I dagarna värderas Johan af Donners klandervärda beteenden under sin tid i Röda Korset juridiskt. Igår bad han offentligt om ursäkt. Jag har inga egenliga personliga reflektioner i detta, men tycker det är tråkigt att han vållat sin organisation så stor skada. Någonstans har det uppenbarligen slagit helt slint, som det gör hos människor ibland - på en mängd olika vis.
Nu var det dock inte det jag skulle skriva om, utan om det att skipa rätt, och vad som är ett straff. En rättegång leder ju ofta till förödande konsekvenser för den åtalade, och det är ju så det skall vara. Det är så det måste vara, även om jag - som jag nämnt i tidigare artiklar - är starkt kritisk till straff. Jag ser hellre vård och uppbyggnad av människan.
Fundamentalt för vårt samhälle är att människor inte får kränkas. Människor skall respekteras för sin särart, oavsett kön, ras, socioekonomisk status, sexuell läggning, handikapp etc. Och så skall det förstås vara, allt annat är ju omöjligt. Men: ändå känner sig väldigt många människor illa behandlade av vårt samhälle, och de kan sällan peka på exakt varför. Samhället blir en oformlig koloss på lerfötter, som de inte kan slåss emot, men som dikterar hela deras liv.
Vi kan väl ta Donner som ett exempel. Vi vet inte vad han kommer att få för dom, men den blir säkert kännbar. Men domstolens ledamöter kommer aldrig att kritisera honom. De kommer - säkert rättmätigt - att ge honom ett hårt straff, men de kommer att "respektera" Donners person. Samtidigt vet ju Donner och alla andra i rättssalen att det finns ord för det Donner gjort. Man skulle kunna kalla honom tjuv, idiot eller döskalle. Domaren skulle kunna läxa upp honom och förklara för honom vilken idioti han ägnat sig åt. Men det gör vi inte, ty Donner kanske skulle bli ledsen.
Men kanske skulle Donner inte alls bli ledsen. Han skulle få en tydlig markering av vad samhället egentligen tycker. Nu slussas han i en fluffig mjuk värld vidare till sitt straff, och alla respekterar honom och hans person djupt på vägen. Visst, det är väl jättebra! Men hans liv är ju ändå i en hemsk och kritisk fas. Kan det inte vara humanare att slå näven i bordet, och sätta ord till den genomgripande handling samhället just är i färde med?
Ett område där jag tror detta skulle vara verkligt effektivt är inom ungdomskriminaliteten. Ungdomar behöver någon att respektera. Ofta ger de den respekten till någon fräsig profil "på gatan". Det svenska rättsväsendet repekterar de knappast alls, ty det de möter är en fluffig mjuk organisation, som förstör deras liv, utan att säga sin åsikt. "Vi vill dig inget illa, vi respekterar dig djupt, men se så, nu får du traska in på den här anstalten några år".
Vi borde kanske oftare sätta ord till samhällets handlingar. Det har ju inte med bristande respekt att göra, snarare visar samhället att det verkligen bryr sig. Brottslingen exempelvis, kan ha ett behov av att bli sedd, även om det är en svavelosande reprimand han får. Den fluffiga respektfullheten kan säkert föda vanmakt, och en vilja att skaka om hela systemet: ty det är ju uppenbart att samhället fördömer min handling - men ingen tycks ju tycka något om MIG!
Sammanfattningsvis: samhället styr våra liv, och är ofta brutalt. Det kan vara bättre ur en rehabiliteringssynpunkt om detta åtföljs av ett ärligt och rättframt språk, som ett komplement till den juridiska sakprosan. På så vis kanske vi kan få exempelvis unga kriminella att respektera vårt samhälles värderingar lite mer. Nu fluffas många sönder i ett hav av vanmakt, där den ende som vågar ta bladet från munnen, är ledaren på gatan. Den personen blir den som respekteras, och därmed den dömdes enda bräckliga trygghet, till vilken han kommer att återvända efter sin tid som frihetsberövad. Slår vi näven i bordet visar vi att vi bryr oss om, något som många gånger kan vara långt viktigare än överdriven omsorg om den personliga intergriteten.
torsdag 22 april 2010
lördag 17 april 2010
Vad karakteriserar en våldtäktsman?
