Olika bolag funderar i detta nu på om det alls skulle gå att utvinna exempelvis platina och guld från himlakroppar av olika slag.
Det intressanta är vad det skulle få för effekt om man nu lyckades utvinna stora mängder guld. Vid sidan av en sannolik devalvering av guldvärdet, skulle kapital flyttas mellan investerare av olika slag. För att undvika för kraftig devalvering och missa en möjlighet att tjäna grova pengar skulle också gruvbolaget sannolikt vara tysta med hur mycket man egentligen funnit, samt överdriva siffrorna om fyndigheterna visade sig små. Man vill ju inte avhända sig investerare till kommande asteroidprojekt.
Men viktigast: en gigantisk fyndighet hade också satt fingret på vår bild av värde. En gigantisk fyndighet hade kunnat göra guld lika meningslöst som saltvatten. Frågan är ju vad vi kan belåna guldet till, och vad vi sedan kan köpa för det realiserade värdet. Och här landar vi återigen i det där med energi.
Stora guldfyndigheter har vi stött på förr. Redan egyptierna använde sig av billig energi – slavar - för att utvinna guld. Men guldet gjorde enskilda personer rika, och kom inte hela samhället till del. Man kunde nämligen inte göra något med guldet annat än beundra det och göra prydnadsföremål av det. Samma sak var det med järn, silver, koppar, platinum och en mängd andra råvaror – de krävde alla någons arbetsinsats och illusion för att ha ett värde. De enskilda makthavare som utvann råvarorna blev förstås förmögna, och gjorde vad de kunde för att bygga in ett värde i de olika råvarorna. Genom det värdet kunde man sedan få människor att lyda och arbeta för sina intressen.
Men i mitten av 1800-talet förändrades allt detta genom att man kunde börja ta vara på råolja, dvs flytande energi. Detta var den första och sannolikt enda fyndighet som skapade ett reellt värde för de många. I motsats till guldet eller järnet som snarare krävde arbetsinsatser så utförde den nya fyndigheten arbete. Den kunde användas till tusentals olika sysslor vilka förut varit tvungna att utföras av människan eller dess fyrbenta medhjälpare. Tack vare oljan gjordes också en mängd framsteg socialt, och olika partier tog åt sig äran av framstegen.
Med oljan så kom helt enkelt människans arbetskapacitet att mångdubblas. Arbetet omvandlades till rikedom och trygghet och i takt med det rakade också klotets befolkning i höjden. Istället för en bångstyrig slav eller en strejklysten skara arbetare kunde man sätta en ingenjör på att skapa en maskin som utföre arbetet istället. Arbetarna kunde förkorta sina arbetsdagar och höja sina löner. Dessutom kunde snart bankerna bortse från sina guldreserver. Här fanns en verklig myntfot i form av billig energi. Billig energi som snart satte sin prägel på varenda lönespecifikation, bruttonationalprodukt och kvartalsrapport världen över. Dessutom kunde man skapa sig en föreställning om de ständiga framstegen. Genom att tillsätta mer billig energi till systemet utfördes arbete och mer kapital kunde utlånas och projekt som genom det frigjorda kapitalet aldrig hade varit möjliga att genomföra tidigare kunde nu dras igång.
Det man fann i mitten av 1800-talet var helt enkelt en viss mängd energi. En gåva om man så vill från naturen till människan. Denna energi hade i motsats till de äldre råvarorna ett omeldebart värde genom det arbete den kunde uträtta.
En enorm fyndighet av guld eller platina är därmed lika meningslös för mänskligheten som de fyndigheter av olika råvaror vi redan gjort på klotet. De har inte bringat välstånd till flertalet. Man skulle till och med kunna säga att själva förutsättningen för guldets och andra liknande råvarors värde är att det INTE kan bringa välstånd till många. Det har däremot den flytande energi vi kallar olja gjort. Så länge som de asteroider som passerar oss blott består av guld och ädla stenar kan vi därmed lika så gott låta dem vara. I det att det passerar en asteroid av olja är det däremot dags att skyldra raketerna.
söndag 27 januari 2013
tisdag 13 november 2012
En liten betraktelse över tidens gång, och eldande av förfäder.
Förutsättningen är följande: en förbränningsmotor är lämnad igång vid ett varvtal om 3000 per minut – dvs. omkring normal motorvägshastighet. Det tar den då drygt tre år att rotera fem miljarder varv, eller ungefär lika många varv som jordklotet är gammal.
Låt oss blanda och röra om:
3000 jordår motsvarar en minut hos förbränningsmotorn.
4 320 000 år motsvarar ett dygn för förbränningsmotorn.
1 576 800 000 år motsvarar ett år för förbränningsmotorn.
och slutligen: 5 000 000 000 år motsvarar tre år och två månader.
Ok, here goes:
- För en och en halv sekund sedan tog Andra Världskriget slut.
- För tio sekunder sedan "upptäcktes" Amerika.
- Fem tiondelar av en sekund har det gått sedan krisen i Grisbukten på Kuba.
- För en tiondels sekund sedan fick vi alla Internet.
- För fyrtio sekunder sedan föddes en man vid en sjö.
- För drygt en minut sedan byggdes pyramider i ett afrikanskt land.
- För drygt tre minuter sedan genomgick mänskligheten den agrara revolutionen och lämnade nomadlivet.
- För omkring tio minuter sedan dog vår släkting neanderthal-människan ut.
- För ca två månader sedan strövade dinosaurier över ett landskap vi aldrig hade känt igen.
Jag behöver inte fortsätta. Motorn har snurrat i drygt tre år i normal motorvägshastighet.
Vad skall vi göra med det här då? Ta en kopp kaffe till? Bra idé!
Vi passerar med lätt hand vårt jordklots födslovåndor och utstådd hårdhänt behandling av rörelseenergijunkies i form av diverse rymdskrot, och fokuserar vid det märkliga som kan uppträda då man låter solljus samverka med vatten och kol. Oavsett hur det kom att bli på så vis - en intervention från ovan eller en naturvetenskaplig process - vållade denna kombination snart att tämligen stora mängder kolbaserade sediment uppstod. Under en ytterst kort del av sin existens hade dessa kolbaserade material vad vi kallar "liv". Det vill säga på ett väl definierat vis upprätthållande av ett litet elektriskt system.
För många av varelserna kom strömavbrottet nästan innan strömmen slagits på - de levde ur vår synvinkel någon hundradels sekund. Andra levde betydligt längre innan proppen gick - somliga uppemot en sekund och mer. Varje gång det blev strömavbrott kom något annat elsystem och drog nytta av det på något vis.
Så gick tiden. Sekund lades till sekund, som blev till minuter, timmar och dagar i jordklotets liv. Strömavbrotten stod som spön i backen, och långsamt byggdes ansenliga mängder av restelsystem upp. Dessa restelsystem bestod primärt av lagrad solenergi, i form av kolföreningar som var svåra att bryta ned för de minsta elsystemen, vilka eljest tuggade i sig det mesta.
Sedan inträdde det märkliga - för drygt två sekunder sedan - att en sentida varelse fann sina föregångare i form av en vätska under jord. Han - för det var en han - beslöt sig omeldebart för att elda upp alla sina förfäder, eftersom detta förfarande hade visat sig kunna frigöra den sedan länge bundna solenergin på ett förtjänstfullt vis. Olyckligtvis ledde det också till att det kol som var grundbyggstenen i företrädarnas kroppar nu släpptes ut i atmosfären.
Problemet för denne eldfängde figur, som dessutom var ogin nog mot kommande varelser att envisas med att elda upp sig själv i det att han drabbades av elavbrott, var att han eldade upp i princip alla förfäder han kunde finna på blott 3-4 sekunder. Förfäder som det hade tagit flera veckor att samla ihop. Samtidigt skenade varelsens antal, och samtliga gjorde sig helt beroende av den värme som eldandet gav upphov till.
För den förbränningsmotor som är vårt jordklot saknar det emellertid helt betydelse vad som sker under några vevaxelvarv efter drygt tre år. Den kanske börjar bli lite sliten, men ingenting av det som sker på dess yta kan egentligen påverka dess kretslopp. Man kan inte ens registrera en misständning med de mest avancerade instrument, även om det för den varelse som likt tusende och åter tusende släkten före den ägnar sig åt ett kollektivt företag vars riktning ingen individ kan påverka, naturligtvis som vanligt betyder allt eller inget. Intelligens eller kunskap är därmed en meningslös abstraktion för att beskriva ytterst små avvikelser i en varelses elsystem, ständigt underordnade kollektivets elsystem. Dessa elsystem kommer alltid att söka den väg som erbjuder ringast motstånd, även om den låga resistansen kan leda till kortslutning och förintelse. Ingenting kan hindra det.
Nu skall jag dricka mer kaffe, elda lite förfäder samt förbereda mig för aftonens Tysklandsresa. I Tyskland ämnar jag dricka det jag annars eldar, fast i en yngre form. Sammantaget kommer jag att hänsynslöst försöka göra min dag så givande som möjligt för mig.
Låt oss blanda och röra om:
3000 jordår motsvarar en minut hos förbränningsmotorn.
4 320 000 år motsvarar ett dygn för förbränningsmotorn.
1 576 800 000 år motsvarar ett år för förbränningsmotorn.
och slutligen: 5 000 000 000 år motsvarar tre år och två månader.
Ok, here goes:
- För en och en halv sekund sedan tog Andra Världskriget slut.
- För tio sekunder sedan "upptäcktes" Amerika.
- Fem tiondelar av en sekund har det gått sedan krisen i Grisbukten på Kuba.
- För en tiondels sekund sedan fick vi alla Internet.
- För fyrtio sekunder sedan föddes en man vid en sjö.
- För drygt en minut sedan byggdes pyramider i ett afrikanskt land.
- För drygt tre minuter sedan genomgick mänskligheten den agrara revolutionen och lämnade nomadlivet.
- För omkring tio minuter sedan dog vår släkting neanderthal-människan ut.
- För ca två månader sedan strövade dinosaurier över ett landskap vi aldrig hade känt igen.
Jag behöver inte fortsätta. Motorn har snurrat i drygt tre år i normal motorvägshastighet.
Vad skall vi göra med det här då? Ta en kopp kaffe till? Bra idé!
Vi passerar med lätt hand vårt jordklots födslovåndor och utstådd hårdhänt behandling av rörelseenergijunkies i form av diverse rymdskrot, och fokuserar vid det märkliga som kan uppträda då man låter solljus samverka med vatten och kol. Oavsett hur det kom att bli på så vis - en intervention från ovan eller en naturvetenskaplig process - vållade denna kombination snart att tämligen stora mängder kolbaserade sediment uppstod. Under en ytterst kort del av sin existens hade dessa kolbaserade material vad vi kallar "liv". Det vill säga på ett väl definierat vis upprätthållande av ett litet elektriskt system.
För många av varelserna kom strömavbrottet nästan innan strömmen slagits på - de levde ur vår synvinkel någon hundradels sekund. Andra levde betydligt längre innan proppen gick - somliga uppemot en sekund och mer. Varje gång det blev strömavbrott kom något annat elsystem och drog nytta av det på något vis.
Så gick tiden. Sekund lades till sekund, som blev till minuter, timmar och dagar i jordklotets liv. Strömavbrotten stod som spön i backen, och långsamt byggdes ansenliga mängder av restelsystem upp. Dessa restelsystem bestod primärt av lagrad solenergi, i form av kolföreningar som var svåra att bryta ned för de minsta elsystemen, vilka eljest tuggade i sig det mesta.
Sedan inträdde det märkliga - för drygt två sekunder sedan - att en sentida varelse fann sina föregångare i form av en vätska under jord. Han - för det var en han - beslöt sig omeldebart för att elda upp alla sina förfäder, eftersom detta förfarande hade visat sig kunna frigöra den sedan länge bundna solenergin på ett förtjänstfullt vis. Olyckligtvis ledde det också till att det kol som var grundbyggstenen i företrädarnas kroppar nu släpptes ut i atmosfären.
Problemet för denne eldfängde figur, som dessutom var ogin nog mot kommande varelser att envisas med att elda upp sig själv i det att han drabbades av elavbrott, var att han eldade upp i princip alla förfäder han kunde finna på blott 3-4 sekunder. Förfäder som det hade tagit flera veckor att samla ihop. Samtidigt skenade varelsens antal, och samtliga gjorde sig helt beroende av den värme som eldandet gav upphov till.
För den förbränningsmotor som är vårt jordklot saknar det emellertid helt betydelse vad som sker under några vevaxelvarv efter drygt tre år. Den kanske börjar bli lite sliten, men ingenting av det som sker på dess yta kan egentligen påverka dess kretslopp. Man kan inte ens registrera en misständning med de mest avancerade instrument, även om det för den varelse som likt tusende och åter tusende släkten före den ägnar sig åt ett kollektivt företag vars riktning ingen individ kan påverka, naturligtvis som vanligt betyder allt eller inget. Intelligens eller kunskap är därmed en meningslös abstraktion för att beskriva ytterst små avvikelser i en varelses elsystem, ständigt underordnade kollektivets elsystem. Dessa elsystem kommer alltid att söka den väg som erbjuder ringast motstånd, även om den låga resistansen kan leda till kortslutning och förintelse. Ingenting kan hindra det.
Nu skall jag dricka mer kaffe, elda lite förfäder samt förbereda mig för aftonens Tysklandsresa. I Tyskland ämnar jag dricka det jag annars eldar, fast i en yngre form. Sammantaget kommer jag att hänsynslöst försöka göra min dag så givande som möjligt för mig.
söndag 16 september 2012
Ondska
Ondskan ser sällan ond ut och den är sällan enkel. Oftast är den så komplicerad att vi inte kan se den. Ondskan går i vanliga kläder mitt ibland oss. Den gör och säger ungefär det vi säger, och få saker säger att den inte är vi. Ingen ondska har någonsin kallat sig annat än god. Ondskan är rättfärdig och kallar sig gärna rättvis.
Endast två ting hindrar den: tvekan om den egna saken, och respekt för livet - oavsett vem som lever det.
söndag 18 mars 2012
En motors liv och död
Volvo B23:an jämrade sig och tänkte på svunna tider. Pappans glansiga ögon i det att han greppade den skinande ratten, barnens snorkighet mot grannbarnen som fortfarande fick tillbringa sina transporter i en gammal 144 med B20. Mamman som glädjestrålande kom ut ur huset då de kom hem från bilhandlaren med den nya bilen.
Och han tänkte på alla resor där i början. Hur pappan startade honom varsamt om morgnarna, och åkte till jobbet sådär lite andäktigt som man gör med en ny bil. Och resorna till fjällen. Han erinrade sig med förtjusning hur lätt pappan hade tyckt det var att köra om de gamla 140:orna och Saabarna. ”det är som ett möte”, hade han hört från kupén vid ett tillfälle, och B23:an mindes att han rös så han misstände av välbehag vi de orden. Han var stolt över att ge glädje, och över att tryggt och tillförlitligt kunna föra familjen runt på vägarna i när och fjärran.
Han stannade i familjen några år. Startade alltid. Pappan pysslade o grejade. Byte drivremmar, rotor, fördelare, olja och stift. Ställde ventilspelet. Inför detta kände B23:an viss ömhet – vem har någonsin ställt ventilspelet på en sådan? Han var så glad över att ha kommit till livet! Glad att vara ny och fin och en stolthet för familjen.
Men så en dag började han skönja en förändring. Omkörningarna kom allt mer sällan, trots att han försökte ge allt vad han kunde, och grenröret glödgades. De var inte längre som ett möte. Och barnen verkade inte längre lika entusiastiska. De tycktes allt som oftast snegla åt grannens håll. Där stod en stor skinande historia. Tydligen med någon modern motorkonstruktion med fyrventilstopp. Han fnös och baktände alltid lite då de åkte förbi den. Vad kunde vara bättre med den? Nåväl, ungarna var väl en sak, men vad värre var: pappan började också byta attityd. Det gick längre mellan oljebytena. Stiften sotade igen, och ibland fick generatorremmen börja slira innan den byttes.
Han visste inom sig vad detta betydde. Han hade hört talas om det en natt då han stod och småpratade lite med grannbilen, en gammal Volvo 144:a som hade sett ett och annat. 144:an berättade att då människor började slarva med byten av slitdelar, så innebar ofta det att de funderade på att byta hela bilen. Vid dessa ord hade B23:an ryst. Så fruktansvärt! Vad skulle han ta sig till utan sin familj. De hade ju dock varit snälla mot honom, växlat i tid, använt rätt olja, och inte lastat för mycket skräp i husvagnen.
Och mycket riktigt: en dag dök där plötsligt upp ett ungt par. De gick några varv runt bilen, öppnade huven och lät solen skina in så han nästan blev bländad. Startade och varvade så det gjorde ont i vevslängarna. Sedan stängde de huven, och rullade iväg med honom. Han grät ett långt spår av kylarvätska och förbannade sitt öde. Han ville ropa till dem: ta mig tillbaka! Jag skall bli snabbare och bättre! Jag lovar! Men han kunde inte. Han stängde locket till expansionskärlet och beslöt sig att försöka göra det bästa av situationen. Han tjuvlyssnade lite på det unga parets konversation. ”fin bil”. ”spinner som en katt”, lät det från kupén. Ah! De var glada över honom! Fantastiskt! Kanske var hans tid inte förbi?
Så kom en tid som påminde om den första med familjen. Bilen tvättades, oljan byttes, och tändningen justerades. Det unga paret for på långa resor. Genom Tyskland, Frankrike och Spanien. Mannen i huset hade en stillsam lunk då han körde, som vår B23:a tyckte om. Han växlade precis när gasväxlingen var optimal, och motorbromsade sällan. Just det där tyckte han särskilt illa om. Motorbromsa? Pedalen i mitten bromsar man med, inte med motorn! Vid några tillfällen gungade bilen rytmiskt, och han besinnade att de nog inte bara tyckte om honom. Han fann livet fantastiskt! Kärlek! Flower Power för en B23!
