Det är svårt att vara snäll. Problemen som hopar sig är så många att även den mest godhjärtade kan falla till föga. Det första och kanske största problemet är tidsaspekten: över vilken tid vill du vara snäll? Om du ger en alkoholist en flaska sprit utanför Systembolaget, så kommer han att betrakta dig som den vänligaste människan på jorden några timmar, trots att du förkortar hans liv. Om du ger din dotter godis varje dag, kommer hon att prisa dig en tid, tills det att smärta och tandläkare sagt sitt.
De som funderat mest över problemet med att vara snäll, som det definieras med utgångspunkt från att så många människor som möjligt skall må så bra som möjligt under så lång tid som möjligt, är våra samhällen. Ett omfattande tankearbete, som inte sällan har sin utgångspunkt i synnerligen abstrakta funderingar hos filosofer och andra lärda, mot en fond av förödande krig och misstag, har skapat statens juridiska ramar, och gett stöd till myndigheter och statsbildningar i deras förhållningssätt till medborgarna. De demokratiska grundvärderingarna handlar om alla människors lika värde, om yttrandefrihet, om religionsfrihet och om rätt till skydd mot övergrepp av olika slag, med flera andra fri- och rättigheter. Sammantaget bildas ett ramverk som visar på hur man är snäll över tid mot många människor.
Problemet för staten är att medborgarna i allmänhet inte sympatiserar med alla de punkter som ryms inom exempelvis FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, vilka inte sällan utgör fundamentet för våra stater. Det vållar ständiga konflikter. En tydlig sådan skiljelinje går inom området straffrätt, där medborgarna ofta inte alls är avogt inställda till mycket hårda straff för grövre våldsbrott. Samhället å sin sida har att applicera en långsiktig vänlighet. Där många medborgare kanske gärna ser att den grove våldtäktsmannen hade spärrats in på livstid, och rentutav berövats sin sexuella förmåga, har samhället att fundera på om det verkligen är snällt mot medborgarna som helhet, istället för om brottslingen kan antas förtjäna det. Dessutom finns inte begreppet hämnd i modern västerländsk lagstiftning: den som begår ett brott skall i första hand låsas in för att markera att samhället inte kan acceptera en viss typ av beteende. I andra hand skall brottslingen rehabiliteras, och återanpassas till samhället.
Problemet med att vara snäll är kanske som störst där staten inte alls är inblandad. Om du begår ett våldsbrott och blir inburad, kan du i vårt land - med något undantag - räkna med att bli väl omhändertagen och bemött med respekt, oavsett vad du gjort dig skyldig till. För vissa våldsbrott kan till och med inlåsningen vara räddningen: de medborgare som inte funderat så mycket på värdet i Karl Poppers ord om att man skall tolerera allt utom intolerans, lägger sällan ett finger emellan då det kommer till grova våldsbrottslingar. Så är till exempel fängslandet av Breivik med stor sannolikhet det samma som att rädda hans liv. Och hanterandet av honom är i sin tur den yttersta markeringen av en vänlighet många vanliga medborgare hade kallat vansinnig: alla människor har rätt till respekt och skydd för liv och hälsa.
Men i konflikter som sker direkt mellan människor, kan vi sällan räkna med de ofta komplicerade ställningstaganden våra stater gjort. I det att vi hamnar i en konflikt med en annan människa, agerar vi i allmänhet som den simplaste av bananstater. Vår vänlighet kolliderar med vår lättkränkthet och vår ovilja till förlåtelse, och i det att vi djupt kränker vår motståndare, finner vi lättnad: vi har gett igen. Vi har markerat mot hans dumma uttalanden, elakhet eller blotta existens.
Metoderna för elakhet är många, och i relation till vår status i samhället. Vi karvar lite i vår antagonists självkänsla, måna om att denne skall rygga tillbaka, och inse hur fel han eller hon har. Vi ger små gliringar, mobbar lite grann, markerar vår överlägsna duglighet, eller talar bakom rygg på. Bara för att nämna några exempel bland många, där vi har en annan syn på vad som är rätt än våra samhällen.
När det blommar ut ordentligt blir det rasism och främlingsfientlighet, eller sådana typer av förtryck som står i relation till kön eller handikapp, eller att någon inte riktigt passar in i största allmänhet. Genom avståndstagande ord, får vi klappar på ryggen av våra meningsfränder, och stärker vår position inom den sociala kontext vi vill verka. Den vi inte gillar, har vi inte något intresse av att få beundran och respekt av. Den som inom en social struktur räcker ut handen till den som står utanför, riskerar sin status.
Samtidigt är vi måna om att göra många och återkommande markeringar av vår status som ”bra” människor. Vi läser om nazisternas brott, och om politiker som skor sig på folket. Vi läser om kapitalister som inte drar sig för att berika sig på folkmord. Vi läser om stölder, förskingringar och ohederlighet. Och vi skakar på våra huvuden: hur galna är inte människor? Genom avståndstagandet definierar vi oss som lite bättre, oavsett om vi de facto är dömda brottslingar eller diakonissor, och kanske till och med mer i det förra än i det senare fallet.
Genom de murar vi rest mot dem vi finner dåliga och mot det vi funnit förkastligt, lever vi så våra moraliska liv i skyddat bo. Vi är rättrådiga, och gör mycket stor och gärna övertydlig skillnad på oss själva och på ”de andra”.
Men samtidigt har den goda människan i alla tider gjort mycket mer ont än den tveksamme. Den som tvekar om sin egen godhet och andras ondska, är inte den som finner det rimligt att implementera raslagar, och bryter sällan ut i invektiv i det att diskussionen hettar till. De små gesterna är de stora handlingarnas förlöpare. Skvallret runt kaffekoppen, de arga orden, de nedsättande epiteten – alla är de grunderna i varje större konflikt. I ett stabilt och välmående samhälle inget annat än skvaller, men i ett instabilt och försvagat det bränsle för utan vilket varje större konflikt är omöjlig. Den som tvekar om sin egen rättrådighet är en usel soldat och en dålig hatare.
Samtidigt kan man inte begära av någon människa att denna skall ha hela det filosofiska ramverk våra västerländska länder låtit bygga sina stater på i bakhuvudet, var gång en gatsten blir lyft. Som tur är går det hela att kortsluta, med enkla medel, och i stort sett samma resultat.
En vacker slutsats av våra staters funderingar på sina medborgare är nämligen att människan är ointressant – den implicita slutsatsen av dess fysiska skyddsvärde. Det våra samhällen tar ställning emot är aldrig människor. Det våra samhällen tar ställning emot är tankar och åsikter, som kan leda till följder för andra människor, som vi inte anser välkomna i vårt samhälle. Genom att göra som våra stater, och diskutera åsikter och inte människor är följaktligen hälften vunnet.
En del av resten vinner man genom att helt enkelt vara tyst om man inte kan säga något gott om en annan människa. Nästan omöjligt. Men värt att prova: man kan inte prata med den man hatar, och det är svårt att diskutera med den man just kallat en jävla idiot. Nästan självklart. Inga konflikter avslutas med bomber, utan genom att man slutligen tar sig till förhandlingsbordet – det som oftast stod där redan innan man berättade vad man ansåg om fienden.
Mitt i allt detta finns en fallgrop, som gärna utsätter den tvekande för ett kvalfyllt fall. Den som tvekar riskerar att passiv stå vid sidan av och titta på i det att någon berättar om vilka det är man skall hata, eller rentutav i det att magra människor leds på rad in i en gaskammare. Men det är ju inte människans värde man skall tveka om. Det är de nedsättande epiteten om andra människor man skall tveka om, och om den egna rättfärdigheten. Aldrig om människans oändliga värde och okränkbarhet. Tvekan är ondskans motsats, inte handlingens.
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
Aftonbladet och Carl Bildt
I Aftonbladet den 27 december fortsätter Åsa Linderborg sin vendetta mot Carl Bildt. Andan är den samma som avseende den mot vårt statsskick: då de parlamentariska vägarna gång efter annan ger klent resultat, får man försöka kortsluta den med de journalistiska redskap som står till buds.
Vänstern har under lång tid stått för stora framsteg. Framsteg i form av rättvisare löner, arbetsrätt och kvinnlig rösträtt. Man har gått hårt fram mot invandringsfientlighet, och bidragit till ett öppet och välkomnande Sverige. Man har slagits för ett samhälle som bygger på solidaritet där ingen skall riskera att stå utan sjukvård. Segern har varit monumental: idag finner man knappt ens inom de mest extrema högerkretsar personer som ställer sig kritiska till en allmän och fri skola eller sjukvård. Man har också förändrat synen på brott och straff, och gjort en kraftfull bestående markering i vårt juridiska system: varje människa har rätt till en ny chans, och ingen skall dömas på förhand.
Men en sådan monumental seger är inte lättköpt. I ett välmående samhälle som bygger på gamla socialistiska idéer, blir det inte längre självklart att rösta på de partier som är socialistiska – problemen tycks ju lösta, och moderaterna verkar inte så farliga då allt kommer omkring. Och som arbetareparti – till höger som till vänster – vinner du väljare genom att peka på fienden. På ena sidan en girig kriminell typ med krokig näsa. På andra sidan en girig fabriksägare med stor buk. Gammal retorik och gamla motsättningar måste därför till för att komma åt de ”Nya moderaterna” – ”de är inte så snälla som de ser ut och säger”.
För de redan frälsta behövs inte retoriken: den gode tänkaren till vänster har en ganska bra bild av vem Carl Bildt egentligen är, utan att Åsa Linderborg behöver berätta det. Men vad avser de övriga är den viktigare: vilken tänkande normal människa hade inte känt den djupaste avsky om det Åsa Linderborg skriver är sant?
Bra för den som vill fånga väljare och polarisera samhället, men mycket sämre för de demokratiska idéer vi - och då inte minst vänstern - så gärna vill sprida till andra länder.
Antag att Åsa Linderborg hade anslutit sig till den syn på individen vänstern hjälpt till att genomsyra vårt samhälle och inte minst rättsväsende, vad hade hon då haft att säga? Att Carl Bildt under åren 2000-2006 satt i styrelsen för ett bolag som eventuellt indirekt påverkat maktbalansen i ett långvarigt inbördeskrig, på ett sätt som kan vara i strid med folkrätten. Men om det Carl Bildt anförde i den styrelsen vet hon ingenting.
Men även om vi antar att vi i ett modernt svenskt medieklimat måste skrika högt om mord och blod för att höras och uppröra, kanske vi för ett ögonblick också skall ägna en tanke åt hur vi bäst sprider de västerländska dygder vi håller så högt över världen, och hur vi uppfattas. I Sverige löper en statschef gatlopp utan att kunna säga ett ord till sitt försvar, på basis av vad kriminella har att anföra. I Sverige avgår politiker varje år utan domar enbart på basis av massmedias tryck. I Sverige höjs mediala röster som menar att man skall lägga sig i ett annat lands rättsprocess (något som Carl Bildt emotsatt sig). Ett land som ligger på en kontinent som sargats så svårt av västerländsk kolonialism och idéer att få ting vår kultur gjort sig skyldig till kan mäta sig med det.
Det finns en stor stolthet i de afrikanska staterna, och en enorm vilja att resa sig ur den misär Västeuropa placerat dem i. Där finns spirande demokratirörelser, och många såväl kunniga som intelligenta människor, som väntar på sin revansch. Den kan finnas i olja och andra naturtillgångar, men oftare finns den i möjligheten av att äntligen få visa de gamla förtryckarstaterna vem det är som bestämmer i deras land. I kampen för demokrati och humanism finns det ingenting som är så effektivt som exemplets makt. De är inga ord man skriker på barrikaderna, utan ord man i varje stund manifesterar genom hur man beter sig mot andra, oavsett om dessa är stater eller människor, fiender som vänner.
Vänstern har under lång tid stått för stora framsteg. Framsteg i form av rättvisare löner, arbetsrätt och kvinnlig rösträtt. Man har gått hårt fram mot invandringsfientlighet, och bidragit till ett öppet och välkomnande Sverige. Man har slagits för ett samhälle som bygger på solidaritet där ingen skall riskera att stå utan sjukvård. Segern har varit monumental: idag finner man knappt ens inom de mest extrema högerkretsar personer som ställer sig kritiska till en allmän och fri skola eller sjukvård. Man har också förändrat synen på brott och straff, och gjort en kraftfull bestående markering i vårt juridiska system: varje människa har rätt till en ny chans, och ingen skall dömas på förhand.
Men en sådan monumental seger är inte lättköpt. I ett välmående samhälle som bygger på gamla socialistiska idéer, blir det inte längre självklart att rösta på de partier som är socialistiska – problemen tycks ju lösta, och moderaterna verkar inte så farliga då allt kommer omkring. Och som arbetareparti – till höger som till vänster – vinner du väljare genom att peka på fienden. På ena sidan en girig kriminell typ med krokig näsa. På andra sidan en girig fabriksägare med stor buk. Gammal retorik och gamla motsättningar måste därför till för att komma åt de ”Nya moderaterna” – ”de är inte så snälla som de ser ut och säger”.
För de redan frälsta behövs inte retoriken: den gode tänkaren till vänster har en ganska bra bild av vem Carl Bildt egentligen är, utan att Åsa Linderborg behöver berätta det. Men vad avser de övriga är den viktigare: vilken tänkande normal människa hade inte känt den djupaste avsky om det Åsa Linderborg skriver är sant?
Bra för den som vill fånga väljare och polarisera samhället, men mycket sämre för de demokratiska idéer vi - och då inte minst vänstern - så gärna vill sprida till andra länder.
Antag att Åsa Linderborg hade anslutit sig till den syn på individen vänstern hjälpt till att genomsyra vårt samhälle och inte minst rättsväsende, vad hade hon då haft att säga? Att Carl Bildt under åren 2000-2006 satt i styrelsen för ett bolag som eventuellt indirekt påverkat maktbalansen i ett långvarigt inbördeskrig, på ett sätt som kan vara i strid med folkrätten. Men om det Carl Bildt anförde i den styrelsen vet hon ingenting.
Men även om vi antar att vi i ett modernt svenskt medieklimat måste skrika högt om mord och blod för att höras och uppröra, kanske vi för ett ögonblick också skall ägna en tanke åt hur vi bäst sprider de västerländska dygder vi håller så högt över världen, och hur vi uppfattas. I Sverige löper en statschef gatlopp utan att kunna säga ett ord till sitt försvar, på basis av vad kriminella har att anföra. I Sverige avgår politiker varje år utan domar enbart på basis av massmedias tryck. I Sverige höjs mediala röster som menar att man skall lägga sig i ett annat lands rättsprocess (något som Carl Bildt emotsatt sig). Ett land som ligger på en kontinent som sargats så svårt av västerländsk kolonialism och idéer att få ting vår kultur gjort sig skyldig till kan mäta sig med det.
Det finns en stor stolthet i de afrikanska staterna, och en enorm vilja att resa sig ur den misär Västeuropa placerat dem i. Där finns spirande demokratirörelser, och många såväl kunniga som intelligenta människor, som väntar på sin revansch. Den kan finnas i olja och andra naturtillgångar, men oftare finns den i möjligheten av att äntligen få visa de gamla förtryckarstaterna vem det är som bestämmer i deras land. I kampen för demokrati och humanism finns det ingenting som är så effektivt som exemplets makt. De är inga ord man skriker på barrikaderna, utan ord man i varje stund manifesterar genom hur man beter sig mot andra, oavsett om dessa är stater eller människor, fiender som vänner.
tisdag 13 december 2011
Om goda ting
Men var lämnar detta godhet? Den som mer funderar över om det goda verkligen är gott gör i allmänhet mindre gott än den som gör utan att tänka. Den som pacifistiskt dröjer sig kvar en bit bakom fronten i tvekan om huruvida det är rättrådigt att avfyra sin Kalashnikov i en annan människas mellangärde, blir sällan föremål för statybygge. Dessutom kommer historien ofta att döma honom hårt, i det att segraren skriver sin historia. De som med övertygelse gör gott på segrarens sida blir hjältar. De som gör samma sak på förlorarnas sida blir mycket annat, men aldrig något gott, och det blir ingen staty.
