Klein om Per Westerberg

I dagens Aftonbladet yrkar Helle Klein på att riksdagens talman, Per Westerberg, skall avgå. Anledningen är hans uttalande: "Jag tror att man alltid måste respektera hur svenska folket har valt. Man får försöka leva med det och samarbeta där det är möjligt." Helle Klein kallar uttalandet för "ett nedtonande av Sverigedemokraternas främlingsfientlighet".

Om Per Westerberg medvetet agerar för att tona ned Sverigedemokraternas främlingsfientliga sida, så skall han avgå. Och Helle Kleins intryck är uppenbarligen att han gör det. Men hur hade det sett ut om Westerberg uttalat sig på ett sätt som kanske legat Klein mer i smaken? Vi citerar Per Westerberg i en sådan påhittad verklighet: "Jag tror inte att man alltid måste respektera hur svenska folket valt. Man kan inte acceptera det och man får aldrig samarbeta(med ett sådant parti)."

Jag tror att vi inför den period som nu följer, skall vara försiktiga med att hävda att partier samarbetar med Sverigedemokraterna. Motioner kommer naturligtvis att resas som Sverigedemokraterna sympatiserar med. Ofta kommer stödet i övrigt att anta blockpolitikens former. Skall man då anklaga det parti eller det block som lyfter motionen, för att stödja sig på Sverigedemokraterna? Tyvärr har den politiska diskussionen i Sverige kommit att karakteriseras av klandervärda retoriska knep som "guilt by association". Den gör det enkelt att i ett svep avpolletera stora grupper väljare, och stänger vägar till dialog med exempelvis Sverigedemokrater eller personer inom den utomparlamentariska högern och vänstern. Om vi inte kan tala med dem, som vårt folk valt inom vårt lands gränser, varför skulle vi då kunna föra en dialog med diktaturer och teokratier i andra delar av världen?

Med Kleins logik framstår därmed utfrysning av element man inte gillar som vägen till framgång då det gäller inskränkthet och förtryck. Dock har det gång efter annan visat sig att det är en dålig metod. Dialog och utbyte är alltid det bästa för att bryta ned främlingsfientlighet och för att stärka demokratier. Om det gäller i Tredje Världen, borde det gälla i Sverige också. Vet att de som röstar främlingsfientligt ofta lider samma utanförskap som de invandrare vi misslyckats att integrera. Bjud med dem i samhället! Hur skulle det se ut i FN om vi uteslöt vissa länder från dialogen? Helle Klein skulle uppge ett ramaskri!

Ur mitt perspektiv hade det varit oförlåtligt om Westerberg uttalat sig som i mitt påhittade citat. Som talman åligger det inte honom att verka för något annat än att dem som getts utrymme i Sveriges riksdag också skall ges utrymme att verka. Det är dock folkets röst det handlar om. En talman som hade favoriserat ett enskilt parti, eller motverkat något, hade misskött sitt uppdrag. Som tämligen ofta tror jag att Kleins text är ett uttryck för goda tankar som utsätts för distortion av den över allt hägrande partipolitiken; en god åsikt kan aldrig yttras av en person från ett annat parti eller block än ens eget.

I många frågor är vi inte politiska varelser, utan människor och medborgare i ett demokratiskt land. Som sådana åligger det oss att acceptera folkets beslut. Allt annat öppnar dörrar till samhällen som domineras av sådant som Sverigedemokraterna står för: stigmatiseringar och fördömanden av människor bara för att de tillhör vissa grupper. Per Westerberg må vara en slem moderat, han har dock fortsatt rätt att uttala grundläggande idéer om vår demokratis grundvalar. Vi måste respektera svenska folkets beslut, även om vi inte personligen sympatiserar med dem.