Några år gick. Och så småningom började bilfärderna bli färre. Ibland fick han stå i dagar, och snart blev det veckor. Varje morgon kunde han se det unga paret traska gatan ned. Han funderade mycket på detta. Inte kunde de väl promenera? En grannbil förklarade för honom att det åkte ”kollektivt”. Han kände ett gammalt välbekant obehag sprida sig i motorblocket. Kollektivt. Det kunde bara leda till en sak: försäljning.
Så kom den dagen. En ung man kom och tittade på bilen. Gick några varv. Det numer inte så unga paret stod bredvid och tittade på. Hon höll i hans arm och tittade på honom och sa - Jag tycker det är tråkigt att vi måste sälja Brunte! – Jo, det tycker jag med, sade han, men det är bäst vi byter den innan den börjar krångla. Tänk om det händer något med motorn! – Jo det förstås, tyckte hon, men det är tråkigt ändå!
Vår B23:a kände som ett hugg i vevaxeln vid dessa ord. Aldrig aldrig aldrig att han skulle svika sitt värv! Hur kunde de tro något sådant? Han var ju en B23:a och han älskade dem! Ynglingen hade nu tittat färdigt. – Jag tar den, sade han och såg ondskefull ut, ur B23:ans synvinkel. Pengar byttes, nyckeln sattes i tändningslåset, och hur illa han än tyckte om det, kunde han inte undvika att startmotorn greppade i kuggkransen, att tändspolen genererade gnista, och att en flamma uppstod i treans cylinder. Han var ju en B23:a – vad annars kunde han göra? Aldrig dagtinga med driftssäkerheten, hade hans skapare på Volvo sagt till honom innan han lämnade bandet, blank och fin.
Han märkte snart att ynglingen var något helt annat. Höga varvtal slet på ventilmekanismen och i tid och otid försökte han ”spinna loss”. B23:an förstod inte detta. Han var ju gjord för transport. Vad gagnade det att ha kraft att dra loss bakdäcken? Man kom ju ingenstans? Ynglingen försökte igen och igen och igen. B23:an tänkte att han kunde få hållas - jag orkar ändå inte, men samtidigt gör det ju inte så mycket skada.
De höga varvtalen var värre. Som tur var hade de inte tallat på luftrenaren, så det kunde inte komma in hur mycket luft som helst. Han tänkte i sitt stilla sinne att okunskap var bra. Han hade hört om andra motorer där man hade tagit bort luftrenaren, eller rentutav bytt förgasare. Fruktansvärda historier om vevstakar genom motorblocket – han kunde knappt föreställa sig smärtan – och brutala oljebad.
Allt oftare lyftes det dock på huven. Finniga ansikten tittade på honom. Vred på fördelaren. – Låt bli! Den står bra som den står – och ni har ändå ingen stroboskoplampa, tänkte han. Gasade på förgasaren – till vilken nytta? Men han hade ju sett det förr. Han visste att det var ett knep ynglingar emellan: den som gasade var den som kunde, hette det underförstått. Ack – den där hierarkin igen. Den som en gång fått den första familjen att byta ut honom. Prestige och pengar. Han skakade på kylaren.
Det gick en tid. Det blev vinter. Ynglingen hade slängt ut den gamla originalradion och monterat en större. Dunk dunk dunk, lät det allt som oftast. De var på väg till ynglingens flickvän, och han undrade om det skulle bli som med det kärleksfulla paret, en ny vår med långa europaresor. Ynglingen körde fort som vanligt. Det släppte lite i kurvorna. 100, 110, 120, 130. Jaja, de brukar ju veta vad de gör, och det har ju alltid gått bra. Dunk. Dunk. Dunk.
Men plötsligt kände han en ny sensation. Han vrålade, men bilen rörde sig inte med hans hjälp, utan gled sidledes i hög hastighet som av en egen vilja. Yngligen vred frenetiskt på ratten, trampade på kopplingen. En tall dök upp. PANG KROSS BRAK.
Han gick fortfarande. Vad skulle han göra? Han var ju en B23:a. Som tur var hade tallen träffat bilens bakdel. Ynglingen klev ur. Skärrad och förvirrad. BRÖÖÖT, lät det ur det trasiga avgasröret. Dunk dunk dunk, lät det ur stereon som ynglingen glömt stänga av. Strax kom det bilar. Det blinkade. Han kände sig rädd. Någon stängde av honom. Han fruktade för sitt liv.
Så kom han till skroten. Där var oväntat trivsamt, noterade han då han kommit över chocken. Det var som en stor efterfest, med ett väldigt kackel från alla bilar och motorer som skulle berätta vad de varit med om. Då och då kom en stor traktor och tog någon av dem, och det blev det tyst på skroten en stund, medan traktorn vaggade iväg med sin last. Och ibland kom det ynglingar och pillade på dem. Av sin granne, en risig Ford Mondeo, fick han höra att en del motorer som var i gott skick plockades ur bilarna och såldes separat. Vid dessa ord sträckte han på sig, spände drivremmarna och justerade i smyg fördelaren som hans förre ägare mixtrat med i sina försök att få bakhjulen att släppa.
Så en dag kom vad som av allt att döma var skrotens ägare. Han öppnade huven, tittade på honom, och ropade – Den här tar vi! En sådan glädje! De andra motorerna jublade när traktorn kom och hämtade honom och körde in i garaget. Strax var han losskopplad från bilen där han alltid suttit. Det blev ett tårögt farväl. Bilen visste att han var dödsdömd – vem vill ha en gammal bil? För motorn hägrade en ny vår.
Han låg där på golvet i garaget i några veckor, och undrade vad som skulle hända. Bredvid låg en likadan B23. De småpratade lite ibland, men kom aldrig riktigt överens. Vår motor hade förstått att grannmotorn var trimmad, och sådant hade han liten fördragsamhet med. Ibland kom folk och tittade på honom, men tydligen skulle han med stor sannolikhet komma till en skola. Där skulle de plocka ner och göra i ordning honom. Så fantastiskt det vore! Han såg framför sig en ny tid av intresse och omvårdnad. Hur barnens ögon skulle lysa när de startade honom. Härliga tider!
Men så kom där en dag en blond kille, och petade lite på honom. Vad blir det, undrade B23:an. Han hörde den blonde mumla något om undervisning. Ah, kanske det blir ett fint alternativ. Vår B23:a lugnade ned sig lite. Undervisning som undervisning! Ett par dagar senare kom den blonde och hämtade honom. Och nu hörde han tydligt. Jodå: han skulle användas till undervisning i något som hette Round Table. Han var så glad att vara omtyckt trots att han var gammal och oljig!
Den blonde lastade in honom i en liten lastbil och rullade iväg någon mil. Strax kom de fram till en hall där han lastades ut. Den blonde fixade och trixade. Han suckade tungt när han först kopplade fördelaren fel. Talla inte! Snart var batteriet inkopplat och bränsletillförseln säkrad. Den blonde satte en mejsel på startmotorn och strax roterade vevaxeln igen. Vår motor tvekade inte: vad skulle han göra - han var ju en B23:a!
Strax kom det fler killar. Den blonde höll tydligen i det hela och började berätta om motorer. B23:an lyssnade intresserat. Det hela verkade väldigt seriöst. Strax bröt de upp från bordet och samlades runt honom. B23:an sken upp. Nu börjar det igen! Plöstligt: en mejsel igenom oljefiltret. Smärta! Någon skruvade av det. Och då började den blonde att försöka starta igen. Han försökte hålla emot, men vad kunde han göra? Snart gick han igen. Utan olja! Vad gör de? De skulle ju göra i ordning mig?
Varvtalet steg. En förlamande smärta spred sig i den gamla B23:an. Aldrig hade han upplevt något liknande. Killarna bara garvade. Temperaturen steg. Snart var varvtalet så högt det går. Han tänkte på sina gamla ägare, som i en dimma såg han barnen. Smärta! Ont! Han kämpade och kämpade. Det var ju hans skyldighet att fungera. Kolvslag för kolvslag. Han kände hur det började bli trångt. Kolvarna jobbade upp och ner. Och så plötsligt. Med ett skrik stannade han. Röken låg som en dimma. Killarna skrattade. Dödens timme var slagen.
Och han tänkte på alla resor där i början. Hur pappan startade honom varsamt om morgnarna, och åkte till jobbet sådär lite andäktigt som man gör med en ny bil. Och resorna till fjällen. Han erinrade sig med förtjusning hur lätt pappan hade tyckt det var att köra om de gamla 140:orna och Saabarna. ”det är som ett möte”, hade han hört från kupén vid ett tillfälle, och B23:an mindes att han rös så han misstände av välbehag vi de orden. Han var stolt över att ge glädje, och över att tryggt och tillförlitligt kunna föra familjen runt på vägarna i när och fjärran.
Han stannade i familjen några år. Startade alltid. Pappan pysslade o grejade. Byte drivremmar, rotor, fördelare, olja och stift. Ställde ventilspelet. Inför detta kände B23:an viss ömhet – vem har någonsin ställt ventilspelet på en sådan? Han var så glad över att ha kommit till livet! Glad att vara ny och fin och en stolthet för familjen.
Men så en dag började han skönja en förändring. Omkörningarna kom allt mer sällan, trots att han försökte ge allt vad han kunde, och grenröret glödgades. De var inte längre som ett möte. Och barnen verkade inte längre lika entusiastiska. De tycktes allt som oftast snegla åt grannens håll. Där stod en stor skinande historia. Tydligen med någon modern motorkonstruktion med fyrventilstopp. Han fnös och baktände alltid lite då de åkte förbi den. Vad kunde vara bättre med den? Nåväl, ungarna var väl en sak, men vad värre var: pappan började också byta attityd. Det gick längre mellan oljebytena. Stiften sotade igen, och ibland fick generatorremmen börja slira innan den byttes.
Han visste inom sig vad detta betydde. Han hade hört talas om det en natt då han stod och småpratade lite med grannbilen, en gammal Volvo 144:a som hade sett ett och annat. 144:an berättade att då människor började slarva med byten av slitdelar, så innebar ofta det att de funderade på att byta hela bilen. Vid dessa ord hade B23:an ryst. Så fruktansvärt! Vad skulle han ta sig till utan sin familj. De hade ju dock varit snälla mot honom, växlat i tid, använt rätt olja, och inte lastat för mycket skräp i husvagnen.
Och mycket riktigt: en dag dök där plötsligt upp ett ungt par. De gick några varv runt bilen, öppnade huven och lät solen skina in så han nästan blev bländad. Startade och varvade så det gjorde ont i vevslängarna. Sedan stängde de huven, och rullade iväg med honom. Han grät ett långt spår av kylarvätska och förbannade sitt öde. Han ville ropa till dem: ta mig tillbaka! Jag skall bli snabbare och bättre! Jag lovar! Men han kunde inte. Han stängde locket till expansionskärlet och beslöt sig att försöka göra det bästa av situationen. Han tjuvlyssnade lite på det unga parets konversation. ”fin bil”. ”spinner som en katt”, lät det från kupén. Ah! De var glada över honom! Fantastiskt! Kanske var hans tid inte förbi?
Så kom en tid som påminde om den första med familjen. Bilen tvättades, oljan byttes, och tändningen justerades. Det unga paret for på långa resor. Genom Tyskland, Frankrike och Spanien. Mannen i huset hade en stillsam lunk då han körde, som vår B23:a tyckte om. Han växlade precis när gasväxlingen var optimal, och motorbromsade sällan. Just det där tyckte han särskilt illa om. Motorbromsa? Pedalen i mitten bromsar man med, inte med motorn! Vid några tillfällen gungade bilen rytmiskt, och han besinnade att de nog inte bara tyckte om honom. Han fann livet fantastiskt! Kärlek! Flower Power för en B23!
Några år gick. Och så småningom började bilfärderna bli färre. Ibland fick han stå i dagar, och snart blev det veckor. Varje morgon kunde han se det unga paret traska gatan ned. Han funderade mycket på detta. Inte kunde de väl promenera? En grannbil förklarade för honom att det åkte ”kollektivt”. Han kände ett gammalt välbekant obehag sprida sig i motorblocket. Kollektivt. Det kunde bara leda till en sak: försäljning.
Så kom den dagen. En ung man kom och tittade på bilen. Gick några varv. Det numer inte så unga paret stod bredvid och tittade på. Hon höll i hans arm och tittade på honom och sa - Jag tycker det är tråkigt att vi måste sälja Brunte! – Jo, det tycker jag med, sade han, men det är bäst vi byter den innan den börjar krångla. Tänk om det händer något med motorn! – Jo det förstås, tyckte hon, men det är tråkigt ändå!
Vår B23:a kände som ett hugg i vevaxeln vid dessa ord. Aldrig aldrig aldrig att han skulle svika sitt värv! Hur kunde de tro något sådant? Han var ju en B23:a och han älskade dem! Ynglingen hade nu tittat färdigt. – Jag tar den, sade han och såg ondskefull ut, ur B23:ans synvinkel. Pengar byttes, nyckeln sattes i tändningslåset, och hur illa han än tyckte om det, kunde han inte undvika att startmotorn greppade i kuggkransen, att tändspolen genererade gnista, och att en flamma uppstod i treans cylinder. Han var ju en B23:a – vad annars kunde han göra? Aldrig dagtinga med driftssäkerheten, hade hans skapare på Volvo sagt till honom innan han lämnade bandet, blank och fin.
Han märkte snart att ynglingen var något helt annat. Höga varvtal slet på ventilmekanismen och i tid och otid försökte han ”spinna loss”. B23:an förstod inte detta. Han var ju gjord för transport. Vad gagnade det att ha kraft att dra loss bakdäcken? Man kom ju ingenstans? Ynglingen försökte igen och igen och igen. B23:an tänkte att han kunde få hållas - jag orkar ändå inte, men samtidigt gör det ju inte så mycket skada.
De höga varvtalen var värre. Som tur var hade de inte tallat på luftrenaren, så det kunde inte komma in hur mycket luft som helst. Han tänkte i sitt stilla sinne att okunskap var bra. Han hade hört om andra motorer där man hade tagit bort luftrenaren, eller rentutav bytt förgasare. Fruktansvärda historier om vevstakar genom motorblocket – han kunde knappt föreställa sig smärtan – och brutala oljebad.
Allt oftare lyftes det dock på huven. Finniga ansikten tittade på honom. Vred på fördelaren. – Låt bli! Den står bra som den står – och ni har ändå ingen stroboskoplampa, tänkte han. Gasade på förgasaren – till vilken nytta? Men han hade ju sett det förr. Han visste att det var ett knep ynglingar emellan: den som gasade var den som kunde, hette det underförstått. Ack – den där hierarkin igen. Den som en gång fått den första familjen att byta ut honom. Prestige och pengar. Han skakade på kylaren.
Det gick en tid. Det blev vinter. Ynglingen hade slängt ut den gamla originalradion och monterat en större. Dunk dunk dunk, lät det allt som oftast. De var på väg till ynglingens flickvän, och han undrade om det skulle bli som med det kärleksfulla paret, en ny vår med långa europaresor. Ynglingen körde fort som vanligt. Det släppte lite i kurvorna. 100, 110, 120, 130. Jaja, de brukar ju veta vad de gör, och det har ju alltid gått bra. Dunk. Dunk. Dunk.
Men plötsligt kände han en ny sensation. Han vrålade, men bilen rörde sig inte med hans hjälp, utan gled sidledes i hög hastighet som av en egen vilja. Yngligen vred frenetiskt på ratten, trampade på kopplingen. En tall dök upp. PANG KROSS BRAK.
Han gick fortfarande. Vad skulle han göra? Han var ju en B23:a. Som tur var hade tallen träffat bilens bakdel. Ynglingen klev ur. Skärrad och förvirrad. BRÖÖÖT, lät det ur det trasiga avgasröret. Dunk dunk dunk, lät det ur stereon som ynglingen glömt stänga av. Strax kom det bilar. Det blinkade. Han kände sig rädd. Någon stängde av honom. Han fruktade för sitt liv.
Så kom han till skroten. Där var oväntat trivsamt, noterade han då han kommit över chocken. Det var som en stor efterfest, med ett väldigt kackel från alla bilar och motorer som skulle berätta vad de varit med om. Då och då kom en stor traktor och tog någon av dem, och det blev det tyst på skroten en stund, medan traktorn vaggade iväg med sin last. Och ibland kom det ynglingar och pillade på dem. Av sin granne, en risig Ford Mondeo, fick han höra att en del motorer som var i gott skick plockades ur bilarna och såldes separat. Vid dessa ord sträckte han på sig, spände drivremmarna och justerade i smyg fördelaren som hans förre ägare mixtrat med i sina försök att få bakhjulen att släppa.
Så en dag kom vad som av allt att döma var skrotens ägare. Han öppnade huven, tittade på honom, och ropade – Den här tar vi! En sådan glädje! De andra motorerna jublade när traktorn kom och hämtade honom och körde in i garaget. Strax var han losskopplad från bilen där han alltid suttit. Det blev ett tårögt farväl. Bilen visste att han var dödsdömd – vem vill ha en gammal bil? För motorn hägrade en ny vår.
Han låg där på golvet i garaget i några veckor, och undrade vad som skulle hända. Bredvid låg en likadan B23. De småpratade lite ibland, men kom aldrig riktigt överens. Vår motor hade förstått att grannmotorn var trimmad, och sådant hade han liten fördragsamhet med. Ibland kom folk och tittade på honom, men tydligen skulle han med stor sannolikhet komma till en skola. Där skulle de plocka ner och göra i ordning honom. Så fantastiskt det vore! Han såg framför sig en ny tid av intresse och omvårdnad. Hur barnens ögon skulle lysa när de startade honom. Härliga tider!
Men så kom där en dag en blond kille, och petade lite på honom. Vad blir det, undrade B23:an. Han hörde den blonde mumla något om undervisning. Ah, kanske det blir ett fint alternativ. Vår B23:a lugnade ned sig lite. Undervisning som undervisning! Ett par dagar senare kom den blonde och hämtade honom. Och nu hörde han tydligt. Jodå: han skulle användas till undervisning i något som hette Round Table. Han var så glad att vara omtyckt trots att han var gammal och oljig!
