En tankspridds klagan

Jag tillhör de människor som lever sitt liv i ständig beundran inför allt märkligt och fascinerande som finns i vår värld. Från litteratur och musik, till tekniska konstruktioner och lösningar på praktiska problem, till det underverk som utgörs av människan i sig.

Fascineras gör jag också av det som inte är skapat av människan - det vill säga det mesta, och jag förlorar mig gång efter annan i siffror som lika vanmäktigt som meningslöst försöker klä avstånd och storlekar i ett logiskt språk. Att solen exempelvis varje sekund omvandlar drygt en halv miljard ton väte till helium, är förstås ett hopplöst stycke information, som jag inte förmår hantera, och som tillika helt saknar betydelse för mitt liv. Samma sak med människan: musikaliska mästerverk komponerade av en döv, märkliga levnadsöden, filosofiska dilemman och ondskans mekanismer. Så finner jag mig själv alltför ofta tankemässigt bortkopplad i det att jag skall företa mig något som rent konkret är av praktisk betydelse för mitt och andras liv; slav under U-svängens förbannelse, och föremål för undrande blickar från dem som väntar på den tjänst jag påstår mig kunna utföra.

Vet de då inte att livet är en biljett till en omätlig mängd attraktioner och tankeloopar som står oss fria att åka och tänka när vi vill? Tydligen inte, och jag finner min biljett begränsad trots all den sirliga texten: de som i övrigt har fått biljetter samtidigt som jag, kommer att ha synpunkter på vad jag gör med min biljett, och vilka attraktioner jag väljer att åka, samt när. Den fascinerade är nämligen en usel familjefar, arbetare och företagare. De attraktioner jag fascineras av, och funderar på att åka, kolliderar alltid med de attraktioner samhälle och människor i min närhet anser att jag bör åka.

En del av dessa attraktioner är nu synnerligen speciella och fundamentala till sin karaktär. Det att man också kan känna attraktion till en annan människa, och kanske med den delvis dela sin fascination, och i kärlek skänka biljetter åt nya människor, är det finaste som finns. I en värld där fascinationen ofta går hand i hand med det obegripliga, kan det vara skönt att förlora sig i kärlek, och för en stund stänga ute allt det fantastiska och samtidigt svåra som finns. I den gemenskap och den innerlighet som kan finnas mellan två människor som älskar varandra, gör det inte så mycket om solen omvandlar ett obegripligt antal ton väte till helium varje sekund, eller varför människor så ofta klipper andras biljetter i godhetens namn.

Men detta fungerar bara en tid. På vårt nöjesfält får man inte bara åka med som ett lallande får. Den du älskar kommer strax att sluta krama dig, och påpeka soppåsens fyllnadsgrad. Det samhälle som kallar dig sin medborgare, kommer att begära saker av dig, som inte alls är fascinerande, utan snarare helt prosaiska. Och dina arbetsgivare kommer med tveksamhet begagna sig av dina tjänster i det att du sitter och drägglar framför livets outgrundliga egenheter.

För att kunna reflektera över din biljett, innan den klipps, måste man därmed i allmänhet göra en hel del saker som så gott som undantagslöst gör att du glömmer bort att din biljett kommer att gå ut. Så säljer du tankar och kraft till någon. I gengäld får du köpkraft, tid och det renommé som kommer av att man ägnar sig åt saker som inte tillåter tid för kontemplation.

Så blir livet en balansgång mellan de ofokuserade tankar man kan tillåta sig, och omgivningens fördragsamhet med dessa tankar. För de som kan knyta sina tankar till något fysiskt, finns en livlina kallad hobby. Om du går omkring och funderar på din bil, din bok, ditt hus eller din båt, skänks din tankspriddhet ett förskönande drag. Men den som bara går omkring och tänker, möts aldrig av försoning. Man kan inte ha livet som hobby.