Vad karakteriserar en våldtäktsman?

Tankar flyger och far kring Wennstams böcker. Hon har ju till och med döpt en av sina böcker till "En riktig våldtäktsman", med innebörden att det inte finns någon riktig - typisk - våldtäktsman. Wennstam berättar exempelvis om sitt besök på Bärby ungdomshem. Hon beskriver hur hon förgäves försöker finna några särskilda gemensamma drag hos grabbarna hon intervjuar. Hon skriver om hur hon uppfattar killarna som "vanliga". Senare skriver hon om alla kvinnor hon träffat som blivit våldtagna av "fina killar". "Krogragg som tagit med dem till stans finaste adress och där förgripit sig på dem"./.../"Kvinnojourer runt om i landet möter varje år kvinnor som utsatts för övergrepp av söta killar, blyga killar, snälla killar, populära kollegor, omtyckta pappor, ansedda politiker, högt uppsatta företagsledare, söner till högt uppsatta företagsledare, kändisar, tv-personligheter". Temat är samma som tidigare: vem som helst kan våldta. Budskapet börjar sjunka in i mig, och jag förfäras än en gång över det kön jag tillhör. Och det är ju en viktig del av Wennstams budskap: vem som helst kan vara en våldtäktsman. Man kan aldrig veta, ty ingenting tycks karakterisera dem som gör sig skyldig till det fruktansvärda brottet våldtäkt.

På så vis kan man konstatera att våldtäkt tydligen skiljer sig starkt från andra våldsbrott. Så gott som alla som begår våldsbrott lider av lindrig psykisk störning på ett eller annat vis. Det finns även en avsevärd signifikans då det kommer till rena tillgreppsbrott, i relation till psykisk status och socioekonomisk ställning. men inom området sexualbrott finns det inga sådana förenande faktorer, utom en: våldtäktsmännen är män.

Det finns dock ett undantag i Wennstams resonemang. Ett inom vilket jag håller med henne helt eftersom jag verkligen tror att vi människor är summan av våra upplevelser. Undantaget uppstår då Wennstam börjar diskutera invandrare, och deras överrepresentation i brottsstatistiken. Jag å min sida vill hävda att man generellt är benägen till våldsbrott, inklusive sexualbrott, om man av olika orsaker inte känner sig som en fullgod samhällsmedborgare, eller lider av utanförskap av annat slag. En usel invandrarpolitik har lett till högre kriminalitet i de kretsarna. Wennstam skriver om anledningarna till invandrares överepresentation i brottsstatistiken just på det temat:
"Just utanförskap är också något som jag hört nämnas gång på gång från psykologer och andra som arbetar med sexualbrottslingar - inte bara utanförskap i den meningen att de inte släpps in i det svenska samhället./.../ Det skapar dålig självkänsla, som i sin tur kan skapa förutsättningar för kriminalitet och övergrepp. Utanförskap är nog en av de mest destruktiva krafterna en människa kan utsätta sför under ett liv, och är det några som är utanför i vårt samhälle så är det just svenskar med invandrarbakgrund." Wennstams slutsats: "Det är absurt och rakt igenom vidrigt att ett våldtäktsoffer skall behöva betala för vad andra svenskar gjort, men det här sammanhanget existerar".

Här, äntligen, identifierar alltså Wennstam något som är tydligt karakteriserande för en våldtäktsman med invandrarbakgrund: utanförskapet, och svenskarnas behandling av honom. Något liknande karakteriserande för "helsvenska" våldtäktsmän har dock inte Wennstam kunnat finna. Vem som helst kan våldta, om han är helsvensk.

Självklart är det inte så. Jag säger det igen: en helsvensk våldtäktsman är naturligtvis lika misshandlad psykiskt som en med invandrarbakgrund. Det är helt enkelt en delvis trasig människa som våldtar. Därmed går det, och jag baserar mig på Wennstams resonemang, självfallet att identifiera vilka som skulle ha större tendens att begå en våldtäkt, eller ett sexuellt övegrepp.

Men vad driver Wennstam att argumentera som hon gör? Jag kan inte tro att Wennstam egentligen inte håller med mig i mina funderingar kring detta, ty de är ju i linje med samhällets syn på brott och gärningsmän i allmänhet. Så: vad driver henne? Hur går hennes resonemang egentligen?