En valvakas själ

Politik är den känslomässigt styrda logikens dans. Man vet inom sig att ingen har rätt, men ändå är övertygelsen stark, och förtrytsamhet byter plats med ilskan i det att opponenten gör en annan världsbild sannolik. Politik är känsligt på det viset, för någonstans försöker vi identifiera den goda människan, inom oss själva och i dem som vill att vi skall ge dem vår röst.
Kontentan blir mer känslomässig än man kanske kan tro, och än vad som kanske strängt taget är bra i en god demokrati. Men vägarna runt känslomässighetens problematik är få. Ingen kan överblicka alla aspekter i ett modernt samhällsliv, och av den anledningen blir vi styrda av annat än fakta, och av samma anledning är ideologier inte stort mycket mer än ett spel för skrivbordsfilosofer.

Själv lägger jag min röst till höger. För mig handlar det om att jag har förtroende för deras förmåga att öka människors möjligheter till arbete o trygghet. Dessutom: jag har ingenting gemensamt med socialdemokratins företrädare. De inger inget förtroende. Det mest flagranta uttrycket för detta uppstod efter det att de flesta rösterna var räknade.

Mona Sahlin har äntrat scenen. Katastrofsiffrorna är ett faktum. I publiken, som övervägande består av kvinnor i 25–40-årsåldern, är många rödgråtna. Kameran filmar Mona Sahlin i det att hon läser upp sin syn på valresultatet. Skickligt lägger hon fokus vid Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, det egna partiets tillkortakommande försvinner och blir till intet - åtminstone utåt - i relation till det mörkblå hotet. I kulissen tittar bokstavligt talat Östros fram. Bredvid Mona Sahlin på scenen står Nalin Pekgul. Så långt är allt en valvaka, utan särskilt anmärkningsvärda inslag i mina ögon.

Så plötsligt förändras hela mitt intryck av socialdemokraternas valvaka. Sahlin pratar några sekunder, sedan avbryter hon sig i väntan på jubelrop och applåder. Och Nalin Pekgul dirigerar applåderna. Med tom blick som snabbt tittar än hit än dit ut över folkhavet, utan att i övrigt röra en min, applåderar hon energiskt då Sahlin tystnar. Klappklappklappklapp. Hårt och intensivt. Då Sahlin skall börja tala igen slutar hon tvärt, för att strax börja igen då hon tystnar. Klappklappklappklapp! Inte ett minspel, inte ett leende, inte en tår. Bara en tom blick och ett uttryckslöst ansikte.

Och jag undrar: vad betyder det? Är det hennes sätt att visa stor glädje inför valarbetarnas kärleksyttring? Ja, det är det uppenbarligen. Men vilken känsla vill hon förmedla? Ibland tittar hon på Sahlin, som politruken på ledaren. Jag tänker: hon respekterar inte valarbetarna. Hon är förbannad över en förlorad makt. Det är ilska i hennes hårda tomma applåder. Inte kärlek.

Jag kan inte se samma bild framför mig i något annat parti. Vänsterpartiet, kristdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, miljöpartiet, centern. Jag kan inte se samma scenario utspelas. Någonstans är ju dock människor viktigare än politik. Någonstans måste vi lägga politiken åt sidan, och le mot dem som kämpat, och hylla det fina i människor, och inget annat tillfälle är väl bättre än precis efter ett valresultat. En intensiv politisk period är avslutad, En ny står för dörren. Ett stormens öga i det politiska livet. Jag kommer aldrig att lägga min röst på ett politiskt parti som inte ens i en stund som den kan visa känslor inför dem som gjort grovarbetet, utan blott styr dem i en hård kall applåd.

Skall narkotika legaliseras?

Finner mig själv ifrågasättandes det kloka i att ha förbud mot narkotika av olika slag, som de ser ut i Västvärlden. Kokain, heroin, amfetamin och andra likande droger är samtliga nedbrytande för människor, det är väl känt. Märklig är dock inställningen att alkhohol och cigaretter skall undantas från de hårda reglerna.

Enligt Dagens Medicin dör en av tio invånare i EU av alkoholrelaterade sjukdomar. Dödsfall i sjukdomar relaterade till tobaksrökning är dubbelt så vanliga. I Sverige dör varje år 7000 personer i förtid pga tobaksrökning. Samhället dras med enorma kostnader i följderna av det socialt accepterade bruket av tobak och alkohol.