Igår deltog jag i ett föräldramöte inom ramen för ett projekt Kungälvs kommun bedriver, kallat Tolerans, som min dotter är en del av. Tolerans handlar om alla människors lika värde, om konfliktlösning och om modet att säga ifrån då ett missgrepp eller ett övergrepp begås. Ett på alla vis lovvärt projekt. Samtidigt är det så oerhört svårt. Människor är ju på sätt och vis programmerade att döma och värdera varandra. Dessutom har vi alltid stor respekt för människor vi ser upp till - särskilt om de är som vi - och om de är auktoriteter.
Just detta med respekt för auktoriteter är en fundamental del i varje större övergrepp. Om en person du respekterar och ser upp till säger till dig att du bör göra en viss sak, så minskar risken kraftigt att du tar under övervägande om det är rätt eller gott. Du gör det bara.
En stark och beundrad ledare, som snyggt kan rida på diverse förutfattade åsikter, och som dessutom omges av andra liknande gestalter, får därmed kraften att sätta gruppdynamiken i rörelse. Vid ett experiment på en högskola i London för några år sedan, lät man människor sitta i ett rum. På en av väggarna fanns en knapp, och en skylt: "Vid rökutveckling - tryck på denna knapp för att aktivera brandlarmet". Då personerna var ensamma i rumemt, tryckte man på knappen i stort sett omgående, då rök började komma in i rummet. Då det var en större grupp i rummet, dröjde det ända upp till en minut.
Vad sker då med en kombination av starka beundrade ledare, som fattar fel beslut, och får med sig miljoner människor? Vem vågar ställa sig upp och trycka på knappen? Vem vågar ta risken att göra bort sig? Vem vågar ta risken av att bryta den sociala normen? Vem vågar bryta mot stil och etikett? Vad är det goda?
Jag har inte en aning. Beskeden om det goda är många och i allmänhet i konflikt med varandra.
Många människor har sagt kloka ting om detta. Två jag skulle vilja peka på avslutningsvis är dels Karl Popper, som jag varit inne på tidigare. Han tillstod att man skall tolerera allt utom intolerans. Något som jag kan finna synnerligen sympatiskt, och logiskt, men som också kan leda till omfattande bekymmer med bl.a. religionsfrihet. Den andra är förstås Mahatma Gandhi. Gandhi sade bland mycket annat att man skall försöka se sin motståndares argument så positivt man kan, och ta dem till hjälp för sina egna.
Men denne senares kanske viktigaste ord är de om att man skall försöka vara den förändring man själv vill se i världen. Den som sitter och sprider galla hemma i TV-soffan är president i sitt eget land. Den som baktalar grannen, eller insinuerar att någon är si eller så, är hovrättspresident sin egen domstol. Så förändrar man världen genom sitt beteende mot och bemötande av ALLA dem man möter idag, här och nu.
Avslutningsvis sätter relationen mellan Churchill och Gandhi fingret på det svåra med godhet. Churchill var en engagerad förespråkare för en fortsatt stark brittisk närvaro i Indien. Churchill är också den kanske mest hyllade man vi känner, och vald till århundrets britt. Han såg helst att Gandhi hade svultit ihjäl i sin hungerstrejk för ett fritt Indien. Godhet har många namn, och är sällan vad vi tror.
Igår deltog jag i ett föräldramöte inom ramen för ett projekt Kungälvs kommun bedriver, kallat Tolerans, som min dotter är en del av. Tolerans handlar om alla människors lika värde, om konfliktlösning och om modet att säga ifrån då ett missgrepp eller ett övergrepp begås. Ett på alla vis lovvärt projekt. Samtidigt är det så oerhört svårt. Människor är ju på sätt och vis programmerade att döma och värdera varandra. Dessutom har vi alltid stor respekt för människor vi ser upp till - särskilt om de är som vi - och om de är auktoriteter.
Just detta med respekt för auktoriteter är en fundamental del i varje större övergrepp. Om en person du respekterar och ser upp till säger till dig att du bör göra en viss sak, så minskar risken kraftigt att du tar under övervägande om det är rätt eller gott. Du gör det bara.
En stark och beundrad ledare, som snyggt kan rida på diverse förutfattade åsikter, och som dessutom omges av andra liknande gestalter, får därmed kraften att sätta gruppdynamiken i rörelse. Vid ett experiment på en högskola i London för några år sedan, lät man människor sitta i ett rum. På en av väggarna fanns en knapp, och en skylt: "Vid rökutveckling - tryck på denna knapp för att aktivera brandlarmet". Då personerna var ensamma i rumemt, tryckte man på knappen i stort sett omgående, då rök började komma in i rummet. Då det var en större grupp i rummet, dröjde det ända upp till en minut.
Vad sker då med en kombination av starka beundrade ledare, som fattar fel beslut, och får med sig miljoner människor? Vem vågar ställa sig upp och trycka på knappen? Vem vågar ta risken att göra bort sig? Vem vågar ta risken av att bryta den sociala normen? Vem vågar bryta mot stil och etikett? Vad är det goda?
Jag har inte en aning. Beskeden om det goda är många och i allmänhet i konflikt med varandra.
Många människor har sagt kloka ting om detta. Två jag skulle vilja peka på avslutningsvis är dels Karl Popper, som jag varit inne på tidigare. Han tillstod att man skall tolerera allt utom intolerans. Något som jag kan finna synnerligen sympatiskt, och logiskt, men som också kan leda till omfattande bekymmer med bl.a. religionsfrihet. Den andra är förstås Mahatma Gandhi. Gandhi sade bland mycket annat att man skall försöka se sin motståndares argument så positivt man kan, och ta dem till hjälp för sina egna.
Men denne senares kanske viktigaste ord är de om att man skall försöka vara den förändring man själv vill se i världen. Den som sitter och sprider galla hemma i TV-soffan är president i sitt eget land. Den som baktalar grannen, eller insinuerar att någon är si eller så, är hovrättspresident sin egen domstol. Så förändrar man världen genom sitt beteende mot och bemötande av ALLA dem man möter idag, här och nu.
Avslutningsvis sätter relationen mellan Churchill och Gandhi fingret på det svåra med godhet. Churchill var en engagerad förespråkare för en fortsatt stark brittisk närvaro i Indien. Churchill är också den kanske mest hyllade man vi känner, och vald till århundrets britt. Han såg helst att Gandhi hade svultit ihjäl i sin hungerstrejk för ett fritt Indien. Godhet har många namn, och är sällan vad vi tror.
onsdag 7 december 2011
Om tunga ting
Som de flesta andra barn ägnade jag som liten mycket tid åt att fundera på hur tunga olika saker och ting kunde tänkas vara. Jag fann tidigt att i det att jag lyfte i skärmkanterna på mamma o pappas 245:a, så lyckades jag inte att få denna att lätta från marken, hur mycket jag än bar mig åt. Den var tung helt enkelt. Släpkärran från Gisebo förmådde jag däremot lätta lite på i ena sidan, och jag kände mig tillfreds med detta, ända tills det att någon i min åsyn lyfte hela kärrans bakdel så att både hjulen var i luften. Detta dessutom enbart för att flytta kärran, och inte för att visa på sin styrka. Efter att ha försökt göra detta några gånger, insåg jag att jag hade en fysisk begränsning, och övergick till att lite mer på avstånd fundera över sakers vikt.
Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.
Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.
”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.
Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos Francke, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.
Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: Francke kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!
Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.
Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.
Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.
Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!
Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.
Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.
Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.
Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!
Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.
Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.
Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.
”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.
Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos Francke, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.
Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: Francke kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!
Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.
Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.
Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.
Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!
Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.
Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.
Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.
Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!
Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.
Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
Om tunga saker
Som de flesta andra ungar ägnade jag mycket tid åt att fundera på hur tunga saker och ting var. Jag fann tidigt att i det att jag lyfte i skärmkanterna på mamma o pappas 245:a, så lyckades jag inte att få denna att lätta från marken, hur mycket jag än bar mig åt. Den var tung helt enkelt. Släpkärran från Gisebo förmådde jag däremot lätta lite på i ena sidan, och jag kände mig tillfreds med detta, ända tills det att någon i min åsyn lyfte hela kärrans bakdel så att både hjulen var i luften. Detta dessutom enbart för att flytta kärran, och inte för att visa på sin styrka. Efter att ha försökt göra detta några gånger, insåg jag att jag hade en fysisk begränsning, och övergick till att lite mer på avstånd fundera över sakers vikt.
Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.
Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.
”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.
Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos Francke, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.
Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: Francke kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!
Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.
Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.
Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.
Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!
Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.
Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.
Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.
Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!
Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.
Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
Något jag tidigt fann fascinerande var domkraften. Dess enorma styrka gjorde att man med några enkla vevningar kunde få ett hjul att lätta från marken på 245:an. Samtidigt med detta kved gruskornen under domkraften – det framstod som uppenbart att en bil var något mycket tungt. Med hjälp av bilens bruksanvisning kunde jag sluta mig till att domkraften kunde lyfta minst fyra hundra kilo. Jag räknade lite på detta i all enkelhet och besinnade att det motsvarade fyra pappor – han var ganska välbyggd – eller två hundra tvåliters mjölkpaket, sexton säckar betong eller omkring tre stöddiga utombordare.
Ute på varvet var det emellertid helt andra vikter det var fråga om. Snart insåg jag att pappas kran – ”Brumbrum”, en gammal Scania Viking med vänd tipp, kunde lyfta saker och ting som vägde långt mer än fyra hundra kilo. En båt, läste jag, kunde väga både ett och två ton, och ibland ännu mer. Jag studerade noggrant pappas lyft, hur bakdäcken trots dubbelmontage pressades ihop, och hur framhjulen nästan lättade från marken. Ibland då pappa körde kasade dessa på gruset då han svängde, och jag besinnade det otroliga: på dessa hjul vilade rimligtvis trots deras skenbara lätthet flera hundra kilo! Det vill säga: på dessa hjul som nästan stod i begrepp att lätta från marken, vilade en vikt stor nog att få 245:ans hjul att bli nästan helt platta! Vid ett tillfälle satt jag som vanligt och studerade ett av dessa hjul, i det att belastningen på dem minskade i takt med att pappa lyfte. Då sade mamma till mig att jag fick flytta på mig, ty de kunde explodera. Så ledde mig kranintresset till en annan slutsats: man kunde leva länge utan att inse vilka däck det var som riskerade ringexplosion. Som jag senare skulle se var mamma blott en av många som inte ägnat tid åt detta och liknande spörsmål.
”Brumbrum” blev dock snart allt tröttare, och pappa skaffade en ny skönhet, som jag raskt döpte till ”Linda”, efter någon mänsklig onåbar skönhet. Jag närmade mig nu de tio, och världen blev successivt allt större och tyngre. ”Linda” var en fantastisk maskin. Blå, massiv och till synes ovältbar tornade den upp sig över mig. Jag klättrade omkring på den då jag förmådde, och satt då och då i förarhytten och torrkörde. Den var utrustad med en mängd finesser: utsläpbar bom, wirespel och utsläpbara stödben. Jag läste manualen fram o bak, upp och ned, och beslog bland annat pappa med att han blivit lurad: kranen borde ha varit utrustad med ett massivt nio tons krokblock, istället för det i mina ögon taniga 4,5-tonsblocket. Men fortfarande fick jag inte köra. Slipen fick jag dock använda, och i brist på vertikala lyftmanövrar, roade jag mig med att dra tunga trästycken åt ett håll. Tyvärr hjälpte mig ingen tyngdlag att få tillbaka vad jag släpat upp, vilket ledde till en del fysiska umbäranden.
Men ibland kom lastbilar till vår lilla ö, och jag insåg med tiden att ”Linda” nog hade sina övermän. Det var inte utan att jag blev ganska knäckt då jag vid ett tillfälle var över hos Francke, som hade(och har) marinan mitt emot oss, och läste vad som stod på hans krokblock, som vid tillfället var nedhissat. 23 000 kg stod där hånfullt. Jag blev helt stum, och bara stod där och stirrade. Ovanför krokblocket sträckte sig wirar långt upp i skyn, slutligen fästade i en gigantisk gul arm som sträckte sig utöver varvsområdet. ”Linda” var stor, men detta var något helt annat. 23 000 kilo! 230 pappor, 11500 mjölkpaket eller 920 säckar betong. Det var nästan obegripligt.
Långa tider under dessa år var jag tvungen att vistas i bland annat Spanien. Ett eländigt ställe menade jag, och jag kom att excellera i konsten att vara asocial, i väntan på att vi åter skulle åka mot nordligare breddgrader. Som väl var byggde mamma o pappa ett hus som var rimligt stort under denna tid, och i brist på kranar, kunde jag istället återigen fokusera på vikter, och de stora talens magi. Så jag vägde varje byggelement: tegelstenar, balustradstolpar, överliggare, tegelpannor, kakelplattor och allt annat som kan behövas när man bygger ett hus i Spanien. Och jag besinnade: Francke kan ta sina 23 000 kilo o slänga i väggen – här snackar vi tungt på riktigt!
Allt detta levererades upp för den branta backe som ledde till vårt hus på en mängd lastbilar. Pall efter pall, ton efter ton. I den lite sanka marken vid sidan av vägen gjorde de djupa spår, och vid något tillfälle körde de även till min förtjusning fast. Spanjorerna skrek o gormade, och jag kunde fascinerat se hur däcken under den enorma belastningen sjönk ned i det mjuka underlaget. Dessutom kunde man se, om man tittade noggrant, att även asfalten sviktade lite. Spanjorerna hade även för att stilla folks nyfikenhet satt upp skyltar på alla bussar och lastbilar som överskred blott ett par tons totalvikt. Följaktligen kunde jag vart jag än såg se viktangivelser som satte mitt hjärta i brand, och min fantasi i sken. 24 000 kilo här, 16 000 kilo där, och ibland rentutav över 30 000 kilo, då det var fråga om någon fyraxlad betongbil.
Någon av de somrar jag var hemma under dessa år, ledde försynen till att jag faktiskt fick lov att börja köra ”Linda”. ”Linda” hade ingen servo, utom den som kom av att styrhjulen blev lättare då man lyfte tungt. Dessutom knakade och smällde det otrevligt i de dubbelmonterade fälgarna vid högre belastningar. Jag insåg att mellan mig och en karriär som varvsarbetare stod inte bara pappa, utan även ”Linda”. Så jag började tjata, och omsatte mitt intresse för vikter till ekonomiska diskussioner: varje båt motsvarade ju en vikt – för mig – men för andra var det fråga om ekonomi. Mycket tjat gav så småningom resultat i form av en grön fantastisk skönhet som det stod ”Björn” på. Lycka! Glädje! Om man kan läsa sönder en manual, så skedde det nu.
Min Björnkran och jag följdes åt under några tuffa år. Lyftes gjorde det, men vikten på varje objekt som lyftes, blev allt mindre viktig, istället kom varje objekt att innebära en hel mängd arbete och stora krav. Jag insåg att allt mitt tjat hade lett till en framgång jag inte hade tänkt på: en tyngre båt är ofta en större båt. En större båt innehåller en större motor eller fler, en GPS, en kyl, ett elakt kölsvin och ibland också – skulle jag upptäcka - en arg ägare. Dessutom hade jag insett något annat: min nya Björnkran var stor fin och grön, hade en flashig våg, och doftade varm hydraulolja, men den var inte störst. Och då tänker jag inte på Franckes kran eller spanska muskedunder. Vid ett tillfälle hade jag vid min skola (som jag gick i ibland), noterat ett veritabelt grönt monster. Då jag tog det i närmare betraktande, fann jag att det inte var Hulken utan en åttiotons Kato-kran. 80 ton! Jag insåg med ens att denna kran skulle kunna lyfta alla eleverna i hela skolan samtidigt. Mitt liv var förändrat för alltid.