Den blonde lastade in honom i en liten lastbil och rullade iväg någon mil. Strax kom de fram till en hall där han lastades ut. Den blonde fixade och trixade. Han suckade tungt när han först kopplade fördelaren fel. Talla inte! Snart var batteriet inkopplat och bränsletillförseln säkrad. Den blonde satte en mejsel på startmotorn och strax roterade vevaxeln igen. Vår motor tvekade inte: vad skulle han göra - han var ju en B23:a!
Strax kom det fler killar. Den blonde höll tydligen i det hela och började berätta om motorer. B23:an lyssnade intresserat. Det hela verkade väldigt seriöst. Strax bröt de upp från bordet och samlades runt honom. B23:an sken upp. Nu börjar det igen! Plöstligt: en mejsel igenom oljefiltret. Smärta! Någon skruvade av det. Och då började den blonde att försöka starta igen. Han försökte hålla emot, men vad kunde han göra? Snart gick han igen. Utan olja! Vad gör de? De skulle ju göra i ordning mig?
Varvtalet steg. En förlamande smärta spred sig i den gamla B23:an. Aldrig hade han upplevt något liknande. Killarna bara garvade. Temperaturen steg. Snart var varvtalet så högt det går. Han tänkte på sina gamla ägare, som i en dimma såg han barnen. Smärta! Ont! Han kämpade och kämpade. Det var ju hans skyldighet att fungera. Kolvslag för kolvslag. Han kände hur det började bli trångt. Kolvarna jobbade upp och ner. Och så plötsligt. Med ett skrik stannade han. Röken låg som en dimma. Killarna skrattade. Dödens timme var slagen.
En varvsarbetares klagan
Varje yrke har sina falluckor och kardinalmisstag. I min bransch kan misstagen i allmänhet kondenseras ned till två. Det första går ut på att inte ta mod till sig och förklara för kunden att hans semester sannolikt är förstörd, i det att han blivit bogserad till varvet. Istället säger man lite blödigt något i stil med ”Jo, men vi kan nog få ihop den till i nästa vecka…”. Slutet på nästa vecka kommer i allmänhet lika snabbt som en genusanalys på en folkhögskola, och då det inträffar har man oftast inte kommit någonstans. Resultatet blir att man får betala för sin blödighet in natura. Natura avser i detta fall rundliga ursäkter, förklaringar, och bortförklaringar, utan att egentligen ha möjlighet att säga som det är: vi var tvungna att strunta i din båt, för när jag sade att vi nog kan sy ihop den, tänkte jag inte på de tio som redan stod i kö. Man betalar också genom desperata försök att ändå sy ihop semestern åt dem, och viger dag efter dag åt såväl fjorton som sexton timmars arbete, med den enda trösten att det snart är höst igen.
Misstag nummer två är att inte omgående förklara för kunden att han sannolikt kommer att bli ruinerad, eller åtminstone att reparationen kommer att bli hur dyr som helst. Det kan åter leda till att man sitter och lagar kundens båt gratis – konsumenttjänstlagen är en slem best, som hugger den oaktsamme varvsarbetarn i strupen, när helst den finner på råd… Ungefär där kunden blir vit i ansiktet, och nästan trillar i vattnet, finner man den sanningsenliga ekonomiska prognosen.
Till detta kommer att om man någon gång hjälpt en kund med hans båt, så följer på märkligt icke klarlagt vis något som påminner om livstidsgaranti. ”Hörrödu! Du hjälpte ju mig med den häringa mackapären vårvintern 1403, tror du att du skulle kunna kika på den igen?”. Istället för att vid dessa ord famla efter almanackan, följer man med kunden ned, och finner sig strax i en omöjlig vinkel – både ekonomiskt och fysiskt - trevande efter något man sedan länge glömt såväl funktion som utseende på.
Den värsta kategorin är de glada kunderna. De som med gott mod noterat nya grund, pajat propellrar eller bara besinnat att skutan inte kommer upp i plan av okänd anledning. Insiktsfulla om vikten av att ha en positiv attityd till vad livet har att erbjuda, kommer de leende och fulla av förståelse för vår arbetssituation ödmjukt till varvet. Ett hopplöst pack. Trevliga ungar, trevlig fru, samtliga stoiska inför båtens nycker. Hur kan man göra dem besvikna? Vem är inte beredd att göra vad som helst för att kunna få deras semester i ordning?
Bättre då med sura, gapande och fruskällande karlar. Inför deras predikament sätts inga hjärtan i brand, och de dåliga beskeden är lättare att ge. De är ju sura och upprörda från början, så den konflikträdde varvsarbetarn har helt enkelt inte så mycket att förlora, mer än brutala arbetsdagar.
Nu är det förvisso inte på det viset att jag är den ende som gör misstag. Det att sälja drivmedel till båtar, är att få intressanta inblickar i människors själsliv och tekniska analysförmåga på de mest märkliga vis. Ett potpurri av besvärliga väderförhållanden, väpnad neutralitet i besättningen – oftast mellan hon och han – och en båt som man inte helt behärskar, skänker daglig förnöjsamhet. En klassiker är den fruskällande karl, som på traditionellt vis för några år sedan gav hals åt det klassiska stridsropet vid tilläggning: ”Men hoppa då för helv… kärring!”. Det gjorde hon. Med fem meter kvar till bryggan, och stort plask till följd. Ett fint exempel på konfliktlösning genom icke-våldsprinciper.
Vanligare är de som hoppar iland på bryggan, och svär och spottar och ansträngt tillstår att ”Det var helv… vad strömt ni har det här”. I allmänhet är då inte växeln urlagd, något man diskret får försöka påpeka, givet den prestige som ofta är förknippad med en snygg tilläggning visavi eventuella damer ombord. Om besättningen är damfri, är det förstås lättare.
Mindre förnöjsam blev den motorbåtsägare som för några år sedan gick på grund i Marstrands-området, och pajade sina fina rostfria duoprop-propellrar. Kollegan mitt emot hjälpte honom med byte, men i det att kunden lämnade marinan, gick denne olyckligtvis omgående på grund igen, på marinans egna lilla böe. Han linkade tillbaka de femtio metrarna till kollegan, som fortfarande stod på bryggan. Efter lite krångel lyckades han skramla fram ytterligare ett par rostfria propellrar. Båten sjösattes, och kunden lade i växeln. Lite dumt var dock att propellrarna vid tillfället låg mot kättingarna som höll kollegans pontonbrygga.
Det finns för övrigt en kriminell organisation i skärgården, som benämns pålsteksmaffian. Vid sidan av deras logiska signum – benägenheten att slå pålstekar högt och lågt, var helst de finner på tid och råd – identifieras de genom i allmänhet oseglade seglarjackor, lipsyl en masse, och solglasögon av RayBan-typ. De åker aldrig motorbåt och är aldrig kvinnor, däremot häckar de ständigt, och deras lockrop kan höras vida omkring. Typiska sådana är ”öh” och ”fan vad najs alltså”. Allt detta vore helt harmlöst, och skiljde dem inte från den genomsnittlige stureplansraggaren, om det inte vore för de eländiga pålstekarna. Den som någon gång i trängt läge tvingats ta upp en pålstek under belastning, inser snabbt att förtöjning med sådan knop är en metod som hedrat en terroristorganisation.
Ett annat aber är svallvågor. Jag vet inte hur många båtar man jagat genom åren, svurit åt, och förbannat. Förbi vår anläggning råder sedan anno dazumal fem knop. Men inför den hastighetsbegränsningen ställer sig en oroande andel motorbåtsägare helt tveksamma. På resan upp från Göteborg har de i allmänhet stått på lite mer, och då de närmar sig Marstrand och går genom Albrektsunds kanal, har de relativt den tidigare hastigheten sänkt farten. Och den nya hastigheten är i allmänhet en halvplanande tsunamiskapande historia, vilken inte sällan lämnar svavelosande förbannelser i kölvattnet.
Jag har ägnat mycket funderingar åt försöka förstå de psykologiska mekanismerna bakom, och egentligen inte kommit fram till någonting. De som kör på detta vis är ofta vad man kan kalla ”respekterade” medborgare. De är säkerligen trygga bilförare, dugliga chefer, och tillika välutbildade och ansvarstagande människor. De är lika ofta män som kvinnor – ty det följer inget spännande hastighetsmoment med det att göra svallvågor. Däremot kan konstateras att det är vanligare med svallvågor då det blåser. Båten går helt enkelt stabilare i vattnet om man låter gräva ned aktern i en präktig bogvåg. Dessutom är många båtar hyggligt okänsliga på rodret i fem knop, vilket leder till en slingrande gång. Tyvärr är inte kustbevakningen särskilt alert på detta samband – de dagar då de har hastighetskontroll är det i allmänhet strålande väder. Och hur kör man sin båt då vädret är vackert? Lugnt och fint. Någon gång händer det – som en sorts uppmuntrande gest från högre makter – att tsunamimaskinen i fråga navigerar fel, och placerar sig på Rockebådarna rakt utanför varvet. Då tänker man i allmänhet med lätt sinnelag en del flummiga ting om kosmisk rättvisa.
En annan märklighet är att badgäster också ofta har svårt att förstå när det kommer en annan båt som gör mycket svall. De svåraste är större flybridgebåtars svallvågor. Det räcker med att de ligger i 8-9 knop. Fören reser sig knappt, men de drar ändå halva havet efter sig. Resultatet blir mjuka sugande vågor som när de når land, låter sin energi släppas lös på den som till äventyrs tankar sin båt, fipplar med schackeln till storseglet, eller drar iväg ett sms om hur trevligt det är i skärgårn. Resultatet blir varje sommar mycket spill, flera tappade mobiltelefoner, och en liten samling schackelbultar på botten runt bryggan. Det värsta är då vågornas längd får förtöjda båtar och vår pontonbrygga att gunga i otakt. Det slutar i allmänhet med en redig krasch, i det att vår lite tyngre brygga hävdar sin rätt till gungning, på ett mer effektivt vis än den förtöjda båten.
Låt mig avslutningsvis knyta ihop det här med svallvågor med mina egna misstag. För några år sedan, hade jag – i ett skolexempel av hur man inte skall göra – lovat en kund motorblocksbyten i en gammal och rätt stor Bayliner. Den aktuella båten är kanske något av det värsta man kan råka ut för i branschen. Det har nästan blivit så att när man talar med någon kollega som också jobbat med den aktuella båttypen, så uppstår den typ av samförstånd som finns mellan människor som delar en gemensam svår upplevelse, som präglat dem för livet. Jag tänker inte fördjupa mig i varför det är så, men låt oss bara säga att bara det att byta oljefilter på babordsmotorn är svårt. På en skala.
Själv stötte jag på i princip alla problem man kan drabbas av. Bland annat lyckades jag tappa den ena V8:an upp och ned på backen. Fick bli en ny förgasare. Men så närmade jag mig nu målet. Kunden skulle haft båten för hur länge sedan som helst, till ett fantastiskt lågt pris - för kunden det vill säga. Men så läckte insuget lite på ena motorn, på det mest trilskande vis. Efter att ha slitit av det ett par gånger, fann jag ett hål i själva insuget. Samtidigt som jag efter fyndet gick omkring på land och förbannade båtar, badgäster och insug i synnerhet, såg jag en gammal Nimbus komma i kanalen, på klassiskt halvplanande manér. Må de sakta farten, tänkte jag. Icke, jag sprang ned till Baylinern, lossade tamparna, och tryckte ut den från bryggan. Det gick fint, men den rullade som f-n, och helt plötsligt hörde jag ett stort brak från motorrummet. Då båten lugnat sig gick jag ombord, och fann att min stora verktygslåda tömt sig över den öppnade motorn. Motorn var nu helt fylld med hylsor, ringnycklar, lednycklar, skruvar, muttrar och all den skit man i övrigt kan tänkas ha i en verktygslåda. Efter att under någon timme har rensat motorn så noggrant jag kunde, provade jag att med en hylsa på vevaxelns remskiva dra runt den lite vackert. Det gick lite grann, sedan var det stopp. Resultatet blev att jag fick lyfta upp båten igen, plocka av drevet, lyfta ut motorn, skruva isär densamma, rensa, skruva ihop den igen, på med drevet och tillbaka ner i sjön. Allt i hällande ösregn. Det äldre par som åsamkade denna händelseutveckling, skall vara förnöjda med att vi aldrig mer behövt råkas.
Misstag nummer två är att inte omgående förklara för kunden att han sannolikt kommer att bli ruinerad, eller åtminstone att reparationen kommer att bli hur dyr som helst. Det kan åter leda till att man sitter och lagar kundens båt gratis – konsumenttjänstlagen är en slem best, som hugger den oaktsamme varvsarbetarn i strupen, när helst den finner på råd… Ungefär där kunden blir vit i ansiktet, och nästan trillar i vattnet, finner man den sanningsenliga ekonomiska prognosen.
Till detta kommer att om man någon gång hjälpt en kund med hans båt, så följer på märkligt icke klarlagt vis något som påminner om livstidsgaranti. ”Hörrödu! Du hjälpte ju mig med den häringa mackapären vårvintern 1403, tror du att du skulle kunna kika på den igen?”. Istället för att vid dessa ord famla efter almanackan, följer man med kunden ned, och finner sig strax i en omöjlig vinkel – både ekonomiskt och fysiskt - trevande efter något man sedan länge glömt såväl funktion som utseende på.
Den värsta kategorin är de glada kunderna. De som med gott mod noterat nya grund, pajat propellrar eller bara besinnat att skutan inte kommer upp i plan av okänd anledning. Insiktsfulla om vikten av att ha en positiv attityd till vad livet har att erbjuda, kommer de leende och fulla av förståelse för vår arbetssituation ödmjukt till varvet. Ett hopplöst pack. Trevliga ungar, trevlig fru, samtliga stoiska inför båtens nycker. Hur kan man göra dem besvikna? Vem är inte beredd att göra vad som helst för att kunna få deras semester i ordning?
Bättre då med sura, gapande och fruskällande karlar. Inför deras predikament sätts inga hjärtan i brand, och de dåliga beskeden är lättare att ge. De är ju sura och upprörda från början, så den konflikträdde varvsarbetarn har helt enkelt inte så mycket att förlora, mer än brutala arbetsdagar.
Nu är det förvisso inte på det viset att jag är den ende som gör misstag. Det att sälja drivmedel till båtar, är att få intressanta inblickar i människors själsliv och tekniska analysförmåga på de mest märkliga vis. Ett potpurri av besvärliga väderförhållanden, väpnad neutralitet i besättningen – oftast mellan hon och han – och en båt som man inte helt behärskar, skänker daglig förnöjsamhet. En klassiker är den fruskällande karl, som på traditionellt vis för några år sedan gav hals åt det klassiska stridsropet vid tilläggning: ”Men hoppa då för helv… kärring!”. Det gjorde hon. Med fem meter kvar till bryggan, och stort plask till följd. Ett fint exempel på konfliktlösning genom icke-våldsprinciper.
Vanligare är de som hoppar iland på bryggan, och svär och spottar och ansträngt tillstår att ”Det var helv… vad strömt ni har det här”. I allmänhet är då inte växeln urlagd, något man diskret får försöka påpeka, givet den prestige som ofta är förknippad med en snygg tilläggning visavi eventuella damer ombord. Om besättningen är damfri, är det förstås lättare.
Mindre förnöjsam blev den motorbåtsägare som för några år sedan gick på grund i Marstrands-området, och pajade sina fina rostfria duoprop-propellrar. Kollegan mitt emot hjälpte honom med byte, men i det att kunden lämnade marinan, gick denne olyckligtvis omgående på grund igen, på marinans egna lilla böe. Han linkade tillbaka de femtio metrarna till kollegan, som fortfarande stod på bryggan. Efter lite krångel lyckades han skramla fram ytterligare ett par rostfria propellrar. Båten sjösattes, och kunden lade i växeln. Lite dumt var dock att propellrarna vid tillfället låg mot kättingarna som höll kollegans pontonbrygga.
Det finns för övrigt en kriminell organisation i skärgården, som benämns pålsteksmaffian. Vid sidan av deras logiska signum – benägenheten att slå pålstekar högt och lågt, var helst de finner på tid och råd – identifieras de genom i allmänhet oseglade seglarjackor, lipsyl en masse, och solglasögon av RayBan-typ. De åker aldrig motorbåt och är aldrig kvinnor, däremot häckar de ständigt, och deras lockrop kan höras vida omkring. Typiska sådana är ”öh” och ”fan vad najs alltså”. Allt detta vore helt harmlöst, och skiljde dem inte från den genomsnittlige stureplansraggaren, om det inte vore för de eländiga pålstekarna. Den som någon gång i trängt läge tvingats ta upp en pålstek under belastning, inser snabbt att förtöjning med sådan knop är en metod som hedrat en terroristorganisation.
Ett annat aber är svallvågor. Jag vet inte hur många båtar man jagat genom åren, svurit åt, och förbannat. Förbi vår anläggning råder sedan anno dazumal fem knop. Men inför den hastighetsbegränsningen ställer sig en oroande andel motorbåtsägare helt tveksamma. På resan upp från Göteborg har de i allmänhet stått på lite mer, och då de närmar sig Marstrand och går genom Albrektsunds kanal, har de relativt den tidigare hastigheten sänkt farten. Och den nya hastigheten är i allmänhet en halvplanande tsunamiskapande historia, vilken inte sällan lämnar svavelosande förbannelser i kölvattnet.
Jag har ägnat mycket funderingar åt försöka förstå de psykologiska mekanismerna bakom, och egentligen inte kommit fram till någonting. De som kör på detta vis är ofta vad man kan kalla ”respekterade” medborgare. De är säkerligen trygga bilförare, dugliga chefer, och tillika välutbildade och ansvarstagande människor. De är lika ofta män som kvinnor – ty det följer inget spännande hastighetsmoment med det att göra svallvågor. Däremot kan konstateras att det är vanligare med svallvågor då det blåser. Båten går helt enkelt stabilare i vattnet om man låter gräva ned aktern i en präktig bogvåg. Dessutom är många båtar hyggligt okänsliga på rodret i fem knop, vilket leder till en slingrande gång. Tyvärr är inte kustbevakningen särskilt alert på detta samband – de dagar då de har hastighetskontroll är det i allmänhet strålande väder. Och hur kör man sin båt då vädret är vackert? Lugnt och fint. Någon gång händer det – som en sorts uppmuntrande gest från högre makter – att tsunamimaskinen i fråga navigerar fel, och placerar sig på Rockebådarna rakt utanför varvet. Då tänker man i allmänhet med lätt sinnelag en del flummiga ting om kosmisk rättvisa.
