Tillbringade natten i en scoutstuga vid sjön Mjörn. En aftonpromenad under höga tallar gav en förnimmelse av livet och döden, och deras ständiga växelverkan.
Tallar med sina rötter djupt nedsjunkna i döda rester av andra livsformer, och även av levande organismer. Där finns bakterier, småkryp, svampar, gräs, örter, klätterväxter, fyrfotingar, maskar och en hel mängd olika livsformer. Gemensamt för dem alla är att de konsumerar sig mot sin död. Somliga lever av det som är dött, men ändå kan ge energi. Andra konsumerar liv.
I detta lever tallen. Den slår rot och växer - unik och olik alla andra tallar i världen - sträcker sig mot solen, genomgår sin livscykel och dör sedan. Som andra organismer på sitt vis. Som en fascinerande fond, skänker de stora talens magi evolutionens dova bakgrundston. Jordlagret är på många håll massivt. Miljarder ton rester av det som levt, och av lägre stående organismer. På detta regnar det, blåser, lever och dör. Det kommer stormar, vargavintrar, stekheta somrar, normala vintrar, blöta vintrar. Och åren går. Cykeln upprepas igen och igen och igen, vid sidan om andra kortare och längre cykler. Istider kommer och går, liksom andra cykler varav vilka många vi inte ens förmår identifiera.
Stora temperaturväxlingar kan också äga rum över en dag. Vatten avdunstar på vissa ställen, och blir kvar på andra, vilket i sin tur ger livsrum för olika arter som anpassar sig efter solens åtkomst. Vatten har också många speciella egenskaper som frigör mineraler, och förändrar landskap. Allt från vatten som fryser i jord, till det som spränger berg, eller dånar mot en klippa under en storm. Till vatten som rinner långsamt i en bäckfåra, brusar i en fors, eller faller från ovan som snö. Vattnet bänder, tynger, lättar och spränger. Grenar bryts, träd faller, stenar flyttas från strandkanten och släpps av smältande is ute i sjön. Berg vittrar långsamt sönder. Och hela tiden värmer solen vårt klot. Solen med sin livscykel. En bland oräkneliga miljarder, och med en storlek vi aldrig kan förstå. På sommaren bringar ibland här uppe i norr denna enorma gassamling vattenånga att avdunsta. Då vattenångan når kallare luftlager kondenseras den och bildar moln, vilka vackra sommardagar med stor avdunstining kan ge upphov till stora elektriska potentialskillnander; åskmoln. Solvindar och soleruptioner - protuberanser - påverkar i sin tur också vår atmosfär.
Samtidigt skapar solens strålar turbulens i jorden atmosfär; luftmassor rör sig, och vi kallar det vind. I kombination med jordens rotation skapas cykler av vandrande lågtryck. Dessa ger upphov till väta, upptorkande, högtryck och blåst. Erosion och nedbrytning helt enkelt. Den ständiga förändringen. Den ständiga döden. Det överallt härskande livet.
Livet är inte så gammalt som jorden, men vi kan ändå ta klotets ålder som utgångspunkt för ett litet intressant räkneexempel. Säg att jordklotet är fem miljarder år gammalt, och låt oss jämföra med en bilmotor. En bilmotor roterar i marschfart med ca 3000 varv per minut. Det gör 180 000 varv per timme eller - om man kör dygnet runt - 4320000 varv per dygn. Om man kör ett helt år i sträck är man uppe i drygt en miljard varv. Långt mer än någon bilmotor någonsin behöver användas. När man står och lyssnar på en motor låter det som om allt går väldigt snabbt, och det gör det ju också. Kolven åker upp och ned 50 gånger i sekunden. Det går egentligen obegripligt fort.
Omsätt varje kolvslag eller vevaxelvarv med ett år, och tänk på allt som hinner hända i naturen på ett år. Solens växlingar under ett dygn, temperaturförändringarna och livets alla skeenden hos miljoner arter. Vår värld har genomgått fem gånger så många cykler som vår bilmotor som vi lämnat igång i ett år på 3000 varv.
Här har vi nyckeln till evolutionens kraft. Evolutionen har någonting som vi som utsätts för dess kraft inte har: tid. Det finns ingen skapelsens krona. Allt är statt i ständig förändring.
Detta tänker jag på då jag går där i dunklet under trädkronorna. Jag känner mig försvinnande obetydlig. En liten liten kugge i ett maskineri av ständig utveckling. Människan är ett icke planlagt test av evolutionen, liksom hyenan eller tallen. Vi saknar betydelse. Vi finns, men utan plan och bakomliggande tankar.
Och jag tänker på alla de strukturer som byggts upp av människor. Sociala strukturer, juridiska strukturer, politiska strukturer, ekonomiska strukturer. Alla är de stadda i förändring. Och jag tänker på ägandet av marken jag vandrar på. Det ägandet. Vad är det? Är det viktigt att äga mark? Vem äger mark mest, den som har minnen av den, som känt dofterna under barndomens lek, eller den som köpt marken för att där odla skog? Ibland känns våra strukturer så oerhört konstruerade. Vari ligger kärnvärdet? Vad är pengar? Var är arbete? Vad är verkligt?
Jag famlar lika mycket i de funderingarna som jag gör i de tidigare. Människor slår varandra, stjäl av varandra, älskar varandra, sliter, tänker, förtvivlar och förökar sig. Sexualdriften styr och ställer, liksom strävan efter mat. Äta och föröka sig. Och dö. En ständig utslagning och ett ständigt värderande pågår. Människor hyllar vissa egenskaper, och fördömer andra. Men icke alls homogent. Evolutionen låter flera experiment pågå samtidigt. Men utan mål.
Jag funderar vidare: våra mänskliga strukturer kommer ju att upphöra. Men när och hur? Över tid kommer inget skapat av människohand att finnas kvar. Hur går vi under? Och: är vi genom vår förmåga att anpassa saker efter den fas i evolutionen vi just nu befinner oss, stående ovanför den? Kommer vi att sätta stopp för förändringen av våra fysiska företräden, genom alla de bekvämligheter vi omger oss med?
Samtidigt tror jag inte alls människan är bräcklig. Människan är som myran. Då katastrofer inträffar upprättas genast reservlösningar. Människan kämpar på, och gör allt hon kan för att fortsätta att utveckla sitt liv. I det finns en viss tröst: så länge det finns kluriga människor så rör vi oss nog framåt, på ett vis som är positivt för artens individer.
Men så snuddar jag vid de svindlande tankar man hade som liten. Som man stött åt sidan för att man inser att de egentligen inte går att tänka. Var kommer alltifrån? De första partiklarna, elementarpartiklarna. Energin. Vad är den för något? Allt kan ju inte bara finnas hela tiden? Visst: säg att allt började i Big Bang. Men hur? Vad? Går det att alls förstå?