Detta ledde till att min och Björnkranens från början eldiga relation svalnade alltmer. Manualens ord om underhåll glömdes helt, och jag fick allt som oftast hemfalla åt hjärt-lung- räddning i det att vitala organ fallerade. Vågen lade av, men nu visste jag ju vad det mesta vägde så det gjorde inte så mycket, servon lade av – men det gick ju att lösa med längre utligg, luftsystemet började läcka med påföljd att bromsarna började ligga på, men det gick ju att lösa med mer gaspådrag. Ja, det blev ansträngt mellan oss, men den lyfte alltid vad jag ville ha lyft. Men så en dag noterade jag något som kan liknas vid att mäta upp kostymen till en död: svängkransen glappade. Inte en, eller två utan flera millimeter. Min fina kran var död. Aldrig mer skulle vi lyfta säckkärror tillsammans. Aldrig mer skulle den lyfta mänskliga vänner till oönskade höjder. Aldrig mer skulle jag köra långsamt över små träkonstruktioner för att se hur trasiga de blev. Adjö käre gamle vän!
Mitt och Björnkranens avsked är för övrigt värt ett par egna rader. Jag lade ut den på Blocket, och fann den såld inom tre timmar till högstbjudande - en smått galen men mycket duktig och trevlig engelsman, bosatt i Sverige. Det att han var svensktalande engelsman borgade för språklig förbistring, och han missförstod därför när färjan skulle gå till Marstrand. Nu läckte luftsystemet mer än någonsin, något jag med lätt hjärta helt hade räknat med att den nye ägaren skulle vidtaga növändiga åtgärder mot. Men så dök färjan upp, och jag insåg att projektet med att få över ekipaget helt ankom på mig. Så det var bara att trampa plattan i mattan och med en vrålande Volvo D70A i ett par kilometer i timmen baxa de tjugofyra motvilliga tonnen ombord på färjan. Ännu mer bekymmersamt var det att köra av färjan omgiven av badgäster som höll för både öron och näsor i det att jag i ett stort rökmoln kröp långsamt kröp upp för färjeläget – i andanom kunde jag se rubrikerna om den hade svikit mig: ”Raseri hos Marstrandsföretagarna - Varvsarbetare Blockerade Färjan!”. Ännu svårare blev det att komma upp på TarTons ovanligt höga tungdragarsläp: som väl var såg en närbelägen grävmaskinist med tillhörande hyggligt stor grävmaskin mitt och min gamla krans predikament. Med skopan i motvikten, och full gas lyckades vi till slut få upp den. Sägas kan att jag någonstans där halvvägs upp, då kranen började vrida sig, och balanserade på det mellersta hjulparet, hade hjärtat i halsgropen. Förmodligen enda gången jag haft det i en halv kilometer i timmen.
Under åren med Björnkranen blev jag också viktmässigt fullvuxen. Den där 80-tons Katokranen var inte störst den heller. Dessutom insåg jag att det fanns en mängd andra aspekter som var intressanta: svängkransens klassning i tonmeter, DIN-normer relativt amerikanska SAE-normer - där den senare stadgar att klassning sker vid 85% av tippgränsen, istället för 75% som den förra, och lyftredskap i allmänhet. Jag kom också att fascineras av säkerhetstänkandet, och fann att det där med att lyfta säkert och ALDRIG tappa något var riktigt coolt. Jag hade ju mycket gratis på just den punkten, eftersom jag för skojs skull provlyfte oförstörbara tunga ting i tid och otid ändå.
Men mest fascinerande var ändå att saker och ting faktiskt höll. Jag upptäckte 150- 200- och 300-tonnare, och snart kom Demags verkliga best: AC500. 500 ton!!! Det framstod för mig som helt obegripligt hur svängkransar kapabla att tåla sådana belastningar var möjliga att skapa över huvud taget. Dessutom med lyftkapacitet som en 300-tonnare utan motvikter.
Fascinerande var också de omfattande arbeten som föregick större lyft: diskussioner, mätningar, sammanträden, logistiska pyssel, försäkringsfrågor och allt annat som måste till inför ett tungt och komplicerat lyft. Särskilt tyckte jag det var intressant att endast en person – den lyftansvarige – kunde ge tecken för lyft, medans vem som helst – även ett förbipasserande barn en bit bort - kunde ge tecken för stopp. Det där med tecken är förövrigt en djungel, och en av anledningarna till att tutan är det viktigaste som finns på en kran. En badgäst som ger tecken är som en blindgångare: när som helst är han eller hon beredd att ge de mest obegripliga tecken och instruktioner. Lita aldrig på en badgäst! Dessutom tror badgäster i allmänhet att en båt bara har en ände och att det går att putta med en tamp. Det går inte!
Ett par år efter det att jag och Björnkranen träffades, började jag på Chalmers. Det finns mycket som är bra med Chalmers, men något av det absolut bästa är att skolan prenumererar på intressanta tidningar, som exempelvis ”Offshore engineering”. Jag fann att det i allmänhet bakom varje nybyggd oljeplattform, reste sig en mäktig silhuett. Jag läste mängder med artiklar för att få klarhet i var det var för något, och fann till slut att underverket kallades lite oromantiskt för Saipem 7000. Och Saipem 7000 är stor. Mycket stor. Vartdera huvudlyftblocket väger omkring 500 ton. Total lyftkapacitet är 14 000 ton på drygt 40 meters radie. Det är obegripligt. Dessutom har den inkvartering för hundratals oljeriggsarbetare, restaurang, biograf och självfallet all utrustning och lite till som tänkas kan. Inte minst en i sammanhanget pluttig 150-toons crawlercrane som larvar runt på däck.
Här någonstans fann jag att min resa var slut. ”Brumbrum” hade visat sig ha övermän i en utsträckning jag inte i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Nu är jag tämligen förnöjd med min 35-tons Krupp, med vilken jag kan lyfta allt jag vill. Återstår bara att begripa var en del andra människors fascination inför dessa ting befinner sig. Min dotters och min fästmös till exempel. Vad kan vara viktigare?
fredag 25 november 2011
En tankspridds klagan
Jag tillhör de människor som lever sitt liv i ständig beundran inför allt märkligt och fascinerande som finns i vår värld. Från litteratur och musik, till tekniska konstruktioner och lösningar på praktiska problem, till det underverk som utgörs av människan i sig.
Fascineras gör jag också av det som inte är skapat av människan - det vill säga det mesta, och jag förlorar mig gång efter annan i siffror som lika vanmäktigt som meningslöst försöker klä avstånd och storlekar i ett logiskt språk. Att solen exempelvis varje sekund omvandlar drygt en halv miljard ton väte till helium, är förstås ett hopplöst stycke information, som jag inte förmår hantera, och som tillika helt saknar betydelse för mitt liv. Samma sak med människan: musikaliska mästerverk komponerade av en döv, märkliga levnadsöden, filosofiska dilemman och ondskans mekanismer. Så finner jag mig själv alltför ofta tankemässigt bortkopplad i det att jag skall företa mig något som rent konkret är av praktisk betydelse för mitt och andras liv; slav under U-svängens förbannelse, och föremål för undrande blickar från dem som väntar på den tjänst jag påstår mig kunna utföra.
Vet de då inte att livet är en biljett till en omätlig mängd attraktioner och tankeloopar som står oss fria att åka och tänka när vi vill? Tydligen inte, och jag finner min biljett begränsad trots all den sirliga texten: de som i övrigt har fått biljetter samtidigt som jag, kommer att ha synpunkter på vad jag gör med min biljett, och vilka attraktioner jag väljer att åka, samt när. Den fascinerade är nämligen en usel familjefar, arbetare och företagare. De attraktioner jag fascineras av, och funderar på att åka, kolliderar alltid med de attraktioner samhälle och människor i min närhet anser att jag bör åka.
En del av dessa attraktioner är nu synnerligen speciella och fundamentala till sin karaktär. Det att man också kan känna attraktion till en annan människa, och kanske med den delvis dela sin fascination, och i kärlek skänka biljetter åt nya människor, är det finaste som finns. I en värld där fascinationen ofta går hand i hand med det obegripliga, kan det vara skönt att förlora sig i kärlek, och för en stund stänga ute allt det fantastiska och samtidigt svåra som finns. I den gemenskap och den innerlighet som kan finnas mellan två människor som älskar varandra, gör det inte så mycket om solen omvandlar ett obegripligt antal ton väte till helium varje sekund, eller varför människor så ofta klipper andras biljetter i godhetens namn.
Men detta fungerar bara en tid. På vårt nöjesfält får man inte bara åka med som ett lallande får. Den du älskar kommer strax att sluta krama dig, och påpeka soppåsens fyllnadsgrad. Det samhälle som kallar dig sin medborgare, kommer att begära saker av dig, som inte alls är fascinerande, utan snarare helt prosaiska. Och dina arbetsgivare kommer med tveksamhet begagna sig av dina tjänster i det att du sitter och drägglar framför livets outgrundliga egenheter.
För att kunna reflektera över din biljett, innan den klipps, måste man därmed i allmänhet göra en hel del saker som så gott som undantagslöst gör att du glömmer bort att din biljett kommer att gå ut. Så säljer du tankar och kraft till någon. I gengäld får du köpkraft, tid och det renommé som kommer av att man ägnar sig åt saker som inte tillåter tid för kontemplation.
Så blir livet en balansgång mellan de ofokuserade tankar man kan tillåta sig, och omgivningens fördragsamhet med dessa tankar. För de som kan knyta sina tankar till något fysiskt, finns en livlina kallad hobby. Om du går omkring och funderar på din bil, din bok, ditt hus eller din båt, skänks din tankspriddhet ett förskönande drag. Men den som bara går omkring och tänker, möts aldrig av försoning. Man kan inte ha livet som hobby.
Fascineras gör jag också av det som inte är skapat av människan - det vill säga det mesta, och jag förlorar mig gång efter annan i siffror som lika vanmäktigt som meningslöst försöker klä avstånd och storlekar i ett logiskt språk. Att solen exempelvis varje sekund omvandlar drygt en halv miljard ton väte till helium, är förstås ett hopplöst stycke information, som jag inte förmår hantera, och som tillika helt saknar betydelse för mitt liv. Samma sak med människan: musikaliska mästerverk komponerade av en döv, märkliga levnadsöden, filosofiska dilemman och ondskans mekanismer. Så finner jag mig själv alltför ofta tankemässigt bortkopplad i det att jag skall företa mig något som rent konkret är av praktisk betydelse för mitt och andras liv; slav under U-svängens förbannelse, och föremål för undrande blickar från dem som väntar på den tjänst jag påstår mig kunna utföra.
Vet de då inte att livet är en biljett till en omätlig mängd attraktioner och tankeloopar som står oss fria att åka och tänka när vi vill? Tydligen inte, och jag finner min biljett begränsad trots all den sirliga texten: de som i övrigt har fått biljetter samtidigt som jag, kommer att ha synpunkter på vad jag gör med min biljett, och vilka attraktioner jag väljer att åka, samt när. Den fascinerade är nämligen en usel familjefar, arbetare och företagare. De attraktioner jag fascineras av, och funderar på att åka, kolliderar alltid med de attraktioner samhälle och människor i min närhet anser att jag bör åka.
En del av dessa attraktioner är nu synnerligen speciella och fundamentala till sin karaktär. Det att man också kan känna attraktion till en annan människa, och kanske med den delvis dela sin fascination, och i kärlek skänka biljetter åt nya människor, är det finaste som finns. I en värld där fascinationen ofta går hand i hand med det obegripliga, kan det vara skönt att förlora sig i kärlek, och för en stund stänga ute allt det fantastiska och samtidigt svåra som finns. I den gemenskap och den innerlighet som kan finnas mellan två människor som älskar varandra, gör det inte så mycket om solen omvandlar ett obegripligt antal ton väte till helium varje sekund, eller varför människor så ofta klipper andras biljetter i godhetens namn.
Men detta fungerar bara en tid. På vårt nöjesfält får man inte bara åka med som ett lallande får. Den du älskar kommer strax att sluta krama dig, och påpeka soppåsens fyllnadsgrad. Det samhälle som kallar dig sin medborgare, kommer att begära saker av dig, som inte alls är fascinerande, utan snarare helt prosaiska. Och dina arbetsgivare kommer med tveksamhet begagna sig av dina tjänster i det att du sitter och drägglar framför livets outgrundliga egenheter.
För att kunna reflektera över din biljett, innan den klipps, måste man därmed i allmänhet göra en hel del saker som så gott som undantagslöst gör att du glömmer bort att din biljett kommer att gå ut. Så säljer du tankar och kraft till någon. I gengäld får du köpkraft, tid och det renommé som kommer av att man ägnar sig åt saker som inte tillåter tid för kontemplation.
Så blir livet en balansgång mellan de ofokuserade tankar man kan tillåta sig, och omgivningens fördragsamhet med dessa tankar. För de som kan knyta sina tankar till något fysiskt, finns en livlina kallad hobby. Om du går omkring och funderar på din bil, din bok, ditt hus eller din båt, skänks din tankspriddhet ett förskönande drag. Men den som bara går omkring och tänker, möts aldrig av försoning. Man kan inte ha livet som hobby.
söndag 6 november 2011
En hemsk(t) välfungerande demokrati
Antag att du vill ta parti för de arbetslösa i en välfungerande demokrati. Det vill säga ett samhälle där allt ligger på bordet, för alla att granska. Ett samhälle där alla har samma värde, samma rättigheter och samma skydd. Ett närmast idealt samhälle med andra ord, som inte minst baserar sig på liberala och socialistiska värderingar. Hinder av strukturell karaktär existerar inte, du värderas aldrig med utgångspunkt från ras, bostadsort, klass eller kön. Du står fri att hävda dig själv i samhället, och de enda hinder som finns, är de du själv kan tänkas resa.
Vilka har inte jobb i ett sådant samhälle, och vilka är de vars talan du vill föra? Om vi bortser från de som lider av funktionshandikapp av olika slag, och ser till dem som är arbetslösa i övrigt, så växer en bild fram av människor som inte har ett arbete att gå till, av anledningar som mer ligger hos dem själva, än hos samhället. Någon är obildad, och gör inget åt det. Någon är ganska lat och tar inte vilket jobb som helst. Någon annan är en otrevlig asocial individ, som har svårt att få jobb på grund av sin frånstötande personlighet.
Däremot finner man inte många högutbildade, arbetsvilliga och trevliga människor bland de arbetslösa. De har i allmänhet tack vare just de egenskaperna ett arbete. Dessutom ser de - brutalt nog - ofta ganska trevliga ut.
Det här är naturligtvis fullkomligt frånstötande för många. Men jag återupprepar: vi talar om ett idealt samhälle, där förtryck och begränsande samhälleliga strukturer helt är borttagna. Varje människa har ett omätligt, oändligt och oföränderligt värde. Ditt värde står i en demokrati inte i relation till din prestation, utan till din existens, så inga aspekter av det slaget kan läggas på den som inte har ett arbete. Han är lika värdefull som fabriksarbetaren på Volvo, städerskan på Försäkringskassan eller kulturarbetaren.
Som vi konstaterade ovan kan bland annat låg utbildning vara ett hinder i det att du vill skaffa dig ett arbete. Det finns många utredningar avseende vad som kan följa av låg utbildning och arbetslöshet. Låt oss ta en ur faunan, och citera Expo av våren 2011: "Tendensen till förutfattade meningar ökar med åldern men minskar med utbildning och bra inkomst."
Så inte nog med att din väljarkår kanske är lite lat och lite otrevlig, han eller hon har dessutom nära till förutfattade åsikter om andra människor - vilka dessa nu kan vara.
Enda lösningen på allt detta är att hävda att det är de välutbildade och hyggligt välbeställda människorna som är de dåliga giriga typerna, och att din väljarkår i själva verket är duktiga människor som är förtryckta av medelmåttorna. Men hur hänger det ihop? Levde vi inte i en välfungerande demokrati, där alla har möjlighet att utbilda sig och skaffa sig ett jobb? Och var det inte så att bildning ofta motar förutfattade meningar om andra människor i grind?
Vilka har inte jobb i ett sådant samhälle, och vilka är de vars talan du vill föra? Om vi bortser från de som lider av funktionshandikapp av olika slag, och ser till dem som är arbetslösa i övrigt, så växer en bild fram av människor som inte har ett arbete att gå till, av anledningar som mer ligger hos dem själva, än hos samhället. Någon är obildad, och gör inget åt det. Någon är ganska lat och tar inte vilket jobb som helst. Någon annan är en otrevlig asocial individ, som har svårt att få jobb på grund av sin frånstötande personlighet.