En annan märklighet är att badgäster också ofta har svårt att förstå när det kommer en annan båt som gör mycket svall. De svåraste är större flybridgebåtars svallvågor. Det räcker med att de ligger i 8-9 knop. Fören reser sig knappt, men de drar ändå halva havet efter sig. Resultatet blir mjuka sugande vågor som när de når land, låter sin energi släppas lös på den som till äventyrs tankar sin båt, fipplar med schackeln till storseglet, eller drar iväg ett sms om hur trevligt det är i skärgårn. Resultatet blir varje sommar mycket spill, flera tappade mobiltelefoner, och en liten samling schackelbultar på botten runt bryggan. Det värsta är då vågornas längd får förtöjda båtar och vår pontonbrygga att gunga i otakt. Det slutar i allmänhet med en redig krasch, i det att vår lite tyngre brygga hävdar sin rätt till gungning, på ett mer effektivt vis än den förtöjda båten.
Låt mig avslutningsvis knyta ihop det här med svallvågor med mina egna misstag. För några år sedan, hade jag – i ett skolexempel av hur man inte skall göra – lovat en kund motorblocksbyten i en gammal och rätt stor Bayliner. Den aktuella båten är kanske något av det värsta man kan råka ut för i branschen. Det har nästan blivit så att när man talar med någon kollega som också jobbat med den aktuella båttypen, så uppstår den typ av samförstånd som finns mellan människor som delar en gemensam svår upplevelse, som präglat dem för livet. Jag tänker inte fördjupa mig i varför det är så, men låt oss bara säga att bara det att byta oljefilter på babordsmotorn är svårt. På en skala.
Själv stötte jag på i princip alla problem man kan drabbas av. Bland annat lyckades jag tappa den ena V8:an upp och ned på backen. Fick bli en ny förgasare. Men så närmade jag mig nu målet. Kunden skulle haft båten för hur länge sedan som helst, till ett fantastiskt lågt pris - för kunden det vill säga. Men så läckte insuget lite på ena motorn, på det mest trilskande vis. Efter att ha slitit av det ett par gånger, fann jag ett hål i själva insuget. Samtidigt som jag efter fyndet gick omkring på land och förbannade båtar, badgäster och insug i synnerhet, såg jag en gammal Nimbus komma i kanalen, på klassiskt halvplanande manér. Må de sakta farten, tänkte jag. Icke, jag sprang ned till Baylinern, lossade tamparna, och tryckte ut den från bryggan. Det gick fint, men den rullade som f-n, och helt plötsligt hörde jag ett stort brak från motorrummet. Då båten lugnat sig gick jag ombord, och fann att min stora verktygslåda tömt sig över den öppnade motorn. Motorn var nu helt fylld med hylsor, ringnycklar, lednycklar, skruvar, muttrar och all den skit man i övrigt kan tänkas ha i en verktygslåda. Efter att under någon timme har rensat motorn så noggrant jag kunde, provade jag att med en hylsa på vevaxelns remskiva dra runt den lite vackert. Det gick lite grann, sedan var det stopp. Resultatet blev att jag fick lyfta upp båten igen, plocka av drevet, lyfta ut motorn, skruva isär densamma, rensa, skruva ihop den igen, på med drevet och tillbaka ner i sjön. Allt i hällande ösregn. Det äldre par som åsamkade denna händelseutveckling, skall vara förnöjda med att vi aldrig mer behövt råkas.
tisdag 6 mars 2012
Tankar
En diskussion som involverar motståndarens person på något vis, gör i allmänhet diskussionen meningslös.
Man bör alltid försöka identifiera de omständigheter under vilka ens egna åsikter falsifieras, och alltid vara beredd på möjligheten.
Man bör tänka det goda om sin meningsmotståndare.
Om man tvivlar på det ens meningsmotståndare säger, bör man kunna identifiera vilka ord som hade gjort att man trott honom.
Om man inte kan säga något gott om en annan människa, skall man tiga.
Den som inte har en god vän bland sina meningsmotståndare, har i allmänhet blandat ihop sak med person.
Den som talar om en viss typ av våld, och en viss typ av förtryck, har missförstått begreppens karaktärer.
Den som är hel, skadar inte.
Den som tvekar om den egna rättfärdigheten, är sällan den som tar till verbalt eller fysiskt våld.
Den som aldrig tvekar om en annan människas värde, står alltid i vägen för det onda.
En människas värde kan inte påverkas, vare sig positivt eller negativt, och oavsett egna och andras handlingar.
Det enda möjliga idealsamhället, är det som bygger på att människor demokratiskt får verka för sina idealsamhällen.
Det demokratiska samhällets grundval är hur demokratins invånare förhåller sig till varandra, när ingenting står på spel.
Oavsett samhälle, har några det alltid sämst.
Oavsett samhälle, kommer några alltid hävda att fel grupp har det sämst, eller att de har det sämst på fel grund.
I en väl fungerande demokrati, är ingen åsikt felaktig.
I en väl fungerande demokrati, har det avskyvärda mandat.
Det som sägs vid kaffekoppen i fred, är det nedlagda eller lyftade geväret i krig.
Ett högt skattetryck drabbar aldrig dem som har.
De som är svaga i samhället, saknar ofta utbildning och arbete.
De som saknar utbildning och arbete står mer sällan för demokratiska grundvärderingar.
De som är svaga i samhället, behöver röster som för deras talan, och tar tillvara deras åsikter och rättigheter.
En människa som sagt hundra dumheter, bör kunna få säga sin mening, utan att hänsyn tas till dem.
Man kan inte lagstifta om solidaritet.
Man bör alltid försöka identifiera de omständigheter under vilka ens egna åsikter falsifieras, och alltid vara beredd på möjligheten.
Man bör tänka det goda om sin meningsmotståndare.
Om man tvivlar på det ens meningsmotståndare säger, bör man kunna identifiera vilka ord som hade gjort att man trott honom.
Om man inte kan säga något gott om en annan människa, skall man tiga.
Den som inte har en god vän bland sina meningsmotståndare, har i allmänhet blandat ihop sak med person.
Den som talar om en viss typ av våld, och en viss typ av förtryck, har missförstått begreppens karaktärer.
Den som är hel, skadar inte.
Den som tvekar om den egna rättfärdigheten, är sällan den som tar till verbalt eller fysiskt våld.
Den som aldrig tvekar om en annan människas värde, står alltid i vägen för det onda.
En människas värde kan inte påverkas, vare sig positivt eller negativt, och oavsett egna och andras handlingar.
Det enda möjliga idealsamhället, är det som bygger på att människor demokratiskt får verka för sina idealsamhällen.
Det demokratiska samhällets grundval är hur demokratins invånare förhåller sig till varandra, när ingenting står på spel.
Oavsett samhälle, har några det alltid sämst.
Oavsett samhälle, kommer några alltid hävda att fel grupp har det sämst, eller att de har det sämst på fel grund.
I en väl fungerande demokrati, är ingen åsikt felaktig.
I en väl fungerande demokrati, har det avskyvärda mandat.
Det som sägs vid kaffekoppen i fred, är det nedlagda eller lyftade geväret i krig.
Ett högt skattetryck drabbar aldrig dem som har.
De som är svaga i samhället, saknar ofta utbildning och arbete.
De som saknar utbildning och arbete står mer sällan för demokratiska grundvärderingar.
De som är svaga i samhället, behöver röster som för deras talan, och tar tillvara deras åsikter och rättigheter.
En människa som sagt hundra dumheter, bör kunna få säga sin mening, utan att hänsyn tas till dem.
Man kan inte lagstifta om solidaritet.
onsdag 22 februari 2012
Något om respekt
Tankarna går till Zlatan, vår kanske främst bolljagare genom tiderna, och särskilt till hans uttalande om respekt: "Respekt är inte något man får, det är något man tar!".
Coolt. Man kan tänka sig grabbarna runt om i landet som i pojkrummen tragglar sig igenom sin första bok. Hur tar man respekt?
Man spelar förstås det sociala spelet, med egna regler. Den som ödmjukt per automatik respekterar, får då ingen respekt.
Respekt är tydligen ganska viktigt, har jag förstått. Man kan dessutom både erhålla respekt, och ta den. Men vem är man om man tycker att respekt är så viktigt att man är beredd att i princip stjäla den, och åtminstone anser att det är oerhört viktigt att få den? Förmodligen har man inte varit med och skrivit FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Förmodligen gör man skillnad på person och person.
Tankesättet visar på de demokratiska grundvalarnas bräcklighet. De flesta av oss delar inte Zlatans åsikter. De flesta av oss har lättare att generellt respektera andra människor, i grund och botten för att de faktiskt finns till i värlen, på samma villkor som vi. Men vi lever ändå inte upp till FN:s tankar. Vi skiljer nämligen sällan eller aldrig på sak och person, i det att någon passerar en gräns.
En språklig defekt ger oss en brasklapp. Det är lättare, coolare och slagfärdigare att ge någon ett nedsättande epitet, än ge det till en åsikt eller en handling.
Dumskalle! Idiot! Jävla idiot! Svartskalle! Kärring! Ordmissbrukare! Och: fortkörare. Skattebetalare. Byggare. Arbetare. Och: Duktig. Rik. Snygg. Beundransvärd.
Ord som beskriver människor. Ord som gör skillnad, och hela tiden på små subtila vis sätter den ena framför den andre, och visar på att Zlatans tankar inte är så långt från våra egna. Men med det tankesättet har människor olika värde. Med det tankesättet färgar våra handlingar vår möjlighet att få respekt av andra människor.
Vad sker i ett samhälle, där alla avstår att kommentera människor? I ett samhälle där människan är helt ointressant, eftersom dess värde ändå är oändligt och omöjligt att påverka, vare sig positivt eller negativt.
Det kan vi inte veta. Vi är långt därifrån. Epiteten haglar, människor värderas och bedöms. Åsikterna och handlingarna går däremot allt som oftast fria från allmänhetens bedömning. Han är en jävla idiot som gör på det sättet, istället för att han utför en idiotisk handling. En skillnad som driver konflikter och som polariserar och demoniserar grannar, folkgrupper och främlingar.
Hur oändligt svårt detta är, vet alla vi som någon gång separerat. En person som vi älskat djupt, haft fjärilar i magen inför, och legat sömnlös om nätterna av längtan till, är plötsligt förbytt till en jävla idiot. Och med tanke på att de flesta relationer havererar, och många gör det på ganska olyckliga vis, är det inte utan att man misströstar, då vi även fördömer dem vi känner så väl. Så varför skall man sträcka ut handen till en människa man inte ens tycker om från början?
Coolt. Man kan tänka sig grabbarna runt om i landet som i pojkrummen tragglar sig igenom sin första bok. Hur tar man respekt?
Man spelar förstås det sociala spelet, med egna regler. Den som ödmjukt per automatik respekterar, får då ingen respekt.
Respekt är tydligen ganska viktigt, har jag förstått. Man kan dessutom både erhålla respekt, och ta den. Men vem är man om man tycker att respekt är så viktigt att man är beredd att i princip stjäla den, och åtminstone anser att det är oerhört viktigt att få den? Förmodligen har man inte varit med och skrivit FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Förmodligen gör man skillnad på person och person.
Tankesättet visar på de demokratiska grundvalarnas bräcklighet. De flesta av oss delar inte Zlatans åsikter. De flesta av oss har lättare att generellt respektera andra människor, i grund och botten för att de faktiskt finns till i värlen, på samma villkor som vi. Men vi lever ändå inte upp till FN:s tankar. Vi skiljer nämligen sällan eller aldrig på sak och person, i det att någon passerar en gräns.
En språklig defekt ger oss en brasklapp. Det är lättare, coolare och slagfärdigare att ge någon ett nedsättande epitet, än ge det till en åsikt eller en handling.
Dumskalle! Idiot! Jävla idiot! Svartskalle! Kärring! Ordmissbrukare! Och: fortkörare. Skattebetalare. Byggare. Arbetare. Och: Duktig. Rik. Snygg. Beundransvärd.
Ord som beskriver människor. Ord som gör skillnad, och hela tiden på små subtila vis sätter den ena framför den andre, och visar på att Zlatans tankar inte är så långt från våra egna. Men med det tankesättet har människor olika värde. Med det tankesättet färgar våra handlingar vår möjlighet att få respekt av andra människor.
Vad sker i ett samhälle, där alla avstår att kommentera människor? I ett samhälle där människan är helt ointressant, eftersom dess värde ändå är oändligt och omöjligt att påverka, vare sig positivt eller negativt.
Det kan vi inte veta. Vi är långt därifrån. Epiteten haglar, människor värderas och bedöms. Åsikterna och handlingarna går däremot allt som oftast fria från allmänhetens bedömning. Han är en jävla idiot som gör på det sättet, istället för att han utför en idiotisk handling. En skillnad som driver konflikter och som polariserar och demoniserar grannar, folkgrupper och främlingar.
Hur oändligt svårt detta är, vet alla vi som någon gång separerat. En person som vi älskat djupt, haft fjärilar i magen inför, och legat sömnlös om nätterna av längtan till, är plötsligt förbytt till en jävla idiot. Och med tanke på att de flesta relationer havererar, och många gör det på ganska olyckliga vis, är det inte utan att man misströstar, då vi även fördömer dem vi känner så väl. Så varför skall man sträcka ut handen till en människa man inte ens tycker om från början?
tisdag 21 februari 2012
Ytligt om ytlig kunskap
Vad är egentligen kunskap? Är det skillnad i värde på den kunskap som är helt rapsodisk, och den man vinner genom omfattande funderingar?
Igår fann jag mig som vanligt långsamt strövandes över det mänskliga landskap vi kan kalla mänskligt liv. Där finns sjunkna skepp, brustna strängar och steg på månen. Där finns abstraktioner, flykthastigheter och konstnärer. Där finns tåg, dockor och is. Allt, helt enkelt, i en fascinerande och för mig och mitt liv i princip meningslös malström. En oändlig ström av vetande som aldrig tar slut, och som efter varje kunskapskick, lämnar en på jakt efter nästa. Var? Vem? Varför? Hur? Och man vet oftast inte ens sin fråga: den uppenbarar sig i steget.
Men vad är kunskapen egentligen? Jag funderar ibland på den som ger sig hän ett akademiskt värv. Lägger avhandling vid avhandling, och låter näsan sjunka i andras texter. Slutligen kommer han till ett resultat. En strålkastare riktas mot honom en kort sekund, och frågan ställs. Han levererar sitt svar. Svaret måste vara helt kondenserat till sin karaktär - annars drunkar det i alla annan kunskap. Sådan kunskap som kanske vare sig är bättre eller sämre än annan, men som oftare handlar om vem som kan tänkas vinna melodischlagerfestivalen, än om Sagittarius A*(det som antas vara det svarta hål, som belägrat Vintergatans centrum).
Antag att vår forskare faktiskt är den som identifierat det svarta hålet ifråga. Komplexa beräkningar, grumliga observationer och ändlösa diskussioner, gör att han slutligen kan meddela sitt rön. Jag, som oförstående lekman, behöver inte följa i hans spår. Jag kan förlita mig till peer review-systemets duglighet, och helt sonika lägga rabarber på det han kommit fram till, utan större omak än läsningen i sig.
Det finns talrika andra exempel. Cruxet är empirin. Jag behöver ingen empiri alls för att ta till mig det han kommit fram till. Han har däremot varit tvungen att begagna sig av omfattande empiriska studier med utgångspunkt från observationer, främst inom området matematik, för att komma fram till sina rön. Min kunskap, som han gett mig, kan jag använda i mitt eget lilla och väsentligt simplare pussel. Jag kan kasta mig upp på det berg han med möda byggt, och lägga rabarber på hans livs akademiska höjdpunkt.
Samtidigt är ju kunskapen den den är, och ingenting annat: Sagittarius A* finns i mitten av Vintergatan. Och skillnaden för mig och forskaren som kommit fram till detta, är tämligen liten. I det att vi rör oss i vanliga sociala sammanhang är nästan hans och min position den samma. Vi kan båda peka på hans rön. Jag kan å min sida inte alls bakgrunden till den - men det har ingen betydelse. Han kan bakgrunden till den, men kan inte finna någon utom sin begränsade astrofysiska sfär som egentligen begriper den. Jag kan få samma erkännande för min rapsodiska kunskap, som han för sin empiriska.
Men hur långt kan man komma på rapsodisk kunskap? När slår det tillbaka att man saknar empiri och observation? Att kunna tre hundra konungars födelsedag, hela periodiska systemet och när Lady Di dog, kan vara bra när man spelar Trivial Pursuit, men till vilken faktiskt nytta? Kan man bygga något av rapsodisk kunskap, som är av något som helst värde?
Den rapsodiska kunskapen är en bakslug best. Här om dagen kom Ockhams rakkniv till mig i en diskussion. Jag googlade och saken stod i klar dager - Ockhams rakkniv är ett uttryck som kan likställas med "Keep it simple stupid". Krångla inte till det i onödan helt enkelt - ta bort de onödiga funderingarna med en vass rakkniv. Diskussionen i fråga handlade i övrigt om filosofi, och snuddade i utkanterna av Wittgenstein, som jag talat om ovan. Snabbt googlande ledde mig till två amerikanska filosofer. Den ene hette Willis, och den andre Ripke. Båda födda 1940, ansågs de synnerligen framstående inom sina fält.
Och nu finner jag mig på de anklagades bänk. Jag har lärt mig något om dessa två, och jag har funnit mig ha rapsodiska kunskaper inom två andra fält, vika möjliggjort för mig att dra tankemässiga sammanbindande streck mellan dem. Dels hade Ripke legat i en intellektuell fight med Noam Chomsky, den amerikanske lingvisten och USA-kritikern som jag intresserat mig något för. Dels påstods i den diskussion, vars källarregioner jag traskade omkring i på jakt efter septiktanken, att Schrödingers katt, törhända var en antites till Ockhams rakkniv.