Jag går där på min lilla stig i dunklet. Och jag inser att jag verkligen inte förstår någonting. Livet är en gåta, och jag är en liten liten bricka, som utsätts för många olika krafter samtidigt, både från min biologiska organism, och mina tankar, som från naturen, andra människor och fysikaliska fenomen. Jag kan knappt greppa en enda av dessa influenser, och summan av dem är obegriplig. Det går inte att förstå. Det finns inget att förstå. Vi är små knoddar i ett gigantiskt experiment, utan slut, och utan början. Om vi har tur lever vi tills vi blir gamla. Då kommer åldern och stjäl våra förmögenheter. Om vi har otur dör vi förr. Som en sinister touch har vi också en utpräglad förmåga att känna sorg och saknad efter artfränder, såväl dem vi mister till livet som dem vi mister till döden.
Jag hör någon ropa. Jag vänder tillbaka. Jag älskar och lever just nu. Den eviga meningslösheten får fortsätta att ha sin gång på egen hand.
söndag 23 maj 2010
söndag 16 maj 2010
Lite om principer
Jag har ibland hävdat att man inte skall ha några principer. En princip, eller ett allmänt förhållningssätt, går sällan att applicera på en konkret situation. Ideologier är ett exempel; de är inte intressanta i vardagen över huvud taget, eftersom ingen ideologi på ett effektivt sätt kan beskriva ekonomiska mekanismer i en stat.
Dock tror jag ändå att vissa principer, eller axiom måste finnas. Ett av dem är förstås respekten för var och en människa, och att människans värde aldrig kan påverkas vare sig med onda eller goda handlingar. Du har precis samma värde som människa om du gör gott, som om du gör ont. Om man alltid har den grundinställningen så slipper man mycket huvudbry på många olika områden, och minskar konsekvenserna av ihopblandning av handling och person.
En annan sådan princip är yttrandefriheten: du skall få säga eller skriva precis vad du vill, så länge du inte förtalar en viss person. I övrigt: ordet är fritt.
En annan princip är att aldrig säga något ont om en annan människa. Man skall säga gott, och om man inte kan det är det bättre att tiga still.
Dock tror jag ändå att vissa principer, eller axiom måste finnas. Ett av dem är förstås respekten för var och en människa, och att människans värde aldrig kan påverkas vare sig med onda eller goda handlingar. Du har precis samma värde som människa om du gör gott, som om du gör ont. Om man alltid har den grundinställningen så slipper man mycket huvudbry på många olika områden, och minskar konsekvenserna av ihopblandning av handling och person.
En annan sådan princip är yttrandefriheten: du skall få säga eller skriva precis vad du vill, så länge du inte förtalar en viss person. I övrigt: ordet är fritt.
En annan princip är att aldrig säga något ont om en annan människa. Man skall säga gott, och om man inte kan det är det bättre att tiga still.
torsdag 13 maj 2010
Konspirationsteorier; en revival
Det är inte ofta man i svensk och europeisk media träffar på seriösa texter som försöker vederlägga konspirationsteorierna om att det var USA och kapitalet som själva som låg bakom 9/11. Det kan i första hand finnas tre orsaker till det:
1. Kontamineringsrisken. Risken för att du, som etablerad journalist eller skribent, sänker dig i dina kollegors och allmänhetens ögon genom att ens befatta dig med konspirationsteorierna.
2. Det hopplösa i att argumentera mot konspirationsteoretiker.
3. Det strider mot annan bättre konspirationsteori. Om denna orsak lägger jag ut texten nedan.
Är konspirationsteoretikerna värda att ta på allvar? Skall man ta diskussionen med dem? Enligt uppgifter när över 30% av USA:s befolkning åsikten att deras egen regering var direkt inblandad i attentaten. I Sverige för idéerna en något mer tillbakadragen livsföring, och syns mest hos den extrema vänsterns hemsidor och tidningar. Själv kan jag något tycka att detta med konspirationsteorier är bra, och att de vittnar om ett i grunden välmående samhälle. För att kunna verka som konspirationsteoretiker, eller för att kunna verka som en aktiv medborgare över huvud taget, krävs en viss standard. Är du förtryckt av din stat lägger du knappast din tid på att fundera på om du är det, det är ju uppenbart. Om det inte är uppenbart får du naturligtvis ta dig en funderare på om du kanske är det i alla fall, och hur du skulle vilja bygga samhället så att det förtryck du upplever dig leva under kan bringas att försvinna.
Parallellt med teorierna om USA:s inblandning i 9/11 finns det en uppsjö av andra konspirationsteorier. Ibland krockar de, och i dessa krockar kan då spridas ett lite förklarande sken in i konspirationsteoretikernas dunkla värld. Igår kväll sändes på SVT:s Kunskapskanalen en intressant dokumentär vid namn "USA efter Bin Ladin". Filmen, som följdes av en paneldiskussion, diskuterade vilket ansvar USA själva hade för attackerna den 9/11 2001. Till grund för programmet låg Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och det kalla kriget.
Sovjetunionens invasion skedde för att stödja den marxistiska regimen mot fundamentalistiska muslimska krafter; Mujaheddin. Oavsett vad vi tycker om de olika ideologiska maktcentran under det kalla kriget, är det ostridigt så att de tog sig territoriella anspråk. Varje sådant anspråk från den kommunistiska sidan bemöttes med kraft, och fullkomligt utilitaristiskt från västvärlden, med USA i främsta ledet. Korea, Vietnamn, Warzawapaktens medlemsstater, Afghanistan med flera regioner; alla är de områden där striden rasat mer eller mindre blodigt.
I Afghanistan var situationen annorlunda än vid de övriga konflikthärdarna: sida vid sida med kampen om kapitalet, som det till syvende och sist var och är frågan om, fördes den religiösa striden. I det att USA tog Mujaheddins parti tog man också den islamska fundamentalismens. Kommunismen sågs som ett större hot än religionen. USA:s ansträngda relation till Iran efter det att shahen störtas, liksom de allt starkare till Mellanösterns stora sorgebarn, Israel, gjorde förstås inte situationen bättre.
Över en miljon afghanistanier dödades i kriget. Man kan fråga sig om det inte hade varit bättre att låta Afghanistan vara, att låta Sovjetunionen invadera och lägga landet till sina förtrogna. För mig är inte frågeställningen enkel, men det är uppenbart att USA såg invasionen som ett mycket allvarligt hot, och på Afghanistan som en nyckelstat i regionen, helst mot bakgrund av de sviktande relationerna till Iran. Sovjetunionens brutalitet mot Mujaheddin var dessutom enorm, något som alltid föder motstånd, och på samma sätt som vi idag ser olika svårdefinierade motståndsrörelser i Irak och Pakistan, för att inte tala om Afghanistan, hade förstås Mujaheddin kämpat på på egen hand, och freden i Afghanistan hade knappast gynnats.