Tankar flyger och far kring Wennstams böcker. Hon har ju till och med döpt en av sina böcker till "En riktig våldtäktsman", med innebörden att det inte finns någon riktig - typisk - våldtäktsman. Wennstam berättar exempelvis om sitt besök på Bärby ungdomshem. Hon beskriver hur hon förgäves försöker finna några särskilda gemensamma drag hos grabbarna hon intervjuar. Hon skriver om hur hon uppfattar killarna som "vanliga". Senare skriver hon om alla kvinnor hon träffat som blivit våldtagna av "fina killar". "Krogragg som tagit med dem till stans finaste adress och där förgripit sig på dem"./.../"Kvinnojourer runt om i landet möter varje år kvinnor som utsatts för övergrepp av söta killar, blyga killar, snälla killar, populära kollegor, omtyckta pappor, ansedda politiker, högt uppsatta företagsledare, söner till högt uppsatta företagsledare, kändisar, tv-personligheter". Temat är samma som tidigare: vem som helst kan våldta. Budskapet börjar sjunka in i mig, och jag förfäras än en gång över det kön jag tillhör. Och det är ju en viktig del av Wennstams budskap: vem som helst kan vara en våldtäktsman. Man kan aldrig veta, ty ingenting tycks karakterisera dem som gör sig skyldig till det fruktansvärda brottet våldtäkt.
På så vis kan man konstatera att våldtäkt tydligen skiljer sig starkt från andra våldsbrott. Så gott som alla som begår våldsbrott lider av lindrig psykisk störning på ett eller annat vis. Det finns även en avsevärd signifikans då det kommer till rena tillgreppsbrott, i relation till psykisk status och socioekonomisk ställning. men inom området sexualbrott finns det inga sådana förenande faktorer, utom en: våldtäktsmännen är män.
Det finns dock ett undantag i Wennstams resonemang. Ett inom vilket jag håller med henne helt eftersom jag verkligen tror att vi människor är summan av våra upplevelser. Undantaget uppstår då Wennstam börjar diskutera invandrare, och deras överrepresentation i brottsstatistiken. Jag å min sida vill hävda att man generellt är benägen till våldsbrott, inklusive sexualbrott, om man av olika orsaker inte känner sig som en fullgod samhällsmedborgare, eller lider av utanförskap av annat slag. En usel invandrarpolitik har lett till högre kriminalitet i de kretsarna. Wennstam skriver om anledningarna till invandrares överepresentation i brottsstatistiken just på det temat:
"Just utanförskap är också något som jag hört nämnas gång på gång från psykologer och andra som arbetar med sexualbrottslingar - inte bara utanförskap i den meningen att de inte släpps in i det svenska samhället./.../ Det skapar dålig självkänsla, som i sin tur kan skapa förutsättningar för kriminalitet och övergrepp. Utanförskap är nog en av de mest destruktiva krafterna en människa kan utsätta sför under ett liv, och är det några som är utanför i vårt samhälle så är det just svenskar med invandrarbakgrund." Wennstams slutsats: "Det är absurt och rakt igenom vidrigt att ett våldtäktsoffer skall behöva betala för vad andra svenskar gjort, men det här sammanhanget existerar".
Här, äntligen, identifierar alltså Wennstam något som är tydligt karakteriserande för en våldtäktsman med invandrarbakgrund: utanförskapet, och svenskarnas behandling av honom. Något liknande karakteriserande för "helsvenska" våldtäktsmän har dock inte Wennstam kunnat finna. Vem som helst kan våldta, om han är helsvensk.
Självklart är det inte så. Jag säger det igen: en helsvensk våldtäktsman är naturligtvis lika misshandlad psykiskt som en med invandrarbakgrund. Det är helt enkelt en delvis trasig människa som våldtar. Därmed går det, och jag baserar mig på Wennstams resonemang, självfallet att identifiera vilka som skulle ha större tendens att begå en våldtäkt, eller ett sexuellt övegrepp.