Bruket av narkotika är dock inte socialt accepterat. Användarna finner man avseende heroin och amfetamin liksom andra liknande tyngre droger, bland de utslagna i samhället. Kokain å sin sida brukas oftare som "partydrog"; kändisar och utefolk i allmänhet använder drogen för att få sig en kick de upplever att de inte kan få igenom lagliga droger. I Sverige var 2004 161 dödsfall drogrelaterade.

Hur många dödsfall hade vi haft om droger var lagliga att använda? Inte så många sannolikt. "Våra" droger är alkohol och tobak, ty det var de som var socialt accepterade då våra lagtexter författades, och vårt moderna samhälle började byggas. I andra länder röker man hash eller tuggar kat istället. Det beror på kulturen.

Vad som gör drogfrågan så allvarlig är att vi igenom våra förbud vållar död och lidande i de länder narkotikan produceras. Vi göder också enorma karteller och våldsamma krig mellan konkurrerande narkotikaproducenter. I Mexico har över 13000 människor mördats i knarkkriget sedan 2006. Varje mur vi reser iform av förbud eller hårda gränskontroller höjer insatserna i knarkkriget, och hur många liv räddar vi? Är det inte så att samhället genom sina förbud skapar en air av spänning runt drogerna som i själva verket attraherar ungdomar och andra påverkningsbara grupper, mer än de verkar avskräckande?

Vår hårda alkohollagstiftning är ett exempel. De som missbrukar hade sannolikt missbrukat även om alkoholen varit helt fri. Och om vi jämför missbrukssiffrorna med andra länder ser vi snabbt att effekten är begränsad.

Om vi legaliserade narkotika i Sverige och i andra länder där bruket av mer förädlade droger är populär, skulle narkotikan bli värdelös, och bränslet till knarkkrigen - pengar - försvinna.

I Sverige skulle det vid ett sådant scenario åligga staten att tillse att kokain och andra liknande droger var helt värdelösa, exempelvis genom att låta tillgången vara mycket god. En lina kokain skulle på krogen kosta några kronor. Den häftiga auran skulle därmed effektivt försvinna. Lyxbrukarna skulle ägna sig åt annat, och blott dem med reella missbruksproblem skulle återstå. Det skulle då bli mycket lättare att identifiera dem, och ge dem den hjälp de behöver.

För den vanlige medborgaren skulle vardagskriminaliteten minska, genom att brukarnas ständiga sug efter pengar att köpa knark för skulle upphöra. Polismyndigheten skulle kunna spara stora summor, och vi skulle dessutom förstöra en stor del av marknaden för inhemska rivaliserande gangstergäng.

Det är inte fakta som hindrar oss, ty all fakta i form av mänskligt lidande pekar på en legalisering. Det som håller oss tillbaka är vår kultur, och vad som är accepterat i den, och vad som inte är det.

Skrivandets våndor

Känner än en gång hur dålig man blir på att uttrycka sig, då man inte skrivit på ett tag. Hade ett par ljusare stunder i vintras, där mina tankar syntes både stå i viss relief till de gängse, med vederbörlig humanistisk udd, samtidigt som jag ibland tycktes kunde vända orden så att mina texter också blev intressanta att läsa.

Men det är inte utan att man tvivlar på sin förmåga. Inte minst då det finns så många väldigt duktiga skribenter. Ta Johan Hakelius, Per T Ohlsson, Henrik Berggren. Där finns en kunskapsbredd, en annorlund vinkling och ett gott huvud.

En lösning är ju förstås det ständiga skrivandet. Övning ger färdighet. Och förstås ett ständigt läsande. Kunskap kunskap kunskap! Men tiden räcker ju inte. Tusen är de andra sysslor som kallar på ens uppmärksamhet, dessutom: jag vill inte skriva för skrivandets skull, jag vill skriva för att jag vill delge en tanke, som jag finner särskilt intressant. Och om man skall vara lite självkritisk: de flesta av ens tankar är inte särskilt intressanta.