Sovjetunionens reträtt 1989 sammanfaller med östblockets fall. En framgång i Afghanistan hade inte förhindrat det, och ett lite mjukare Ryssland hade i så fall suttit med en svår konflikt på halsen. I slutändan är det sannolikt, enligt mig, att USA:s intervention möjligtvis påskyndade slutet, men att Sovjetunionens och sedermera Rysslands situation hade blivit ohållbar i alla fall. Sovjetunionen och USA lämnade ett land i fullkomlig förödelse, och de illa sammanhållna olika krigsherrarna åt sitt öde, häribland Usama Bin Ladin, som deltagit i striderna mot Sovjetunionen. Skillnaden mot 1979 var att man nu hade en enorm tillgång på vapen, men också på invalidiserade och traumatiserade offer. Pakistan blev ett land som kom att tjäna stort på kaoset som stormakterna lämnade efter sig. I stormakternas frånvaro utvecklades dessutom ett inbördeskrig 1989-1992.
Kan man säga att USA:s agerande i Afghanistan och Mellanöstern mot bakgrund av detta bildade grunden till 9/11? Ostridigt är att man lämnade landet åt sitt öde, och åt krigsherrarna att göra upp sina dispyter på egen hand. Men vilken skuld hade dåvarande Sovjetunionen? I mina ett ojämförligt mycket större ansvar: det var Sovjetunionen som attackerade, och de var säkert inte omedvetna om de möjliga konsekvenserna. En kommunist eller en kapitalist gör liten skillnad i extremistens ögon.
USA har varit utilitaristiskt i sin utrikespolitik under efterkrigstiden, och det straffar sig, särskilt då man har med religiös fanatism att göra. Fundamentalister frågar lite efter om deras liv skulle förbättras av att man gick från teokratins ekonomi till marknadsekonomi. Marknadskonomin är rent utav i sig av ondo; genom att den bygger på rätten att ta ut ränta strider den mot Koranens påbud. Man kan också undra hur mycket den starka gudstron hos amerikanska presidenter påverkat deras syn på USA:s uppgift i världen. Bush d.y. har själv tillstått att "I have a mission from God" och myntat begrepp som "ondskans imperier".
Den amerikanska utrikespolitikens hänsynslöshet då det kommit till att hålla Sovjetunionen stången skulle alltså på basis av det ovanstående, och genom vad som lyfts fram i Kunskapskanalens dokumentär och på flera andra platser, ha bildat grunden till 9/11. Och tankegången är inte svår att förstå, men som Magnus Norell, forskare på FOI, konstaterar i debatten efter programmet: de enda som kan hållas till svars för attacken är de som utförde den, så vida de är vid sina sinnens fulla bruk. Jag har svårt att inte stödja den åsikten.
Att USA själva bär ett indirekt ansvar för 9/11 på basis av ovanstående är en konspirationsteori som är ganska lätt att ta sig till, särskilt om man inte sympatiserar med den agenda landet står för, och materialet som visar på de problem USA skapat för sig själva i länder som Afghanistan genom sin oförmåga att handskas med islamsk fundamentalism är omfattande. Men: hur skall man få ihop det med att den populära teorin att USA, för att tjäna pengar och för att låta toppar inom näringslivet sko sig( bl.a. den nye arrendatorn på World Trade Center), lät iscensätta attackerna själva?Det torde vara påtagligt svårt, och det är sannolikt ett av svaren till frågan jag ställde i början av denna text: De konspirationteoretiker som framträder mest inom svensk och europeisk media har i huvudsak valt bort idén om att USA ligger bakom iscensättandet av attentaten därför att den är svår att få ihop med USA:s härjningar i Mellanöstern. Man missar helt enkelt för många poänger genom att hävda det.
Hur det kommer sig att medier i USA i större utsträckning tycks hävda Bush-administrationens direkta iblandning i 9/11 är en annan intressant fråga. Jag finner det inte osannolikt att det har att göra med religionens stora roll, och ett mer polariserat samhälle. För amerikanen är ondska inte blott och bart ett religiöst begrepp, utan en del av samhället, och konflikten mellan de goda och de onda krafterna är en ständigt pågående kamp. Det finns de som hävdar att man till detta skall lägga en apokalyptisk syn på sakernas tillstånd: livet är en kamp, och strävandenas resultat kan när som helst läggas i spillror. En "frontline-mentalitet" i vilken var människa är sig själv nog och inte kan lita på något, utom att död och förintelse lurar runt hörnet vad han än tar sig före. Det kan bidra till att förklara skillnaderna mellan de europeiska och amerikanska synsätten inom åtskilliga områden; från kriminalvård till klimatpolitik. Det goda kommer till den som förtjänar det
1. Kontamineringsrisken. Risken för att du, som etablerad journalist eller skribent, sänker dig i dina kollegors och allmänhetens ögon genom att ens befatta dig med konspirationsteorierna.
2. Det hopplösa i att argumentera mot konspirationsteoretiker.
3. Det strider mot annan bättre konspirationsteori. Om denna orsak lägger jag ut texten nedan.
Är konspirationsteoretikerna värda att ta på allvar? Skall man ta diskussionen med dem? Enligt uppgifter när över 30% av USA:s befolkning åsikten att deras egen regering var direkt inblandad i attentaten. I Sverige för idéerna en något mer tillbakadragen livsföring, och syns mest hos den extrema vänsterns hemsidor och tidningar. Själv kan jag något tycka att detta med konspirationsteorier är bra, och att de vittnar om ett i grunden välmående samhälle. För att kunna verka som konspirationsteoretiker, eller för att kunna verka som en aktiv medborgare över huvud taget, krävs en viss standard. Är du förtryckt av din stat lägger du knappast din tid på att fundera på om du är det, det är ju uppenbart. Om det inte är uppenbart får du naturligtvis ta dig en funderare på om du kanske är det i alla fall, och hur du skulle vilja bygga samhället så att det förtryck du upplever dig leva under kan bringas att försvinna.
Parallellt med teorierna om USA:s inblandning i 9/11 finns det en uppsjö av andra konspirationsteorier. Ibland krockar de, och i dessa krockar kan då spridas ett lite förklarande sken in i konspirationsteoretikernas dunkla värld. Igår kväll sändes på SVT:s Kunskapskanalen en intressant dokumentär vid namn "USA efter Bin Ladin". Filmen, som följdes av en paneldiskussion, diskuterade vilket ansvar USA själva hade för attackerna den 9/11 2001. Till grund för programmet låg Sovjetunionens invasion av Afghanistan 1979 och det kalla kriget.
Sovjetunionens invasion skedde för att stödja den marxistiska regimen mot fundamentalistiska muslimska krafter; Mujaheddin. Oavsett vad vi tycker om de olika ideologiska maktcentran under det kalla kriget, är det ostridigt så att de tog sig territoriella anspråk. Varje sådant anspråk från den kommunistiska sidan bemöttes med kraft, och fullkomligt utilitaristiskt från västvärlden, med USA i främsta ledet. Korea, Vietnamn, Warzawapaktens medlemsstater, Afghanistan med flera regioner; alla är de områden där striden rasat mer eller mindre blodigt.
