Respekten för människan

Fann mig själv igår i en diskussion om respekt. Jag å min sida hävdar att man måste respektera alla människor. Att man måste respektera livet en människa getts, och att man aldrig får dagtinga med det. Det vill säga: man får aldrig trampa på en annan människa; kränka, skada eller döda.

Min opponent höll med mig, men hävdade å sin sida att vissa människor kan man inte respektera. Som exempel anfördes pedofiler, våldtäktsmän och mördare. Det är många som delar den åsikten, men det bjuder in tung problematik, och inbjuder också till svåra gränsdragningsproblem: vilka skall vi respektera, och vad skall vi göra med dem som vi inte respekterar?

Antag att vi definierar vissa brott, som sådana som avhänder brottslingen den respekt för den egna personen han annars hade förtjänat. Ta grov våldtäkt exempelvis. Vi bestämmer att den som gör sig skyldig till grov våldtäkt inte förtjänar respekt av samhället. Men hur har vi då tänkt oss hans rehabilitering? Kan vi någonsin släppa ut honom i samhället igen? Att respektera en annan människa är ju att bygga honom som människa. Att inte respektera en annan människa är att långsamt göra sönder honom. Vem är mest benägen att gå ett brott: den hela eller den trasiga människan?

Dessutom finns en stor risk i att dela upp människor i dem vi kan respektera, med hänvisning till att de inte har gjort sig skyldiga till vissa våldsbrott, och i dem som gjort sig skyldiga till vissa våldsbrott och på så vis förbrukat respekten för sin person. Detta tankesätt återfinner man överallt i samhället, och många juridiska system har det inbyggt i sin rättskipning - en typ av stigmatisering som påminner om religionens uppdelning i goda och onda människor. Är du en ond människa, dvs. en sådan som ej förtjänar respekt, så är du i princip utdömd. Du får skaka galler tills du dör, eller dödas av staten. Men frågorna står på rad: vad gör vi med en människa vi inte respekterar? Hur identifierar vi vilka vi skall respektera? Vilka brott är ok? Grovt bedrägeri? Grov stöld? Vanlig misshandel? Grovt vållande till annans död? Jag ser omfattande gränsdragningsproblem om man inte bestämmer sig för att alltid respektera andra människor. Man måste alltid respektera livet och dess okränkbarhet, oavsett hur vedervärdiga vi tycker att dess yttringar ter sig.

Ett annat problem handlar om den psykiska hälsan hos förövarna. Så gott som alla dem som gör sig skyldiga till grövre brott lider av psykisk sjukdom på ett eller annat vis. Ofta är de traumatiserade av en svår barndom. Själv hävdar jag exempelvis att pedofiler generellt skall betecknas som psykiskt störda. Och en psykiskt störd människa måste vi väl respektera? Var drar vi gränsen? Lösningen är förstås att inte behöva dra någon gräns.

Men, hävdade min opponent, med en ordvändning som starkt påminde om klassisk högerretorik, var och en människa har ju sitt eget fria val: man kan alltid välja att inte misshandla eller våldta någon. Till detta kan sägas att det helt visst är så att man har ett ansvar för sina handlingar(ungefär samma ansvar som var och en människa har att noggrant fundera över hur man egentligen bygger en bättre värld). Ta mannen som gör sig skyldig till grov våldtäkt. Låt säga att han är helt nykter, ej känner brottsoffret och ej är utsatt för grupptryck. Han våldtar för att han vill våldta. Det är hans beslut att begå det fruktansvärda övergreppet.

Har han i det förverkat rätten att respekteras som människa? Absolut inte, däremot har han kvalificerat sig för omfattande vård. För vi tror på honom som människa, även om vi föraktar hans handling. Om vi inte trott på honom som människa, dvs. inte respekterat honom, så hade vården varit meningslös. Då hade det varit bättre att låsa in honom för gott. För vad hade alternativet varit? Att släppa ut honom efter ett par år, där han blivit ytterligare nedbruten som människa? Efter ett par år där kriminalvården förklarat för honom att han är en dålig människa? Han hade sannolikt inte mått bättre. Han hade med visshet varit benägen att återfalla i kriminalitet.

Men straffet då? Skall man inte bestraffas om man begått ett grovt brott? Jag tror att straffet då det gäller tyngre kriminalitet är helt meningslöst. De flesta som gör sig skyldiga till grövre våldsbrott exempelvis, gör det oaktat om de riskerar ett hårt straff - USA är ett strålande exempel på detta. Det handlar mycket mer om hur samhället byggs, och om hur man tar hand om brottsoffer - som ofta själva kan bli förövare om de inte tas om hand av samhället. Skolväsendet, föräldrar, och relationerna till samhället i övrigt är också oerhört viktiga komponenter. Straff avhåller aldrig någon från att begå ett grövre brott.

Straffet är viktigt då det kommer till Svensson, som kanske kör lite för fort, fuskar med deklarationen eller struntar i att betala parkeringsavgiften. För att straffet skall fungera måste brottslingen ha något att förlora. Om du aldrig respekterat dig själv, och aldrig respekterats av andra, har du inte särskilt mycket att förlora.

Låt mig sist lyft fram fallet med killen i Bjästa, som våldtog två tjejer. Invånarna i Bjästa var initialt på hans sida. Folk kunde inte tro att en person som han gjort sig skyldig till våldtäkt. Man visade bristande respekt mot tjejerna och dömde dem med utgångspunkt från klädsel och deras liv i allmänhet. Sedan svängde pendeln åt andra hållet, i det att Uppdrag Granskning uppmärksammade fallet. Nu blev det killen som fick spott och spe, och kallades för allt möjligt. Men varför diskutera deras personer över huvud taget? En person har begått ett fruktansvärt övergrepp mot en annan människa, men detta övergrepp har inte påverkat vare sig förövarens eller offrens värde som människor över huvud taget. Förövaren förtjänar, liksom offren, den djupaste respekt som människa. Handlingen är en annan sak. Handlingen är fruktansvärd, och vållar en annan person djup psykisk smärta. Och den handlingen har inte utförts av en människa som mår bra.

Det kan inte sägas för många gånger: man kan fördöma handlingar, brott och idiotiska påhitt hur mycket man vill. Man kan kalla dem vad man vill, man kan häva ur sig allt hat man har. Det är helt okej. Men man kan aldrig hata en människa, man kan aldrig fördöma en människa. Det finns inga bra eller dåliga människor. Det finns människor, och en människas värde är absolut.

Jag avslutar genom att upprepa vad jag sagt förr: en hel människa skadar inte, och en trasig finns det aldrig någon anledning att göra illa.