Däremot finner man inte många högutbildade, arbetsvilliga och trevliga människor bland de arbetslösa. De har i allmänhet tack vare just de egenskaperna ett arbete. Dessutom ser de - brutalt nog - ofta ganska trevliga ut.
Det här är naturligtvis fullkomligt frånstötande för många. Men jag återupprepar: vi talar om ett idealt samhälle, där förtryck och begränsande samhälleliga strukturer helt är borttagna. Varje människa har ett omätligt, oändligt och oföränderligt värde. Ditt värde står i en demokrati inte i relation till din prestation, utan till din existens, så inga aspekter av det slaget kan läggas på den som inte har ett arbete. Han är lika värdefull som fabriksarbetaren på Volvo, städerskan på Försäkringskassan eller kulturarbetaren.
Som vi konstaterade ovan kan bland annat låg utbildning vara ett hinder i det att du vill skaffa dig ett arbete. Det finns många utredningar avseende vad som kan följa av låg utbildning och arbetslöshet. Låt oss ta en ur faunan, och citera Expo av våren 2011: "Tendensen till förutfattade meningar ökar med åldern men minskar med utbildning och bra inkomst."
Så inte nog med att din väljarkår kanske är lite lat och lite otrevlig, han eller hon har dessutom nära till förutfattade åsikter om andra människor - vilka dessa nu kan vara.
Enda lösningen på allt detta är att hävda att det är de välutbildade och hyggligt välbeställda människorna som är de dåliga giriga typerna, och att din väljarkår i själva verket är duktiga människor som är förtryckta av medelmåttorna. Men hur hänger det ihop? Levde vi inte i en välfungerande demokrati, där alla har möjlighet att utbilda sig och skaffa sig ett jobb? Och var det inte så att bildning ofta motar förutfattade meningar om andra människor i grind?
tisdag 1 november 2011
Följderna av sexdagars-kriget
Från Wikipedia:
"In an April 2008 meeting between Hamas leader Khaled Meshal and former US President Jimmy Carter, an understanding was reached in which Hamas agreed it would respect the creation of a Palestinian state in the territory seized by Israel in the 1967 Six-Day War, provided this were ratified by the Palestinian people in a referendum. Hamas later publicly offered a long-term truce with Israel if Israel agreed to return to its 1967 borders and grant the "right of return" to all Palestinian refugees. In November 2008, Hamas leader Ismail Haniyeh re-stated that Hamas was willing to accept a Palestinian state within the 1949 armistice lines, and offered Israel a long-term truce "if Israel recognized the Palestinians' national rights.""Uppgifterna är tagna från denna artikel i Haaretz: http://www.haaretz.com/news/haniyeh-hamas-willing-to-accept-palestinian-state-with-1967-borders-1.256915
FN om sexdagars-kriget av 1967 enligt Wikipedia:
"The 1967 War laid the foundation for future discord in the region - as on November 22, 1967, the UN Security Council adopted Resolution 242, the "land for peace" formula, which called for Israeli withdrawal "from territories occupied" in 1967 and "the termination of all claims or states of belligerency.""
OM Palestiniernas situation på de ockuperade områdena, och Israels behandling av dem, samt repatrieringsvillkor:
"In his book Righteous Victims, Israeli "New Historian" Benny Morris writes:
In three villages southwest of Jerusalem and at Qalqilya, houses were destroyed "not in battle, but as punishment... and in order to chase away the inhabitants... — contrary to government... policy," Dayan wrote in his memoirs. In Qalqilya, about a third of the homes were razed and about 12,000 inhabitants were evicted, though many then camped out in the environs. The evictees in both areas were allowed to stay and later were given cement and tools by the Israeli authorities to rebuild at least some of their dwellings.
But many thousands of other Palestinians now took to the roads. Perhaps as many as seventy thousand, mostly from the Jericho area, fled during the fighting; tens of thousands more left over the following months. Altogether, about one-quarter of the population of the West Bank, about 200–250,000 people, went into exile.... They simply walked to the Jordan River crossings and made their way on foot to the East Bank. It is unclear how many were intimidated or forced out by the Israeli troops and how many left voluntarily, in panic and fear. There is some evidence of IDF soldiers going around with loudspeakers ordering West Bankers to leave their homes and cross the Jordan. Some left because they had relatives or sources of livelihood on the East Bank and feared being permanently cut off.
Thousands of Arabs were taken by bus from East Jerusalem to the Allenby bridge, though there is no evidence of coercion. The free Israeli-organized transportation, which began on June 11, 1967, went on for about a month. At the bridge they had to sign a document stating that they were leaving of their own free will. Perhaps as many as seventy thousand people emigrated from the Gaza Strip to Egypt and elsewhere in the Arab world.
On July 2 the Israeli government announced that it would allow the return of those 1967 refugees who desired to do so, but no later than August 10, later extended to 13 September. The Jordanian authorities probably pressured many of the refugees, who constituted an enormous burden, to sign up to return. In practice only 14,000 of the 120,000 who applied were actually allowed by Israel back into the West Bank by the beginning of September. After that, only a trickle of "special cases" were allowed back, perhaps 3,000 in all. (328–9)"
OM judarnas sists i andra arabstater efter sexdagars-kriget:
"The minority Jews living across the Arab world had immediately faced persecution and expulsion, following the Israeli victory. According to historian Michael B. Oren:
Mobs attacked Jewish neighborhoods in Egypt, Yemen, Lebanon, Tunisia, and Morocco, burning synagogues and assaulting residents. A pogrom in Tripoli, Libya, left 18 Jews dead and 25 injured; the survivors were herded into detention centers. Of Egypt's 4,000 Jews, 800 were arrested, including the chief rabbis of both Cairo and Alexandria, and their property sequestered by the government. The ancient communities of Damascus and Baghdad were placed under house arrest, their leaders imprisoned and fined. A total of 7,000 Jews were expelled, many with merely a satchel."
"In an April 2008 meeting between Hamas leader Khaled Meshal and former US President Jimmy Carter, an understanding was reached in which Hamas agreed it would respect the creation of a Palestinian state in the territory seized by Israel in the 1967 Six-Day War, provided this were ratified by the Palestinian people in a referendum. Hamas later publicly offered a long-term truce with Israel if Israel agreed to return to its 1967 borders and grant the "right of return" to all Palestinian refugees. In November 2008, Hamas leader Ismail Haniyeh re-stated that Hamas was willing to accept a Palestinian state within the 1949 armistice lines, and offered Israel a long-term truce "if Israel recognized the Palestinians' national rights.""Uppgifterna är tagna från denna artikel i Haaretz: http://www.haaretz.com/news/haniyeh-hamas-willing-to-accept-palestinian-state-with-1967-borders-1.256915
FN om sexdagars-kriget av 1967 enligt Wikipedia:
"The 1967 War laid the foundation for future discord in the region - as on November 22, 1967, the UN Security Council adopted Resolution 242, the "land for peace" formula, which called for Israeli withdrawal "from territories occupied" in 1967 and "the termination of all claims or states of belligerency.""
OM Palestiniernas situation på de ockuperade områdena, och Israels behandling av dem, samt repatrieringsvillkor:
"In his book Righteous Victims, Israeli "New Historian" Benny Morris writes:
In three villages southwest of Jerusalem and at Qalqilya, houses were destroyed "not in battle, but as punishment... and in order to chase away the inhabitants... — contrary to government... policy," Dayan wrote in his memoirs. In Qalqilya, about a third of the homes were razed and about 12,000 inhabitants were evicted, though many then camped out in the environs. The evictees in both areas were allowed to stay and later were given cement and tools by the Israeli authorities to rebuild at least some of their dwellings.
But many thousands of other Palestinians now took to the roads. Perhaps as many as seventy thousand, mostly from the Jericho area, fled during the fighting; tens of thousands more left over the following months. Altogether, about one-quarter of the population of the West Bank, about 200–250,000 people, went into exile.... They simply walked to the Jordan River crossings and made their way on foot to the East Bank. It is unclear how many were intimidated or forced out by the Israeli troops and how many left voluntarily, in panic and fear. There is some evidence of IDF soldiers going around with loudspeakers ordering West Bankers to leave their homes and cross the Jordan. Some left because they had relatives or sources of livelihood on the East Bank and feared being permanently cut off.
Thousands of Arabs were taken by bus from East Jerusalem to the Allenby bridge, though there is no evidence of coercion. The free Israeli-organized transportation, which began on June 11, 1967, went on for about a month. At the bridge they had to sign a document stating that they were leaving of their own free will. Perhaps as many as seventy thousand people emigrated from the Gaza Strip to Egypt and elsewhere in the Arab world.
On July 2 the Israeli government announced that it would allow the return of those 1967 refugees who desired to do so, but no later than August 10, later extended to 13 September. The Jordanian authorities probably pressured many of the refugees, who constituted an enormous burden, to sign up to return. In practice only 14,000 of the 120,000 who applied were actually allowed by Israel back into the West Bank by the beginning of September. After that, only a trickle of "special cases" were allowed back, perhaps 3,000 in all. (328–9)"
OM judarnas sists i andra arabstater efter sexdagars-kriget:
"The minority Jews living across the Arab world had immediately faced persecution and expulsion, following the Israeli victory. According to historian Michael B. Oren:
Mobs attacked Jewish neighborhoods in Egypt, Yemen, Lebanon, Tunisia, and Morocco, burning synagogues and assaulting residents. A pogrom in Tripoli, Libya, left 18 Jews dead and 25 injured; the survivors were herded into detention centers. Of Egypt's 4,000 Jews, 800 were arrested, including the chief rabbis of both Cairo and Alexandria, and their property sequestered by the government. The ancient communities of Damascus and Baghdad were placed under house arrest, their leaders imprisoned and fined. A total of 7,000 Jews were expelled, many with merely a satchel."
onsdag 28 september 2011
Berättarens kunskap
Måste man ha kunskap för att kunna skriva? Det skrivna språket är det talade språkets avbildning, och därmed är svaret egentligen nej. Många mycket okunniga människor, är synnerligen trevliga samtalspartners. Och många mycket kunniga människor, är outhärdligt långtråkiga. Den okunnige är oftast avslappnad, och finner det inte nödvändigt att excelera i årtalsfascism eller hur det egentligen var med Peter den Store och slaget vid Poltava. Han är okunnig, eftersom han förmodligen helt enkelt inte är intresserad av dessa ting. Han står inte efter att hans omgivning skall hylla honom för hans stora kunskaper, utan har sannolikt - som de flesta - andra egenskaper vilka han gärna lyfter fram.
I det att han berättar en historia, kan han därmed bortse från fåfängliga anspråk på kunskap. Och det helt rimligt: den goda berättelsen har inget med kunskap att göra. Den goda berättelsen handlar om det mänskliga. Och om det mänskliga vet vi alla mycket, även om färre av oss har förmågan eller möjligheten att fästa det till papper.
Det är förmodligen också så, att eftersom han inte vill kunskap, och inte har något intresse av att får beröm på basis av sin avsevärda allmänbildning, så imponeras han föga av någon annans allmänbildning. Han kanske imponeras av en annan god berättare, eller den duglige armbrytaren. Det är som den unge killen trimmat sin gamla Volvo. Bytt kamaxel, strokat, filat topplock, bytt däck, fälgar, rattväxel, putsat och fejat och fixat, som nöjd med sig själv ställer upp bilen i ett vackert bredställ, framför de och den flicka vilkens intresse han vill fånga, på Stortorget en fredagskväll. Bara för att strax inse att hon inte kunde bry sig mindre. Alla har vi våra referensramar, och den erkännelse vi står efter, är inte alltid den som andra vill ha. Den människa vi vill vara, är de vi imponeras av.
Språket finner därmed fallgropar i såväl kunnighet som intelligens. Tillsammans kan de skapa texter som är fullkomligt irrelevanta och meningslösa, möjligtvis undantaget det område som utgörs av humor.
Men vad är en kunnig skribent, och vilka kunskaper har relevans? En bred allmänbildning menar någon, är viktig för att kunna berätta en engagerande historia. Så kan det vara. Men författaren behöver inte kunna matematik, fysik eller kemi. Han behöver knappast kunna redogöra för vilket år Schackleton begav sig mot en sydlig pol. Han behöver knappt kunna stava eller kommattera. Han behöver inte behärska vetenskapsteori, Karl Poppers tankar om falsifiering, eller filosofins huvuddrag. Författarens duglighet står inte i relation till kunskap. I vissa fall kan rentutav beläsenheten vara en last, särskilt för den som under lång tid fördjupat sig inom något särskilt ämnesområde - hans utsiktspunkt blir hög men snäv. Det han ser av världen, är sådant som är relevant för den han är med sina kunskaper. Att fördjupa sig inom ett område, är att riskera att helt undgå allt det andra, och därmed riskera sin kommunikation.
Att det är så, kan man ofta se då man läser kvällstidningar. I vissa faktauppgifter, är man inte så nogräknad. Juristen håller koll på att den som är häktad på sannolika skäl, sitter sämre till än den som är det på skäliga grunder. Den politiskt intresserade, känner talmannens rang, och året för Torekovöverenskommelsen. Men båda snubblar de på andra områden, som enligt dem inte är fullt så intressanta. Och det gör vi alla, frågan är om vi gör det på ett sådant sätt, att vår historia urholkas. Den som skriver om lastbilar, och har fel på en faktor tio, kan aldrig nå fram till lastbilschauffören, men han kan nå fram till juristen, som utan att vara insatt, bryr sig föga om huruvida axeltrycket skall vara åtta ton och inte åttahundra kilo.
Så: kunskap behövs egentligen inte, för den gode berättaren. Varifrån kommer då den som kan berätta en historia och fängsla sin läsare eller för den delen sin lyssnare? Med viss nedstämdhet inser jag att sådan begåvning knappast är förvärvad. Den är ett lyckosamt utfall i det genetiska lotteriet. Att jaga kunskap hjälper inte historien. Den fängslande historia man inte kan berätta nu, kan man aldrig berätta.
I det att han berättar en historia, kan han därmed bortse från fåfängliga anspråk på kunskap. Och det helt rimligt: den goda berättelsen har inget med kunskap att göra. Den goda berättelsen handlar om det mänskliga. Och om det mänskliga vet vi alla mycket, även om färre av oss har förmågan eller möjligheten att fästa det till papper.
Det är förmodligen också så, att eftersom han inte vill kunskap, och inte har något intresse av att får beröm på basis av sin avsevärda allmänbildning, så imponeras han föga av någon annans allmänbildning. Han kanske imponeras av en annan god berättare, eller den duglige armbrytaren. Det är som den unge killen trimmat sin gamla Volvo. Bytt kamaxel, strokat, filat topplock, bytt däck, fälgar, rattväxel, putsat och fejat och fixat, som nöjd med sig själv ställer upp bilen i ett vackert bredställ, framför de och den flicka vilkens intresse han vill fånga, på Stortorget en fredagskväll. Bara för att strax inse att hon inte kunde bry sig mindre. Alla har vi våra referensramar, och den erkännelse vi står efter, är inte alltid den som andra vill ha. Den människa vi vill vara, är de vi imponeras av.
Språket finner därmed fallgropar i såväl kunnighet som intelligens. Tillsammans kan de skapa texter som är fullkomligt irrelevanta och meningslösa, möjligtvis undantaget det område som utgörs av humor.
Men vad är en kunnig skribent, och vilka kunskaper har relevans? En bred allmänbildning menar någon, är viktig för att kunna berätta en engagerande historia. Så kan det vara. Men författaren behöver inte kunna matematik, fysik eller kemi. Han behöver knappast kunna redogöra för vilket år Schackleton begav sig mot en sydlig pol. Han behöver knappt kunna stava eller kommattera. Han behöver inte behärska vetenskapsteori, Karl Poppers tankar om falsifiering, eller filosofins huvuddrag. Författarens duglighet står inte i relation till kunskap. I vissa fall kan rentutav beläsenheten vara en last, särskilt för den som under lång tid fördjupat sig inom något särskilt ämnesområde - hans utsiktspunkt blir hög men snäv. Det han ser av världen, är sådant som är relevant för den han är med sina kunskaper. Att fördjupa sig inom ett område, är att riskera att helt undgå allt det andra, och därmed riskera sin kommunikation.