Men vad driver Wennstam att argumentera som hon gör? Jag kan inte tro att Wennstam egentligen inte håller med mig i mina funderingar kring detta, ty de är ju i linje med samhällets syn på brott och gärningsmän i allmänhet. Så: vad driver henne? Hur går hennes resonemang egentligen?
På så vis kan man konstatera att våldtäkt tydligen skiljer sig starkt från andra våldsbrott. Så gott som alla som begår våldsbrott lider av lindrig psykisk störning på ett eller annat vis. Det finns även en avsevärd signifikans då det kommer till rena tillgreppsbrott, i relation till psykisk status och socioekonomisk ställning. men inom området sexualbrott finns det inga sådana förenande faktorer, utom en: våldtäktsmännen är män.
Det finns dock ett undantag i Wennstams resonemang. Ett inom vilket jag håller med henne helt eftersom jag verkligen tror att vi människor är summan av våra upplevelser. Undantaget uppstår då Wennstam börjar diskutera invandrare, och deras överrepresentation i brottsstatistiken. Jag å min sida vill hävda att man generellt är benägen till våldsbrott, inklusive sexualbrott, om man av olika orsaker inte känner sig som en fullgod samhällsmedborgare, eller lider av utanförskap av annat slag. En usel invandrarpolitik har lett till högre kriminalitet i de kretsarna. Wennstam skriver om anledningarna till invandrares överepresentation i brottsstatistiken just på det temat:
"Just utanförskap är också något som jag hört nämnas gång på gång från psykologer och andra som arbetar med sexualbrottslingar - inte bara utanförskap i den meningen att de inte släpps in i det svenska samhället./.../ Det skapar dålig självkänsla, som i sin tur kan skapa förutsättningar för kriminalitet och övergrepp. Utanförskap är nog en av de mest destruktiva krafterna en människa kan utsätta sför under ett liv, och är det några som är utanför i vårt samhälle så är det just svenskar med invandrarbakgrund." Wennstams slutsats: "Det är absurt och rakt igenom vidrigt att ett våldtäktsoffer skall behöva betala för vad andra svenskar gjort, men det här sammanhanget existerar".
Här, äntligen, identifierar alltså Wennstam något som är tydligt karakteriserande för en våldtäktsman med invandrarbakgrund: utanförskapet, och svenskarnas behandling av honom. Något liknande karakteriserande för "helsvenska" våldtäktsmän har dock inte Wennstam kunnat finna. Vem som helst kan våldta, om han är helsvensk.
Självklart är det inte så. Jag säger det igen: en helsvensk våldtäktsman är naturligtvis lika misshandlad psykiskt som en med invandrarbakgrund. Det är helt enkelt en delvis trasig människa som våldtar. Därmed går det, och jag baserar mig på Wennstams resonemang, självfallet att identifiera vilka som skulle ha större tendens att begå en våldtäkt, eller ett sexuellt övegrepp.
Men vad driver Wennstam att argumentera som hon gör? Jag kan inte tro att Wennstam egentligen inte håller med mig i mina funderingar kring detta, ty de är ju i linje med samhällets syn på brott och gärningsmän i allmänhet. Så: vad driver henne? Hur går hennes resonemang egentligen?
torsdag 1 april 2010
Hur skall man betrakta en våldtäktsman?
Det är för mig inte helt klart. Å ena sidan känner jag mig starkt övertygad om att det är störda människor som våldtar. Människor som är psykiskt skadade av de erfarenheter livet gett dem, möjligtvis i kombination med generiska egenskaper - men där trampar vi på djupt vatten, så vi ignorerar den tråden. Å andra sidan finns det dem som hävdar att vem som helst kan vara en våldtäktsman, Katarina Wennstam är en av dem exempelvis. Det heter ofta i hennes böcker att en våldtäktsman många gånger är både snygg och populär och framgångsrik. Väletablerade killar. De är i så fall inte alls skadade, utan blott och bart män.
Det är ju bekymmersamt i så fall, om vi använder ordet till bristningsgränsen. Wennstam menar exempelvis att man tidigt måste förklara för män att ett nej är ett nej, på samma vis som man under uppfostran visar på korrekta beteenden i andra hänseenden. "Fy, inte våldta!" liksom. Men om det är så: då kommer ju en hel mängd män att våldta ändå, eftersom vi människor, företrädesvis männen, har relativt svårt att följa lagar och regler till fullo. En mycket stor andel av oss kommer att vara lagförda den dag vi dör, för olika brott. Det torde följaktligen vara en farlig väg att vandra för kvinnan. För det är ju henne vi vill värna.
