Skrivandets våndor

Känner än en gång hur dålig man blir på att uttrycka sig, då man inte skrivit på ett tag. Hade ett par ljusare stunder i vintras, där mina tankar syntes både stå i viss relief till de gängse, med vederbörlig humanistisk udd, samtidigt som jag ibland tycktes kunde vända orden så att mina texter också blev intressanta att läsa.

Men det är inte utan att man tvivlar på sin förmåga. Inte minst då det finns så många väldigt duktiga skribenter. Ta Johan Hakelius, Per T Ohlsson, Henrik Berggren. Där finns en kunskapsbredd, en annorlund vinkling och ett gott huvud.

En lösning är ju förstås det ständiga skrivandet. Övning ger färdighet. Och förstås ett ständigt läsande. Kunskap kunskap kunskap! Men tiden räcker ju inte. Tusen är de andra sysslor som kallar på ens uppmärksamhet, dessutom: jag vill inte skriva för skrivandets skull, jag vill skriva för att jag vill delge en tanke, som jag finner särskilt intressant. Och om man skall vara lite självkritisk: de flesta av ens tankar är inte särskilt intressanta.

Sedan tycker jag mig skönja en anmärkningsvärd sida hos mig själv: trots att jag ständigt pekar på vikten av att vara ödmjuk, och att ständigt ifrågasätta sina egna åsikter - vilket jag också gör - så hamnar jag gång efter annan i polemik. Varför? Det kan finnas några olika anledningar: antingen förstår folk helt enkelt inte min grundinställning eller också uttrycker jag mig och ger ett helt annat intryck än jag tror.

Jag är tvärtemot min far då det gäller dessa frågor. Pappa drog sig inte för att kalla folk korkade. Det har jag aldrig gjort. Men ibland tänker jag: kanske att jag är för undfallande. Det är ju dock så att alla åsikter inte kan vara korrekta. Nackdelen med att fördöma en annan ståndpunkt är att då har jag ju också större svårigheter att nå fram med mina egna.

Sedan är det detta med att bli dömd också: jag upplever att jag ofta blivit ganska hårt dömd, på olika vis i olika sammanhang, beroende på vem som hållt i domarklubban. Det kan man nu i allmänhet inte göra så mycket åt, vad jag emellertid inte vill, är att bli dömd beroende på var mina politiska sympatier ligger. Jag har mången gång märkt att då jag sagt vad jag röstar på, så är det jag har att säga inte intressant längre. Dessutom är det inte kul att diskutera med de flesta högermänniskor (utom med dem med lite unken människosyn). Jag vill diskutera med vänsterfolk, ty deras tankar finner jag oerhört intressanta. Men det tycks hela tiden som om de dömer mig. Jag förmår inte fånga deras intresse på samma vis som de fångar mitt.

Min senaste text nedan är ju sannerligen inget språkligt mästerverk. Den har dock ett litet intressant korn. Kanske kan jag vidareutveckla den vid tillfälle.