mig med den häringa mackapären vårvintern 1403, tror du att du skulle kunna kika på den igen?”. Istället för att vid dessa ord famla efter almanackan, följer man med kunden ned, och finner sig strax i en omöjlig vinkel – både ekonomiskt och fysiskt - trevande efter något man sedan länge glömt såväl funktion som utseende på.

Den värsta kategorin är de glada kunderna. De som med gott mod noterat nya grund, pajat propellrar eller bara besinnat att skutan inte kommer upp i plan av okänd anledning. Insiktsfulla om vikten av att ha en positiv attityd till vad livet har att erbjuda, kommer de leende och fulla av förståelse för vår arbetssituation ödmjukt till varvet. Ett hopplöst pack. Trevliga ungar, trevlig fru, samtliga stoiska inför båtens nycker. Hur kan man göra dem besvikna? Vem är inte beredd att göra vad som helst för att kunna få deras semester i ordning?

Bättre då med sura, gapande och fruskällande karlar. Inför deras predikament sätts inga hjärtan i brand, och de dåliga beskeden är lättare att ge. De är ju sura och upprörda från början, så den konflikträdde varvsarbetarn har helt enkelt inte så mycket att förlora, mer än brutala arbetsdagar.

Nu är det förvisso inte på det viset att jag är den ende som gör misstag. Det att sälja drivmedel till båtar, är att få intressanta inblickar i människors själsliv och tekniska analysförmåga på de mest märkliga vis. Ett potpurri av besvärliga väderförhållanden, väpnad neutralitet i besättningen – oftast mellan hon och han – och en båt som man inte helt behärskar, skänker daglig förnöjsamhet. En klassiker är den fruskällande karl, som på traditionellt vis för några år sedan gav hals åt det klassiska stridsropet vid tilläggning: ”Men hoppa då för helv… kärring!”. Det gjorde hon. Med fem meter kvar till bryggan, och stort plask till följd. Ett fint exempel på konfliktlösning genom icke-våldsprinciper.

Vanligare är de som hoppar iland på bryggan, och svär och spottar och ansträngt tillstår att ”Det var helv… vad strömt ni har det här”. I allmänhet är då inte växeln urlagd, något man diskret får försöka påpeka, givet den prestige som ofta är förknippad med en snygg tilläggning visavi eventuella damer ombord. Om besättningen är damfri, är det förstås lättare.

Mindre förnöjsam blev den motorbåtsägare som för några år sedan gick på grund i Marstrands-området, och pajade sina fina rostfria duoprop-propellrar. Kollegan mitt emot hjälpte honom med byte, men i det att kunden lämnade marinan, gick denne olyckligtvis omgående på grund igen, på marinans egna lilla böe. Han linkade tillbaka de femtio metrarna till kollegan, som fortfarande stod på bryggan. Efter lite krångel lyckades han skramla fram ytterligare ett par rostfria propellrar. Båten sjösattes, och kunden lade i växeln. Lite dumt var dock att propellrarna vid tillfället låg mot kättingarna som höll kollegans pontonbrygga.

Det finns för övrigt en kriminell organisation i skärgården, som benämns pålsteksmaffian. Vid sidan av deras logiska signum – benägenheten att slå pålstekar högt och lågt, var helst de finner på tid och råd – identifieras de genom i allmänhet oseglade seglarjackor, lipsyl en masse, och solglasögon av RayBan-typ. De åker aldrig motorbåt och är aldrig kvinnor, däremot häckar de ständigt, och deras lockrop kan höras vida omkring. Typiska sådana är ”öh” och ”fan vad najs alltså”. Allt detta vore helt harmlöst, och skiljde dem inte från den genomsnittlige stureplansraggaren, om det inte vore för de eländiga pålstekarna. Den som någon gång i trängt läge tvingats ta upp en pålstek under belastning, inser snabbt att förtöjning med sådan knop är en metod som hedrat en terroristorganisation.

Ett annat aber är svallvågor. Jag vet inte hur många båtar man jagat genom åren, svurit åt, och förbannat. Förbi vår anläggning råder sedan anno dazumal fem knop. Men inför den hastighetsbegränsningen ställer sig en oroande andel motorbåtsägare helt tveksamma. På resan upp från Göteborg har de i allmänhet stått på lite mer, och då de närmar sig Marstrand och går genom Albrektsunds kanal, har de relativt den tidigare hastigheten sänkt farten. Och den nya hastigheten är i allmänhet en halvplanande tsunamiskapande historia, vilken inte sällan lämnar svavelosande förbannelser i kölvattnet.