I Afghanistan var situationen annorlunda än vid de övriga konflikthärdarna: sida vid sida med kampen om kapitalet, som det till syvende och sist var och är frågan om, fördes den religiösa striden. I det att USA tog Mujaheddins parti tog man också den islamska fundamentalismens. Kommunismen sågs som ett större hot än religionen. USA:s ansträngda relation till Iran efter det att shahen störtas, liksom de allt starkare till Mellanösterns stora sorgebarn, Israel, gjorde förstås inte situationen bättre.
Över en miljon afghanistanier dödades i kriget. Man kan fråga sig om det inte hade varit bättre att låta Afghanistan vara, att låta Sovjetunionen invadera och lägga landet till sina förtrogna. För mig är inte frågeställningen enkel, men det är uppenbart att USA såg invasionen som ett mycket allvarligt hot, och på Afghanistan som en nyckelstat i regionen, helst mot bakgrund av de sviktande relationerna till Iran. Sovjetunionens brutalitet mot Mujaheddin var dessutom enorm, något som alltid föder motstånd, och på samma sätt som vi idag ser olika svårdefinierade motståndsrörelser i Irak och Pakistan, för att inte tala om Afghanistan, hade förstås Mujaheddin kämpat på på egen hand, och freden i Afghanistan hade knappast gynnats.
Sovjetunionens reträtt 1989 sammanfaller med östblockets fall. En framgång i Afghanistan hade inte förhindrat det, och ett lite mjukare Ryssland hade i så fall suttit med en svår konflikt på halsen. I slutändan är det sannolikt, enligt mig, att USA:s intervention möjligtvis påskyndade slutet, men att Sovjetunionens och sedermera Rysslands situation hade blivit ohållbar i alla fall. Sovjetunionen och USA lämnade ett land i fullkomlig förödelse, och de illa sammanhållna olika krigsherrarna åt sitt öde, häribland Usama Bin Ladin, som deltagit i striderna mot Sovjetunionen. Skillnaden mot 1979 var att man nu hade en enorm tillgång på vapen, men också på invalidiserade och traumatiserade offer. Pakistan blev ett land som kom att tjäna stort på kaoset som stormakterna lämnade efter sig. I stormakternas frånvaro utvecklades dessutom ett inbördeskrig 1989-1992.
Kan man säga att USA:s agerande i Afghanistan och Mellanöstern mot bakgrund av detta bildade grunden till 9/11? Ostridigt är att man lämnade landet åt sitt öde, och åt krigsherrarna att göra upp sina dispyter på egen hand. Men vilken skuld hade dåvarande Sovjetunionen? I mina ett ojämförligt mycket större ansvar: det var Sovjetunionen som attackerade, och de var säkert inte omedvetna om de möjliga konsekvenserna. En kommunist eller en kapitalist gör liten skillnad i extremistens ögon.
USA har varit utilitaristiskt i sin utrikespolitik under efterkrigstiden, och det straffar sig, särskilt då man har med religiös fanatism att göra. Fundamentalister frågar lite efter om deras liv skulle förbättras av att man gick från teokratins ekonomi till marknadsekonomi. Marknadskonomin är rent utav i sig av ondo; genom att den bygger på rätten att ta ut ränta strider den mot Koranens påbud. Man kan också undra hur mycket den starka gudstron hos amerikanska presidenter påverkat deras syn på USA:s uppgift i världen. Bush d.y. har själv tillstått att "I have a mission from God" och myntat begrepp som "ondskans imperier".
Den amerikanska utrikespolitikens hänsynslöshet då det kommit till att hålla Sovjetunionen stången skulle alltså på basis av det ovanstående, och genom vad som lyfts fram i Kunskapskanalens dokumentär och på flera andra platser, ha bildat grunden till 9/11. Och tankegången är inte svår att förstå, men som Magnus Norell, forskare på FOI, konstaterar i debatten efter programmet: de enda som kan hållas till svars för attacken är de som utförde den, så vida de är vid sina sinnens fulla bruk. Jag har svårt att inte stödja den åsikten.
Att USA själva bär ett indirekt ansvar för 9/11 på basis av ovanstående är en konspirationsteori som är ganska lätt att ta sig till, särskilt om man inte sympatiserar med den agenda landet står för, och materialet som visar på de problem USA skapat för sig själva i länder som Afghanistan genom sin oförmåga att handskas med islamsk fundamentalism är omfattande. Men: hur skall man få ihop det med att den populära teorin att USA, för att tjäna pengar och för att låta toppar inom näringslivet sko sig( bl.a. den nye arrendatorn på World Trade Center), lät iscensätta attackerna själva?Det torde vara påtagligt svårt, och det är sannolikt ett av svaren till frågan jag ställde i början av denna text: De konspirationteoretiker som framträder mest inom svensk och europeisk media har i huvudsak valt bort idén om att USA ligger bakom iscensättandet av attentaten därför att den är svår att få ihop med USA:s härjningar i Mellanöstern. Man missar helt enkelt för många poänger genom att hävda det.
Hur det kommer sig att medier i USA i större utsträckning tycks hävda Bush-administrationens direkta iblandning i 9/11 är en annan intressant fråga. Jag finner det inte osannolikt att det har att göra med religionens stora roll, och ett mer polariserat samhälle. För amerikanen är ondska inte blott och bart ett religiöst begrepp, utan en del av samhället, och konflikten mellan de goda och de onda krafterna är en ständigt pågående kamp. Det finns de som hävdar att man till detta skall lägga en apokalyptisk syn på sakernas tillstånd: livet är en kamp, och strävandenas resultat kan när som helst läggas i spillror. En "frontline-mentalitet" i vilken var människa är sig själv nog och inte kan lita på något, utom att död och förintelse lurar runt hörnet vad han än tar sig före. Det kan bidra till att förklara skillnaderna mellan de europeiska och amerikanska synsätten inom åtskilliga områden; från kriminalvård till klimatpolitik. Det goda kommer till den som förtjänar det
tisdag 11 maj 2010
Något om Homo Sapiens och artens kärleksliv
Om vi bara går några få år tillbaka i tiden, eller blott förflyttar oss geografiskt, finner vi könsroller vi i Sverige betraktar som fullkomligt förlegade. Mannen är där den promiskuöse som försöker ha samlag med så många som möjligt - polygami är ett exempel på en lösning man i vissa delar av världen funnit rimlig - och slåss med andra män om kvinnornas gunst. Kvinnan å sin sida väljer nogsamt vilka som skall få hennes uppmärksamhet, och är mån om att välja ut den bäste, på vissa kriterier som vetenskapen har svårt att sätta fingret på. Mannens preferenser tycks ha varit enklare att definiera då de generellt verkar handla om det visuella intrycket av kvinnan. Detta genomsyrar hela vårt samhälle på olika vis, exempelvis i det att man anträder en utekväll. Kvinnan klär upp sig och gör sig tilltalande för ögat, medans mannen visar på sin duglighet genom att slå hårt, hoppa högt eller säga något klipskt. Så fungerar det i naturen, och så har det fungerat för människan under 99,99 procent av dess existens.