Låt oss inte gå till Schrödingers katt. Ingenting av det jag skrivit hittills har jag djupare kunskap om, och hans katt utgör inget undantag. Men de ytliga kunskaperna har jag ändå förvärvat, och kan meddela andra. Och jag kan fascineras av att jag får en glimt av det dessa lärda människor funderar om: Schrödingers katt handlar ju om de många möjliga okända utfallen - raka motsatsen till Ockham. En fysikalisk teori om Schrödingers många möjliga utfall, sänker Ockham i Nybroviken med hundra kilo betong runt benen.
Fråga gäller då värdet av att ett samhälle som vill utvecklas, på olika vis måste premiera duglig empiri. Den rapsodiskt kunnige, verbale och sociale politikern, kan utan djup, vålla stor skada i det att andra fascineras av illa underbyggd empiri, som han i sysslolösa stunder knåpat ihop själv. Ett streck här, och ett streck där, bygger en bild av världen, som kan synas oantastlig i lekmannens ögon, men som sänder den grubblande forskaren demokratiska farhågor.
Filosofin är kanske det främsta exemplet - våra samhällen vilar dock på filosofiska grundvalar, och de har tagit sig konkreta uttryck i bland annat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. En deklaration som för övrigt nästan ingen av oss lever efter. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och andra liknande skrifter, bildar däremot grunden till våra myndigheters arbeten och förhållningssätt till oss medborgare. De förhållningssätten är för de flesta mycket abstrakta, och motarbetades och motarbetas fortfarande aktivt på många platser på vår jord - och även i vårt land.
Hur värnar man ett sådant arbete, i en värld där alla tycker saker om staten, men där oerhört få står på solid kunskapsmässig grund? Hur värnar vi demokratin när det i demokratin ingår, att låta odemokratiska element ta den plats de mäktar med, på vilken grund de vill? Hur värnar vi demokratin i en värld där de flesta inte läst en halv poäng moralfilosofi? (Och: får och kan ens forskning inom etisk filosofi vara normativ?) Jag misstänker att det i förlängningen endast går, genom att demokratierna kortsluter den demokratiska processen, på olika välkända accepterade vis. Men det är en annan fråga, som kräver orapsodisk kunskap, och lämnar mig därmed i beråd*.
*)BERÅD berå⁴d, hvard. äfv. -rå⁴ (berå'd WESTE), n. [fsv. beradh, liksom d. beraad af mnt. berat, motsv. holl. beraad, t. berat; se BE- o. RÅD] o. d) öfverläggning (mellan flera personer inbördes l. i ngns inre), öfvervägande, betänkande; ofta med bibet. af villrådighet l. tvekan; stundom svårt att skilja från 2. Itt gott berådh(,) wel betenckt modh, / Thet är j alla saker gott. Ps. 1572, Andel. wijs. A 5 a; jfr Ps. 1695, 226.1 Lex.Linc. (1640, under deliberatio). men Adam hade eij af nöden långt berådh, / Ty Gudh hans rena siäl vpfylte medh then nådh, / At han vthi en hast förstod the högsta saker. SPEGEL Öp. par. 61 (1705). Väl ha'n I dömt, väl slutat långt beråd. ÖMAN Milton 44 (1862). – särsk. [BERÅD .a] a) [jfr holl. van rijp beraad en ernstig nadenken] styrdt af prep. (ut)af: på grund af så l.så beskaffad(t) öfverläggning l. öfvervägande. Aff stackot och oförsichtigt berådh. SVART G. I 106 (1561). Aff gott berådh och wälbetänkt modh. BOTVIDI Brudpred. 44 (1622). [BERÅD .b] b) [jfr svs. epther langth samtall och beraadh, ä. d. efter lang beraad, holl. na rijp beraad] (i sht hvard., numera mindre br.) styrdt af prep. efter, i sht i uttr. efter mycket beråd, efter mycket bry (för att finna på råd), efter mycken tvekan. Efter mycket beråd, huru man skulle bete sig, fattades ändtligen det beslut att .. DALIN (1850). LUNDELL (1893). – (numera föga br.) i förb. efter moget beråd o. d. Efter mognare beråd är jag af annan mening. WIDEGREN (1788). (†) Besökte Han (dvs. G. I) Erchiebiskop Jacob, så fann Han honom, effter långsampt beråd, .. hwarken warm eller kåld. PHRYGIUS Föret. 19 (1620). [BERÅD .c] c) styrdt af prep i. [BERÅD .c.α] α) [jfr d. at tage en sag i beraad, nt. in berow und berade nehmen (RICHEY Id. hamb.)] i uttr. taga i beråd, taga under öfverläggning l. i öfvervägande, äfv. hafva i beråd, öfverväga (jfr e α). Huilkit (förslag) the toghe vtj beråd. G. I:s reg. 4.201 (1527). Därs. 6.164 (1529). Han .. badh them haffua i berådh, om the Danskes tyrannij stodh till lidande eller ey. SVART G. I 13 (1561). – särsk. närmande sig bet.: draga i betänkande, tveka. Taghe wij vtj berådh att jnryma vtlendskom mannom någott ytermera wilkor her i wort rike. G. I:s reg. 7:136 (1530). [BERÅD .c.β] β) [jfr sv. dial. stå i berå, väre i tvänne berå NILÉN Allmogem. i Sörb. 7 (1879)), vara i berå (RIETZ) l. i tüberå (SKÅNE), d, staa i beraad med sig selv, han var i beraad om han skulde göre det, holl. ik sta in beraad of ik u al of niet spreeken wil] (i sht hvard.) i uttr. stå l. vara i beråd (jfr 4, öfverväga (hvad man skall göra l. om man skall göra ngt), vara i bryderi (för att finna på råd l. utvägar), vara tveksam l. villrådig l. i öfrlägenhet (om ngt l. om man skall göra så l. så l. hvad man skall göra l. huru man skall handla) (jfr e β). G. I:s reg. 4:274 (1527). Han stod länge i beråd. WIDEGREN (1788). Jag står i mycket beråd hvad jag skall göra. WESTE (1807). Öfversättaren har varit i mycket beråd huru han skulle återgifva (titeln Comedy of errors). HAGBERG Shaksp. 9:319 (1850). En silfvergrå stjärtmes, som tydligen vari stort beråd, om han skulle fullfölja sin ursprungliga plan. A. T. GELLERSTEDT i PT 1896, nr 59 A, s. 3. Den lilla frun var i ett fasligt beråd. QUIDING Hvidehus 153 (1899).– slutet). Thet stodh vthi berådh hwilken vthaff Borgmästerna (dvs. konsulerna) then Provintzien.. tilägnas skulle. SCHRODERUS Liv. 585 (1626). [BERÅD .d] d) [jfr ä. d. ey med beraad oc ville, d. med fuldt beraad samt motsv. anv. i mnt.] (numera mindre br.) Styrdt af prep. med, i sht i uttr. med beråd, äfv. med fullt beråd, med (full) öfverläggning, med öfverlagdt uppsåt, med vett o. vilja, med berådt mod (se BERÅDD 2 a); med afsikt, afsiktligt, uppsåtligt. medh flijt, medh betänckiande och berådh. Lex.Linc. (1640, under composito). BRENNER Dikt. 1.28 (1700, 1713) Ju mera en gärning med fri vilja och fullt beråd blifvit begången, .. desto straffbarare bör hon ock anses. CALONIUS 3:29 (1798). ADLERBETH Æn. 174 (1804, 1811) – [jfr ä d. med gott beraad, holl. met rijp beraad, mnt. med gudeme berade] i numera föga br. förb.: md (så l. så beskaffad) öfverläggning l. omtanke. med velbesynnat, fortænckt, oc mogit berådh. G. I:s reg. 4:145 (1527). Med välbetänkt beråd. KOLMODIN Qv.-sp. 2:444 (1750). Om han (dvs. åkermannen) kommer att se, huru, af det han med godt beråd utsådde, mycket faller bland tidsandans törnen och förqväfves. WALLIN Rel. 4.392 (1839). Grefven med vist beråd / lät laga till bröllop i allsköns hast. STURZEN-BECKER S. arb. 4.126 (1862). [BERÅD .e] e) styrdt af prep. på. [BERÅD .e.α] α) i uttr. taga äfv hafva på beråd == c α. G. I:s reg. 7:445 (1531). När the eskadhe slotzloffuonar aff her Steen, togh han thet på berådh til annan daghen. O. PETRI Kr. 289 (c. 1540). Han wille haffua sakene på berådh vppå nogre dagar. SVART G. I 80 (1561). jfr: Thetta annamadis på jtt berådh. G. I:s reg. 7.490 (1530). [BERÅD .e.β] β) [jfr sv. dial. vara på beråd, vara tvehågsen l. villrådig WAHLSTRÖM Uplandsdial. 13 (1848))] i uttr. stå . SERENIUS (1741). IHRE Gl. (1769). SAHLSTEDT (1773). MÖLLER (1790, 1807)– slutet. Thet stodh på berådh mellan Her Götstaff och them (dvs. danskarna) wid en månadz tijdh. SVART G. I 70 (1561). Växiö domk. akt. 1677, nr 214. [BERÅD .f] f) styrdt af prep. till: för (längre l. fortsatt) öfverläggning. Om thet ærendhe skal plath vpsæties (dvs. uppskjutas) til længre beradh, ochrikitzens rådz forsamblingh. G. I:s reg. 4.101 (1527). GIRS E. XIV 44 (c 1630). [BERÅD 2] 2) (†) rådslut, beslut, föresats, afsikt, plan; stuundom svårt att skilja från 1. De små barnen togo sitt eget beråd. Sv. forns. 2:98Huadt berådt eder kom i sinnet att j oss oåtuaradt (dvs. utan att underrätta oss) dorge eder kooss. G. I:s reg. 5:31 (1528). Herr brudgum, hvars beråd ståår billigt att berömma. WEXIONIUS Vitt. 402 (1688). See, christe, nådig an, hvad som iag här begynner, / Ded är ett djerft beråd. ROSENFELDT Vitt. 163 (c. 1700). PALMBLAD Aischylos 11 (1841, 1845) [BERÅD 3] 3) [jfr t. auf Gottes berat] i uttr. på, äfv., i sht förr, af l., numera bl. ngn gg,med eget beråd, af egen ingifvelse o. drift o. på eget ansvar, på egen hand, på eget bevåg; äfv., numera bl. ngn gg,på l. af l. med ngns berås o. d., på ngns inrådan l. tillskyndan. Ingen prophetia är fram kommen aff menniskios berådh. O. PETRI 1 Post. 77 b (1528). The som .. aff eghet berådh och enskilt öffwerdådighet, tagha lijfwet aff androm. L. P. GOTHUS Mon. turb. 154 (1629). Ett krig, som de med eget beråd hade företagit. KOLMODIN Liv. 2:59 (1832). Arnheim och öfverstarna vågade ej på eget beråd yttra sig angående dessa vidtutseende förslag. FRYXELL Ber. 7.51 (1838). På beråd af den höga Athene. JOHANSSON Hom. Od. 13:121 (1845). (Grymheterna utöfvades) Ej med Venedigs vilja och beråd. KULLBERG Rol. 4:4 (1870). NYBLOM Hum. 103 (1874, 1883) – [jfr fsv. han giordhe the gerning vtan beraadh oc staddan wilia, t. ohne berat des ministeriums] (föga br.) i uttr. utan ngns beråd, utan ngns tillskyndan. Förvägna flock! .. / Kring jord och himlarymd förutan mitt beråd / I ströfven. WALLIN Vitt. 2.280 (1807). – jfr MÄNNISKO-BERÅD. [BERÅD 4] 4) [jfr sv. dial. vara i berå ( RIETZ o. Ordb. öfv. allmogeord i Hels. (1873)), d. de vare i beraad at søge hielp] (i sht hvard.) i uttr. stå äfv. vara i beråd, förr ), stå l. vara i begrepp (att göra ngt), just ämna (göra ngt). KOLMODIN Qv.-sp. 1:63 (1732). Jag står på beråd at gå dit. WIDEGREN (1788). Just som jag var i beråd at .. uthyra Fru Ströms gård .., så kom Hofr(ätts)R(ådet) Wallerian til mig. PROTHAN Bref t. calonius 582 (1799). DALIN (1850). Den kolossala blunder han stod i beråd att göra sig skyldig till. AB(L) 1900, nr 10, s. 3.
Igår fann jag mig som vanligt långsamt strövandes över det mänskliga landskap vi kan kalla mänskligt liv. Där finns sjunkna skepp, brustna strängar och steg på månen. Där finns abstraktioner, flykthastigheter och konstnärer. Där finns tåg, dockor och is. Allt, helt enkelt, i en fascinerande och för mig och mitt liv i princip meningslös malström. En oändlig ström av vetande som aldrig tar slut, och som efter varje kunskapskick, lämnar en på jakt efter nästa. Var? Vem? Varför? Hur? Och man vet oftast inte ens sin fråga: den uppenbarar sig i steget.
Men vad är kunskapen egentligen? Jag funderar ibland på den som ger sig hän ett akademiskt värv. Lägger avhandling vid avhandling, och låter näsan sjunka i andras texter. Slutligen kommer han till ett resultat. En strålkastare riktas mot honom en kort sekund, och frågan ställs. Han levererar sitt svar. Svaret måste vara helt kondenserat till sin karaktär - annars drunkar det i alla annan kunskap. Sådan kunskap som kanske vare sig är bättre eller sämre än annan, men som oftare handlar om vem som kan tänkas vinna melodischlagerfestivalen, än om Sagittarius A*(det som antas vara det svarta hål, som belägrat Vintergatans centrum).
Antag att vår forskare faktiskt är den som identifierat det svarta hålet ifråga. Komplexa beräkningar, grumliga observationer och ändlösa diskussioner, gör att han slutligen kan meddela sitt rön. Jag, som oförstående lekman, behöver inte följa i hans spår. Jag kan förlita mig till peer review-systemets duglighet, och helt sonika lägga rabarber på det han kommit fram till, utan större omak än läsningen i sig.
Det finns talrika andra exempel. Cruxet är empirin. Jag behöver ingen empiri alls för att ta till mig det han kommit fram till. Han har däremot varit tvungen att begagna sig av omfattande empiriska studier med utgångspunkt från observationer, främst inom området matematik, för att komma fram till sina rön. Min kunskap, som han gett mig, kan jag använda i mitt eget lilla och väsentligt simplare pussel. Jag kan kasta mig upp på det berg han med möda byggt, och lägga rabarber på hans livs akademiska höjdpunkt.
Samtidigt är ju kunskapen den den är, och ingenting annat: Sagittarius A* finns i mitten av Vintergatan. Och skillnaden för mig och forskaren som kommit fram till detta, är tämligen liten. I det att vi rör oss i vanliga sociala sammanhang är nästan hans och min position den samma. Vi kan båda peka på hans rön. Jag kan å min sida inte alls bakgrunden till den - men det har ingen betydelse. Han kan bakgrunden till den, men kan inte finna någon utom sin begränsade astrofysiska sfär som egentligen begriper den. Jag kan få samma erkännande för min rapsodiska kunskap, som han för sin empiriska.
Men hur långt kan man komma på rapsodisk kunskap? När slår det tillbaka att man saknar empiri och observation? Att kunna tre hundra konungars födelsedag, hela periodiska systemet och när Lady Di dog, kan vara bra när man spelar Trivial Pursuit, men till vilken faktiskt nytta? Kan man bygga något av rapsodisk kunskap, som är av något som helst värde?
Den rapsodiska kunskapen är en bakslug best. Här om dagen kom Ockhams rakkniv till mig i en diskussion. Jag googlade och saken stod i klar dager - Ockhams rakkniv är ett uttryck som kan likställas med "Keep it simple stupid". Krångla inte till det i onödan helt enkelt - ta bort de onödiga funderingarna med en vass rakkniv. Diskussionen i fråga handlade i övrigt om filosofi, och snuddade i utkanterna av Wittgenstein, som jag talat om ovan. Snabbt googlande ledde mig till två amerikanska filosofer. Den ene hette Willis, och den andre Ripke. Båda födda 1940, ansågs de synnerligen framstående inom sina fält.
Och nu finner jag mig på de anklagades bänk. Jag har lärt mig något om dessa två, och jag har funnit mig ha rapsodiska kunskaper inom två andra fält, vika möjliggjort för mig att dra tankemässiga sammanbindande streck mellan dem. Dels hade Ripke legat i en intellektuell fight med Noam Chomsky, den amerikanske lingvisten och USA-kritikern som jag intresserat mig något för. Dels påstods i den diskussion, vars källarregioner jag traskade omkring i på jakt efter septiktanken, att Schrödingers katt, törhända var en antites till Ockhams rakkniv.
Låt oss inte gå till Schrödingers katt. Ingenting av det jag skrivit hittills har jag djupare kunskap om, och hans katt utgör inget undantag. Men de ytliga kunskaperna har jag ändå förvärvat, och kan meddela andra. Och jag kan fascineras av att jag får en glimt av det dessa lärda människor funderar om: Schrödingers katt handlar ju om de många möjliga okända utfallen - raka motsatsen till Ockham. En fysikalisk teori om Schrödingers många möjliga utfall, sänker Ockham i Nybroviken med hundra kilo betong runt benen.
Fråga gäller då värdet av att ett samhälle som vill utvecklas, på olika vis måste premiera duglig empiri. Den rapsodiskt kunnige, verbale och sociale politikern, kan utan djup, vålla stor skada i det att andra fascineras av illa underbyggd empiri, som han i sysslolösa stunder knåpat ihop själv. Ett streck här, och ett streck där, bygger en bild av världen, som kan synas oantastlig i lekmannens ögon, men som sänder den grubblande forskaren demokratiska farhågor.