Sedan tycker jag mig skönja en anmärkningsvärd sida hos mig själv: trots att jag ständigt pekar på vikten av att vara ödmjuk, och att ständigt ifrågasätta sina egna åsikter - vilket jag också gör - så hamnar jag gång efter annan i polemik. Varför? Det kan finnas några olika anledningar: antingen förstår folk helt enkelt inte min grundinställning eller också uttrycker jag mig och ger ett helt annat intryck än jag tror.

Jag är tvärtemot min far då det gäller dessa frågor. Pappa drog sig inte för att kalla folk korkade. Det har jag aldrig gjort. Men ibland tänker jag: kanske att jag är för undfallande. Det är ju dock så att alla åsikter inte kan vara korrekta. Nackdelen med att fördöma en annan ståndpunkt är att då har jag ju också större svårigheter att nå fram med mina egna.

Sedan är det detta med att bli dömd också: jag upplever att jag ofta blivit ganska hårt dömd, på olika vis i olika sammanhang, beroende på vem som hållt i domarklubban. Det kan man nu i allmänhet inte göra så mycket åt, vad jag emellertid inte vill, är att bli dömd beroende på var mina politiska sympatier ligger. Jag har mången gång märkt att då jag sagt vad jag röstar på, så är det jag har att säga inte intressant längre. Dessutom är det inte kul att diskutera med de flesta högermänniskor (utom med dem med lite unken människosyn). Jag vill diskutera med vänsterfolk, ty deras tankar finner jag oerhört intressanta. Men det tycks hela tiden som om de dömer mig. Jag förmår inte fånga deras intresse på samma vis som de fångar mitt.

Min senaste text nedan är ju sannerligen inget språkligt mästerverk. Den har dock ett litet intressant korn. Kanske kan jag vidareutveckla den vid tillfälle.

Något om genusvetenskap

Fann mig nyligen i en diskussion angående svensk genusforskning, vilken jag anser förfelar sitt mål och syfte på flera vis. Låt mig poängtera: jag delar naturligtvis, i likhet med de flesta idag, den självklara uppfattningen att män och kvinnor skall vara jämställda, på alla plan. Det är inte ens någon frågeställning. Frågan är hur man når dit.

En väsentlig anledning till att man misslyckas, menar jag, är den överdrivna fixeringen vid hur en man är och beter sig, och varför det är felaktigt. Man låter det alltid vara "mannen" som det objekt som utför dåliga ting, ty det är "mannen" som påverkas menligt av det samhälle som byggts upp av en sedan länge mansdominerad värld. Detta i enlighet med idén om könet som social konstruktion.

Innan jag för mitt resonemang vidare:. vi människor är oerhört anpassningsbara. De flesta av oss påverkas omeldebart av det sällskap vi omger oss med. Var och en av oss hade - givet vissa betingelser - kunnat utvecklas till allt från fullblodsnazister till hula huladansare med oskylda bröst och dyster syn på rättsskipning. Så så långt bär det sociala könet sannolikhetens prägel.

Vad jag finner så anmärkningsvärt är den ständiga fixeringen vid mannen. Först och främst måste man för att kunna diskutera mannen, ha en definition. Frågan är alltså: hur definierar genusforskningen en man? Om jag förstått saken rätt, är en man en kvinna som pga vissa kroppsliga företräden, påverkas på ett visst vis av sin omgivning, så att hon börjar bete sig illa mot systrar, vilka inte bär på dessa yttre företräden. I det följande tänker jag kalla honom för henne, ty det är ju dock han som beter sig illa och i princip alltid underpresterar, därmed måste hon vara normen. Dessutom är ju han en hon, det är bara det att hon är förstörd av sociala konstruktioner.

Vad jag finner märkligt, är att man ständigt bortser från de andra influenser hon kan påverkas av. Hon kan ju ha hamnat i fattigdom, hon kan vara intelligent eller korkad, hon kan vara arbetslös ellr handikappad, hon kan vara kroppsarbetare eller framgångsrik chef.