Att det är så, kan man ofta se då man läser kvällstidningar. I vissa faktauppgifter, är man inte så nogräknad. Juristen håller koll på att den som är häktad på sannolika skäl, sitter sämre till än den som är det på skäliga grunder. Den politiskt intresserade, känner talmannens rang, och året för Torekovöverenskommelsen. Men båda snubblar de på andra områden, som enligt dem inte är fullt så intressanta. Och det gör vi alla, frågan är om vi gör det på ett sådant sätt, att vår historia urholkas. Den som skriver om lastbilar, och har fel på en faktor tio, kan aldrig nå fram till lastbilschauffören, men han kan nå fram till juristen, som utan att vara insatt, bryr sig föga om huruvida axeltrycket skall vara åtta ton och inte åttahundra kilo.
Så: kunskap behövs egentligen inte, för den gode berättaren. Varifrån kommer då den som kan berätta en historia och fängsla sin läsare eller för den delen sin lyssnare? Med viss nedstämdhet inser jag att sådan begåvning knappast är förvärvad. Den är ett lyckosamt utfall i det genetiska lotteriet. Att jaga kunskap hjälper inte historien. Den fängslande historia man inte kan berätta nu, kan man aldrig berätta.
torsdag 15 september 2011
Förbannade språk
Vi är ovänner, mitt språk och jag. Och det inte blott på ett plan. Nej, våra meningsskiljaktigheter sträcker sig över alla områden. Från den romantiska beskrivningen, till den konkreta skildringen och förstås till det talade språket. Det yttrar sig dels genom andefattiga meningar, mitt ordförråd är om inte begränsat, så åtminstone fantasilöst. Samma ord och vändningar och meningsbyggnader används gång efter annan, och flytet synes mig avlägset som vore mitt språk mig en sjunkbomb, istället för min åsikters spegel.
Jag tvekar dessutom, snart sagt kontinuerligt. Mina analogier och liknelser faller platt som västkustregn till marken. Och till mina idolers höjder är eoner av kunskap, talang och - har jag börjat misstänka - vanlig hederlig klassisk bildning. Sådan bildning som kommer av viss förslagenhet i diktandets konst, och det att man kan skilja en plebej från en kretensare med mer än stavning. Albert Engström, Vilhelm Moberg, Frans G Bengtsson, Olof Lagerkrantz, för att nämna några.
Jo, jag vet. Varför ens komma på tanken att jämföra sig, eller ens försöka nå den nivå som innehas av dessa språkets storheter? Det skänker en ny dimension åt ordet förmätet, minst sagt. Men samtidigt måste jag fortsätta att försöka fila på mitt språk. Dilemmat är att i min tanke, så finns där ibland ett snyggt språk, som understundom rentutav har något litet som kunde kallas slagfärdigt. Någon gång, helt kort, har jag också lyckats skriva några rader, som till sammanhang och utformning inte är helt hopplösa. Men det är som att - ursäkta min upprepning av Archimediska liknelser - slänga en trasig flytväst efter en drunknande. Det skänker hopp, men utgör ingen räddning. Förlänger lidandet, möjligtvis.
Så i min strävan efter att skapa ett verk av större karaktär, ser jag stora, ja oöverstigliga hinder. En del av dem kan jag nog råda bot på med hårt arbete, det vill säga tid. Men den tiden synes inte stå till mitt förfogande. Jag har läst, med ungefär samma blick som den skeppsbrutne spejar mot räddningen i horisonten, att Mobergs Utvandrar-svit är omskriven åtskilliga gånger. Moberg satt och vände och vred på sina formuleringar, säkert då ofta även vred på dem, om läsaren ursäktar. Och tid och tålamod skapade något av det mesta imponerande då det kommer till det svenska språket. Där finns så många passager, som är helt enkelt enastående, att man som läsare inte annat kan än njuta. Utvandrarna tillhör de unika verk som bär på en språkupplevelse, parallellt med en berättelse som i sig är fängslande på flera plan.
I så fall kan hoppet för den som greppar pennan med mental hammarfattning, vara tid. Samtidigt måste det dock finnas en historia som håller. Ett glimrande språk kan möjligtvis uppskjuta läsares insikt om att du saknar en historia, och hejda hans knäskålssåg en liten stund, men tar inte bort problemet. Man kan utan vidare ordbajsa sig iväg mot Parnassens höjder, utan att egentligen ha berättat någonting, eller kommit någonstans. Så kan man skapa något som blott och bart är förströelse utan mening. Inte fel, kanske till och med det viktigaste, men inte det jag står efter.
Vad vill jag då, med mina motvilliga, banala och ofta enkelspåriga ord? Jag vet ett: jag har någonting att berätta. Men jag vet inte hur, och jag tvivlar på mitt språk. Jag tvivlar på min förmåga att få en berättelse att hålla ihop, över mer än några sidor. Det är dessutom så att i det att jag bygger på något större, jag vill att det skall vara ett synnerligen solitt bygge. Där skall finnas snedsträvor och kopparnaglar, förseglingar, låsmuttrar, säkerhetslinor snart sagt över allt där jag har min historia. Sedan vill jag att där skall finnas goda portioner som pekar på sådant som gör mig osäker, där det inte finns några ramar. Där livet är.
Kanske att jag också läser för lite bra litteratur. Det finns en stor mängd litteratur som inte är intressant språkligt. Så läser jag "Dagbok från Spandau", Marilyn Mansons själbiografi och ett par andra böcker för närvarande. Men där finns inget språk. Det kan förvisso bero på att det är översättningar det är fråga om, och då går oftast det sublima förlorat, men jag tror nog ändå inte att dessa saker var några språkliga mästerverk från början. Jag måste helt enkelt vända mig mer mot dem som faktiskt hade språket. Jag nämnde några ovan, och glömde August Strindberg och Selma Lagerlöf och lämnar fler onämnda.
Den gode berättaren är ofta i sig själv en färgstark figur. Han tar plats, men jag vare sig har eller tar. Här finner vi också ett litet aber, om man tror att en persons yttre, och hans påverkan på andra människor, säger något om hans inre. Skribenten är ingen flamboyant figur, som med plommonstop och fluga traskar gatan ned. Skribenten är en ängslig typ, som dels är fången i sitt yrkesmässiga värv, och dels är en vindflöjel för andra människors åsikter. Inte de åsikter som avser ett långvarigt värv, men de åsikter som kommer en människa till del som inte passar in i sammanhanget. En människa som verkar lite obekväm och icke närvarande. Det är jag.
En del av det ovanstående är jag kapabel att arbeta med, gavs det mig tid. Annat är svårare. Det kan vara så att jag helt sonika saknar förmågan. Jag är kanske en person bland många, som på det mest sinistra av vis förespeglats en förmåga, men att det som syns i otaliga kortare skrifter, inte är annat än en rastlös och nyfiken hjärna, som tack vare en aldrig sinande ström lästa ord, måste få ur sig ett par snabba tankar. Då är det inget författarämne som syns, nej det är den överstimulerade hjärnan - det vill säga en sådan hjärna som får mer än den tål - som skriver. Och en sådan talar av vad hjärtat är fullt. Mycket, och till synes utan slut, men lika fullt helt banalt.
Jag tvekar dessutom, snart sagt kontinuerligt. Mina analogier och liknelser faller platt som västkustregn till marken. Och till mina idolers höjder är eoner av kunskap, talang och - har jag börjat misstänka - vanlig hederlig klassisk bildning. Sådan bildning som kommer av viss förslagenhet i diktandets konst, och det att man kan skilja en plebej från en kretensare med mer än stavning. Albert Engström, Vilhelm Moberg, Frans G Bengtsson, Olof Lagerkrantz, för att nämna några.
Jo, jag vet. Varför ens komma på tanken att jämföra sig, eller ens försöka nå den nivå som innehas av dessa språkets storheter? Det skänker en ny dimension åt ordet förmätet, minst sagt. Men samtidigt måste jag fortsätta att försöka fila på mitt språk. Dilemmat är att i min tanke, så finns där ibland ett snyggt språk, som understundom rentutav har något litet som kunde kallas slagfärdigt. Någon gång, helt kort, har jag också lyckats skriva några rader, som till sammanhang och utformning inte är helt hopplösa. Men det är som att - ursäkta min upprepning av Archimediska liknelser - slänga en trasig flytväst efter en drunknande. Det skänker hopp, men utgör ingen räddning. Förlänger lidandet, möjligtvis.
Så i min strävan efter att skapa ett verk av större karaktär, ser jag stora, ja oöverstigliga hinder. En del av dem kan jag nog råda bot på med hårt arbete, det vill säga tid. Men den tiden synes inte stå till mitt förfogande. Jag har läst, med ungefär samma blick som den skeppsbrutne spejar mot räddningen i horisonten, att Mobergs Utvandrar-svit är omskriven åtskilliga gånger. Moberg satt och vände och vred på sina formuleringar, säkert då ofta även vred på dem, om läsaren ursäktar. Och tid och tålamod skapade något av det mesta imponerande då det kommer till det svenska språket. Där finns så många passager, som är helt enkelt enastående, att man som läsare inte annat kan än njuta. Utvandrarna tillhör de unika verk som bär på en språkupplevelse, parallellt med en berättelse som i sig är fängslande på flera plan.
I så fall kan hoppet för den som greppar pennan med mental hammarfattning, vara tid. Samtidigt måste det dock finnas en historia som håller. Ett glimrande språk kan möjligtvis uppskjuta läsares insikt om att du saknar en historia, och hejda hans knäskålssåg en liten stund, men tar inte bort problemet. Man kan utan vidare ordbajsa sig iväg mot Parnassens höjder, utan att egentligen ha berättat någonting, eller kommit någonstans. Så kan man skapa något som blott och bart är förströelse utan mening. Inte fel, kanske till och med det viktigaste, men inte det jag står efter.
Vad vill jag då, med mina motvilliga, banala och ofta enkelspåriga ord? Jag vet ett: jag har någonting att berätta. Men jag vet inte hur, och jag tvivlar på mitt språk. Jag tvivlar på min förmåga att få en berättelse att hålla ihop, över mer än några sidor. Det är dessutom så att i det att jag bygger på något större, jag vill att det skall vara ett synnerligen solitt bygge. Där skall finnas snedsträvor och kopparnaglar, förseglingar, låsmuttrar, säkerhetslinor snart sagt över allt där jag har min historia. Sedan vill jag att där skall finnas goda portioner som pekar på sådant som gör mig osäker, där det inte finns några ramar. Där livet är.
Kanske att jag också läser för lite bra litteratur. Det finns en stor mängd litteratur som inte är intressant språkligt. Så läser jag "Dagbok från Spandau", Marilyn Mansons själbiografi och ett par andra böcker för närvarande. Men där finns inget språk. Det kan förvisso bero på att det är översättningar det är fråga om, och då går oftast det sublima förlorat, men jag tror nog ändå inte att dessa saker var några språkliga mästerverk från början. Jag måste helt enkelt vända mig mer mot dem som faktiskt hade språket. Jag nämnde några ovan, och glömde August Strindberg och Selma Lagerlöf och lämnar fler onämnda.
Den gode berättaren är ofta i sig själv en färgstark figur. Han tar plats, men jag vare sig har eller tar. Här finner vi också ett litet aber, om man tror att en persons yttre, och hans påverkan på andra människor, säger något om hans inre. Skribenten är ingen flamboyant figur, som med plommonstop och fluga traskar gatan ned. Skribenten är en ängslig typ, som dels är fången i sitt yrkesmässiga värv, och dels är en vindflöjel för andra människors åsikter. Inte de åsikter som avser ett långvarigt värv, men de åsikter som kommer en människa till del som inte passar in i sammanhanget. En människa som verkar lite obekväm och icke närvarande. Det är jag.
En del av det ovanstående är jag kapabel att arbeta med, gavs det mig tid. Annat är svårare. Det kan vara så att jag helt sonika saknar förmågan. Jag är kanske en person bland många, som på det mest sinistra av vis förespeglats en förmåga, men att det som syns i otaliga kortare skrifter, inte är annat än en rastlös och nyfiken hjärna, som tack vare en aldrig sinande ström lästa ord, måste få ur sig ett par snabba tankar. Då är det inget författarämne som syns, nej det är den överstimulerade hjärnan - det vill säga en sådan hjärna som får mer än den tål - som skriver. Och en sådan talar av vad hjärtat är fullt. Mycket, och till synes utan slut, men lika fullt helt banalt.
onsdag 14 september 2011
Om Israel och Apartheid-anklagelser
Nedanstående tänkvärda rader är skrivna som en reaktion på anlagelser om att Israel bedriver en Apartheid-politik mot palestinier och araber. Texten är kopierad från Arnie Taragins Facebook, och jag fick tipset från Lisa Abramowicz.
"A Scottish professor responds to campus boycott. The Edinburgh Student's Association made a motion to boycott all things Israeli since they claim Israel is under an apartheid regime. Dr. Denis Maceoin (a non-Jew) is an expert in Middle Eastern affairs. Here is his letter to those students.
Dr. Denis MacEoin, a senior editor of the Middle East Quarterly, addresses The Committee of the Edinburgh University Student Association.
Received by e-mail from the author, Dr. Denis MacEoin, a senior editor of the Middle East Quarterly,
TO: The Committee Edinburgh University Student Association. May I be permitted to say a few words to members of the EUSA? I am an Edinburgh graduate (MA 1975) who studied Persian, Arabic and Islamic History in Buccleuch Place under William Montgomery Watt and Laurence Elwell Sutton, two of Britain's great Middle East experts in their day.
I later went on to do a PhD at Cambridge and to teach Arabic and Islamic Studies at Newcastle University. Naturally, I am the author of several books and hundreds of articles in this field. I say all that to show that I am well informed in Middle Eastern affairs and that, for that reason, I am shocked and disheartened by the EUSA motion and vote.
I am shocked for a simple reason: there is not and has never been a system of apartheid in Israel. That is not my opinion, that is fact that can be tested against reality by any Edinburgh student, should he or she choose to visit Israel to see for themselves. Let me spell this out, since I have the impression that those members of EUSA who voted for this motion are absolutely clueless in matters concerning Israel, and that they are, in all likelihood, the victims of extremely biased propaganda coming from the anti-Israel lobby.
Being anti-Israel is not in itself objectionable. But I'm not talking about ordinary criticism of Israel. I'm speaking of a hatred that permits itself no boundaries in the lies and myths it pours out. Thus, Israel is repeatedly referred to as a "Nazi" state. In what sense is this true, even as a metaphor? Where are the Israeli concentration camps? The einzatsgruppen? The SS? The Nuremberg Laws? The Final Solution? None of these things nor anything remotely resembling them exists in Israel, precisely because the Jews, more than anyone on earth, understand what Nazism stood for.
It is claimed that there has been an Israeli Holocaust in Gaza (or elsewhere). Where? When? No honest historian would treat that claim with anything but the contempt it deserves. But calling Jews Nazis and saying they have committed a Holocaust is as basic a way to subvert historical fact as anything I can think of.
Likewise apartheid. For apartheid to exist, there would have to be a situation that closely resembled how things were in South Africa under the apartheid regime. Unfortunately for those who believe this, a weekend in any part of Israel would be enough to show how ridiculous the claim is.
That a body of university students actually fell for this and voted on it is a sad comment on the state of modern education. The most obvious focus for apartheid would be the country's 20% Arab population. Under Israeli law, Arab Israelis have exactly the same rights as Jews or anyone else; Muslims have the same rights as Jews or Christians; Baha'is, severely persecuted in Iran, flourish in Israel, where they have their world center; Ahmadi Muslims, severely persecuted in Pakistan and elsewhere, are kept safe by Israel; the holy places of all religions are protected under a specific Israeli law. Arabs form 20% of the university population (an exact echo of their percentage in the general population). In Iran, the Bahai's (the largest religious minority) are forbidden to study in any university or to run their own universities: why aren't your members boycotting Iran? Arabs in Israel can go anywhere they want, unlike blacks in apartheid South Africa. They use public transport, they eat in restaurants, they go to swimming pools, they use libraries, they go to cinemas alongside Jews - something no blacks were able to do in South Africa.