Jag har ägnat mycket funderingar åt försöka förstå de psykologiska mekanismerna bakom, och egentligen inte kommit fram till någonting. De som kör på detta vis är ofta vad man kan kalla ”respekterade” medborgare. De är säkerligen trygga bilförare, dugliga chefer, och tillika välutbildade och ansvarstagande människor. De är lika ofta män som kvinnor – ty det följer inget spännande hastighetsmoment med det att göra svallvågor. Däremot kan konstateras att det är vanligare med svallvågor då det blåser. Båten går helt enkelt stabilare i vattnet om man låter gräva ned aktern i en präktig bogvåg. Dessutom är många båtar hyggligt okänsliga på rodret i fem knop, vilket leder till en slingrande gång. Tyvärr är inte kustbevakningen särskilt alert på detta samband – de dagar då de har hastighetskontroll är det i allmänhet strålande väder. Och hur kör man sin båt då vädret är vackert? Lugnt och fint. Någon gång händer det – som en sorts uppmuntrande gest från högre makter – att tsunamimaskinen i fråga navigerar fel, och placerar sig på Rockebådarna rakt utanför varvet. Då tänker man i allmänhet med lätt sinnelag en del flummiga ting om kosmisk rättvisa.

En annan märklighet är att badgäster också ofta har svårt att förstå när det kommer en annan båt som gör mycket svall. De svåraste är större flybridgebåtars svallvågor. Det räcker med att de ligger i 8-9 knop. Fören reser sig knappt, men de drar ändå halva havet efter sig. Resultatet blir mjuka sugande vågor som när de når land, låter sin energi släppas lös på den som till äventyrs tankar sin båt, fipplar med schackeln till storseglet, eller drar iväg ett sms om hur trevligt det är i skärgårn. Resultatet blir varje sommar mycket spill, flera tappade mobiltelefoner, och en liten samling schackelbultar på botten runt bryggan. Det värsta är då vågornas längd får förtöjda båtar och vår pontonbrygga att gunga i otakt. Det slutar i allmänhet med en redig krasch, i det att vår lite tyngre brygga hävdar sin rätt till gungning, på ett mer effektivt vis än den förtöjda båten.

Låt mig avslutningsvis knyta ihop det här med svallvågor med mina egna misstag. För några år sedan, hade jag – i ett skolexempel av hur man inte skall göra – lovat en kund motorblocksbyten i en gammal och rätt stor Bayliner. Den aktuella båten är kanske något av det värsta man kan råka ut för i branschen. Det har nästan blivit så att när man talar med någon kollega som också jobbat med den aktuella båttypen, så uppstår den typ av samförstånd som finns mellan människor som delar en gemensam svår upplevelse, som präglat dem för livet. Jag tänker inte fördjupa mig i varför det är så, men låt oss bara säga att bara det att byta oljefilter på babordsmotorn är svårt. På en skala.

Själv stötte jag på i princip alla problem man kan drabbas av. Bland annat lyckades jag tappa den ena V8:an upp och ned på backen. Fick bli en ny förgasare. Men så närmade jag mig nu målet. Kunden skulle haft båten för hur länge sedan som helst, till ett fantastiskt lågt pris - för kunden det vill säga. Men så läckte insuget lite på ena motorn, på det mest trilskande vis. Efter att ha slitit av det ett par gånger, fann jag ett hål i själva insuget. Samtidigt som jag efter fyndet gick omkring på land och förbannade båtar, badgäster och insug i synnerhet, såg jag en gammal Nimbus komma i kanalen, på klassiskt halvplanande manér. Må de sakta farten, tänkte jag. Icke, jag sprang ned till Baylinern, lossade tamparna, och tryckte ut den från bryggan. Det gick fint, men den rullade som f-n, och helt plötsligt hörde jag ett stort brak från motorrummet. Då båten lugnat sig gick jag ombord, och fann att min stora verktygslåda tömt sig över den öppnade motorn. Motorn var nu helt fylld med hylsor, ringnycklar, lednycklar, skruvar, muttrar och all den skit man i övrigt kan tänkas ha i en verktygslåda. Efter att under någon timme har rensat motorn så noggrant jag kunde, provade jag att med en hylsa på vevaxelns remskiva dra runt den lite vackert. Det gick lite grann, sedan var det stopp. Resultatet blev att jag fick lyfta upp båten igen, plocka av drevet, lyfta ut motorn, skruva isär densamma, rensa, skruva ihop den igen, på med drevet och tillbaka ner i sjön. Allt i hällande ösregn. Det äldre par som åsamkade denna händelseutveckling, skall vara förnöjda med att vi aldrig mer behövt råkas.