Jag tillhör de människor som lever sitt liv i ständig beundran inför allt märkligt och fascinerande som finns i vår värld. Från litteratur och musik, till tekniska konstruktioner och lösningar på praktiska problem, till det underverk som utgörs av människan i sig.
Fascineras gör jag också av det som inte är skapat av människan - det vill säga det mesta, och jag förlorar mig gång efter annan i siffror som lika vanmäktigt som meningslöst försöker klä avstånd och storlekar i ett logiskt språk. Att solen exempelvis varje sekund omvandlar drygt en halv miljard ton väte till helium, är förstås ett hopplöst stycke information, som jag inte förmår hantera, och som tillika helt saknar betydelse för mitt liv. Samma sak med människan: musikaliska mästerverk komponerade av en döv, märkliga levnadsöden, filosofiska dilemman och ondskans mekanismer. Så finner jag mig själv alltför ofta tankemässigt bortkopplad i det att jag skall företa mig något som rent konkret är av praktisk betydelse för mitt och andras liv; slav under U-svängens förbannelse, och föremål för undrande blickar från dem som väntar på den tjänst jag påstår mig kunna utföra.
Vet de då inte att livet är en biljett till en omätlig mängd attraktioner och tankeloopar som står oss fria att åka och tänka när vi vill? Tydligen inte, och jag finner min biljett begränsad trots all den sirliga texten: de som i övrigt har fått biljetter samtidigt som jag, kommer att ha synpunkter på vad jag gör med min biljett, och vilka attraktioner jag väljer att åka, samt när. Den fascinerade är nämligen en usel familjefar, arbetare och företagare. De attraktioner jag fascineras av, och funderar på att åka, kolliderar alltid med de attraktioner samhälle och människor i min närhet anser att jag bör åka.
En del av dessa attraktioner är nu synnerligen speciella och fundamentala till sin karaktär. Det att man också kan känna attraktion till en annan människa, och kanske med den delvis dela sin fascination, och i kärlek skänka biljetter åt nya människor, är det finaste som finns. I en värld där fascinationen ofta går hand i hand med det obegripliga, kan det vara skönt att förlora sig i kärlek, och för en stund stänga ute allt det fantastiska och samtidigt svåra som finns. I den gemenskap och den innerlighet som kan finnas mellan två människor som älskar varandra, gör det inte så mycket om solen omvandlar ett obegripligt antal ton väte till helium varje sekund, eller varför människor så ofta klipper andras biljetter i godhetens namn.
Men detta fungerar bara en tid. På vårt nöjesfält får man inte bara åka med som ett lallande får. Den du älskar kommer strax att sluta krama dig, och påpeka soppåsens fyllnadsgrad. Det samhälle som kallar dig sin medborgare, kommer att begära saker av dig, som inte alls är fascinerande, utan snarare helt prosaiska. Och dina arbetsgivare kommer med tveksamhet begagna sig av dina tjänster i det att du sitter och drägglar framför livets outgrundliga egenheter.
För att kunna reflektera över din biljett, innan den klipps, måste man därmed i allmänhet göra en hel del saker som så gott som undantagslöst gör att du glömmer bort att din biljett kommer att gå ut. Så säljer du tankar och kraft till någon. I gengäld får du köpkraft, tid och det renommé som kommer av att man ägnar sig åt saker som inte tillåter tid för kontemplation.
Så blir livet en balansgång mellan de ofokuserade tankar man kan tillåta sig, och omgivningens fördragsamhet med dessa tankar. För de som kan knyta sina tankar till något fysiskt, finns en livlina kallad hobby. Om du går omkring och funderar på din bil, din bok, ditt hus eller din båt, skänks din tankspriddhet ett förskönande drag. Men den som bara går omkring och tänker, möts aldrig av försoning. Man kan inte ha livet som hobby.
fredag 25 november 2011
söndag 6 november 2011
En hemsk(t) välfungerande demokrati
Antag att du vill ta parti för de arbetslösa i en välfungerande demokrati. Det vill säga ett samhälle där allt ligger på bordet, för alla att granska. Ett samhälle där alla har samma värde, samma rättigheter och samma skydd. Ett närmast idealt samhälle med andra ord, som inte minst baserar sig på liberala och socialistiska värderingar. Hinder av strukturell karaktär existerar inte, du värderas aldrig med utgångspunkt från ras, bostadsort, klass eller kön. Du står fri att hävda dig själv i samhället, och de enda hinder som finns, är de du själv kan tänkas resa.