Israeli hospitals not only treat Jews and Arabs, they also treat Palestinians from Gaza or the West Bank. On the same wards, in the same operating theatres.
In Israel, women have the same rights as men: there is no gender apartheid. Gay men and women face no restrictions, and Palestinian gays often escape into Israel, knowing they may be killed at home.
It seems bizarre to me that LGBT groups call for a boycott of Israel and say nothing about countries like Iran, where gay men are hanged or stoned to death. That illustrates a mindset that beggars belief.
Intelligent students thinking it's better to be silent about regimes that kill gay people, but good to condemn the only country in the Middle East that rescues and protects gay people. Is that supposed to be a sick joke?
University is supposed to be about learning to use your brain, to think rationally, to examine evidence, to reach conclusions based on solid evidence, to compare sources, to weigh up one view against one or more others. If the best Edinburgh can now produce are students who have no idea how to do any of these things, then the future is bleak.
I do not object to well-documented criticism of Israel. I do object when supposedly intelligent people single the Jewish state out above states that are horrific in their treatment of their populations. We are going through the biggest upheaval in the Middle East since the 7th and 8th centuries, and it's clear that Arabs and Iranians are rebelling against terrifying regimes that fight back by killing their own citizens.
Israeli citizens, Jews and Arabs alike, do not rebel (though they are free to protest). Yet Edinburgh students mount no demonstrations and call for no boycotts against Libya, Bahrain, Saudi Arabia, Yemen, and Iran. They prefer to make false accusations against one of the world's freest countries, the only country in the Middle East that has taken in Darfur refugees, the only country in the Middle East that gives refuge
to gay men and women, the only country in the Middle East that protects the Bahai's.... Need I go on?
The imbalance is perceptible, and it sheds no credit on anyone who voted for this boycott. I ask you to show some common sense. Get information from the Israeli embassy. Ask for some speakers. Listen to more than one side. Do not make your minds up until you have given a fair hearing to both parties. You have a duty to your students, and that is to protect them from one-sided argument.
They are not at university to be propagandized. And they are certainly not there to be tricked into anti-Semitism by punishing one country among all the countries of the world, which happens to be the only Jewish state. If there had been a single Jewish state in the 1930's (which, sadly, there was not), don't you think Adolf Hitler would have decided to boycott it?
Your generation has a duty to ensure that the perennial racism of anti-Semitism never sets down roots among you. Today, however, there are clear signs that it has done so and is putting down more. You have a chance to avert a very great evil, simply by using reason and a sense of fair play. Please tell me that this makes sense. I have given you some of the evidence. It's up to you to find out more.
Yours sincerely,Denis MacEoin."
Och med dessa rader återigen sagt: Israel skall kritiseras, hårt och ofta, för att landet för en politik som i flera avseenden strider mot mänskliga rättigheter och rentutav hotar landets existens på sikt, samt för åtskilliga besinningslösa överreaktioner, som exempelvis den i samband med Ship To gaza förra året, som ledde till flera dödsfall, eller för den delen, sabotaget mot Ship To Gaza-flottiljen i år. Men: det är absolut inte enbart Israel som skall kritiseras. Som det ser ut nu sympatiserar knappast - ja, jag vägrar att tro det - en stor del av de vänsterintellektuella med palestinierna, för att det begås övergrepp mot dem. Nej, de sympatiserar med dem för att palestinierna på grund av just de händelsevis är den enda grupp i världen som ligger i direkt väpnad konflikt med dem de vänsterintellektuella ser som det stora hotet mot vår värld: USA och deras lakej Israel. Så lämnar de vänsterintellektuella en enorm mängd lidande människor åt sitt öde, världen över, då dessa lider i socialistiska diktaturer. Man tar inte den lidande människans parti, det enda parti man tar är det som är emot vissa stater som man traditionellt ogillar inom vänsterkretsar. Enda gången de bevärdigas med ett debattinlägg är då man funnit ytterligare något sätt att i text visa på hur all världens oförrätter emanerar från Washington. Intellektuellt ohederligt och hänsynslöst är vad det är.
"A Scottish professor responds to campus boycott. The Edinburgh Student's Association made a motion to boycott all things Israeli since they claim Israel is under an apartheid regime. Dr. Denis Maceoin (a non-Jew) is an expert in Middle Eastern affairs. Here is his letter to those students.
Dr. Denis MacEoin, a senior editor of the Middle East Quarterly, addresses The Committee of the Edinburgh University Student Association.
Received by e-mail from the author, Dr. Denis MacEoin, a senior editor of the Middle East Quarterly,
TO: The Committee Edinburgh University Student Association. May I be permitted to say a few words to members of the EUSA? I am an Edinburgh graduate (MA 1975) who studied Persian, Arabic and Islamic History in Buccleuch Place under William Montgomery Watt and Laurence Elwell Sutton, two of Britain's great Middle East experts in their day.
I later went on to do a PhD at Cambridge and to teach Arabic and Islamic Studies at Newcastle University. Naturally, I am the author of several books and hundreds of articles in this field. I say all that to show that I am well informed in Middle Eastern affairs and that, for that reason, I am shocked and disheartened by the EUSA motion and vote.
I am shocked for a simple reason: there is not and has never been a system of apartheid in Israel. That is not my opinion, that is fact that can be tested against reality by any Edinburgh student, should he or she choose to visit Israel to see for themselves. Let me spell this out, since I have the impression that those members of EUSA who voted for this motion are absolutely clueless in matters concerning Israel, and that they are, in all likelihood, the victims of extremely biased propaganda coming from the anti-Israel lobby.
Being anti-Israel is not in itself objectionable. But I'm not talking about ordinary criticism of Israel. I'm speaking of a hatred that permits itself no boundaries in the lies and myths it pours out. Thus, Israel is repeatedly referred to as a "Nazi" state. In what sense is this true, even as a metaphor? Where are the Israeli concentration camps? The einzatsgruppen? The SS? The Nuremberg Laws? The Final Solution? None of these things nor anything remotely resembling them exists in Israel, precisely because the Jews, more than anyone on earth, understand what Nazism stood for.
It is claimed that there has been an Israeli Holocaust in Gaza (or elsewhere). Where? When? No honest historian would treat that claim with anything but the contempt it deserves. But calling Jews Nazis and saying they have committed a Holocaust is as basic a way to subvert historical fact as anything I can think of.
Likewise apartheid. For apartheid to exist, there would have to be a situation that closely resembled how things were in South Africa under the apartheid regime. Unfortunately for those who believe this, a weekend in any part of Israel would be enough to show how ridiculous the claim is.
That a body of university students actually fell for this and voted on it is a sad comment on the state of modern education. The most obvious focus for apartheid would be the country's 20% Arab population. Under Israeli law, Arab Israelis have exactly the same rights as Jews or anyone else; Muslims have the same rights as Jews or Christians; Baha'is, severely persecuted in Iran, flourish in Israel, where they have their world center; Ahmadi Muslims, severely persecuted in Pakistan and elsewhere, are kept safe by Israel; the holy places of all religions are protected under a specific Israeli law. Arabs form 20% of the university population (an exact echo of their percentage in the general population). In Iran, the Bahai's (the largest religious minority) are forbidden to study in any university or to run their own universities: why aren't your members boycotting Iran? Arabs in Israel can go anywhere they want, unlike blacks in apartheid South Africa. They use public transport, they eat in restaurants, they go to swimming pools, they use libraries, they go to cinemas alongside Jews - something no blacks were able to do in South Africa.
Israeli hospitals not only treat Jews and Arabs, they also treat Palestinians from Gaza or the West Bank. On the same wards, in the same operating theatres.
In Israel, women have the same rights as men: there is no gender apartheid. Gay men and women face no restrictions, and Palestinian gays often escape into Israel, knowing they may be killed at home.
It seems bizarre to me that LGBT groups call for a boycott of Israel and say nothing about countries like Iran, where gay men are hanged or stoned to death. That illustrates a mindset that beggars belief.
Intelligent students thinking it's better to be silent about regimes that kill gay people, but good to condemn the only country in the Middle East that rescues and protects gay people. Is that supposed to be a sick joke?
University is supposed to be about learning to use your brain, to think rationally, to examine evidence, to reach conclusions based on solid evidence, to compare sources, to weigh up one view against one or more others. If the best Edinburgh can now produce are students who have no idea how to do any of these things, then the future is bleak.
I do not object to well-documented criticism of Israel. I do object when supposedly intelligent people single the Jewish state out above states that are horrific in their treatment of their populations. We are going through the biggest upheaval in the Middle East since the 7th and 8th centuries, and it's clear that Arabs and Iranians are rebelling against terrifying regimes that fight back by killing their own citizens.
Israeli citizens, Jews and Arabs alike, do not rebel (though they are free to protest). Yet Edinburgh students mount no demonstrations and call for no boycotts against Libya, Bahrain, Saudi Arabia, Yemen, and Iran. They prefer to make false accusations against one of the world's freest countries, the only country in the Middle East that has taken in Darfur refugees, the only country in the Middle East that gives refuge
to gay men and women, the only country in the Middle East that protects the Bahai's.... Need I go on?
The imbalance is perceptible, and it sheds no credit on anyone who voted for this boycott. I ask you to show some common sense. Get information from the Israeli embassy. Ask for some speakers. Listen to more than one side. Do not make your minds up until you have given a fair hearing to both parties. You have a duty to your students, and that is to protect them from one-sided argument.
They are not at university to be propagandized. And they are certainly not there to be tricked into anti-Semitism by punishing one country among all the countries of the world, which happens to be the only Jewish state. If there had been a single Jewish state in the 1930's (which, sadly, there was not), don't you think Adolf Hitler would have decided to boycott it?
Your generation has a duty to ensure that the perennial racism of anti-Semitism never sets down roots among you. Today, however, there are clear signs that it has done so and is putting down more. You have a chance to avert a very great evil, simply by using reason and a sense of fair play. Please tell me that this makes sense. I have given you some of the evidence. It's up to you to find out more.
Yours sincerely,Denis MacEoin."
Och med dessa rader återigen sagt: Israel skall kritiseras, hårt och ofta, för att landet för en politik som i flera avseenden strider mot mänskliga rättigheter och rentutav hotar landets existens på sikt, samt för åtskilliga besinningslösa överreaktioner, som exempelvis den i samband med Ship To gaza förra året, som ledde till flera dödsfall, eller för den delen, sabotaget mot Ship To Gaza-flottiljen i år. Men: det är absolut inte enbart Israel som skall kritiseras. Som det ser ut nu sympatiserar knappast - ja, jag vägrar att tro det - en stor del av de vänsterintellektuella med palestinierna, för att det begås övergrepp mot dem. Nej, de sympatiserar med dem för att palestinierna på grund av just de händelsevis är den enda grupp i världen som ligger i direkt väpnad konflikt med dem de vänsterintellektuella ser som det stora hotet mot vår värld: USA och deras lakej Israel. Så lämnar de vänsterintellektuella en enorm mängd lidande människor åt sitt öde, världen över, då dessa lider i socialistiska diktaturer. Man tar inte den lidande människans parti, det enda parti man tar är det som är emot vissa stater som man traditionellt ogillar inom vänsterkretsar. Enda gången de bevärdigas med ett debattinlägg är då man funnit ytterligare något sätt att i text visa på hur all världens oförrätter emanerar från Washington. Intellektuellt ohederligt och hänsynslöst är vad det är.
torsdag 25 augusti 2011
Livet är en blåsning
Benägenheten till varierande tryck i vår atmosfär, pga. klotets rotation, corioliseffekter och den gasanhopning som befinner sig vid pass åtta ljusminuter härifrån, kan ge upphov till mycket krångel, men också förstås mycket glädje.
När jag ser tillbaka på mitt liv, så här långt, är det emellertid inte utan att jag besinnar att så värst mycket bra har dessa ideliga gastransporter mellan hög- och lågtryck inte fört med sig. Man hade till och med kunnat önska eller rentutav kunnat kräva att om gas prompt måste förflyttas, en sådan förflyttning äger rum radiellt, och inte i tangentens riktning. Men icke. De tangentiella förflyttningarna av stora luftmassor, för oundvikligen med sig en större gashastighet än om man hade låtit reglera tryckskillnaden radiellt. Att ingen gör något åt detta är såväl märkligt som upprörande.
Det är naturligtvis så att för seglingssporten, som jag dock i mångt och mycket får min utkomst från - om än indirekt - vore en radiell förflyttning av stora gasmängder förkastlig. Laber bris hade varit istället för storm, och vid normala vindar hade knappt ens ett kolfiberskrov med den mest extrema rigg kommit ur fläcken. Segling hade därmed blivit en död sport, och en fridsamt vindstilla tillvaro hade blivit vår.
Låt mig för ett ögonblick göra en kort exposé över hur dessa ständiga tangentiella gasförflyttningar påverkat mitt liv. Som en del av mina läsare vet, tillbringade jag en stor del av min uppväxt utomlands, i olika delar av världen. Av någon anledning står varje olycka i relation till något sådant resmål, på sätt som vi strax skall få se.
Den första gasolyckan ägde rum sommaren 1981. Då beslöt den himmelske fadern eller felskrivna naturlagar i allmänhet, att det var tid att flytta luft i Västindien. Det är ju nu ofta fallet under sommaren i Karibien. Ett allt varmare hav, skänker energi till atmosfären, och skapar ojämvikt mellan luftmassorna. På Saint Lucia, närmare bestämt på paradisviken Marigot bays södra strand, var ett litet hus beläget, som vi tillbringade två vintrar i. En namnlös orkan gjorde processen kort med vårt fina lilla hus, knäckte balkarna i vilka vi brukade hänga bananstockarna vi köpte av ”Banankalle”, blåste ut rutorna, välte väggar och stökade ned på det värsta av vis. Jag var inte gammal i det att vi tog huset i betraktande vintern 1981/1982, men kände likväl en viss känsla av uppgivenhet inför oredan och det ödelagda huset. För mitt inre föreställde jag mig hur det skulle vara att vara inne i ett hus som på detta vis antastats av tryckutjämning.
Olyckligtvis skulle jag få lov att få inblick i denna situation ett par år senare. Vi befann oss vid tillfället på Fiji, på några småöar utanför huvudön, då vi började nås av rapporter om att en orkan vid namn Oscar närmade sig. Vår lilla ö evakuerades, och vi togs under tämligen skvalpiga omständigheter med båt in mot huvudön, och inkvarterades på ett envåningshotell i närheten av öns flygplats (Nadi). Under eftermiddagen gick man på utsidan i den tilltagande blåsten och monterade galler för fönstren. Sedan var det bara för oss att vänta. Framåt kvällningen satt vi på vårt hotellrum, och väntade lite västerländskt bekvämt på roomservice – vad är väl en orkan, vi måste ju dock äta? Plötsligt pekade pappa upp mot taklisten och sa ”Titta där”. Där kröp nu raskt en spricka från ena sidan till andra, och i nästa ögonblick började taket att lätta. Det blev ett jäkla oväsen, och det blev även svårt för oss att ta oss ut: dörren gick inåt och givet övertrycket var det inte helt lätt att ta sig ut. Vi placerade oss bakom en stor mur i hotellets restaurang i väntan på att Oscars krafter skulle bedarra. Strax hördes ett stort brak över orkanens massiva dån, då vårt tak och några andra slutligen lossade helt, och lade sig på hotellets innergård. Då stormen slutligen lade sig, och morgonen grydde vare Fiji ett ödelagt litet land, med många hemlösa som gick o samlade ihop sina ägodelar. Lyktstolpar var böjda, och flygledartornet hade blåst av. Vi missade därmed vår flight hem, men fick istället komma till Japan och kika på en stor Buddastaty i Kamakura, som pappa talat om sedan man var helt liten. Tack Oscar!
Allt detta var nu inte så farligt för oss. Ingen av oss var skadade och vi hade egentligen inte förlorat några ägodelar. Huset på Saint Lucia var inte vårt och skadorna var på det hela taget mest av känslomässig karaktär. Saint Lucia, och särskilt Fijiöarna är små paradis, som på några få timmar förvandlas till ett helvete för dem som lever på öarna. Skördar förstörs, hus förvandlas till ruiner och en del förlorar till och med sina liv. Inget av detta hade drabbat oss. Vi var förskonade från vindens kraft, och kunde som bortskämda västerlänningar åka hem till välordnade liv.