Vad ger det för uttryck i det moderna samhället? Hur lyckas vi med moderna synsätt ta loven av dessa yttringar? Sådär tycks det. Några teman återkommer gång efter annan:
- Kvinnan är intresserad av kärleken eller attraktionen till en annan människa generellt, och drabbas mer sällan av svårare fall av svartsjuka mm.
- Mannen jagar ett objekt, och fixerar sig vid en kvinna, och hemfaller därmed lättare till våldsbrott mot kvinnan samt svartsjuka. Då han vunnit henne, och vet att hon är hans, går jakten ofta vidare, efter som målet sällan skänker ro.
- Män tenderar att vara otrogna
- I det att barn satts till världen minskar ofta kvinnans sexuella lust.
Detta tar sig uttryck på olika vis. Då mannen växer upp läser han pornografisk litteratur, då kvinnan växer upp läser hon tidningar om kärlek. Kvinnan drömmer om den stora kärleken, och fantiserar om ouppnåeliga idoler. Mannen fantiserar under sin uppväxt om specifika tjejer i sin omgivning. Kvinnan vill vara uppvaktad, gärna av flera, ty i det känner hon sig attraktiv. Mannen vill ha en kvinnas gunst, ty i det känner han sig attraktiv.
I det att en relation sedan uppstår, blir ofta kvinnan oerhört sviken om mannen utför en sexuell handling med en annan kvinna. Mannen å sin sida är mycket känsligare för kvinnan känsloyttringar: kan han känna sig säker på att hon verkligen är hans?
Hur påverkar detta då samlivet mellan två personer? Då mannen känner sig säker på en kvinna, börjar han fokusera på annat, det kan vara olika intressen eller andra kvinnor, vilkas gunst han ännu ej fått. Kvinnan behåller å sin sida fokuserar på den man hon godkänt, tills det att barn sätts till världen. I det vänds hennes fokus mot barnen, ty då är hennes viktigaste roll biologiskt att vårda dem. Mannen känner sig då ofta lite bortskuffad, och det sexuella rinner ut i sanden. För mannen ökar i och med detta tendensen att söka efter andra kvinnor.
Rent biologiskt innebär detta också att det ofta är skillnad i förälskelsedelen mellan en man och en kvinna. Kvinnan är lycklig och mer harmonisk över att ha KÄRLEKEN och över att ha EN man i obestämd form. Mannen är glad över att ha KVINNAN. Eller med andra ord: kvinnan vill känna sig eftetraktad och få uppmärksamhet generellt, mannen vill känna sig utvald och speciell av en person.
Eftersom världen är orättvis, finns det också några olika trix och knep som både man och kvinna kan använda sig av för att få mer uppskattning. För båda könen handlar det om att vara lite onåbar eller lite ofokuserad på föremålet ifråga. Om mannen inte visar så mycket ömhetsbetygelser i en relation, så kommer han att få mer av sin partner, som då oroas och försöker kompensera, och vice verca. Ungefär samma gäller på krogen; den kille som inte visar särskilt mycket intresse, eller är allmänt ofokuserad eller rent utav smått otrevlig, får lättare det motsatta könet att bli intresserat, något som det skrivits många böcker om. Om man är en tölp, ful eller helt enkelt osocial, går det också utmärkt att kompensera med en stor plånbok, eftersom den på ett enkelt vis tillfredställer det biologiskt viktigaste kravet: trygghet för kvinnan och hennes familj.
En ytterligare komplikation, som också genomsyrar hela vårt samhälle, är att kvinnans främsta företräden, ur ett biologiskt perspektiv, försämras med åren. Hon blir inte lika tilltalande för männen helt enkelt. Dessutom upphör hennes fertila period mycket tidigare än mannens. Mannen har däremot kvar sin attraktionskraft både genom det faktum att kvinnor inte främst går efter utseende, som männen gör, utan också genom att mannen rent biologiskt är kapabel att tillgodose artens fortlevnad även högre upp i åldrarna. Faktum som omsätter mångmiljardbelopp varje år inom skönhetsprodukter och plastikoperationer, och som också gör att vi mycket ofta ser parrelationer där mannen är långt äldre än kvinnan.
Slår man samman det ovanstående är det inte svårt att besinna att parrelationer på många vis är omöjliga i längden. Man och kvinna strävar efter olika saker, och tillfredsställs på olika vis kärleksmässigt i en relation. Den kanske viktigaste lösningen för att få en parrelation att fungera mot denna bakgrund är att man blir varandras bästa kompisar i en relation. I så fall tar man loven av biologins ofta förödande konsekvenser för långsiktighet. Förälskelsen måste inte bara förbytas i kärlek, utan även i djup vänskap. I den ömsesidiga förståelsen vinner man kraft att köra över våra urgamla destruktiva drifter.
Sist: det ovan sagda är inte blott politiskt inkorrekt, det bortser medvetet från en oändlig mängd andra aspekter som kan läggas på mänskliga relationer. Men avsikten var inte att skriva en uttömmande beskrivning över parbildningsprocesser hos människan, utan helt kort göra en reflektion kring vårt biologiska arv, och dess konsekvenser för oss i det att vi närmar oss en annan person mindre platoniskt.
Tillagt 100610: Tycks som om vetenskapen ger mig rätt: http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article7279009.ab
Vad ger det för uttryck i det moderna samhället? Hur lyckas vi med moderna synsätt ta loven av dessa yttringar? Sådär tycks det. Några teman återkommer gång efter annan:
- Kvinnan är intresserad av kärleken eller attraktionen till en annan människa generellt, och drabbas mer sällan av svårare fall av svartsjuka mm.
- Mannen jagar ett objekt, och fixerar sig vid en kvinna, och hemfaller därmed lättare till våldsbrott mot kvinnan samt svartsjuka. Då han vunnit henne, och vet att hon är hans, går jakten ofta vidare, efter som målet sällan skänker ro.
- Män tenderar att vara otrogna
- I det att barn satts till världen minskar ofta kvinnans sexuella lust.
Detta tar sig uttryck på olika vis. Då mannen växer upp läser han pornografisk litteratur, då kvinnan växer upp läser hon tidningar om kärlek. Kvinnan drömmer om den stora kärleken, och fantiserar om ouppnåeliga idoler. Mannen fantiserar under sin uppväxt om specifika tjejer i sin omgivning. Kvinnan vill vara uppvaktad, gärna av flera, ty i det känner hon sig attraktiv. Mannen vill ha en kvinnas gunst, ty i det känner han sig attraktiv.
I det att en relation sedan uppstår, blir ofta kvinnan oerhört sviken om mannen utför en sexuell handling med en annan kvinna. Mannen å sin sida är mycket känsligare för kvinnan känsloyttringar: kan han känna sig säker på att hon verkligen är hans?