Alla dessa faktorer borde ju rimligtvis påverka henne också. I det att man diskuterar hennes förtryckande av den andra gruppen borde man väl också inbegripa dessa influenser? Det är ju dock så att om hon är framgångsrik och lycklig, så är sannolikheten högre att hon beter sig som folk. Hela människor skadar ju inte, som bekant. Fast somliga hävdar att det inte gäller om det avser en kvinna med manligt kön.

Från den lite mer extrema feministiska rörelsen har höjts röster på temat om att hon som person, i princip är förstörd pga det hon fått mellan sina ben. Roks har till exmpel hävdat att våldsamma "män" inte skall ha vård: de är ju födda med annat kön än kvinnor, och därmed förstörda av den syn kapitalismen har på kvinnor som är födda med maskulint kön. De resurserna skall man istället lägga på kvinnor med feminint kön. Detta i enlighet med idén att vilken kvinna som helst, som fötts med maskulint kön, kan vara benägen att med våld föra in detta i sådana kvinnors kön som fötts med ett feminint dito, eftersom kapitalismen förstört dem.

Vad man kan undra är vidare när den delen av kvinnorna, som fötts med maskulint kön, började anse sig förmer än dem som fötts med feminint. Vad föranledde en sådan utveckling? Om vi går långt tillbaka ser vi ju i och för sig inte riktigt ut som vi gör idag. Vi har ju som art varit annorlunda och på ett lägre utvecklingsstaium. Vissa arter har ju väldigt stora skillnader mellan den individ som till det yttre är maskulin - "han" - och henne. Det har visat sig då man försökt påverka djur att bete sig på olika vis - dvs. dressera dem - så blir det svårare och svårare ju oinetlligentare djuret är. Det tycks som om det hos vissa djurarter finns även en psykisk genetisk "han" med ett annorlunda genetiskt relaterat beteende i relation till henne.

Människan har ju vid något tillfälle varit på det stadiet. När blev han "han", eller rättare sagt, en hon med maskulint kön?

Något jag också funderat på är detta med den sexuella upphetsningen. Vad skall vi bli upphetsade av? Som sociala konstruktioner har förstås samhället bestämt det för oss. Hur skall vi då bygga ett samhälle där sexuell upphetsning råder vid rätt tillfälle och vid rätt anblick eller känsla? Ja, det har ju förstås med värderingar att göra. Bröst är asexuella, och blott en socialt konstruerad sexuell zon, det torde de flesta av oss kunna skriva under på. Men vad skall vi tycka är sexuellt? Skall vi objektifiera de kvinnor som bär maskulint kön, eller skall vi avobjektifiera de kvinnor som bär feminint kön? Om man träffar en tjej på krogen, hur skall man veta att man inte attraheras på ett vis som illvillig kapitalism inpräntat i oss, utan verkligen attraheras av en annan människa. Och vem är snygg och vem är ful? Frågorna är många...

Själv tror jag på en enklare världsbild: alla människor är olika. De är elaka, snälla, handikappade, vita, färgade, utvecklingsstörda, kommunister, barn, fascister, vuxna, kvinnor, fattiga och män. Bland alla dessa grupper finns mängder av överlappande hegemonier och förtryck, som beror på olika problem vårt samhälle har. De flesta ideologier och ekonomiska teorier liksom sociala diton är skrivbordskonstruktioner som vi aldrig till fullo kan genomföra i samhället, och som dessutom bara fungerar och förstås av en liten grupp i samhället och dessutom i allmänhet konstrueras och diskuteras av människor som aldrig varit ute i arbetslivet. Liberalism, genusvetenskap, kommunism. Exemplen är många. Att hänga upp sig på den konstruerade skillnaden mellan män och kvinnor tar uppmärksamhet från viktigare förtryck. Genusvetenskap är ett samhälles sätt att tänka, ungefär som politiska ideologier, inget annat.

Det viktigast är att vi människor alltid är olika och att ingen ingen ingen är bättre, viktigare eller mer värd än någon annan. Man eller kvinna? Vem bryr sig?