Filosofin är kanske det främsta exemplet - våra samhällen vilar dock på filosofiska grundvalar, och de har tagit sig konkreta uttryck i bland annat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. En deklaration som för övrigt nästan ingen av oss lever efter. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och andra liknande skrifter, bildar däremot grunden till våra myndigheters arbeten och förhållningssätt till oss medborgare. De förhållningssätten är för de flesta mycket abstrakta, och motarbetades och motarbetas fortfarande aktivt på många platser på vår jord - och även i vårt land.
Hur värnar man ett sådant arbete, i en värld där alla tycker saker om staten, men där oerhört få står på solid kunskapsmässig grund? Hur värnar vi demokratin när det i demokratin ingår, att låta odemokratiska element ta den plats de mäktar med, på vilken grund de vill? Hur värnar vi demokratin i en värld där de flesta inte läst en halv poäng moralfilosofi? (Och: får och kan ens forskning inom etisk filosofi vara normativ?) Jag misstänker att det i förlängningen endast går, genom att demokratierna kortsluter den demokratiska processen, på olika välkända accepterade vis. Men det är en annan fråga, som kräver orapsodisk kunskap, och lämnar mig därmed i beråd*.
*)BERÅD berå⁴d, hvard. äfv. -rå⁴ (berå'd WESTE), n. [fsv. beradh, liksom d. beraad af mnt. berat, motsv. holl. beraad, t. berat; se BE- o. RÅD] o. d) öfverläggning (mellan flera personer inbördes l. i ngns inre), öfvervägande, betänkande; ofta med bibet. af villrådighet l. tvekan; stundom svårt att skilja från 2. Itt gott berådh(,) wel betenckt modh, / Thet är j alla saker gott. Ps. 1572, Andel. wijs. A 5 a; jfr Ps. 1695, 226.1 Lex.Linc. (1640, under deliberatio). men Adam hade eij af nöden långt berådh, / Ty Gudh hans rena siäl vpfylte medh then nådh, / At han vthi en hast förstod the högsta saker. SPEGEL Öp. par. 61 (1705). Väl ha'n I dömt, väl slutat långt beråd. ÖMAN Milton 44 (1862). – särsk. [BERÅD .a] a) [jfr holl. van rijp beraad en ernstig nadenken] styrdt af prep. (ut)af: på grund af så l.så beskaffad(t) öfverläggning l. öfvervägande. Aff stackot och oförsichtigt berådh. SVART G. I 106 (1561). Aff gott berådh och wälbetänkt modh. BOTVIDI Brudpred. 44 (1622). [BERÅD .b] b) [jfr svs. epther langth samtall och beraadh, ä. d. efter lang beraad, holl. na rijp beraad] (i sht hvard., numera mindre br.) styrdt af prep. efter, i sht i uttr. efter mycket beråd, efter mycket bry (för att finna på råd), efter mycken tvekan. Efter mycket beråd, huru man skulle bete sig, fattades ändtligen det beslut att .. DALIN (1850). LUNDELL (1893). – (numera föga br.) i förb. efter moget beråd o. d. Efter mognare beråd är jag af annan mening. WIDEGREN (1788). (†) Besökte Han (dvs. G. I) Erchiebiskop Jacob, så fann Han honom, effter långsampt beråd, .. hwarken warm eller kåld. PHRYGIUS Föret. 19 (1620). [BERÅD .c] c) styrdt af prep i. [BERÅD .c.α] α) [jfr d. at tage en sag i beraad, nt. in berow und berade nehmen (RICHEY Id. hamb.)] i uttr. taga i beråd, taga under öfverläggning l. i öfvervägande, äfv. hafva i beråd, öfverväga (jfr e α). Huilkit (förslag) the toghe vtj beråd. G. I:s reg. 4.201 (1527). Därs. 6.164 (1529). Han .. badh them haffua i berådh, om the Danskes tyrannij stodh till lidande eller ey. SVART G. I 13 (1561). – särsk. närmande sig bet.: draga i betänkande, tveka. Taghe wij vtj berådh att jnryma vtlendskom mannom någott ytermera wilkor her i wort rike. G. I:s reg. 7:136 (1530). [BERÅD .c.β] β) [jfr sv. dial. stå i berå, väre i tvänne berå NILÉN Allmogem. i Sörb. 7 (1879)), vara i berå (RIETZ) l. i tüberå (SKÅNE), d, staa i beraad med sig selv, han var i beraad om han skulde göre det, holl. ik sta in beraad of ik u al of niet spreeken wil] (i sht hvard.) i uttr. stå l. vara i beråd (jfr 4, öfverväga (hvad man skall göra l. om man skall göra ngt), vara i bryderi (för att finna på råd l. utvägar), vara tveksam l. villrådig l. i öfrlägenhet (om ngt l. om man skall göra så l. så l. hvad man skall göra l. huru man skall handla) (jfr e β). G. I:s reg. 4:274 (1527). Han stod länge i beråd. WIDEGREN (1788). Jag står i mycket beråd hvad jag skall göra. WESTE (1807). Öfversättaren har varit i mycket beråd huru han skulle återgifva (titeln Comedy of errors). HAGBERG Shaksp. 9:319 (1850). En silfvergrå stjärtmes, som tydligen vari stort beråd, om han skulle fullfölja sin ursprungliga plan. A. T. GELLERSTEDT i PT 1896, nr 59 A, s. 3. Den lilla frun var i ett fasligt beråd. QUIDING Hvidehus 153 (1899).– slutet). Thet stodh vthi berådh hwilken vthaff Borgmästerna (dvs. konsulerna) then Provintzien.. tilägnas skulle. SCHRODERUS Liv. 585 (1626). [BERÅD .d] d) [jfr ä. d. ey med beraad oc ville, d. med fuldt beraad samt motsv. anv. i mnt.] (numera mindre br.) Styrdt af prep. med, i sht i uttr. med beråd, äfv. med fullt beråd, med (full) öfverläggning, med öfverlagdt uppsåt, med vett o. vilja, med berådt mod (se BERÅDD 2 a); med afsikt, afsiktligt, uppsåtligt. medh flijt, medh betänckiande och berådh. Lex.Linc. (1640, under composito). BRENNER Dikt. 1.28 (1700, 1713) Ju mera en gärning med fri vilja och fullt beråd blifvit begången, .. desto straffbarare bör hon ock anses. CALONIUS 3:29 (1798). ADLERBETH Æn. 174 (1804, 1811) – [jfr ä d. med gott beraad, holl. met rijp beraad, mnt. med gudeme berade] i numera föga br. förb.: md (så l. så beskaffad) öfverläggning l. omtanke. med velbesynnat, fortænckt, oc mogit berådh. G. I:s reg. 4:145 (1527). Med välbetänkt beråd. KOLMODIN Qv.-sp. 2:444 (1750). Om han (dvs. åkermannen) kommer att se, huru, af det han med godt beråd utsådde, mycket faller bland tidsandans törnen och förqväfves. WALLIN Rel. 4.392 (1839). Grefven med vist beråd / lät laga till bröllop i allsköns hast. STURZEN-BECKER S. arb. 4.126 (1862). [BERÅD .e] e) styrdt af prep. på. [BERÅD .e.α] α) i uttr. taga äfv hafva på beråd == c α. G. I:s reg. 7:445 (1531). När the eskadhe slotzloffuonar aff her Steen, togh han thet på berådh til annan daghen. O. PETRI Kr. 289 (c. 1540). Han wille haffua sakene på berådh vppå nogre dagar. SVART G. I 80 (1561). jfr: Thetta annamadis på jtt berådh. G. I:s reg. 7.490 (1530). [BERÅD .e.β] β) [jfr sv. dial. vara på beråd, vara tvehågsen l. villrådig WAHLSTRÖM Uplandsdial. 13 (1848))] i uttr. stå . SERENIUS (1741). IHRE Gl. (1769). SAHLSTEDT (1773). MÖLLER (1790, 1807)– slutet. Thet stodh på berådh mellan Her Götstaff och them (dvs. danskarna) wid en månadz tijdh. SVART G. I 70 (1561). Växiö domk. akt. 1677, nr 214. [BERÅD .f] f) styrdt af prep. till: för (längre l. fortsatt) öfverläggning. Om thet ærendhe skal plath vpsæties (dvs. uppskjutas) til længre beradh, ochrikitzens rådz forsamblingh. G. I:s reg. 4.101 (1527). GIRS E. XIV 44 (c 1630). [BERÅD 2] 2) (†) rådslut, beslut, föresats, afsikt, plan; stuundom svårt att skilja från 1. De små barnen togo sitt eget beråd. Sv. forns. 2:98Huadt berådt eder kom i sinnet att j oss oåtuaradt (dvs. utan att underrätta oss) dorge eder kooss. G. I:s reg. 5:31 (1528). Herr brudgum, hvars beråd ståår billigt att berömma. WEXIONIUS Vitt. 402 (1688). See, christe, nådig an, hvad som iag här begynner, / Ded är ett djerft beråd. ROSENFELDT Vitt. 163 (c. 1700). PALMBLAD Aischylos 11 (1841, 1845) [BERÅD 3] 3) [jfr t. auf Gottes berat] i uttr. på, äfv., i sht förr, af l., numera bl. ngn gg,med eget beråd, af egen ingifvelse o. drift o. på eget ansvar, på egen hand, på eget bevåg; äfv., numera bl. ngn gg,på l. af l. med ngns berås o. d., på ngns inrådan l. tillskyndan. Ingen prophetia är fram kommen aff menniskios berådh. O. PETRI 1 Post. 77 b (1528). The som .. aff eghet berådh och enskilt öffwerdådighet, tagha lijfwet aff androm. L. P. GOTHUS Mon. turb. 154 (1629). Ett krig, som de med eget beråd hade företagit. KOLMODIN Liv. 2:59 (1832). Arnheim och öfverstarna vågade ej på eget beråd yttra sig angående dessa vidtutseende förslag. FRYXELL Ber. 7.51 (1838). På beråd af den höga Athene. JOHANSSON Hom. Od. 13:121 (1845). (Grymheterna utöfvades) Ej med Venedigs vilja och beråd. KULLBERG Rol. 4:4 (1870). NYBLOM Hum. 103 (1874, 1883) – [jfr fsv. han giordhe the gerning vtan beraadh oc staddan wilia, t. ohne berat des ministeriums] (föga br.) i uttr. utan ngns beråd, utan ngns tillskyndan. Förvägna flock! .. / Kring jord och himlarymd förutan mitt beråd / I ströfven. WALLIN Vitt. 2.280 (1807). – jfr MÄNNISKO-BERÅD. [BERÅD 4] 4) [jfr sv. dial. vara i berå ( RIETZ o. Ordb. öfv. allmogeord i Hels. (1873)), d. de vare i beraad at søge hielp] (i sht hvard.) i uttr. stå äfv. vara i beråd, förr ), stå l. vara i begrepp (att göra ngt), just ämna (göra ngt). KOLMODIN Qv.-sp. 1:63 (1732). Jag står på beråd at gå dit. WIDEGREN (1788). Just som jag var i beråd at .. uthyra Fru Ströms gård .., så kom Hofr(ätts)R(ådet) Wallerian til mig. PROTHAN Bref t. calonius 582 (1799). DALIN (1850). Den kolossala blunder han stod i beråd att göra sig skyldig till. AB(L) 1900, nr 10, s. 3.
söndag 22 januari 2012
Ord
Där finns ett lager inom oss, fyllt av ord. Katalogisering är utförd av den vane drinkaren. Så ligger glädje lite vårdslöst vid sorg istället för glam. På en hylla långt borta dammar harmoni, vid sidan av förnöjelse. Lite närmare ligger slitna ord, med borttappade beskrivningar: välkommen, älska och hata.
Med hjälp av ordet, kan vi inte berätta något om våra kvalitéer. Ordet är för och i sig självt betydelselöst, och i dubbel mening meningslöst utan andra ord. Ordet är en svag kraft. En banal systematisering av de ljud vi med munnen kan forma. När man möter den vars ord man sett, inträder nästan undantagslös förvirring.
Men inte ens i det att orden finner sitt rätta sammanhang, är de till någon vidare tröst. De är ett lappkast av individen likafullt, och bara till tröst för den som fåfängt står efter andras dissekering. Även då de nedlagda orden är lögn, eller en förlupen kula.
Den vi möter i verkligheten är en doft, och en gest. Den vi möter öga mot öga har ett liv. De ord vi läser har inget eget liv. Bara det liv vi själva kan ge dem, genom den vi är. Men den vi är säger inget om den vars ord vi läser.
Den vi möter i det skrivna språket, är därmed oss själva, speglade i en annan persons försök att göra språket till tolk för sina tankar. Men det liv han levt, är alltid ett annat än det vi levt. Hans ord är inte våra.
Dessutom finns där murar. Den mur vår fåfänga bygger åt oss, i det att vi strävar efter att ge det intryck vi står efter. Oftast är dessa ord den tänkta kunskapens eller intelligensens murar, resta frivilligt eller ofrivilligt. Men säkert finns det lika många som vill riva murar utan att riktigt lyckas, som det finns murbyggare. Det omeldebara språket, som betyder något för mottagaren, har sin största fiende i författarens fåfänga.
Tystnaden är också en mur. Den som inte pockar på att läsas, vilar ärligare på det personliga mötet. Det mötet rymmer inte med nödvändighet en tydligare sanning om de personliga egenskaperna, men närmar sig bättre det sant mänskliga. Det som inte har med systematiserade ljudbeskrivningar att göra.
Och där finns lögnen, som i sin subtila form är suggestion. Den duglige skribenten bygger en väv, långt från sig själv.
Med hjälp av ordet, kan vi inte berätta något om våra kvalitéer. Ordet är för och i sig självt betydelselöst, och i dubbel mening meningslöst utan andra ord. Ordet är en svag kraft. En banal systematisering av de ljud vi med munnen kan forma. När man möter den vars ord man sett, inträder nästan undantagslös förvirring.
Men inte ens i det att orden finner sitt rätta sammanhang, är de till någon vidare tröst. De är ett lappkast av individen likafullt, och bara till tröst för den som fåfängt står efter andras dissekering. Även då de nedlagda orden är lögn, eller en förlupen kula.
Den vi möter i verkligheten är en doft, och en gest. Den vi möter öga mot öga har ett liv. De ord vi läser har inget eget liv. Bara det liv vi själva kan ge dem, genom den vi är. Men den vi är säger inget om den vars ord vi läser.
Den vi möter i det skrivna språket, är därmed oss själva, speglade i en annan persons försök att göra språket till tolk för sina tankar. Men det liv han levt, är alltid ett annat än det vi levt. Hans ord är inte våra.
Dessutom finns där murar. Den mur vår fåfänga bygger åt oss, i det att vi strävar efter att ge det intryck vi står efter. Oftast är dessa ord den tänkta kunskapens eller intelligensens murar, resta frivilligt eller ofrivilligt. Men säkert finns det lika många som vill riva murar utan att riktigt lyckas, som det finns murbyggare. Det omeldebara språket, som betyder något för mottagaren, har sin största fiende i författarens fåfänga.
Tystnaden är också en mur. Den som inte pockar på att läsas, vilar ärligare på det personliga mötet. Det mötet rymmer inte med nödvändighet en tydligare sanning om de personliga egenskaperna, men närmar sig bättre det sant mänskliga. Det som inte har med systematiserade ljudbeskrivningar att göra.
Och där finns lögnen, som i sin subtila form är suggestion. Den duglige skribenten bygger en väv, långt från sig själv.
lördag 31 december 2011
Tveksamhetens godhet
Det är svårt att vara snäll. Problemen som hopar sig är så många att även den mest godhjärtade kan falla till föga. Det första och kanske största problemet är tidsaspekten: över vilken tid vill du vara snäll? Om du ger en alkoholist en flaska sprit utanför Systembolaget, så kommer han att betrakta dig som den vänligaste människan på jorden några timmar, trots att du förkortar hans liv. Om du ger din dotter godis varje dag, kommer hon att prisa dig en tid, tills det att smärta och tandläkare sagt sitt.
De som funderat mest över problemet med att vara snäll, som det definieras med utgångspunkt från att så många människor som möjligt skall må så bra som möjligt under så lång tid som möjligt, är våra samhällen. Ett omfattande tankearbete, som inte sällan har sin utgångspunkt i synnerligen abstrakta funderingar hos filosofer och andra lärda, mot en fond av förödande krig och misstag, har skapat statens juridiska ramar, och gett stöd till myndigheter och statsbildningar i deras förhållningssätt till medborgarna. De demokratiska grundvärderingarna handlar om alla människors lika värde, om yttrandefrihet, om religionsfrihet och om rätt till skydd mot övergrepp av olika slag, med flera andra fri- och rättigheter. Sammantaget bildas ett ramverk som visar på hur man är snäll över tid mot många människor.
Problemet för staten är att medborgarna i allmänhet inte sympatiserar med alla de punkter som ryms inom exempelvis FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, vilka inte sällan utgör fundamentet för våra stater. Det vållar ständiga konflikter. En tydlig sådan skiljelinje går inom området straffrätt, där medborgarna ofta inte alls är avogt inställda till mycket hårda straff för grövre våldsbrott. Samhället å sin sida har att applicera en långsiktig vänlighet. Där många medborgare kanske gärna ser att den grove våldtäktsmannen hade spärrats in på livstid, och rentutav berövats sin sexuella förmåga, har samhället att fundera på om det verkligen är snällt mot medborgarna som helhet, istället för om brottslingen kan antas förtjäna det. Dessutom finns inte begreppet hämnd i modern västerländsk lagstiftning: den som begår ett brott skall i första hand låsas in för att markera att samhället inte kan acceptera en viss typ av beteende. I andra hand skall brottslingen rehabiliteras, och återanpassas till samhället.
Problemet med att vara snäll är kanske som störst där staten inte alls är inblandad. Om du begår ett våldsbrott och blir inburad, kan du i vårt land - med något undantag - räkna med att bli väl omhändertagen och bemött med respekt, oavsett vad du gjort dig skyldig till. För vissa våldsbrott kan till och med inlåsningen vara räddningen: de medborgare som inte funderat så mycket på värdet i Karl Poppers ord om att man skall tolerera allt utom intolerans, lägger sällan ett finger emellan då det kommer till grova våldsbrottslingar. Så är till exempel fängslandet av Breivik med stor sannolikhet det samma som att rädda hans liv. Och hanterandet av honom är i sin tur den yttersta markeringen av en vänlighet många vanliga medborgare hade kallat vansinnig: alla människor har rätt till respekt och skydd för liv och hälsa.