Så skulle det emellertid inte förbli. Själv var jag rädd redan påföljande vinter då vi fått följa med Johnsonlinjens gamla Brasilia på dess sista resa till Kina. Båten var lastad med bland annat tiotusen fat aceton, som stod surrade på däck. Under en storm på sydkinesiska sjön funderade jag mycket på timmermän, och det pappa berättat på sitt vanliga lugnande vis om friktion och värme och om hur aceton brinner. Det blev emellertid ingen värmeutveckling, och vi nådde hamn utan andra bekymmer än en slagsida, sedan en ballasttank sprungit läck.
Värre blev det två år senare, då vi åkte på långtur genom USA. Vi befann oss i Flagstaff, Arizona, då det värsta av det värsta hände. Något som faktiskt fortfarande präglar mitt liv, trots att det är tjugofem år sedan. Den trettionde december 1986 gick en svår storm över Klöverön i Marstrand, och totalförstörde den stora byggnad i vilken vi förvarade båtar. Under fem minuter stod vindmätaren på lotsverket i botten på fyrtio sekundmeter, och någon gång under denna korta tidsperiod lättade taket på byggnadens läsida. Väggen välte då, och när taket föll ned, fanns där inget att vila på, utom båtar. För oss, mig, mina småsyskon Elin o Caroline, samt mamma o pappa, var detta förödande. Men vi visste ingenting, och när vi två veckor senare skulle lämna tillbaka vår camper i Los Angeles, för vidare resa mot bl.a. Fiji – där vi tittade på vårt rekonstruerade hotell – och Tonga, fanns där inga meddelanden från Sverige om vad som hade hänt. Först i mitten av februari fick vi besked, genom ett litet vykort som kom från ett par goda vänner till mamma och pappa, som förvarade sin båt hos oss, vilket avslutades ”hörde om det hemska som hände på Klöverön, det var ju tur att det gick bra med Victoria!”.
Så började en ny epok i livet. Pappa ville nu sälja vårt älskade lilla varv, och det som var själva förutsättningen för det liv vi levde. De resterande varvsbyggnaderna revs, och pappa gjorde sig redo att genomföra den plan han hade målat upp för sig redan då han sade upp sig från sin lärartjänst i mitten på 60-talet. Varvet skulle utgöra hans pension, och stormen gav honom en rimlig anledning att iscensätta försäljningsprocessen. Dessutom fanns det en tröst: vi skulle bli rika. Senare i livet insåg jag att det där med att vara ekonomiskt rik, var något helt annat än att vara rik, men ännu såg denna vision ut som en liten tröst. Olyckligtvis lockade mäklare pappas fåfänga i ett svagt ögonblick, och han beslöt sig att istället för att sälja fastigheten som den var, så skulle där uppföras ett par bostäder. Han skulle få mycket mer pengar då hette det. Lagom till en färdig fastighet, och nästan fem år efter stormen, höjde Bengt Dennis räntan till astronomiska nivåer, och fastigheten var stendöd på marknaden. Istället inleddes en ytterst komplicerad tvist mellan min pappa och banken, som kom att vara ända till pappas bortgång 2005. Själv tog jag – mot pappas vilja, men ivrigt påhejad av min mor, som lika lite som jag egentligen ville sälja fastigheten – över det lilla som fanns kvar av verksamheten. Dvs. en skiftnyckel, en gammal mobilkran och omkring femton vinterförvarade båtar. Min plan låg lika klar som min bild av sakernas tillstånd: om pappa skulle vinna tvisten, så skulle fastigheten säljas, och om banken skulle vinna tvisten, så skulle fastigheten säljas.
Pappa och mamma fortsatte nu på egen hand sina resor i världen. Själv kämpade jag med att försöka återuppbygga vårt sargade gamla varv. Tiden före stormen blev för mig sinnebilden av det goda och trygga, och dit ville jag återvända. Det kunde jag förstås inte, men jag ville åtminstone försöka rekonstruera det trygga liv som en gång fanns. Men det var svårt. Outsägligt svårt rentutav.
Ändå togs det små steg framåt. Båt lades till båt, och långsamt blev vi åter ett företag att räkna med. Och ibland blåste det. Båtar slet sig, vid något tillfälle fann jag mig själv en mörk vinternatt på drift på bränningarna i lovart. Men det ordnade sig det med, och det hände aldrig något som var direkt farligt. Inte förrän jag uppemot trettioårsåldern beslöt mig för att ge mig ut i världen igen, och se om den var sig lik. Det visade sig att världen hade förändrat sig mycket. Kineserna kom inte längre fram och drog i våra blonda kalufser, på flygplanen kunde man välja film själv och det där med att hyra camper på Nya Zeeland var numer en jätteindustri.
En sak var i alla fall sig lik. Under en morgonpromenad på stranden på Bali ringde jag hem till mor, som tillstod att det blåste riktigt hårt, men att allt var under kontroll. En stund senare talades vi vid igen. Och nu var allt förändrat. Förtvivlad berättade mamma om hur det kommit en enorm vindby, om hur min nya tälthall hade blåst upp som en ballong, och i princip exploderat, och lämnat alla båtarna åt vädrets raseri.
Jag tror jag stannar hemma hädanefter.
När jag ser tillbaka på mitt liv, så här långt, är det emellertid inte utan att jag besinnar att så värst mycket bra har dessa ideliga gastransporter mellan hög- och lågtryck inte fört med sig. Man hade till och med kunnat önska eller rentutav kunnat kräva att om gas prompt måste förflyttas, en sådan förflyttning äger rum radiellt, och inte i tangentens riktning. Men icke. De tangentiella förflyttningarna av stora luftmassor, för oundvikligen med sig en större gashastighet än om man hade låtit reglera tryckskillnaden radiellt. Att ingen gör något åt detta är såväl märkligt som upprörande.
Det är naturligtvis så att för seglingssporten, som jag dock i mångt och mycket får min utkomst från - om än indirekt - vore en radiell förflyttning av stora gasmängder förkastlig. Laber bris hade varit istället för storm, och vid normala vindar hade knappt ens ett kolfiberskrov med den mest extrema rigg kommit ur fläcken. Segling hade därmed blivit en död sport, och en fridsamt vindstilla tillvaro hade blivit vår.
Låt mig för ett ögonblick göra en kort exposé över hur dessa ständiga tangentiella gasförflyttningar påverkat mitt liv. Som en del av mina läsare vet, tillbringade jag en stor del av min uppväxt utomlands, i olika delar av världen. Av någon anledning står varje olycka i relation till något sådant resmål, på sätt som vi strax skall få se.
Den första gasolyckan ägde rum sommaren 1981. Då beslöt den himmelske fadern eller felskrivna naturlagar i allmänhet, att det var tid att flytta luft i Västindien. Det är ju nu ofta fallet under sommaren i Karibien. Ett allt varmare hav, skänker energi till atmosfären, och skapar ojämvikt mellan luftmassorna. På Saint Lucia, närmare bestämt på paradisviken Marigot bays södra strand, var ett litet hus beläget, som vi tillbringade två vintrar i. En namnlös orkan gjorde processen kort med vårt fina lilla hus, knäckte balkarna i vilka vi brukade hänga bananstockarna vi köpte av ”Banankalle”, blåste ut rutorna, välte väggar och stökade ned på det värsta av vis. Jag var inte gammal i det att vi tog huset i betraktande vintern 1981/1982, men kände likväl en viss känsla av uppgivenhet inför oredan och det ödelagda huset. För mitt inre föreställde jag mig hur det skulle vara att vara inne i ett hus som på detta vis antastats av tryckutjämning.
Olyckligtvis skulle jag få lov att få inblick i denna situation ett par år senare. Vi befann oss vid tillfället på Fiji, på några småöar utanför huvudön, då vi började nås av rapporter om att en orkan vid namn Oscar närmade sig. Vår lilla ö evakuerades, och vi togs under tämligen skvalpiga omständigheter med båt in mot huvudön, och inkvarterades på ett envåningshotell i närheten av öns flygplats (Nadi). Under eftermiddagen gick man på utsidan i den tilltagande blåsten och monterade galler för fönstren. Sedan var det bara för oss att vänta. Framåt kvällningen satt vi på vårt hotellrum, och väntade lite västerländskt bekvämt på roomservice – vad är väl en orkan, vi måste ju dock äta? Plötsligt pekade pappa upp mot taklisten och sa ”Titta där”. Där kröp nu raskt en spricka från ena sidan till andra, och i nästa ögonblick började taket att lätta. Det blev ett jäkla oväsen, och det blev även svårt för oss att ta oss ut: dörren gick inåt och givet övertrycket var det inte helt lätt att ta sig ut. Vi placerade oss bakom en stor mur i hotellets restaurang i väntan på att Oscars krafter skulle bedarra. Strax hördes ett stort brak över orkanens massiva dån, då vårt tak och några andra slutligen lossade helt, och lade sig på hotellets innergård. Då stormen slutligen lade sig, och morgonen grydde vare Fiji ett ödelagt litet land, med många hemlösa som gick o samlade ihop sina ägodelar. Lyktstolpar var böjda, och flygledartornet hade blåst av. Vi missade därmed vår flight hem, men fick istället komma till Japan och kika på en stor Buddastaty i Kamakura, som pappa talat om sedan man var helt liten. Tack Oscar!
Allt detta var nu inte så farligt för oss. Ingen av oss var skadade och vi hade egentligen inte förlorat några ägodelar. Huset på Saint Lucia var inte vårt och skadorna var på det hela taget mest av känslomässig karaktär. Saint Lucia, och särskilt Fijiöarna är små paradis, som på några få timmar förvandlas till ett helvete för dem som lever på öarna. Skördar förstörs, hus förvandlas till ruiner och en del förlorar till och med sina liv. Inget av detta hade drabbat oss. Vi var förskonade från vindens kraft, och kunde som bortskämda västerlänningar åka hem till välordnade liv.
Så skulle det emellertid inte förbli. Själv var jag rädd redan påföljande vinter då vi fått följa med Johnsonlinjens gamla Brasilia på dess sista resa till Kina. Båten var lastad med bland annat tiotusen fat aceton, som stod surrade på däck. Under en storm på sydkinesiska sjön funderade jag mycket på timmermän, och det pappa berättat på sitt vanliga lugnande vis om friktion och värme och om hur aceton brinner. Det blev emellertid ingen värmeutveckling, och vi nådde hamn utan andra bekymmer än en slagsida, sedan en ballasttank sprungit läck.
Värre blev det två år senare, då vi åkte på långtur genom USA. Vi befann oss i Flagstaff, Arizona, då det värsta av det värsta hände. Något som faktiskt fortfarande präglar mitt liv, trots att det är tjugofem år sedan. Den trettionde december 1986 gick en svår storm över Klöverön i Marstrand, och totalförstörde den stora byggnad i vilken vi förvarade båtar. Under fem minuter stod vindmätaren på lotsverket i botten på fyrtio sekundmeter, och någon gång under denna korta tidsperiod lättade taket på byggnadens läsida. Väggen välte då, och när taket föll ned, fanns där inget att vila på, utom båtar. För oss, mig, mina småsyskon Elin o Caroline, samt mamma o pappa, var detta förödande. Men vi visste ingenting, och när vi två veckor senare skulle lämna tillbaka vår camper i Los Angeles, för vidare resa mot bl.a. Fiji – där vi tittade på vårt rekonstruerade hotell – och Tonga, fanns där inga meddelanden från Sverige om vad som hade hänt. Först i mitten av februari fick vi besked, genom ett litet vykort som kom från ett par goda vänner till mamma och pappa, som förvarade sin båt hos oss, vilket avslutades ”hörde om det hemska som hände på Klöverön, det var ju tur att det gick bra med Victoria!”.
Så började en ny epok i livet. Pappa ville nu sälja vårt älskade lilla varv, och det som var själva förutsättningen för det liv vi levde. De resterande varvsbyggnaderna revs, och pappa gjorde sig redo att genomföra den plan han hade målat upp för sig redan då han sade upp sig från sin lärartjänst i mitten på 60-talet. Varvet skulle utgöra hans pension, och stormen gav honom en rimlig anledning att iscensätta försäljningsprocessen. Dessutom fanns det en tröst: vi skulle bli rika. Senare i livet insåg jag att det där med att vara ekonomiskt rik, var något helt annat än att vara rik, men ännu såg denna vision ut som en liten tröst. Olyckligtvis lockade mäklare pappas fåfänga i ett svagt ögonblick, och han beslöt sig att istället för att sälja fastigheten som den var, så skulle där uppföras ett par bostäder. Han skulle få mycket mer pengar då hette det. Lagom till en färdig fastighet, och nästan fem år efter stormen, höjde Bengt Dennis räntan till astronomiska nivåer, och fastigheten var stendöd på marknaden. Istället inleddes en ytterst komplicerad tvist mellan min pappa och banken, som kom att vara ända till pappas bortgång 2005. Själv tog jag – mot pappas vilja, men ivrigt påhejad av min mor, som lika lite som jag egentligen ville sälja fastigheten – över det lilla som fanns kvar av verksamheten. Dvs. en skiftnyckel, en gammal mobilkran och omkring femton vinterförvarade båtar. Min plan låg lika klar som min bild av sakernas tillstånd: om pappa skulle vinna tvisten, så skulle fastigheten säljas, och om banken skulle vinna tvisten, så skulle fastigheten säljas.
Pappa och mamma fortsatte nu på egen hand sina resor i världen. Själv kämpade jag med att försöka återuppbygga vårt sargade gamla varv. Tiden före stormen blev för mig sinnebilden av det goda och trygga, och dit ville jag återvända. Det kunde jag förstås inte, men jag ville åtminstone försöka rekonstruera det trygga liv som en gång fanns. Men det var svårt. Outsägligt svårt rentutav.
Ändå togs det små steg framåt. Båt lades till båt, och långsamt blev vi åter ett företag att räkna med. Och ibland blåste det. Båtar slet sig, vid något tillfälle fann jag mig själv en mörk vinternatt på drift på bränningarna i lovart. Men det ordnade sig det med, och det hände aldrig något som var direkt farligt. Inte förrän jag uppemot trettioårsåldern beslöt mig för att ge mig ut i världen igen, och se om den var sig lik. Det visade sig att världen hade förändrat sig mycket. Kineserna kom inte längre fram och drog i våra blonda kalufser, på flygplanen kunde man välja film själv och det där med att hyra camper på Nya Zeeland var numer en jätteindustri.
En sak var i alla fall sig lik. Under en morgonpromenad på stranden på Bali ringde jag hem till mor, som tillstod att det blåste riktigt hårt, men att allt var under kontroll. En stund senare talades vi vid igen. Och nu var allt förändrat. Förtvivlad berättade mamma om hur det kommit en enorm vindby, om hur min nya tälthall hade blåst upp som en ballong, och i princip exploderat, och lämnat alla båtarna åt vädrets raseri.
Jag tror jag stannar hemma hädanefter.
torsdag 11 augusti 2011
Hopp från mossen
Ju längre jag levat och funderat, desto mindre har jag begripit. Just nu befinner jag mig på en dyster plats där jag inte anser mig kapabel till förståelse av ens det mest grundläggande. Dels handlar det om min aversion till system, ideologier och alla de med några enkla pennstreck ikullkastade regelverk som kommer av dessa. Allt är flyktiga beskrivningar och regleringar av en värld, som vänder sig bort från varje förklaring.
Det finns många som håller med mig om detta, så kanske finns det ett korn av sanning i min tanke. De har också en förmåga att uttrycka det, som ofta lämnar mig ett stycke akterut, i grumligt bakvatten. Mitt språk och min tanke kan ofta vara behjälpligt i någon hurtig formulering. Dessa hurtiga formuleringar, är alltid omskrivningar. Som författaren som vill uttrycka en känsla, så är saken den att uttrycka en gammal känsla i nya ord. Om man gör detta på ett komplicerat sätt, är det finkultur. Om man gör det på ett fult, är det fulkultur, oftast sådan kultur som kapitalismen förstört.