Vilka har inte jobb i ett sådant samhälle, och vilka är de vars talan du vill föra? Om vi bortser från de som lider av funktionshandikapp av olika slag, och ser till dem som är arbetslösa i övrigt, så växer en bild fram av människor som inte har ett arbete att gå till, av anledningar som mer ligger hos dem själva, än hos samhället. Någon är obildad, och gör inget åt det. Någon är ganska lat och tar inte vilket jobb som helst. Någon annan är en otrevlig asocial individ, som har svårt att få jobb på grund av sin frånstötande personlighet.
Däremot finner man inte många högutbildade, arbetsvilliga och trevliga människor bland de arbetslösa. De har i allmänhet tack vare just de egenskaperna ett arbete. Dessutom ser de - brutalt nog - ofta ganska trevliga ut.
Det här är naturligtvis fullkomligt frånstötande för många. Men jag återupprepar: vi talar om ett idealt samhälle, där förtryck och begränsande samhälleliga strukturer helt är borttagna. Varje människa har ett omätligt, oändligt och oföränderligt värde. Ditt värde står i en demokrati inte i relation till din prestation, utan till din existens, så inga aspekter av det slaget kan läggas på den som inte har ett arbete. Han är lika värdefull som fabriksarbetaren på Volvo, städerskan på Försäkringskassan eller kulturarbetaren.
Som vi konstaterade ovan kan bland annat låg utbildning vara ett hinder i det att du vill skaffa dig ett arbete. Det finns många utredningar avseende vad som kan följa av låg utbildning och arbetslöshet. Låt oss ta en ur faunan, och citera Expo av våren 2011: "Tendensen till förutfattade meningar ökar med åldern men minskar med utbildning och bra inkomst."
Så inte nog med att din väljarkår kanske är lite lat och lite otrevlig, han eller hon har dessutom nära till förutfattade åsikter om andra människor - vilka dessa nu kan vara.
Enda lösningen på allt detta är att hävda att det är de välutbildade och hyggligt välbeställda människorna som är de dåliga giriga typerna, och att din väljarkår i själva verket är duktiga människor som är förtryckta av medelmåttorna. Men hur hänger det ihop? Levde vi inte i en välfungerande demokrati, där alla har möjlighet att utbilda sig och skaffa sig ett jobb? Och var det inte så att bildning ofta motar förutfattade meningar om andra människor i grind?
Vilka har inte jobb i ett sådant samhälle, och vilka är de vars talan du vill föra? Om vi bortser från de som lider av funktionshandikapp av olika slag, och ser till dem som är arbetslösa i övrigt, så växer en bild fram av människor som inte har ett arbete att gå till, av anledningar som mer ligger hos dem själva, än hos samhället. Någon är obildad, och gör inget åt det. Någon är ganska lat och tar inte vilket jobb som helst. Någon annan är en otrevlig asocial individ, som har svårt att få jobb på grund av sin frånstötande personlighet.
Däremot finner man inte många högutbildade, arbetsvilliga och trevliga människor bland de arbetslösa. De har i allmänhet tack vare just de egenskaperna ett arbete. Dessutom ser de - brutalt nog - ofta ganska trevliga ut.
Det här är naturligtvis fullkomligt frånstötande för många. Men jag återupprepar: vi talar om ett idealt samhälle, där förtryck och begränsande samhälleliga strukturer helt är borttagna. Varje människa har ett omätligt, oändligt och oföränderligt värde. Ditt värde står i en demokrati inte i relation till din prestation, utan till din existens, så inga aspekter av det slaget kan läggas på den som inte har ett arbete. Han är lika värdefull som fabriksarbetaren på Volvo, städerskan på Försäkringskassan eller kulturarbetaren.
Som vi konstaterade ovan kan bland annat låg utbildning vara ett hinder i det att du vill skaffa dig ett arbete. Det finns många utredningar avseende vad som kan följa av låg utbildning och arbetslöshet. Låt oss ta en ur faunan, och citera Expo av våren 2011: "Tendensen till förutfattade meningar ökar med åldern men minskar med utbildning och bra inkomst."
Så inte nog med att din väljarkår kanske är lite lat och lite otrevlig, han eller hon har dessutom nära till förutfattade åsikter om andra människor - vilka dessa nu kan vara.