Ett annat problem med denna syn på mannen, är att det då framstår som tydligt att kvinnan verkligen alltid måste vara rädd. Och då inte rädd för att gå den mörka gatan hem efter krogbesöket, utan rädd för den trevliga killen som hon dejtar. Efter en tid kanske monstret dyker upp, och börjar slå och våldföra sig på henne. Det kan man ju aldrig veta, enligt denna syn på mannen. Det finns faktiskt inga ledtrådar alls för kvinnan med avseende på hur hon kan lita på en man med denna utgångspunkt. Ofta hörs historien om hur kvinnan träfar en man som ter sig väldigt trevlig, uppmärksam och romantisk, efter en tid förändras han dock, och fram träder den andra sidan av mannen.
Wennstams syn på mannen som generellt sett en potent våldtäktsman är en del av en tämligen välkänd genusempiri, som varit på tapeten förr. Det är från den skolan vi finner uttryck som "män är djur". Jag citerar från Wikipedia med avseende på programmet Könskriget som sändes i SVT:
Roks kritiserades också för att alltför lättvindigt ta till sig teorier om satanistiska nätverk genom att hänvisa till våldsforskaren Eva Lundgren vars forskning har utövat ett stort inflytande på organisationen. Dessutom framkom att organisationen arbetar aktivt för att könsmaktsordningen skall vara den förhärskande feministiska teorin i Sverige, och att man därför motsatt sig behandling av våldsamma män. Detta, eftersom man hävdar att resurser och uppmärksamhet som borde ägnas offren då används till förövarna och framför allt för att detta kan riskera att de misshandlande männen beskrivs som sjuka och avvikande och på så vis hota könsmaktsordningsperspektivet; att män slår kvinnor för att behålla makten över dem och bara använder den mängd våld som behövs för detta och i många fall klarar av att dominera utan att gå så långt som till att misshandla.
I en intervju i programmet deklarerade Ireene von Wachenfeldt sin uppfattning om att "Män är djur".
Det är följaktligen ingen harmlös åsikt Wennstam ger uttryck för. Om hon har rätt, skäms jag för, och känner avsmak för mitt kön. Helst som jag redan tidigare visat på dess underlägsenhet i ett modernt samhälle.
Det är ju bekymmersamt i så fall, om vi använder ordet till bristningsgränsen. Wennstam menar exempelvis att man tidigt måste förklara för män att ett nej är ett nej, på samma vis som man under uppfostran visar på korrekta beteenden i andra hänseenden. "Fy, inte våldta!" liksom. Men om det är så: då kommer ju en hel mängd män att våldta ändå, eftersom vi människor, företrädesvis männen, har relativt svårt att följa lagar och regler till fullo. En mycket stor andel av oss kommer att vara lagförda den dag vi dör, för olika brott. Det torde följaktligen vara en farlig väg att vandra för kvinnan. För det är ju henne vi vill värna.
Ett annat problem med denna syn på mannen, är att det då framstår som tydligt att kvinnan verkligen alltid måste vara rädd. Och då inte rädd för att gå den mörka gatan hem efter krogbesöket, utan rädd för den trevliga killen som hon dejtar. Efter en tid kanske monstret dyker upp, och börjar slå och våldföra sig på henne. Det kan man ju aldrig veta, enligt denna syn på mannen. Det finns faktiskt inga ledtrådar alls för kvinnan med avseende på hur hon kan lita på en man med denna utgångspunkt. Ofta hörs historien om hur kvinnan träfar en man som ter sig väldigt trevlig, uppmärksam och romantisk, efter en tid förändras han dock, och fram träder den andra sidan av mannen.