Men i konflikter som sker direkt mellan människor, kan vi sällan räkna med de ofta komplicerade ställningstaganden våra stater gjort. I det att vi hamnar i en konflikt med en annan människa, agerar vi i allmänhet som den simplaste av bananstater. Vår vänlighet kolliderar med vår lättkränkthet och vår ovilja till förlåtelse, och i det att vi djupt kränker vår motståndare, finner vi lättnad: vi har gett igen. Vi har markerat mot hans dumma uttalanden, elakhet eller blotta existens.
Metoderna för elakhet är många, och i relation till vår status i samhället. Vi karvar lite i vår antagonists självkänsla, måna om att denne skall rygga tillbaka, och inse hur fel han eller hon har. Vi ger små gliringar, mobbar lite grann, markerar vår överlägsna duglighet, eller talar bakom rygg på. Bara för att nämna några exempel bland många, där vi har en annan syn på vad som är rätt än våra samhällen.
När det blommar ut ordentligt blir det rasism och främlingsfientlighet, eller sådana typer av förtryck som står i relation till kön eller handikapp, eller att någon inte riktigt passar in i största allmänhet. Genom avståndstagande ord, får vi klappar på ryggen av våra meningsfränder, och stärker vår position inom den sociala kontext vi vill verka. Den vi inte gillar, har vi inte något intresse av att få beundran och respekt av. Den som inom en social struktur räcker ut handen till den som står utanför, riskerar sin status.
Samtidigt är vi måna om att göra många och återkommande markeringar av vår status som ”bra” människor. Vi läser om nazisternas brott, och om politiker som skor sig på folket. Vi läser om kapitalister som inte drar sig för att berika sig på folkmord. Vi läser om stölder, förskingringar och ohederlighet. Och vi skakar på våra huvuden: hur galna är inte människor? Genom avståndstagandet definierar vi oss som lite bättre, oavsett om vi de facto är dömda brottslingar eller diakonissor, och kanske till och med mer i det förra än i det senare fallet.
Genom de murar vi rest mot dem vi finner dåliga och mot det vi funnit förkastligt, lever vi så våra moraliska liv i skyddat bo. Vi är rättrådiga, och gör mycket stor och gärna övertydlig skillnad på oss själva och på ”de andra”.
Men samtidigt har den goda människan i alla tider gjort mycket mer ont än den tveksamme. Den som tvekar om sin egen godhet och andras ondska, är inte den som finner det rimligt att implementera raslagar, och bryter sällan ut i invektiv i det att diskussionen hettar till. De små gesterna är de stora handlingarnas förlöpare. Skvallret runt kaffekoppen, de arga orden, de nedsättande epiteten – alla är de grunderna i varje större konflikt. I ett stabilt och välmående samhälle inget annat än skvaller, men i ett instabilt och försvagat det bränsle för utan vilket varje större konflikt är omöjlig. Den som tvekar om sin egen rättrådighet är en usel soldat och en dålig hatare.
Samtidigt kan man inte begära av någon människa att denna skall ha hela det filosofiska ramverk våra västerländska länder låtit bygga sina stater på i bakhuvudet, var gång en gatsten blir lyft. Som tur är går det hela att kortsluta, med enkla medel, och i stort sett samma resultat.
En vacker slutsats av våra staters funderingar på sina medborgare är nämligen att människan är ointressant – den implicita slutsatsen av dess fysiska skyddsvärde. Det våra samhällen tar ställning emot är aldrig människor. Det våra samhällen tar ställning emot är tankar och åsikter, som kan leda till följder för andra människor, som vi inte anser välkomna i vårt samhälle. Genom att göra som våra stater, och diskutera åsikter och inte människor är följaktligen hälften vunnet.
En del av resten vinner man genom att helt enkelt vara tyst om man inte kan säga något gott om en annan människa. Nästan omöjligt. Men värt att prova: man kan inte prata med den man hatar, och det är svårt att diskutera med den man just kallat en jävla idiot. Nästan självklart. Inga konflikter avslutas med bomber, utan genom att man slutligen tar sig till förhandlingsbordet – det som oftast stod där redan innan man berättade vad man ansåg om fienden.
Mitt i allt detta finns en fallgrop, som gärna utsätter den tvekande för ett kvalfyllt fall. Den som tvekar riskerar att passiv stå vid sidan av och titta på i det att någon berättar om vilka det är man skall hata, eller rentutav i det att magra människor leds på rad in i en gaskammare. Men det är ju inte människans värde man skall tveka om. Det är de nedsättande epiteten om andra människor man skall tveka om, och om den egna rättfärdigheten. Aldrig om människans oändliga värde och okränkbarhet. Tvekan är ondskans motsats, inte handlingens.
De som funderat mest över problemet med att vara snäll, som det definieras med utgångspunkt från att så många människor som möjligt skall må så bra som möjligt under så lång tid som möjligt, är våra samhällen. Ett omfattande tankearbete, som inte sällan har sin utgångspunkt i synnerligen abstrakta funderingar hos filosofer och andra lärda, mot en fond av förödande krig och misstag, har skapat statens juridiska ramar, och gett stöd till myndigheter och statsbildningar i deras förhållningssätt till medborgarna. De demokratiska grundvärderingarna handlar om alla människors lika värde, om yttrandefrihet, om religionsfrihet och om rätt till skydd mot övergrepp av olika slag, med flera andra fri- och rättigheter. Sammantaget bildas ett ramverk som visar på hur man är snäll över tid mot många människor.
Problemet för staten är att medborgarna i allmänhet inte sympatiserar med alla de punkter som ryms inom exempelvis FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, vilka inte sällan utgör fundamentet för våra stater. Det vållar ständiga konflikter. En tydlig sådan skiljelinje går inom området straffrätt, där medborgarna ofta inte alls är avogt inställda till mycket hårda straff för grövre våldsbrott. Samhället å sin sida har att applicera en långsiktig vänlighet. Där många medborgare kanske gärna ser att den grove våldtäktsmannen hade spärrats in på livstid, och rentutav berövats sin sexuella förmåga, har samhället att fundera på om det verkligen är snällt mot medborgarna som helhet, istället för om brottslingen kan antas förtjäna det. Dessutom finns inte begreppet hämnd i modern västerländsk lagstiftning: den som begår ett brott skall i första hand låsas in för att markera att samhället inte kan acceptera en viss typ av beteende. I andra hand skall brottslingen rehabiliteras, och återanpassas till samhället.
Problemet med att vara snäll är kanske som störst där staten inte alls är inblandad. Om du begår ett våldsbrott och blir inburad, kan du i vårt land - med något undantag - räkna med att bli väl omhändertagen och bemött med respekt, oavsett vad du gjort dig skyldig till. För vissa våldsbrott kan till och med inlåsningen vara räddningen: de medborgare som inte funderat så mycket på värdet i Karl Poppers ord om att man skall tolerera allt utom intolerans, lägger sällan ett finger emellan då det kommer till grova våldsbrottslingar. Så är till exempel fängslandet av Breivik med stor sannolikhet det samma som att rädda hans liv. Och hanterandet av honom är i sin tur den yttersta markeringen av en vänlighet många vanliga medborgare hade kallat vansinnig: alla människor har rätt till respekt och skydd för liv och hälsa.
Men i konflikter som sker direkt mellan människor, kan vi sällan räkna med de ofta komplicerade ställningstaganden våra stater gjort. I det att vi hamnar i en konflikt med en annan människa, agerar vi i allmänhet som den simplaste av bananstater. Vår vänlighet kolliderar med vår lättkränkthet och vår ovilja till förlåtelse, och i det att vi djupt kränker vår motståndare, finner vi lättnad: vi har gett igen. Vi har markerat mot hans dumma uttalanden, elakhet eller blotta existens.
Metoderna för elakhet är många, och i relation till vår status i samhället. Vi karvar lite i vår antagonists självkänsla, måna om att denne skall rygga tillbaka, och inse hur fel han eller hon har. Vi ger små gliringar, mobbar lite grann, markerar vår överlägsna duglighet, eller talar bakom rygg på. Bara för att nämna några exempel bland många, där vi har en annan syn på vad som är rätt än våra samhällen.
När det blommar ut ordentligt blir det rasism och främlingsfientlighet, eller sådana typer av förtryck som står i relation till kön eller handikapp, eller att någon inte riktigt passar in i största allmänhet. Genom avståndstagande ord, får vi klappar på ryggen av våra meningsfränder, och stärker vår position inom den sociala kontext vi vill verka. Den vi inte gillar, har vi inte något intresse av att få beundran och respekt av. Den som inom en social struktur räcker ut handen till den som står utanför, riskerar sin status.
Samtidigt är vi måna om att göra många och återkommande markeringar av vår status som ”bra” människor. Vi läser om nazisternas brott, och om politiker som skor sig på folket. Vi läser om kapitalister som inte drar sig för att berika sig på folkmord. Vi läser om stölder, förskingringar och ohederlighet. Och vi skakar på våra huvuden: hur galna är inte människor? Genom avståndstagandet definierar vi oss som lite bättre, oavsett om vi de facto är dömda brottslingar eller diakonissor, och kanske till och med mer i det förra än i det senare fallet.
Genom de murar vi rest mot dem vi finner dåliga och mot det vi funnit förkastligt, lever vi så våra moraliska liv i skyddat bo. Vi är rättrådiga, och gör mycket stor och gärna övertydlig skillnad på oss själva och på ”de andra”.
Men samtidigt har den goda människan i alla tider gjort mycket mer ont än den tveksamme. Den som tvekar om sin egen godhet och andras ondska, är inte den som finner det rimligt att implementera raslagar, och bryter sällan ut i invektiv i det att diskussionen hettar till. De små gesterna är de stora handlingarnas förlöpare. Skvallret runt kaffekoppen, de arga orden, de nedsättande epiteten – alla är de grunderna i varje större konflikt. I ett stabilt och välmående samhälle inget annat än skvaller, men i ett instabilt och försvagat det bränsle för utan vilket varje större konflikt är omöjlig. Den som tvekar om sin egen rättrådighet är en usel soldat och en dålig hatare.
Samtidigt kan man inte begära av någon människa att denna skall ha hela det filosofiska ramverk våra västerländska länder låtit bygga sina stater på i bakhuvudet, var gång en gatsten blir lyft. Som tur är går det hela att kortsluta, med enkla medel, och i stort sett samma resultat.
En vacker slutsats av våra staters funderingar på sina medborgare är nämligen att människan är ointressant – den implicita slutsatsen av dess fysiska skyddsvärde. Det våra samhällen tar ställning emot är aldrig människor. Det våra samhällen tar ställning emot är tankar och åsikter, som kan leda till följder för andra människor, som vi inte anser välkomna i vårt samhälle. Genom att göra som våra stater, och diskutera åsikter och inte människor är följaktligen hälften vunnet.
En del av resten vinner man genom att helt enkelt vara tyst om man inte kan säga något gott om en annan människa. Nästan omöjligt. Men värt att prova: man kan inte prata med den man hatar, och det är svårt att diskutera med den man just kallat en jävla idiot. Nästan självklart. Inga konflikter avslutas med bomber, utan genom att man slutligen tar sig till förhandlingsbordet – det som oftast stod där redan innan man berättade vad man ansåg om fienden.
Mitt i allt detta finns en fallgrop, som gärna utsätter den tvekande för ett kvalfyllt fall. Den som tvekar riskerar att passiv stå vid sidan av och titta på i det att någon berättar om vilka det är man skall hata, eller rentutav i det att magra människor leds på rad in i en gaskammare. Men det är ju inte människans värde man skall tveka om. Det är de nedsättande epiteten om andra människor man skall tveka om, och om den egna rättfärdigheten. Aldrig om människans oändliga värde och okränkbarhet. Tvekan är ondskans motsats, inte handlingens.
onsdag 28 december 2011
Aftonbladet och Carl Bildt
I Aftonbladet den 27 december fortsätter Åsa Linderborg sin vendetta mot Carl Bildt. Andan är den samma som avseende den mot vårt statsskick: då de parlamentariska vägarna gång efter annan ger klent resultat, får man försöka kortsluta den med de journalistiska redskap som står till buds.
Vänstern har under lång tid stått för stora framsteg. Framsteg i form av rättvisare löner, arbetsrätt och kvinnlig rösträtt. Man har gått hårt fram mot invandringsfientlighet, och bidragit till ett öppet och välkomnande Sverige. Man har slagits för ett samhälle som bygger på solidaritet där ingen skall riskera att stå utan sjukvård. Segern har varit monumental: idag finner man knappt ens inom de mest extrema högerkretsar personer som ställer sig kritiska till en allmän och fri skola eller sjukvård. Man har också förändrat synen på brott och straff, och gjort en kraftfull bestående markering i vårt juridiska system: varje människa har rätt till en ny chans, och ingen skall dömas på förhand.
Men en sådan monumental seger är inte lättköpt. I ett välmående samhälle som bygger på gamla socialistiska idéer, blir det inte längre självklart att rösta på de partier som är socialistiska – problemen tycks ju lösta, och moderaterna verkar inte så farliga då allt kommer omkring. Och som arbetareparti – till höger som till vänster – vinner du väljare genom att peka på fienden. På ena sidan en girig kriminell typ med krokig näsa. På andra sidan en girig fabriksägare med stor buk. Gammal retorik och gamla motsättningar måste därför till för att komma åt de ”Nya moderaterna” – ”de är inte så snälla som de ser ut och säger”.
För de redan frälsta behövs inte retoriken: den gode tänkaren till vänster har en ganska bra bild av vem Carl Bildt egentligen är, utan att Åsa Linderborg behöver berätta det. Men vad avser de övriga är den viktigare: vilken tänkande normal människa hade inte känt den djupaste avsky om det Åsa Linderborg skriver är sant?
Bra för den som vill fånga väljare och polarisera samhället, men mycket sämre för de demokratiska idéer vi - och då inte minst vänstern - så gärna vill sprida till andra länder.
Antag att Åsa Linderborg hade anslutit sig till den syn på individen vänstern hjälpt till att genomsyra vårt samhälle och inte minst rättsväsende, vad hade hon då haft att säga? Att Carl Bildt under åren 2000-2006 satt i styrelsen för ett bolag som eventuellt indirekt påverkat maktbalansen i ett långvarigt inbördeskrig, på ett sätt som kan vara i strid med folkrätten. Men om det Carl Bildt anförde i den styrelsen vet hon ingenting.
Men även om vi antar att vi i ett modernt svenskt medieklimat måste skrika högt om mord och blod för att höras och uppröra, kanske vi för ett ögonblick också skall ägna en tanke åt hur vi bäst sprider de västerländska dygder vi håller så högt över världen, och hur vi uppfattas. I Sverige löper en statschef gatlopp utan att kunna säga ett ord till sitt försvar, på basis av vad kriminella har att anföra. I Sverige avgår politiker varje år utan domar enbart på basis av massmedias tryck. I Sverige höjs mediala röster som menar att man skall lägga sig i ett annat lands rättsprocess (något som Carl Bildt emotsatt sig). Ett land som ligger på en kontinent som sargats så svårt av västerländsk kolonialism och idéer att få ting vår kultur gjort sig skyldig till kan mäta sig med det.
Det finns en stor stolthet i de afrikanska staterna, och en enorm vilja att resa sig ur den misär Västeuropa placerat dem i. Där finns spirande demokratirörelser, och många såväl kunniga som intelligenta människor, som väntar på sin revansch. Den kan finnas i olja och andra naturtillgångar, men oftare finns den i möjligheten av att äntligen få visa de gamla förtryckarstaterna vem det är som bestämmer i deras land. I kampen för demokrati och humanism finns det ingenting som är så effektivt som exemplets makt. De är inga ord man skriker på barrikaderna, utan ord man i varje stund manifesterar genom hur man beter sig mot andra, oavsett om dessa är stater eller människor, fiender som vänner.
Vänstern har under lång tid stått för stora framsteg. Framsteg i form av rättvisare löner, arbetsrätt och kvinnlig rösträtt. Man har gått hårt fram mot invandringsfientlighet, och bidragit till ett öppet och välkomnande Sverige. Man har slagits för ett samhälle som bygger på solidaritet där ingen skall riskera att stå utan sjukvård. Segern har varit monumental: idag finner man knappt ens inom de mest extrema högerkretsar personer som ställer sig kritiska till en allmän och fri skola eller sjukvård. Man har också förändrat synen på brott och straff, och gjort en kraftfull bestående markering i vårt juridiska system: varje människa har rätt till en ny chans, och ingen skall dömas på förhand.
Men en sådan monumental seger är inte lättköpt. I ett välmående samhälle som bygger på gamla socialistiska idéer, blir det inte längre självklart att rösta på de partier som är socialistiska – problemen tycks ju lösta, och moderaterna verkar inte så farliga då allt kommer omkring. Och som arbetareparti – till höger som till vänster – vinner du väljare genom att peka på fienden. På ena sidan en girig kriminell typ med krokig näsa. På andra sidan en girig fabriksägare med stor buk. Gammal retorik och gamla motsättningar måste därför till för att komma åt de ”Nya moderaterna” – ”de är inte så snälla som de ser ut och säger”.
För de redan frälsta behövs inte retoriken: den gode tänkaren till vänster har en ganska bra bild av vem Carl Bildt egentligen är, utan att Åsa Linderborg behöver berätta det. Men vad avser de övriga är den viktigare: vilken tänkande normal människa hade inte känt den djupaste avsky om det Åsa Linderborg skriver är sant?
Bra för den som vill fånga väljare och polarisera samhället, men mycket sämre för de demokratiska idéer vi - och då inte minst vänstern - så gärna vill sprida till andra länder.