Enda lösningen på allt detta är att hävda att det är de välutbildade och hyggligt välbeställda människorna som är de dåliga giriga typerna, och att din väljarkår i själva verket är duktiga människor som är förtryckta av medelmåttorna. Men hur hänger det ihop? Levde vi inte i en välfungerande demokrati, där alla har möjlighet att utbilda sig och skaffa sig ett jobb? Och var det inte så att bildning ofta motar förutfattade meningar om andra människor i grind?
tisdag 1 november 2011
Följderna av sexdagars-kriget
Från Wikipedia:
"In an April 2008 meeting between Hamas leader Khaled Meshal and former US President Jimmy Carter, an understanding was reached in which Hamas agreed it would respect the creation of a Palestinian state in the territory seized by Israel in the 1967 Six-Day War, provided this were ratified by the Palestinian people in a referendum. Hamas later publicly offered a long-term truce with Israel if Israel agreed to return to its 1967 borders and grant the "right of return" to all Palestinian refugees. In November 2008, Hamas leader Ismail Haniyeh re-stated that Hamas was willing to accept a Palestinian state within the 1949 armistice lines, and offered Israel a long-term truce "if Israel recognized the Palestinians' national rights.""Uppgifterna är tagna från denna artikel i Haaretz: http://www.haaretz.com/news/haniyeh-hamas-willing-to-accept-palestinian-state-with-1967-borders-1.256915
FN om sexdagars-kriget av 1967 enligt Wikipedia:
"The 1967 War laid the foundation for future discord in the region - as on November 22, 1967, the UN Security Council adopted Resolution 242, the "land for peace" formula, which called for Israeli withdrawal "from territories occupied" in 1967 and "the termination of all claims or states of belligerency.""
OM Palestiniernas situation på de ockuperade områdena, och Israels behandling av dem, samt repatrieringsvillkor:
"In his book Righteous Victims, Israeli "New Historian" Benny Morris writes:
In three villages southwest of Jerusalem and at Qalqilya, houses were destroyed "not in battle, but as punishment... and in order to chase away the inhabitants... — contrary to government... policy," Dayan wrote in his memoirs. In Qalqilya, about a third of the homes were razed and about 12,000 inhabitants were evicted, though many then camped out in the environs. The evictees in both areas were allowed to stay and later were given cement and tools by the Israeli authorities to rebuild at least some of their dwellings.
But many thousands of other Palestinians now took to the roads. Perhaps as many as seventy thousand, mostly from the Jericho area, fled during the fighting; tens of thousands more left over the following months. Altogether, about one-quarter of the population of the West Bank, about 200–250,000 people, went into exile.... They simply walked to the Jordan River crossings and made their way on foot to the East Bank. It is unclear how many were intimidated or forced out by the Israeli troops and how many left voluntarily, in panic and fear. There is some evidence of IDF soldiers going around with loudspeakers ordering West Bankers to leave their homes and cross the Jordan. Some left because they had relatives or sources of livelihood on the East Bank and feared being permanently cut off.
Thousands of Arabs were taken by bus from East Jerusalem to the Allenby bridge, though there is no evidence of coercion. The free Israeli-organized transportation, which began on June 11, 1967, went on for about a month. At the bridge they had to sign a document stating that they were leaving of their own free will. Perhaps as many as seventy thousand people emigrated from the Gaza Strip to Egypt and elsewhere in the Arab world.
On July 2 the Israeli government announced that it would allow the return of those 1967 refugees who desired to do so, but no later than August 10, later extended to 13 September. The Jordanian authorities probably pressured many of the refugees, who constituted an enormous burden, to sign up to return. In practice only 14,000 of the 120,000 who applied were actually allowed by Israel back into the West Bank by the beginning of September. After that, only a trickle of "special cases" were allowed back, perhaps 3,000 in all. (328–9)"
OM judarnas sists i andra arabstater efter sexdagars-kriget:
"The minority Jews living across the Arab world had immediately faced persecution and expulsion, following the Israeli victory. According to historian Michael B. Oren:
Mobs attacked Jewish neighborhoods in Egypt, Yemen, Lebanon, Tunisia, and Morocco, burning synagogues and assaulting residents. A pogrom in Tripoli, Libya, left 18 Jews dead and 25 injured; the survivors were herded into detention centers. Of Egypt's 4,000 Jews, 800 were arrested, including the chief rabbis of both Cairo and Alexandria, and their property sequestered by the government. The ancient communities of Damascus and Baghdad were placed under house arrest, their leaders imprisoned and fined. A total of 7,000 Jews were expelled, many with merely a satchel."