Samtiden är fylld av regleringar och system, vilka synes lita till att sakernas tillstånd är beständigt. Det som står skrivet är en gång för alla givet. Det som tänkts inom modeideologierna står sig särskilt väl mot tidens tand, heter det outtalat. Och i bakgrunden ruvar ofta tanken om att vi nu slutligen kommit fram till den rätta tanken, den rätta åsikten.
Samtidigt växer klyftor mellan stora grupper lågutbildade människor, och dem vilka tänker klokskaper. Eliten känner folkets väl heter det, som så ofta förr. Det har egentligen varit en socialistisk sjukdom, men den sprider sig nu.
Jag till och med håller med om att så är fallet. En verklig demokrati träffar knappast de rätta besluten, och gör knappast livet drägligt för de flesta. Istället finns den rätta vägen representerad inom någon av ytterligheterna i parlamentet, eller rentutav utom det. Om denna rätta väg ligger till höger eller till vänster har jag emellertid föga begrepp om. Uppdelningen synes mig obsolet och meningslös, i ett samhälle där alla talar om frihet, jämlikhet och solidaritet, och där utanförskap och klyftor samtidigt växer, oavsett vem som har makten.
Men samhället är en process. Den sista tiden har jag läst åtskilliga kloka ord, från både höger och vänster. Ofta har jag kommit på mig själv med att inse att min egen förmåga står sig slätt i relation till dessa. I kombination med att jag vet att min egen empiri är helt ofullständig, eftersom jag omöjligtvis kan veta allting som är relevant, känner jag stor trötthet inför min egna åsikter. Relativistiskt trams, utan betydelse för gemene mans liv, som med immanent osäkerhet endast uttalar sådant som andas stor osäkerhet.
Lägg till det en omfattande dos snuttifiering, kunskaper utan djup, och jag ser med stor dysterhet på det meningsfulla i att delta i samhällsdebatten. Man kan inte ta höjd från en sank mosse.
Det finns många som håller med mig om detta, så kanske finns det ett korn av sanning i min tanke. De har också en förmåga att uttrycka det, som ofta lämnar mig ett stycke akterut, i grumligt bakvatten. Mitt språk och min tanke kan ofta vara behjälpligt i någon hurtig formulering. Dessa hurtiga formuleringar, är alltid omskrivningar. Som författaren som vill uttrycka en känsla, så är saken den att uttrycka en gammal känsla i nya ord. Om man gör detta på ett komplicerat sätt, är det finkultur. Om man gör det på ett fult, är det fulkultur, oftast sådan kultur som kapitalismen förstört.
Samtiden är fylld av regleringar och system, vilka synes lita till att sakernas tillstånd är beständigt. Det som står skrivet är en gång för alla givet. Det som tänkts inom modeideologierna står sig särskilt väl mot tidens tand, heter det outtalat. Och i bakgrunden ruvar ofta tanken om att vi nu slutligen kommit fram till den rätta tanken, den rätta åsikten.
Samtidigt växer klyftor mellan stora grupper lågutbildade människor, och dem vilka tänker klokskaper. Eliten känner folkets väl heter det, som så ofta förr. Det har egentligen varit en socialistisk sjukdom, men den sprider sig nu.
Jag till och med håller med om att så är fallet. En verklig demokrati träffar knappast de rätta besluten, och gör knappast livet drägligt för de flesta. Istället finns den rätta vägen representerad inom någon av ytterligheterna i parlamentet, eller rentutav utom det. Om denna rätta väg ligger till höger eller till vänster har jag emellertid föga begrepp om. Uppdelningen synes mig obsolet och meningslös, i ett samhälle där alla talar om frihet, jämlikhet och solidaritet, och där utanförskap och klyftor samtidigt växer, oavsett vem som har makten.
Men samhället är en process. Den sista tiden har jag läst åtskilliga kloka ord, från både höger och vänster. Ofta har jag kommit på mig själv med att inse att min egen förmåga står sig slätt i relation till dessa. I kombination med att jag vet att min egen empiri är helt ofullständig, eftersom jag omöjligtvis kan veta allting som är relevant, känner jag stor trötthet inför min egna åsikter. Relativistiskt trams, utan betydelse för gemene mans liv, som med immanent osäkerhet endast uttalar sådant som andas stor osäkerhet.
Lägg till det en omfattande dos snuttifiering, kunskaper utan djup, och jag ser med stor dysterhet på det meningsfulla i att delta i samhällsdebatten. Man kan inte ta höjd från en sank mosse.
onsdag 13 juli 2011
Socialistisk moralism
Åsa Linderborg tecknar i Aftonbladet den 12 juli ett karaktärsmord av Carl Bildt. Rubriken sammanfattar: ”folkmordsmiljonären”. Hans verksamhet och dess förment goda resultat i forna Jugoslavien avfärdas som ”omtvistade”. Hans arrogans – i den mån den föreligger – tillskrivs hans klasstillhörighet. Sitt värv som utrikesminister sockrar han med ”meningslösheter” och han strävar ständigt efter att framställa sina olika engagemang som viktigare än de i verkligheten är. Så långt Åsa Linderborg.
Vid läsandet av dessa rader, nickar förstås en stor mängd vänsterintellektuella unisont på sina huvuden runt om i landet, ty så står det ju skrivet: kapitalägarnas utsugande av arbetarklassen skyr inga medel. Och man ser det i hela samhället: alliansens politik må vara inlindad i mjuka halvröda duntäcken, men bakom dem döljs girighetens och människoföraktets politik i alla sin kraft. Det stavas utskrivningar, hushållsnära tjänster och växande klassklyftor, och för den stackars arbetare, som på en av sina få lediga stunder på friskolesvenska lyckas traggla sig igenom utrikesnyheterna, synes det blåa maktspråket över allt. Kriget i Afghanistan, som handlar om en liten klick rika män, som ytterligare vill berika sig, och lägga beslag på Afghanistans rika naturresurser. Konflikterna i Mellanöstern, som i ett slag sätter fingret på kapitalismens hänsynslöshet, och dess åtskillnad mellan människor. Kriget i Irak, som blott handlade om oljetillgångar, och därmed om kapital. Storföretagens hänsynslöshet, och småländernas kriser, allt dikterat av USA, som girighetens näste och den onda kraften i världen.
Och visst passar Bildt in här. Det är förstås logiskt att denne överklasson, bakom sina skorrande r, och glasögon på ständig glid nedför den raka näsan, när en hjärna som föga bryr sig om människors lidanden, för den personliga vinningens skull. Vänsterförfattarna har lärt oss hur girigheten manifesteras i utslitna människor. Ideologerna har visat oss på orsakerna: pengarna är den enda drivkraften för dem som har. Men för den som intet äger av Mammons attribut, är broderskap, kunskap, solidaritet och arbetet i sig eftersträvansvärt. Den gode, hårt arbetande och utnyttjade arbetaren har stiliserats i socialistiska symboler över hela världen, och utgjorde en central del av det gamla östblockets politiska konsttradition, och gör det än idag i många diktaturer. Ännu fler gånger har den hänsynslöse fabriksägaren karikerats. Oftast som en fet, halvliggande, otrogen och frossande karl, vars svällande buk och hårt spända knapptrådar, blivit själva sinnebilden av girighet.
Så har man heller inte särskilt mycket gemensamt med relativismen inom vänstern, istället har man ett närmast religiöst förhållningssätt till gott och ont. Kapitalägaren är ond. Han är ett kapitalistsvin, en utsugare, eller – som i fallet Bildt – en folkmordsmiljonär. Den slitne arbetaren, som efter en dag i fabriken trött vänder hemåt mot sin familj, utgör kontrapunkten i den socialistiska symfonin. Det goda står emot det onda, och i kampen mot dem man gjort sig till onda, är inga ord eller medel för starka. Världen blir tydlig. Om onda människor som Bildt avstod att berika sig på folkmord, blev världen så mycket bättre.
Men den socialistiska ideologin har förenklat människan bortom varje igenkännelsens drag. De sammansatta personligheterna gör sig här ingen plats. Om Bildt bara är en människa som är ute efter blodspengar, blir världens relationer så mycket enklare, än om han är en komplicerad person som de flesta av oss, där vilja, kunskaper och erfarenheter, ständigt bryts mot andras, med resultat som ofta är lika oklara som otillfredsställande.
De ideologier vi finner i utkanterna av det politiska spelbordet är kunskapsförnekande och ytliga. De lämnar inte utrymme för människans alla vindlingar och vrår, för yrkesskicklighet och yrkesstolthet. Där måste städerskans yrke byta namn och människoöden som Palmes, Kennedys eller Speers får alls inte plats. Där finns inte den sökande, undrande, kämpande människan, på jakt efter det egna förverkligandet, och där syns inte den skicklige stenhuggarens blick mot granitens svaga punkt. Den socialistiska retoriken, som den ser ut i rubriker och hörs från barrikaderna, är den infattade diamanten i enkelhetens krona.
Vid läsandet av dessa rader, nickar förstås en stor mängd vänsterintellektuella unisont på sina huvuden runt om i landet, ty så står det ju skrivet: kapitalägarnas utsugande av arbetarklassen skyr inga medel. Och man ser det i hela samhället: alliansens politik må vara inlindad i mjuka halvröda duntäcken, men bakom dem döljs girighetens och människoföraktets politik i alla sin kraft. Det stavas utskrivningar, hushållsnära tjänster och växande klassklyftor, och för den stackars arbetare, som på en av sina få lediga stunder på friskolesvenska lyckas traggla sig igenom utrikesnyheterna, synes det blåa maktspråket över allt. Kriget i Afghanistan, som handlar om en liten klick rika män, som ytterligare vill berika sig, och lägga beslag på Afghanistans rika naturresurser. Konflikterna i Mellanöstern, som i ett slag sätter fingret på kapitalismens hänsynslöshet, och dess åtskillnad mellan människor. Kriget i Irak, som blott handlade om oljetillgångar, och därmed om kapital. Storföretagens hänsynslöshet, och småländernas kriser, allt dikterat av USA, som girighetens näste och den onda kraften i världen.
Och visst passar Bildt in här. Det är förstås logiskt att denne överklasson, bakom sina skorrande r, och glasögon på ständig glid nedför den raka näsan, när en hjärna som föga bryr sig om människors lidanden, för den personliga vinningens skull. Vänsterförfattarna har lärt oss hur girigheten manifesteras i utslitna människor. Ideologerna har visat oss på orsakerna: pengarna är den enda drivkraften för dem som har. Men för den som intet äger av Mammons attribut, är broderskap, kunskap, solidaritet och arbetet i sig eftersträvansvärt. Den gode, hårt arbetande och utnyttjade arbetaren har stiliserats i socialistiska symboler över hela världen, och utgjorde en central del av det gamla östblockets politiska konsttradition, och gör det än idag i många diktaturer. Ännu fler gånger har den hänsynslöse fabriksägaren karikerats. Oftast som en fet, halvliggande, otrogen och frossande karl, vars svällande buk och hårt spända knapptrådar, blivit själva sinnebilden av girighet.
Så har man heller inte särskilt mycket gemensamt med relativismen inom vänstern, istället har man ett närmast religiöst förhållningssätt till gott och ont. Kapitalägaren är ond. Han är ett kapitalistsvin, en utsugare, eller – som i fallet Bildt – en folkmordsmiljonär. Den slitne arbetaren, som efter en dag i fabriken trött vänder hemåt mot sin familj, utgör kontrapunkten i den socialistiska symfonin. Det goda står emot det onda, och i kampen mot dem man gjort sig till onda, är inga ord eller medel för starka. Världen blir tydlig. Om onda människor som Bildt avstod att berika sig på folkmord, blev världen så mycket bättre.
Men den socialistiska ideologin har förenklat människan bortom varje igenkännelsens drag. De sammansatta personligheterna gör sig här ingen plats. Om Bildt bara är en människa som är ute efter blodspengar, blir världens relationer så mycket enklare, än om han är en komplicerad person som de flesta av oss, där vilja, kunskaper och erfarenheter, ständigt bryts mot andras, med resultat som ofta är lika oklara som otillfredsställande.
De ideologier vi finner i utkanterna av det politiska spelbordet är kunskapsförnekande och ytliga. De lämnar inte utrymme för människans alla vindlingar och vrår, för yrkesskicklighet och yrkesstolthet. Där måste städerskans yrke byta namn och människoöden som Palmes, Kennedys eller Speers får alls inte plats. Där finns inte den sökande, undrande, kämpande människan, på jakt efter det egna förverkligandet, och där syns inte den skicklige stenhuggarens blick mot granitens svaga punkt. Den socialistiska retoriken, som den ser ut i rubriker och hörs från barrikaderna, är den infattade diamanten i enkelhetens krona.
tisdag 10 maj 2011
Det fruktansvärda
Ibland får relativisten inom en sig en rejäl törn. Det kan gälla situationer där någon helt uppenbart beter sig vidrigt, och till synes utan anledning. Det kan vara för ögat lyckade människor, som i tider av separation låter sin egen förtvivlan gå ut över andra. Det kan vara dödade terroristledare i fjärran land.
Men efter att ha fått slicka såren, och funderat kring bakgrunderna till de olika situationer, så repar sig relativisten i allmänhet. En människa är fortfarande summan av sina handlingar. Om vi skall bestämma att vissa människor är onda, så riskerar vi tveksamheter, och livslånga utanförskap. Om vi skadar människor, så skadar de andra.
Igår lyssnade jag på P1. Man intervjuade en man, som var aktiv i kampen mot pedofili, och frågade honom om det var något öde som särskilt hade berört honom. Och han berättade då om en videofilm som visade en man som förgrep sig analt på en femårig kille. Efter en stund vände sig pojken mot kameran, och frågade: "Är jag en människa?".
Då räcker inte orden långt. Egentligen kan man bara gråta.
Men vad skall straffet vara? Vad gör man? Hur drabbas den lille killen?
Dilemmat, och det som gör handlingen så avskyvärd, motbjudande och omänsklig, är att den vuxne mannen är i färd med att förstöra en annan människa. Bryta hans självkänsla och skapa livslånga känslomässiga ärr, som i sin tur skapar en ökad risk för att den lilla killen själv växer upp, och tar ut sin ångest på andra människor. Men den vuxne mannen var själv liten en gång. Han föddes dock oskyldig, som ett oskrivet blad. Det han gör, gör han på grund av det han upplevt i sitt liv. Han utför inte sin vidriga handling för att han mår bra.
Gör gott. Gör väl. Var snäll. Det finns inga onda människor. Vi skapar vår omgivning i detta nu, genom hur vi beter oss mot andra människor.
Men efter att ha fått slicka såren, och funderat kring bakgrunderna till de olika situationer, så repar sig relativisten i allmänhet. En människa är fortfarande summan av sina handlingar. Om vi skall bestämma att vissa människor är onda, så riskerar vi tveksamheter, och livslånga utanförskap. Om vi skadar människor, så skadar de andra.
Igår lyssnade jag på P1. Man intervjuade en man, som var aktiv i kampen mot pedofili, och frågade honom om det var något öde som särskilt hade berört honom. Och han berättade då om en videofilm som visade en man som förgrep sig analt på en femårig kille. Efter en stund vände sig pojken mot kameran, och frågade: "Är jag en människa?".
Då räcker inte orden långt. Egentligen kan man bara gråta.
Men vad skall straffet vara? Vad gör man? Hur drabbas den lille killen?
Dilemmat, och det som gör handlingen så avskyvärd, motbjudande och omänsklig, är att den vuxne mannen är i färd med att förstöra en annan människa. Bryta hans självkänsla och skapa livslånga känslomässiga ärr, som i sin tur skapar en ökad risk för att den lilla killen själv växer upp, och tar ut sin ångest på andra människor. Men den vuxne mannen var själv liten en gång. Han föddes dock oskyldig, som ett oskrivet blad. Det han gör, gör han på grund av det han upplevt i sitt liv. Han utför inte sin vidriga handling för att han mår bra.
Gör gott. Gör väl. Var snäll. Det finns inga onda människor. Vi skapar vår omgivning i detta nu, genom hur vi beter oss mot andra människor.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