Hur påverkar detta då samlivet mellan två personer? Då mannen känner sig säker på en kvinna, börjar han fokusera på annat, det kan vara olika intressen eller andra kvinnor, vilkas gunst han ännu ej fått. Kvinnan behåller å sin sida fokuserar på den man hon godkänt, tills det att barn sätts till världen. I det vänds hennes fokus mot barnen, ty då är hennes viktigaste roll biologiskt att vårda dem. Mannen känner sig då ofta lite bortskuffad, och det sexuella rinner ut i sanden. För mannen ökar i och med detta tendensen att söka efter andra kvinnor.
Rent biologiskt innebär detta också att det ofta är skillnad i förälskelsedelen mellan en man och en kvinna. Kvinnan är lycklig och mer harmonisk över att ha KÄRLEKEN och över att ha EN man i obestämd form. Mannen är glad över att ha KVINNAN. Eller med andra ord: kvinnan vill känna sig eftetraktad och få uppmärksamhet generellt, mannen vill känna sig utvald och speciell av en person.
Eftersom världen är orättvis, finns det också några olika trix och knep som både man och kvinna kan använda sig av för att få mer uppskattning. För båda könen handlar det om att vara lite onåbar eller lite ofokuserad på föremålet ifråga. Om mannen inte visar så mycket ömhetsbetygelser i en relation, så kommer han att få mer av sin partner, som då oroas och försöker kompensera, och vice verca. Ungefär samma gäller på krogen; den kille som inte visar särskilt mycket intresse, eller är allmänt ofokuserad eller rent utav smått otrevlig, får lättare det motsatta könet att bli intresserat, något som det skrivits många böcker om. Om man är en tölp, ful eller helt enkelt osocial, går det också utmärkt att kompensera med en stor plånbok, eftersom den på ett enkelt vis tillfredställer det biologiskt viktigaste kravet: trygghet för kvinnan och hennes familj.
En ytterligare komplikation, som också genomsyrar hela vårt samhälle, är att kvinnans främsta företräden, ur ett biologiskt perspektiv, försämras med åren. Hon blir inte lika tilltalande för männen helt enkelt. Dessutom upphör hennes fertila period mycket tidigare än mannens. Mannen har däremot kvar sin attraktionskraft både genom det faktum att kvinnor inte främst går efter utseende, som männen gör, utan också genom att mannen rent biologiskt är kapabel att tillgodose artens fortlevnad även högre upp i åldrarna. Faktum som omsätter mångmiljardbelopp varje år inom skönhetsprodukter och plastikoperationer, och som också gör att vi mycket ofta ser parrelationer där mannen är långt äldre än kvinnan.
Slår man samman det ovanstående är det inte svårt att besinna att parrelationer på många vis är omöjliga i längden. Man och kvinna strävar efter olika saker, och tillfredsställs på olika vis kärleksmässigt i en relation. Den kanske viktigaste lösningen för att få en parrelation att fungera mot denna bakgrund är att man blir varandras bästa kompisar i en relation. I så fall tar man loven av biologins ofta förödande konsekvenser för långsiktighet. Förälskelsen måste inte bara förbytas i kärlek, utan även i djup vänskap. I den ömsesidiga förståelsen vinner man kraft att köra över våra urgamla destruktiva drifter.
Sist: det ovan sagda är inte blott politiskt inkorrekt, det bortser medvetet från en oändlig mängd andra aspekter som kan läggas på mänskliga relationer. Men avsikten var inte att skriva en uttömmande beskrivning över parbildningsprocesser hos människan, utan helt kort göra en reflektion kring vårt biologiska arv, och dess konsekvenser för oss i det att vi närmar oss en annan person mindre platoniskt.
Tillagt 100610: Tycks som om vetenskapen ger mig rätt: http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article7279009.ab
söndag 9 maj 2010
Respekten för människan
Fann mig själv igår i en diskussion om respekt. Jag å min sida hävdar att man måste respektera alla människor. Att man måste respektera livet en människa getts, och att man aldrig får dagtinga med det. Det vill säga: man får aldrig trampa på en annan människa; kränka, skada eller döda.
Min opponent höll med mig, men hävdade å sin sida att vissa människor kan man inte respektera. Som exempel anfördes pedofiler, våldtäktsmän och mördare. Det är många som delar den åsikten, men det bjuder in tung problematik, och inbjuder också till svåra gränsdragningsproblem: vilka skall vi respektera, och vad skall vi göra med dem som vi inte respekterar?
Antag att vi definierar vissa brott, som sådana som avhänder brottslingen den respekt för den egna personen han annars hade förtjänat. Ta grov våldtäkt exempelvis. Vi bestämmer att den som gör sig skyldig till grov våldtäkt inte förtjänar respekt av samhället. Men hur har vi då tänkt oss hans rehabilitering? Kan vi någonsin släppa ut honom i samhället igen? Att respektera en annan människa är ju att bygga honom som människa. Att inte respektera en annan människa är att långsamt göra sönder honom. Vem är mest benägen att gå ett brott: den hela eller den trasiga människan?
Dessutom finns en stor risk i att dela upp människor i dem vi kan respektera, med hänvisning till att de inte har gjort sig skyldiga till vissa våldsbrott, och i dem som gjort sig skyldiga till vissa våldsbrott och på så vis förbrukat respekten för sin person. Detta tankesätt återfinner man överallt i samhället, och många juridiska system har det inbyggt i sin rättskipning - en typ av stigmatisering som påminner om religionens uppdelning i goda och onda människor. Är du en ond människa, dvs. en sådan som ej förtjänar respekt, så är du i princip utdömd. Du får skaka galler tills du dör, eller dödas av staten. Men frågorna står på rad: vad gör vi med en människa vi inte respekterar? Hur identifierar vi vilka vi skall respektera? Vilka brott är ok? Grovt bedrägeri? Grov stöld? Vanlig misshandel? Grovt vållande till annans död? Jag ser omfattande gränsdragningsproblem om man inte bestämmer sig för att alltid respektera andra människor. Man måste alltid respektera livet och dess okränkbarhet, oavsett hur vedervärdiga vi tycker att dess yttringar ter sig.
Ett annat problem handlar om den psykiska hälsan hos förövarna. Så gott som alla dem som gör sig skyldiga till grövre brott lider av psykisk sjukdom på ett eller annat vis. Ofta är de traumatiserade av en svår barndom. Själv hävdar jag exempelvis att pedofiler generellt skall betecknas som psykiskt störda. Och en psykiskt störd människa måste vi väl respektera? Var drar vi gränsen? Lösningen är förstås att inte behöva dra någon gräns.