Antag att Åsa Linderborg hade anslutit sig till den syn på individen vänstern hjälpt till att genomsyra vårt samhälle och inte minst rättsväsende, vad hade hon då haft att säga? Att Carl Bildt under åren 2000-2006 satt i styrelsen för ett bolag som eventuellt indirekt påverkat maktbalansen i ett långvarigt inbördeskrig, på ett sätt som kan vara i strid med folkrätten. Men om det Carl Bildt anförde i den styrelsen vet hon ingenting.
Men även om vi antar att vi i ett modernt svenskt medieklimat måste skrika högt om mord och blod för att höras och uppröra, kanske vi för ett ögonblick också skall ägna en tanke åt hur vi bäst sprider de västerländska dygder vi håller så högt över världen, och hur vi uppfattas. I Sverige löper en statschef gatlopp utan att kunna säga ett ord till sitt försvar, på basis av vad kriminella har att anföra. I Sverige avgår politiker varje år utan domar enbart på basis av massmedias tryck. I Sverige höjs mediala röster som menar att man skall lägga sig i ett annat lands rättsprocess (något som Carl Bildt emotsatt sig). Ett land som ligger på en kontinent som sargats så svårt av västerländsk kolonialism och idéer att få ting vår kultur gjort sig skyldig till kan mäta sig med det.
Det finns en stor stolthet i de afrikanska staterna, och en enorm vilja att resa sig ur den misär Västeuropa placerat dem i. Där finns spirande demokratirörelser, och många såväl kunniga som intelligenta människor, som väntar på sin revansch. Den kan finnas i olja och andra naturtillgångar, men oftare finns den i möjligheten av att äntligen få visa de gamla förtryckarstaterna vem det är som bestämmer i deras land. I kampen för demokrati och humanism finns det ingenting som är så effektivt som exemplets makt. De är inga ord man skriker på barrikaderna, utan ord man i varje stund manifesterar genom hur man beter sig mot andra, oavsett om dessa är stater eller människor, fiender som vänner.
tisdag 13 december 2011
Om goda ting
Men var lämnar detta godhet? Den som mer funderar över om det goda verkligen är gott gör i allmänhet mindre gott än den som gör utan att tänka. Den som pacifistiskt dröjer sig kvar en bit bakom fronten i tvekan om huruvida det är rättrådigt att avfyra sin Kalashnikov i en annan människas mellangärde, blir sällan föremål för statybygge. Dessutom kommer historien ofta att döma honom hårt, i det att segraren skriver sin historia. De som med övertygelse gör gott på segrarens sida blir hjältar. De som gör samma sak på förlorarnas sida blir mycket annat, men aldrig något gott, och det blir ingen staty.
Igår deltog jag i ett föräldramöte inom ramen för ett projekt Kungälvs kommun bedriver, kallat Tolerans, som min dotter är en del av. Tolerans handlar om alla människors lika värde, om konfliktlösning och om modet att säga ifrån då ett missgrepp eller ett övergrepp begås. Ett på alla vis lovvärt projekt. Samtidigt är det så oerhört svårt. Människor är ju på sätt och vis programmerade att döma och värdera varandra. Dessutom har vi alltid stor respekt för människor vi ser upp till - särskilt om de är som vi - och om de är auktoriteter.
Just detta med respekt för auktoriteter är en fundamental del i varje större övergrepp. Om en person du respekterar och ser upp till säger till dig att du bör göra en viss sak, så minskar risken kraftigt att du tar under övervägande om det är rätt eller gott. Du gör det bara.
En stark och beundrad ledare, som snyggt kan rida på diverse förutfattade åsikter, och som dessutom omges av andra liknande gestalter, får därmed kraften att sätta gruppdynamiken i rörelse. Vid ett experiment på en högskola i London för några år sedan, lät man människor sitta i ett rum. På en av väggarna fanns en knapp, och en skylt: "Vid rökutveckling - tryck på denna knapp för att aktivera brandlarmet". Då personerna var ensamma i rumemt, tryckte man på knappen i stort sett omgående, då rök började komma in i rummet. Då det var en större grupp i rummet, dröjde det ända upp till en minut.
Vad sker då med en kombination av starka beundrade ledare, som fattar fel beslut, och får med sig miljoner människor? Vem vågar ställa sig upp och trycka på knappen? Vem vågar ta risken att göra bort sig? Vem vågar ta risken av att bryta den sociala normen? Vem vågar bryta mot stil och etikett? Vad är det goda?
Jag har inte en aning. Beskeden om det goda är många och i allmänhet i konflikt med varandra.
Många människor har sagt kloka ting om detta. Två jag skulle vilja peka på avslutningsvis är dels Karl Popper, som jag varit inne på tidigare. Han tillstod att man skall tolerera allt utom intolerans. Något som jag kan finna synnerligen sympatiskt, och logiskt, men som också kan leda till omfattande bekymmer med bl.a. religionsfrihet. Den andra är förstås Mahatma Gandhi. Gandhi sade bland mycket annat att man skall försöka se sin motståndares argument så positivt man kan, och ta dem till hjälp för sina egna.
Men denne senares kanske viktigaste ord är de om att man skall försöka vara den förändring man själv vill se i världen. Den som sitter och sprider galla hemma i TV-soffan är president i sitt eget land. Den som baktalar grannen, eller insinuerar att någon är si eller så, är hovrättspresident sin egen domstol. Så förändrar man världen genom sitt beteende mot och bemötande av ALLA dem man möter idag, här och nu.
Avslutningsvis sätter relationen mellan Churchill och Gandhi fingret på det svåra med godhet. Churchill var en engagerad förespråkare för en fortsatt stark brittisk närvaro i Indien. Churchill är också den kanske mest hyllade man vi känner, och vald till århundrets britt. Han såg helst att Gandhi hade svultit ihjäl i sin hungerstrejk för ett fritt Indien. Godhet har många namn, och är sällan vad vi tror.
Igår deltog jag i ett föräldramöte inom ramen för ett projekt Kungälvs kommun bedriver, kallat Tolerans, som min dotter är en del av. Tolerans handlar om alla människors lika värde, om konfliktlösning och om modet att säga ifrån då ett missgrepp eller ett övergrepp begås. Ett på alla vis lovvärt projekt. Samtidigt är det så oerhört svårt. Människor är ju på sätt och vis programmerade att döma och värdera varandra. Dessutom har vi alltid stor respekt för människor vi ser upp till - särskilt om de är som vi - och om de är auktoriteter.
Just detta med respekt för auktoriteter är en fundamental del i varje större övergrepp. Om en person du respekterar och ser upp till säger till dig att du bör göra en viss sak, så minskar risken kraftigt att du tar under övervägande om det är rätt eller gott. Du gör det bara.
En stark och beundrad ledare, som snyggt kan rida på diverse förutfattade åsikter, och som dessutom omges av andra liknande gestalter, får därmed kraften att sätta gruppdynamiken i rörelse. Vid ett experiment på en högskola i London för några år sedan, lät man människor sitta i ett rum. På en av väggarna fanns en knapp, och en skylt: "Vid rökutveckling - tryck på denna knapp för att aktivera brandlarmet". Då personerna var ensamma i rumemt, tryckte man på knappen i stort sett omgående, då rök började komma in i rummet. Då det var en större grupp i rummet, dröjde det ända upp till en minut.
Vad sker då med en kombination av starka beundrade ledare, som fattar fel beslut, och får med sig miljoner människor? Vem vågar ställa sig upp och trycka på knappen? Vem vågar ta risken att göra bort sig? Vem vågar ta risken av att bryta den sociala normen? Vem vågar bryta mot stil och etikett? Vad är det goda?
Jag har inte en aning. Beskeden om det goda är många och i allmänhet i konflikt med varandra.
Många människor har sagt kloka ting om detta. Två jag skulle vilja peka på avslutningsvis är dels Karl Popper, som jag varit inne på tidigare. Han tillstod att man skall tolerera allt utom intolerans. Något som jag kan finna synnerligen sympatiskt, och logiskt, men som också kan leda till omfattande bekymmer med bl.a. religionsfrihet. Den andra är förstås Mahatma Gandhi. Gandhi sade bland mycket annat att man skall försöka se sin motståndares argument så positivt man kan, och ta dem till hjälp för sina egna.
Men denne senares kanske viktigaste ord är de om att man skall försöka vara den förändring man själv vill se i världen. Den som sitter och sprider galla hemma i TV-soffan är president i sitt eget land. Den som baktalar grannen, eller insinuerar att någon är si eller så, är hovrättspresident sin egen domstol. Så förändrar man världen genom sitt beteende mot och bemötande av ALLA dem man möter idag, här och nu.
Avslutningsvis sätter relationen mellan Churchill och Gandhi fingret på det svåra med godhet. Churchill var en engagerad förespråkare för en fortsatt stark brittisk närvaro i Indien. Churchill är också den kanske mest hyllade man vi känner, och vald till århundrets britt. Han såg helst att Gandhi hade svultit ihjäl i sin hungerstrejk för ett fritt Indien. Godhet har många namn, och är sällan vad vi tror.
onsdag 7 december 2011
Om tunga ting
Som de flesta andra barn ägnade jag som liten mycket tid åt att fundera på hur tunga olika saker och ting kunde tänkas vara. Jag fann tidigt att i det att jag lyfte i skärmkanterna på mamma o pappas 245:a, så lyckades jag inte att få denna att lätta från marken, hur mycket jag än bar mig åt. Den var tung helt enkelt. Släpkärran från Gisebo förmådde jag däremot lätta lite på i ena sidan, och jag kände mig tillfreds med detta, ända tills det att någon i min åsyn lyfte hela kärrans bakdel så att både hjulen var i luften. Detta dessutom enbart för att flytta kärran, och inte för att visa på sin styrka. Efter att ha försökt göra detta några gånger, insåg jag att jag hade en fysisk begränsning, och övergick till att lite mer på avstånd fundera över sakers vikt.
Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.
Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.
”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.
Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos Francke, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.
Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: Francke kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!
Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.
Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.
Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.
Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!
Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.
Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.
Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.
Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!
Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.
Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.
Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.
”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.
Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos Francke, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.
Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: Francke kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!
Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.
Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.
Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.
Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!
Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.
Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.
Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.
Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!
Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.
Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
Om tunga saker
Som de flesta andra ungar ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur tunga saker och ting var. Jag fann tidigt att i det att jag lyfte i skärmkanterna på mamma o pappas 245:a, så lyckades jag inte att få denna att lätta från marken, hur mycket jag än bar mig åt. Den var tung helt enkelt. Släpkärran från Gisebo förmådde jag däremot lätta lite på i ena sidan, och jag kände mig tillfreds med detta, ända tills det att någon i min åsyn lyfte hela kärrans bakdel så att både hjulen var i luften. Detta dessutom enbart för att flytta kärran, och inte för att visa på sin styrka. Efter att ha försökt göra detta några gånger, insåg jag att jag hade en fysisk begränsning, och övergick till att lite mer på avstånd fundera över sakers vikt.
Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.
Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.
”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.
Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos Francke, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.
Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: Francke kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!
Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.
Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.
Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.
Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!
Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.
Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.
Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.
Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!
Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.
Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.
Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.
”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.
Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos Francke, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.
Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: Francke kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!
Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.
Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.
Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.
Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!
Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.
Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.
Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.
Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!
Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.
Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
fredag 25 november 2011
En tankspridds klagan
Jag tillhör de människor som lever sitt liv i ständig beundran inför allt märkligt och fascinerande som finns i vår värld. Från litteratur och musik, till tekniska konstruktioner och lösningar på praktiska problem, till det underverk som utgörs av människan i sig.
Fascineras gör jag också av det som inte är skapat av människan - det vill säga det mesta, och jag förlorar mig gång efter annan i siffror som lika vanmäktigt som meningslöst försöker klä avstånd och storlekar i ett logiskt språk. Att solen exempelvis varje sekund omvandlar drygt en halv miljard ton väte till helium, är förstås ett hopplöst stycke information, som jag inte förmår hantera, och som tillika helt saknar betydelse för mitt liv. Samma sak med människan: musikaliska mästerverk komponerade av en döv, märkliga levnadsöden, filosofiska dilemman och ondskans mekanismer. Så finner jag mig själv alltför ofta tankemässigt bortkopplad i det att jag skall företa mig något som rent konkret är av praktisk betydelse för mitt och andras liv; slav under U-svängens förbannelse, och föremål för undrande blickar från dem som väntar på den tjänst jag påstår mig kunna utföra.
Vet de då inte att livet är en biljett till en omätlig mängd attraktioner och tankeloopar som står oss fria att åka och tänka när vi vill? Tydligen inte, och jag finner min biljett begränsad trots all den sirliga texten: de som i övrigt har fått biljetter samtidigt som jag, kommer att ha synpunkter på vad jag gör med min biljett, och vilka attraktioner jag väljer att åka, samt när. Den fascinerade är nämligen en usel familjefar, arbetare och företagare. De attraktioner jag fascineras av, och funderar på att åka, kolliderar alltid med de attraktioner samhälle och människor i min närhet anser att jag bör åka.
En del av dessa attraktioner är nu synnerligen speciella och fundamentala till sin karaktär. Det att man också kan känna attraktion till en annan människa, och kanske med den delvis dela sin fascination, och i kärlek skänka biljetter åt nya människor, är det finaste som finns. I en värld där fascinationen ofta går hand i hand med det obegripliga, kan det vara skönt att förlora sig i kärlek, och för en stund stänga ute allt det fantastiska och samtidigt svåra som finns. I den gemenskap och den innerlighet som kan finnas mellan två människor som älskar varandra, gör det inte så mycket om solen omvandlar ett obegripligt antal ton väte till helium varje sekund, eller varför människor så ofta klipper andras biljetter i godhetens namn.
Men detta fungerar bara en tid. På vårt nöjesfält får man inte bara åka med som ett lallande får. Den du älskar kommer strax att sluta krama dig, och påpeka soppåsens fyllnadsgrad. Det samhälle som kallar dig sin medborgare, kommer att begära saker av dig, som inte alls är fascinerande, utan snarare helt prosaiska. Och dina arbetsgivare kommer med tveksamhet begagna sig av dina tjänster i det att du sitter och drägglar framför livets outgrundliga egenheter.
För att kunna reflektera över din biljett, innan den klipps, måste man därmed i allmänhet göra en hel del saker som så gott som undantagslöst gör att du glömmer bort att din biljett kommer att gå ut. Så säljer du tankar och kraft till någon. I gengäld får du köpkraft, tid och det renommé som kommer av att man ägnar sig åt saker som inte tillåter tid för kontemplation.
Så blir livet en balansgång mellan de ofokuserade tankar man kan tillåta sig, och omgivningens fördragsamhet med dessa tankar. För de som kan knyta sina tankar till något fysiskt, finns en livlina kallad hobby. Om du går omkring och funderar på din bil, din bok, ditt hus eller din båt, skänks din tankspriddhet ett förskönande drag. Men den som bara går omkring och tänker, möts aldrig av försoning. Man kan inte ha livet som hobby.
Fascineras gör jag också av det som inte är skapat av människan - det vill säga det mesta, och jag förlorar mig gång efter annan i siffror som lika vanmäktigt som meningslöst försöker klä avstånd och storlekar i ett logiskt språk. Att solen exempelvis varje sekund omvandlar drygt en halv miljard ton väte till helium, är förstås ett hopplöst stycke information, som jag inte förmår hantera, och som tillika helt saknar betydelse för mitt liv. Samma sak med människan: musikaliska mästerverk komponerade av en döv, märkliga levnadsöden, filosofiska dilemman och ondskans mekanismer. Så finner jag mig själv alltför ofta tankemässigt bortkopplad i det att jag skall företa mig något som rent konkret är av praktisk betydelse för mitt och andras liv; slav under U-svängens förbannelse, och föremål för undrande blickar från dem som väntar på den tjänst jag påstår mig kunna utföra.
Vet de då inte att livet är en biljett till en omätlig mängd attraktioner och tankeloopar som står oss fria att åka och tänka när vi vill? Tydligen inte, och jag finner min biljett begränsad trots all den sirliga texten: de som i övrigt har fått biljetter samtidigt som jag, kommer att ha synpunkter på vad jag gör med min biljett, och vilka attraktioner jag väljer att åka, samt när. Den fascinerade är nämligen en usel familjefar, arbetare och företagare. De attraktioner jag fascineras av, och funderar på att åka, kolliderar alltid med de attraktioner samhälle och människor i min närhet anser att jag bör åka.
En del av dessa attraktioner är nu synnerligen speciella och fundamentala till sin karaktär. Det att man också kan känna attraktion till en annan människa, och kanske med den delvis dela sin fascination, och i kärlek skänka biljetter åt nya människor, är det finaste som finns. I en värld där fascinationen ofta går hand i hand med det obegripliga, kan det vara skönt att förlora sig i kärlek, och för en stund stänga ute allt det fantastiska och samtidigt svåra som finns. I den gemenskap och den innerlighet som kan finnas mellan två människor som älskar varandra, gör det inte så mycket om solen omvandlar ett obegripligt antal ton väte till helium varje sekund, eller varför människor så ofta klipper andras biljetter i godhetens namn.
Men detta fungerar bara en tid. På vårt nöjesfält får man inte bara åka med som ett lallande får. Den du älskar kommer strax att sluta krama dig, och påpeka soppåsens fyllnadsgrad. Det samhälle som kallar dig sin medborgare, kommer att begära saker av dig, som inte alls är fascinerande, utan snarare helt prosaiska. Och dina arbetsgivare kommer med tveksamhet begagna sig av dina tjänster i det att du sitter och drägglar framför livets outgrundliga egenheter.
För att kunna reflektera över din biljett, innan den klipps, måste man därmed i allmänhet göra en hel del saker som så gott som undantagslöst gör att du glömmer bort att din biljett kommer att gå ut. Så säljer du tankar och kraft till någon. I gengäld får du köpkraft, tid och det renommé som kommer av att man ägnar sig åt saker som inte tillåter tid för kontemplation.
Så blir livet en balansgång mellan de ofokuserade tankar man kan tillåta sig, och omgivningens fördragsamhet med dessa tankar. För de som kan knyta sina tankar till något fysiskt, finns en livlina kallad hobby. Om du går omkring och funderar på din bil, din bok, ditt hus eller din båt, skänks din tankspriddhet ett förskönande drag. Men den som bara går omkring och tänker, möts aldrig av försoning. Man kan inte ha livet som hobby.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