Wennstams syn på mannen som generellt sett en potent våldtäktsman är en del av en tämligen välkänd genusempiri, som varit på tapeten förr. Det är från den skolan vi finner uttryck som "män är djur". Jag citerar från Wikipedia med avseende på programmet Könskriget som sändes i SVT:
Roks kritiserades också för att alltför lättvindigt ta till sig teorier om satanistiska nätverk genom att hänvisa till våldsforskaren Eva Lundgren vars forskning har utövat ett stort inflytande på organisationen. Dessutom framkom att organisationen arbetar aktivt för att könsmaktsordningen skall vara den förhärskande feministiska teorin i Sverige, och att man därför motsatt sig behandling av våldsamma män. Detta, eftersom man hävdar att resurser och uppmärksamhet som borde ägnas offren då används till förövarna och framför allt för att detta kan riskera att de misshandlande männen beskrivs som sjuka och avvikande och på så vis hota könsmaktsordningsperspektivet; att män slår kvinnor för att behålla makten över dem och bara använder den mängd våld som behövs för detta och i många fall klarar av att dominera utan att gå så långt som till att misshandla.
I en intervju i programmet deklarerade Ireene von Wachenfeldt sin uppfattning om att "Män är djur".
Det är följaktligen ingen harmlös åsikt Wennstam ger uttryck för. Om hon har rätt, skäms jag för, och känner avsmak för mitt kön. Helst som jag redan tidigare visat på dess underlägsenhet i ett modernt samhälle.
Utanförskapets makt
Majoriteten får inte vara fördomsfull, men anklagas för att vara det i tid och otid. Minoriteter får dock ge uttryck för snart sagt vilka fördomar och beteenden som helst, de har carte blanche genom att de tillhör just minoriteter. Exemplen är otaliga. Samtidigt tillhör vi ju alla minoriteter på olika vis. De som är i minoritet känner också ofta ett utanförskap. Det utanförskapet ger större spelrum att säga saker som kan synas aparta, eller utföra handlingar som den luddiga majoriteten kanske inte sympatiserar med.
Dessutom: som minoritet, om man känner sig annorlunda, men accepterat det efter viss vånda, så förutsätter du gärna också att andra har svårt för att acceptera dig som du är. Du kanske kommer från ett brukssamhälle, där det att vara homosexuell är påtagligt annorlunda. Du har svårt att acceptera din homosexualitet inför dig själv, och inser att karlakarlarna på fabriken kommer att le i mjugg åt dig, och peka på dig med sitt sketna finger. I det att du sedan går över gränsen gör du det fullt ut, och räknar med att andra har fördomar om dig. På så vis stärker du dig i ditt utanförskap. För reaktionen är alltid bättre än tystnaden, i det att man fattat ett svårt beslut.
Men faktum är ju att karlakarlarna på bruket också är en minoritet. De befinner sig i sitt eget utanförskap. De vill gärna markera mot sina chefer och kvinnor, och överdriver då sina karlakarliga tendenser. Jargongen är rå men hjärtlig som det brukar heta, med allt vad det innebär; en förstärkning av den identitet man valt, som aktivt inbjuder till fördomar och visst utanförskap då det gäller tillträde till andra mer subtila världar. I en värld där kunskap och vikten av att respektera varandras olikheter blir allt viktigare, och där kvinnan tar allt mer plats, går tåget dock ifrån dem.
I SydSvenskan idag kan man läsa om en kvinna som valt aktivt att inte skaffa barn, redan som 25-åring. Jag förstår om hon upplever att det är ett stort beslut, men återigen, om jag ser till mig själv: vad har jag med det att skaffa? Hon bygger också en förväntan på omgivningen att den skall reagera på ett visst sätt. Hon vill och förutsätter att den skall reagera på ett visst sätt, för det är ett stort beslut för henne.
Samtidigt är tystnad, eller en helt utebliven reaktion på ett tungt beslut ännu värre. - Jaha, du är homosexuell? För resten, vet du om det är Desperate Housewifes på TV ikväll? - För helvete människa - reagera! Bli upprörd! Att erkänna min homosexualitet är mitt livs viktigaste beslut!
Om man känner sig annorlunda, vilket vi alla gör ibland, är det lätt att läsa in reaktioner hos andra människor, som ger legitimitet åt våra egna funderingar om vårt utanförskap. En inbillad fördom är bättre än en stillsam acceptans.