"In an April 2008 meeting between Hamas leader Khaled Meshal and former US President Jimmy Carter, an understanding was reached in which Hamas agreed it would respect the creation of a Palestinian state in the territory seized by Israel in the 1967 Six-Day War, provided this were ratified by the Palestinian people in a referendum. Hamas later publicly offered a long-term truce with Israel if Israel agreed to return to its 1967 borders and grant the "right of return" to all Palestinian refugees. In November 2008, Hamas leader Ismail Haniyeh re-stated that Hamas was willing to accept a Palestinian state within the 1949 armistice lines, and offered Israel a long-term truce "if Israel recognized the Palestinians' national rights.""Uppgifterna är tagna från denna artikel i Haaretz: http://www.haaretz.com/news/haniyeh-hamas-willing-to-accept-palestinian-state-with-1967-borders-1.256915
FN om sexdagars-kriget av 1967 enligt Wikipedia:
"The 1967 War laid the foundation for future discord in the region - as on November 22, 1967, the UN Security Council adopted Resolution 242, the "land for peace" formula, which called for Israeli withdrawal "from territories occupied" in 1967 and "the termination of all claims or states of belligerency.""
OM Palestiniernas situation på de ockuperade områdena, och Israels behandling av dem, samt repatrieringsvillkor:
"In his book Righteous Victims, Israeli "New Historian" Benny Morris writes:
In three villages southwest of Jerusalem and at Qalqilya, houses were destroyed "not in battle, but as punishment... and in order to chase away the inhabitants... — contrary to government... policy," Dayan wrote in his memoirs. In Qalqilya, about a third of the homes were razed and about 12,000 inhabitants were evicted, though many then camped out in the environs. The evictees in both areas were allowed to stay and later were given cement and tools by the Israeli authorities to rebuild at least some of their dwellings.
But many thousands of other Palestinians now took to the roads. Perhaps as many as seventy thousand, mostly from the Jericho area, fled during the fighting; tens of thousands more left over the following months. Altogether, about one-quarter of the population of the West Bank, about 200–250,000 people, went into exile.... They simply walked to the Jordan River crossings and made their way on foot to the East Bank. It is unclear how many were intimidated or forced out by the Israeli troops and how many left voluntarily, in panic and fear. There is some evidence of IDF soldiers going around with loudspeakers ordering West Bankers to leave their homes and cross the Jordan. Some left because they had relatives or sources of livelihood on the East Bank and feared being permanently cut off.
Thousands of Arabs were taken by bus from East Jerusalem to the Allenby bridge, though there is no evidence of coercion. The free Israeli-organized transportation, which began on June 11, 1967, went on for about a month. At the bridge they had to sign a document stating that they were leaving of their own free will. Perhaps as many as seventy thousand people emigrated from the Gaza Strip to Egypt and elsewhere in the Arab world.
On July 2 the Israeli government announced that it would allow the return of those 1967 refugees who desired to do so, but no later than August 10, later extended to 13 September. The Jordanian authorities probably pressured many of the refugees, who constituted an enormous burden, to sign up to return. In practice only 14,000 of the 120,000 who applied were actually allowed by Israel back into the West Bank by the beginning of September. After that, only a trickle of "special cases" were allowed back, perhaps 3,000 in all. (328–9)"
OM judarnas sists i andra arabstater efter sexdagars-kriget:
"The minority Jews living across the Arab world had immediately faced persecution and expulsion, following the Israeli victory. According to historian Michael B. Oren:
Mobs attacked Jewish neighborhoods in Egypt, Yemen, Lebanon, Tunisia, and Morocco, burning synagogues and assaulting residents. A pogrom in Tripoli, Libya, left 18 Jews dead and 25 injured; the survivors were herded into detention centers. Of Egypt's 4,000 Jews, 800 were arrested, including the chief rabbis of both Cairo and Alexandria, and their property sequestered by the government. The ancient communities of Damascus and Baghdad were placed under house arrest, their leaders imprisoned and fined. A total of 7,000 Jews were expelled, many with merely a satchel."
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
