Hur skall man betrakta en våldtäktsman?

Det är för mig inte helt klart. Å ena sidan känner jag mig starkt övertygad om att det är störda människor som våldtar. Människor som är psykiskt skadade av de erfarenheter livet gett dem, möjligtvis i kombination med generiska egenskaper - men där trampar vi på djupt vatten, så vi ignorerar den tråden. Å andra sidan finns det dem som hävdar att vem som helst kan vara en våldtäktsman, Katarina Wennstam är en av dem exempelvis. Det heter ofta i hennes böcker att en våldtäktsman många gånger är både snygg och populär och framgångsrik. Väletablerade killar. De är i så fall inte alls skadade, utan blott och bart män.

Det är ju bekymmersamt i så fall, om vi använder ordet till bristningsgränsen. Wennstam menar exempelvis att man tidigt måste förklara för män att ett nej är ett nej, på samma vis som man under uppfostran visar på korrekta beteenden i andra hänseenden. "Fy, inte våldta!" liksom. Men om det är så: då kommer ju en hel mängd män att våldta ändå, eftersom vi människor, företrädesvis männen, har relativt svårt att följa lagar och regler till fullo. En mycket stor andel av oss kommer att vara lagförda den dag vi dör, för olika brott. Det torde följaktligen vara en farlig väg att vandra för kvinnan. För det är ju henne vi vill värna.

Ett annat problem med denna syn på mannen, är att det då framstår som tydligt att kvinnan verkligen alltid måste vara rädd. Och då inte rädd för att gå den mörka gatan hem efter krogbesöket, utan rädd för den trevliga killen som hon dejtar. Efter en tid kanske monstret dyker upp, och börjar slå och våldföra sig på henne. Det kan man ju aldrig veta, enligt denna syn på mannen. Det finns faktiskt inga ledtrådar alls för kvinnan med avseende på hur hon kan lita på en man med denna utgångspunkt. Ofta hörs historien om hur kvinnan träfar en man som ter sig väldigt trevlig, uppmärksam och romantisk, efter en tid förändras han dock, och fram träder den andra sidan av mannen.

Wennstams syn på mannen som generellt sett en potent våldtäktsman är en del av en tämligen välkänd genusempiri, som varit på tapeten förr. Det är från den skolan vi finner uttryck som "män är djur". Jag citerar från Wikipedia med avseende på programmet Könskriget som sändes i SVT:
Roks kritiserades också för att alltför lättvindigt ta till sig teorier om satanistiska nätverk genom att hänvisa till våldsforskaren Eva Lundgren vars forskning har utövat ett stort inflytande på organisationen. Dessutom framkom att organisationen arbetar aktivt för att könsmaktsordningen skall vara den förhärskande feministiska teorin i Sverige, och att man därför motsatt sig behandling av våldsamma män. Detta, eftersom man hävdar att resurser och uppmärksamhet som borde ägnas offren då används till förövarna och framför allt för att detta kan riskera att de misshandlande männen beskrivs som sjuka och avvikande och på så vis hota könsmaktsordningsperspektivet; att män slår kvinnor för att behålla makten över dem och bara använder den mängd våld som behövs för detta och i många fall klarar av att dominera utan att gå så långt som till att misshandla.

I en intervju i programmet deklarerade Ireene von Wachenfeldt sin uppfattning om att "Män är djur".

Det är följaktligen ingen harmlös åsikt Wennstam ger uttryck för. Om hon har rätt, skäms jag för, och känner avsmak för mitt kön. Helst som jag redan tidigare visat på dess underlägsenhet i ett modernt samhälle.