Aftonbladet och Carl Bildt

I Aftonbladet den 27 december fortsätter Åsa Linderborg sin vendetta mot Carl Bildt. Andan är den samma som avseende den mot vårt statsskick: då de parlamentariska vägarna gång efter annan ger klent resultat, får man försöka kortsluta den med de journalistiska redskap som står till buds.

Vänstern har under lång tid stått för stora framsteg. Framsteg i form av rättvisare löner, arbetsrätt och kvinnlig rösträtt. Man har gått hårt fram mot invandringsfientlighet, och bidragit till ett öppet och välkomnande Sverige. Man har slagits för ett samhälle som bygger på solidaritet där ingen skall riskera att stå utan sjukvård. Segern har varit monumental: idag finner man knappt ens inom de mest extrema högerkretsar personer som ställer sig kritiska till en allmän och fri skola eller sjukvård. Man har också förändrat synen på brott och straff, och gjort en kraftfull bestående markering i vårt juridiska system: varje människa har rätt till en ny chans, och ingen skall dömas på förhand.

Men en sådan monumental seger är inte lättköpt. I ett välmående samhälle som bygger på gamla socialistiska idéer, blir det inte längre självklart att rösta på de partier som är socialistiska – problemen tycks ju lösta, och moderaterna verkar inte så farliga då allt kommer omkring. Och som arbetareparti – till höger som till vänster – vinner du väljare genom att peka på fienden. På ena sidan en girig kriminell typ med krokig näsa. På andra sidan en girig fabriksägare med stor buk. Gammal retorik och gamla motsättningar måste därför till för att komma åt de ”Nya moderaterna” – ”de är inte så snälla som de ser ut och säger”.

För de redan frälsta behövs inte retoriken: den gode tänkaren till vänster har en ganska bra bild av vem Carl Bildt egentligen är, utan att Åsa Linderborg behöver berätta det. Men vad avser de övriga är den viktigare: vilken tänkande normal människa hade inte känt den djupaste avsky om det Åsa Linderborg skriver är sant?

Bra för den som vill fånga väljare och polarisera samhället, men mycket sämre för de demokratiska idéer vi - och då inte minst vänstern - så gärna vill sprida till andra länder.
Antag att Åsa Linderborg hade anslutit sig till den syn på individen vänstern hjälpt till att genomsyra vårt samhälle och inte minst rättsväsende, vad hade hon då haft att säga? Att Carl Bildt under åren 2000-2006 satt i styrelsen för ett bolag som eventuellt indirekt påverkat maktbalansen i ett långvarigt inbördeskrig, på ett sätt som kan vara i strid med folkrätten. Men om det Carl Bildt anförde i den styrelsen vet hon ingenting.

Men även om vi antar att vi i ett modernt svenskt medieklimat måste skrika högt om mord och blod för att höras och uppröra, kanske vi för ett ögonblick också skall ägna en tanke åt hur vi bäst sprider de västerländska dygder vi håller så högt över världen, och hur vi uppfattas. I Sverige löper en statschef gatlopp utan att kunna säga ett ord till sitt försvar, på basis av vad kriminella har att anföra. I Sverige avgår politiker varje år utan domar enbart på basis av massmedias tryck. I Sverige höjs mediala röster som menar att man skall lägga sig i ett annat lands rättsprocess (något som Carl Bildt emotsatt sig). Ett land som ligger på en kontinent som sargats så svårt av västerländsk kolonialism och idéer att få ting vår kultur gjort sig skyldig till kan mäta sig med det.

Det finns en stor stolthet i de afrikanska staterna, och en enorm vilja att resa sig ur den misär Västeuropa placerat dem i. Där finns spirande demokratirörelser, och många såväl kunniga som intelligenta människor, som väntar på sin revansch. Den kan finnas i olja och andra naturtillgångar, men oftare finns den i möjligheten av att äntligen få visa de gamla förtryckarstaterna vem det är som bestämmer i deras land. I kampen för demokrati och humanism finns det ingenting som är så effektivt som exemplets makt. De är inga ord man skriker på barrikaderna, utan ord man i varje stund manifesterar genom hur man beter sig mot andra, oavsett om dessa är stater eller människor, fiender som vänner.