Men, hävdade min opponent, med en ordvändning som starkt påminde om klassisk högerretorik, var och en människa har ju sitt eget fria val: man kan alltid välja att inte misshandla eller våldta någon. Till detta kan sägas att det helt visst är så att man har ett ansvar för sina handlingar(ungefär samma ansvar som var och en människa har att noggrant fundera över hur man egentligen bygger en bättre värld). Ta mannen som gör sig skyldig till grov våldtäkt. Låt säga att han är helt nykter, ej känner brottsoffret och ej är utsatt för grupptryck. Han våldtar för att han vill våldta. Det är hans beslut att begå det fruktansvärda övergreppet.
Har han i det förverkat rätten att respekteras som människa? Absolut inte, däremot har han kvalificerat sig för omfattande vård. För vi tror på honom som människa, även om vi föraktar hans handling. Om vi inte trott på honom som människa, dvs. inte respekterat honom, så hade vården varit meningslös. Då hade det varit bättre att låsa in honom för gott. För vad hade alternativet varit? Att släppa ut honom efter ett par år, där han blivit ytterligare nedbruten som människa? Efter ett par år där kriminalvården förklarat för honom att han är en dålig människa? Han hade sannolikt inte mått bättre. Han hade med visshet varit benägen att återfalla i kriminalitet.
Men straffet då? Skall man inte bestraffas om man begått ett grovt brott? Jag tror att straffet då det gäller tyngre kriminalitet är helt meningslöst. De flesta som gör sig skyldiga till grövre våldsbrott exempelvis, gör det oaktat om de riskerar ett hårt straff - USA är ett strålande exempel på detta. Det handlar mycket mer om hur samhället byggs, och om hur man tar hand om brottsoffer - som ofta själva kan bli förövare om de inte tas om hand av samhället. Skolväsendet, föräldrar, och relationerna till samhället i övrigt är också oerhört viktiga komponenter. Straff avhåller aldrig någon från att begå ett grövre brott.
Straffet är viktigt då det kommer till Svensson, som kanske kör lite för fort, fuskar med deklarationen eller struntar i att betala parkeringsavgiften. För att straffet skall fungera måste brottslingen ha något att förlora. Om du aldrig respekterat dig själv, och aldrig respekterats av andra, har du inte särskilt mycket att förlora.
Låt mig sist lyft fram fallet med killen i Bjästa, som våldtog två tjejer. Invånarna i Bjästa var initialt på hans sida. Folk kunde inte tro att en person som han gjort sig skyldig till våldtäkt. Man visade bristande respekt mot tjejerna och dömde dem med utgångspunkt från klädsel och deras liv i allmänhet. Sedan svängde pendeln åt andra hållet, i det att Uppdrag Granskning uppmärksammade fallet. Nu blev det killen som fick spott och spe, och kallades för allt möjligt. Men varför diskutera deras personer över huvud taget? En person har begått ett fruktansvärt övergrepp mot en annan människa, men detta övergrepp har inte påverkat vare sig förövarens eller offrens värde som människor över huvud taget. Förövaren förtjänar, liksom offren, den djupaste respekt som människa. Handlingen är en annan sak. Handlingen är fruktansvärd, och vållar en annan person djup psykisk smärta. Och den handlingen har inte utförts av en människa som mår bra.
Det kan inte sägas för många gånger: man kan fördöma handlingar, brott och idiotiska påhitt hur mycket man vill. Man kan kalla dem vad man vill, man kan häva ur sig allt hat man har. Det är helt okej. Men man kan aldrig hata en människa, man kan aldrig fördöma en människa. Det finns inga bra eller dåliga människor. Det finns människor, och en människas värde är absolut.
Jag avslutar genom att upprepa vad jag sagt förr: en hel människa skadar inte, och en trasig finns det aldrig någon anledning att göra illa.
Min opponent höll med mig, men hävdade å sin sida att vissa människor kan man inte respektera. Som exempel anfördes pedofiler, våldtäktsmän och mördare. Det är många som delar den åsikten, men det bjuder in tung problematik, och inbjuder också till svåra gränsdragningsproblem: vilka skall vi respektera, och vad skall vi göra med dem som vi inte respekterar?
Antag att vi definierar vissa brott, som sådana som avhänder brottslingen den respekt för den egna personen han annars hade förtjänat. Ta grov våldtäkt exempelvis. Vi bestämmer att den som gör sig skyldig till grov våldtäkt inte förtjänar respekt av samhället. Men hur har vi då tänkt oss hans rehabilitering? Kan vi någonsin släppa ut honom i samhället igen? Att respektera en annan människa är ju att bygga honom som människa. Att inte respektera en annan människa är att långsamt göra sönder honom. Vem är mest benägen att gå ett brott: den hela eller den trasiga människan?
Dessutom finns en stor risk i att dela upp människor i dem vi kan respektera, med hänvisning till att de inte har gjort sig skyldiga till vissa våldsbrott, och i dem som gjort sig skyldiga till vissa våldsbrott och på så vis förbrukat respekten för sin person. Detta tankesätt återfinner man överallt i samhället, och många juridiska system har det inbyggt i sin rättskipning - en typ av stigmatisering som påminner om religionens uppdelning i goda och onda människor. Är du en ond människa, dvs. en sådan som ej förtjänar respekt, så är du i princip utdömd. Du får skaka galler tills du dör, eller dödas av staten. Men frågorna står på rad: vad gör vi med en människa vi inte respekterar? Hur identifierar vi vilka vi skall respektera? Vilka brott är ok? Grovt bedrägeri? Grov stöld? Vanlig misshandel? Grovt vållande till annans död? Jag ser omfattande gränsdragningsproblem om man inte bestämmer sig för att alltid respektera andra människor. Man måste alltid respektera livet och dess okränkbarhet, oavsett hur vedervärdiga vi tycker att dess yttringar ter sig.
Ett annat problem handlar om den psykiska hälsan hos förövarna. Så gott som alla dem som gör sig skyldiga till grövre brott lider av psykisk sjukdom på ett eller annat vis. Ofta är de traumatiserade av en svår barndom. Själv hävdar jag exempelvis att pedofiler generellt skall betecknas som psykiskt störda. Och en psykiskt störd människa måste vi väl respektera? Var drar vi gränsen? Lösningen är förstås att inte behöva dra någon gräns.
Men, hävdade min opponent, med en ordvändning som starkt påminde om klassisk högerretorik, var och en människa har ju sitt eget fria val: man kan alltid välja att inte misshandla eller våldta någon. Till detta kan sägas att det helt visst är så att man har ett ansvar för sina handlingar(ungefär samma ansvar som var och en människa har att noggrant fundera över hur man egentligen bygger en bättre värld). Ta mannen som gör sig skyldig till grov våldtäkt. Låt säga att han är helt nykter, ej känner brottsoffret och ej är utsatt för grupptryck. Han våldtar för att han vill våldta. Det är hans beslut att begå det fruktansvärda övergreppet.
