En valvakas själ

Politik är den känslomässigt styrda logikens dans. Man vet inom sig att ingen har rätt, men ändå är övertygelsen stark, och förtrytsamhet byter plats med ilskan i det att opponenten gör en annan världsbild sannolik. Politik är känsligt på det viset, för någonstans försöker vi identifiera den goda människan, inom oss själva och i dem som vill att vi skall ge dem vår röst.
Kontentan blir mer känslomässig än man kanske kan tro, och än vad som kanske strängt taget är bra i en god demokrati. Men vägarna runt känslomässighetens problematik är få. Ingen kan överblicka alla aspekter i ett modernt samhällsliv, och av den anledningen blir vi styrda av annat än fakta, och av samma anledning är ideologier inte stort mycket mer än ett spel för skrivbordsfilosofer.

Själv lägger jag min röst till höger. För mig handlar det om att jag har förtroende för deras förmåga att öka människors möjligheter till arbete o trygghet. Dessutom: jag har ingenting gemensamt med socialdemokratins företrädare. De inger inget förtroende. Det mest flagranta uttrycket för detta uppstod efter det att de flesta rösterna var räknade.

Mona Sahlin har äntrat scenen. Katastrofsiffrorna är ett faktum. I publiken, som övervägande består av kvinnor i 25–40-årsåldern, är många rödgråtna. Kameran filmar Mona Sahlin i det att hon läser upp sin syn på valresultatet. Skickligt lägger hon fokus vid Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, det egna partiets tillkortakommande försvinner och blir till intet - åtminstone utåt - i relation till det mörkblå hotet. I kulissen tittar bokstavligt talat Östros fram. Bredvid Mona Sahlin på scenen står Nalin Pekgul. Så långt är allt en valvaka, utan särskilt anmärkningsvärda inslag i mina ögon.

Så plötsligt förändras hela mitt intryck av socialdemokraternas valvaka. Sahlin pratar några sekunder, sedan avbryter hon sig i väntan på jubelrop och applåder. Och Nalin Pekgul dirigerar applåderna. Med tom blick som snabbt tittar än hit än dit ut över folkhavet, utan att i övrigt röra en min, applåderar hon energiskt då Sahlin tystnar. Klappklappklappklapp. Hårt och intensivt. Då Sahlin skall börja tala igen slutar hon tvärt, för att strax börja igen då hon tystnar. Klappklappklappklapp! Inte ett minspel, inte ett leende, inte en tår. Bara en tom blick och ett uttryckslöst ansikte.

Och jag undrar: vad betyder det? Är det hennes sätt att visa stor glädje inför valarbetarnas kärleksyttring? Ja, det är det uppenbarligen. Men vilken känsla vill hon förmedla? Ibland tittar hon på Sahlin, som politruken på ledaren. Jag tänker: hon respekterar inte valarbetarna. Hon är förbannad över en förlorad makt. Det är ilska i hennes hårda tomma applåder. Inte kärlek.

Jag kan inte se samma bild framför mig i något annat parti. Vänsterpartiet, kristdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, miljöpartiet, centern. Jag kan inte se samma scenario utspelas. Någonstans är ju dock människor viktigare än politik. Någonstans måste vi lägga politiken åt sidan, och le mot dem som kämpat, och hylla det fina i människor, och inget annat tillfälle är väl bättre än precis efter ett valresultat. En intensiv politisk period är avslutad, En ny står för dörren. Ett stormens öga i det politiska livet. Jag kommer aldrig att lägga min röst på ett politiskt parti som inte ens i en stund som den kan visa känslor inför dem som gjort grovarbetet, utan blott styr dem i en hård kall applåd.