Så spär man på sina egna fördomar om andra människors reaktioner så gott man kan, genom att tro sig utmana andras fördomar. Och visst - det kommer alltid att finnas en gräns att passera. Men var finns den gränsen idag? För de allra flesta, låt oss kalla dem för majoriteten, går den inte vid homosexualitet, transsexualitet, kvinnliga gruvjobbare, eller bajskonstverk. Tyvärr, och jag menar det verkligen - ty det är omåttligt roligt med dem som lyckas ställa folks förväntningar på ända och som verkligen lyckas utmana - går gränsen väldigt högt och långt borta idag. Det mesta är gjort. Gränsen för de flesta går helt enkelt där du börjar göra någon annan illa. Slit av dig alla kläderna och ha brutalt statysex med Poseidon och skandera att Carl Milles var sodomist, om det roar dig. Det säger mer om dina fördomar om mig, än om mina fördomar om dig.
Dessutom: som minoritet, om man känner sig annorlunda, men accepterat det efter viss vånda, så förutsätter du gärna också att andra har svårt för att acceptera dig som du är. Du kanske kommer från ett brukssamhälle, där det att vara homosexuell är påtagligt annorlunda. Du har svårt att acceptera din homosexualitet inför dig själv, och inser att karlakarlarna på fabriken kommer att le i mjugg åt dig, och peka på dig med sitt sketna finger. I det att du sedan går över gränsen gör du det fullt ut, och räknar med att andra har fördomar om dig. På så vis stärker du dig i ditt utanförskap. För reaktionen är alltid bättre än tystnaden, i det att man fattat ett svårt beslut.
Men faktum är ju att karlakarlarna på bruket också är en minoritet. De befinner sig i sitt eget utanförskap. De vill gärna markera mot sina chefer och kvinnor, och överdriver då sina karlakarliga tendenser. Jargongen är rå men hjärtlig som det brukar heta, med allt vad det innebär; en förstärkning av den identitet man valt, som aktivt inbjuder till fördomar och visst utanförskap då det gäller tillträde till andra mer subtila världar. I en värld där kunskap och vikten av att respektera varandras olikheter blir allt viktigare, och där kvinnan tar allt mer plats, går tåget dock ifrån dem.
I SydSvenskan idag kan man läsa om en kvinna som valt aktivt att inte skaffa barn, redan som 25-åring. Jag förstår om hon upplever att det är ett stort beslut, men återigen, om jag ser till mig själv: vad har jag med det att skaffa? Hon bygger också en förväntan på omgivningen att den skall reagera på ett visst sätt. Hon vill och förutsätter att den skall reagera på ett visst sätt, för det är ett stort beslut för henne.
Samtidigt är tystnad, eller en helt utebliven reaktion på ett tungt beslut ännu värre. - Jaha, du är homosexuell? För resten, vet du om det är Desperate Housewifes på TV ikväll? - För helvete människa - reagera! Bli upprörd! Att erkänna min homosexualitet är mitt livs viktigaste beslut!
Om man känner sig annorlunda, vilket vi alla gör ibland, är det lätt att läsa in reaktioner hos andra människor, som ger legitimitet åt våra egna funderingar om vårt utanförskap. En inbillad fördom är bättre än en stillsam acceptans.
Så spär man på sina egna fördomar om andra människors reaktioner så gott man kan, genom att tro sig utmana andras fördomar. Och visst - det kommer alltid att finnas en gräns att passera. Men var finns den gränsen idag? För de allra flesta, låt oss kalla dem för majoriteten, går den inte vid homosexualitet, transsexualitet, kvinnliga gruvjobbare, eller bajskonstverk. Tyvärr, och jag menar det verkligen - ty det är omåttligt roligt med dem som lyckas ställa folks förväntningar på ända och som verkligen lyckas utmana - går gränsen väldigt högt och långt borta idag. Det mesta är gjort. Gränsen för de flesta går helt enkelt där du börjar göra någon annan illa. Slit av dig alla kläderna och ha brutalt statysex med Poseidon och skandera att Carl Milles var sodomist, om det roar dig. Det säger mer om dina fördomar om mig, än om mina fördomar om dig.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