Har han i det förverkat rätten att respekteras som människa? Absolut inte, däremot har han kvalificerat sig för omfattande vård. För vi tror på honom som människa, även om vi föraktar hans handling. Om vi inte trott på honom som människa, dvs. inte respekterat honom, så hade vården varit meningslös. Då hade det varit bättre att låsa in honom för gott. För vad hade alternativet varit? Att släppa ut honom efter ett par år, där han blivit ytterligare nedbruten som människa? Efter ett par år där kriminalvården förklarat för honom att han är en dålig människa? Han hade sannolikt inte mått bättre. Han hade med visshet varit benägen att återfalla i kriminalitet.
Men straffet då? Skall man inte bestraffas om man begått ett grovt brott? Jag tror att straffet då det gäller tyngre kriminalitet är helt meningslöst. De flesta som gör sig skyldiga till grövre våldsbrott exempelvis, gör det oaktat om de riskerar ett hårt straff - USA är ett strålande exempel på detta. Det handlar mycket mer om hur samhället byggs, och om hur man tar hand om brottsoffer - som ofta själva kan bli förövare om de inte tas om hand av samhället. Skolväsendet, föräldrar, och relationerna till samhället i övrigt är också oerhört viktiga komponenter. Straff avhåller aldrig någon från att begå ett grövre brott.
Straffet är viktigt då det kommer till Svensson, som kanske kör lite för fort, fuskar med deklarationen eller struntar i att betala parkeringsavgiften. För att straffet skall fungera måste brottslingen ha något att förlora. Om du aldrig respekterat dig själv, och aldrig respekterats av andra, har du inte särskilt mycket att förlora.
Låt mig sist lyft fram fallet med killen i Bjästa, som våldtog två tjejer. Invånarna i Bjästa var initialt på hans sida. Folk kunde inte tro att en person som han gjort sig skyldig till våldtäkt. Man visade bristande respekt mot tjejerna och dömde dem med utgångspunkt från klädsel och deras liv i allmänhet. Sedan svängde pendeln åt andra hållet, i det att Uppdrag Granskning uppmärksammade fallet. Nu blev det killen som fick spott och spe, och kallades för allt möjligt. Men varför diskutera deras personer över huvud taget? En person har begått ett fruktansvärt övergrepp mot en annan människa, men detta övergrepp har inte påverkat vare sig förövarens eller offrens värde som människor över huvud taget. Förövaren förtjänar, liksom offren, den djupaste respekt som människa. Handlingen är en annan sak. Handlingen är fruktansvärd, och vållar en annan person djup psykisk smärta. Och den handlingen har inte utförts av en människa som mår bra.
Det kan inte sägas för många gånger: man kan fördöma handlingar, brott och idiotiska påhitt hur mycket man vill. Man kan kalla dem vad man vill, man kan häva ur sig allt hat man har. Det är helt okej. Men man kan aldrig hata en människa, man kan aldrig fördöma en människa. Det finns inga bra eller dåliga människor. Det finns människor, och en människas värde är absolut.
Jag avslutar genom att upprepa vad jag sagt förr: en hel människa skadar inte, och en trasig finns det aldrig någon anledning att göra illa.
tisdag 4 maj 2010
Marstrands attraktionskraft
Det är spännande varje år när blickarna riktas mot Marstrand, vid evenemang som Volvo Ocean Race eller sommaren matchrace-tävlingar. Under dessa perioder översvämmas Marstrand av människor, och hotell och restauranger är fullbelagda. Men det varar bara några få korta dagar, sedan plockas tälten åter ner, och VIP-folket åker vidare.
Vad tjänar vi egentligen på dessa stora evenemang? PR-värde pratas det om. Men vad är det för PR-värde att folk med röda byxor som äter gratismiddagar i tältet vid Södra Strandverket talar väl om Marstrand? Inget alls. Det vi behöver är att den vanlige besökaren talar väl om Marstrand. Det är den vanlige besökaren med sin familj som borde vara våra verkliga VIP-gäster.
Men hur välkommen känner han sig om han kommer till Marstrand idag under en stor seglingstävling, exempelvis? Inte alls. En stor del av parkeringen är märkt ”VIP-parkering”. Parkeringen är svindyr, och sedan blir det den långa kön till färjan, för att komma över till Marstrandsön. Väl på plats i Marstrand slås man ofta av det höga prisläget generellt – en ofrånkomlig del av sommarstaden, men också ytterligare en aspekt som inte bidrar till att man känner sig mer välkommen.
Vi har en stor tillgång, som dragit publik i många år: ön som sådan. Resten är upp till oss. Om vi vill locka folk, måste vi visa att det är Andersson med sin familj som vi vill ha hit. Marstrand bör andas ett stort ”Välkommen till oss”, eller ”Tack för att du väljer Marstrand!”. VIP-grabben klarar sig själv, och som seglingsintresserad har han säkert kondition nog att gå en bit till sin bil på VIP-parkeringen.
Men vi måste ju värna de stora evenemangen i Marstrand, säger någon. Visst skall vi göra det - men Marstrand klarade sig alldeles utmärkt på den tid då vi nöjde oss med Marstrandsregattan. När man kommer till Marstrand skall man känna sig välkommen och omhändertagen! Speciellt om färden skett kollektivt och man inte kan stava till Nimbus.
Magnus Bredelius
Vad tjänar vi egentligen på dessa stora evenemang? PR-värde pratas det om. Men vad är det för PR-värde att folk med röda byxor som äter gratismiddagar i tältet vid Södra Strandverket talar väl om Marstrand? Inget alls. Det vi behöver är att den vanlige besökaren talar väl om Marstrand. Det är den vanlige besökaren med sin familj som borde vara våra verkliga VIP-gäster.
Men hur välkommen känner han sig om han kommer till Marstrand idag under en stor seglingstävling, exempelvis? Inte alls. En stor del av parkeringen är märkt ”VIP-parkering”. Parkeringen är svindyr, och sedan blir det den långa kön till färjan, för att komma över till Marstrandsön. Väl på plats i Marstrand slås man ofta av det höga prisläget generellt – en ofrånkomlig del av sommarstaden, men också ytterligare en aspekt som inte bidrar till att man känner sig mer välkommen.
Vi har en stor tillgång, som dragit publik i många år: ön som sådan. Resten är upp till oss. Om vi vill locka folk, måste vi visa att det är Andersson med sin familj som vi vill ha hit. Marstrand bör andas ett stort ”Välkommen till oss”, eller ”Tack för att du väljer Marstrand!”. VIP-grabben klarar sig själv, och som seglingsintresserad har han säkert kondition nog att gå en bit till sin bil på VIP-parkeringen.
Men vi måste ju värna de stora evenemangen i Marstrand, säger någon. Visst skall vi göra det - men Marstrand klarade sig alldeles utmärkt på den tid då vi nöjde oss med Marstrandsregattan. När man kommer till Marstrand skall man känna sig välkommen och omhändertagen! Speciellt om färden skett kollektivt och man inte kan stava till Nimbus.
Magnus Bredelius
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
