Berättarens kunskap

Måste man ha kunskap för att kunna skriva? Det skrivna språket är det talade språkets avbildning, och därmed är svaret egentligen nej. Många mycket okunniga människor, är synnerligen trevliga samtalspartners. Och många mycket kunniga människor, är outhärdligt långtråkiga. Den okunnige är oftast avslappnad, och finner det inte nödvändigt att excelera i årtalsfascism eller hur det egentligen var med Peter den Store och slaget vid Poltava. Han är okunnig, eftersom han förmodligen helt enkelt inte är intresserad av dessa ting. Han står inte efter att hans omgivning skall hylla honom för hans stora kunskaper, utan har sannolikt - som de flesta - andra egenskaper vilka han gärna lyfter fram.

I det att han berättar en historia, kan han därmed bortse från fåfängliga anspråk på kunskap. Och det helt rimligt: den goda berättelsen har inget med kunskap att göra. Den goda berättelsen handlar om det mänskliga. Och om det mänskliga vet vi alla mycket, även om färre av oss har förmågan eller möjligheten att fästa det till papper.

Det är förmodligen också så, att eftersom han inte vill kunskap, och inte har något intresse av att får beröm på basis av sin avsevärda allmänbildning, så imponeras han föga av någon annans allmänbildning. Han kanske imponeras av en annan god berättare, eller den duglige armbrytaren. Det är som den unge killen trimmat sin gamla Volvo. Bytt kamaxel, strokat, filat topplock, bytt däck, fälgar, rattväxel, putsat och fejat och fixat, som nöjd med sig själv ställer upp bilen i ett vackert bredställ, framför de och den flicka vilkens intresse han vill fånga, på Stortorget en fredagskväll. Bara för att strax inse att hon inte kunde bry sig mindre. Alla har vi våra referensramar, och den erkännelse vi står efter, är inte alltid den som andra vill ha. Den människa vi vill vara, är de vi imponeras av.

Språket finner därmed fallgropar i såväl kunnighet som intelligens. Tillsammans kan de skapa texter som är fullkomligt irrelevanta och meningslösa, möjligtvis undantaget det område som utgörs av humor.

Men vad är en kunnig skribent, och vilka kunskaper har relevans? En bred allmänbildning menar någon, är viktig för att kunna berätta en engagerande historia. Så kan det vara. Men författaren behöver inte kunna matematik, fysik eller kemi. Han behöver knappast kunna redogöra för vilket år Schackleton begav sig mot en sydlig pol. Han behöver knappt kunna stava eller kommattera. Han behöver inte behärska vetenskapsteori, Karl Poppers tankar om falsifiering, eller filosofins huvuddrag. Författarens duglighet står inte i relation till kunskap. I vissa fall kan rentutav beläsenheten vara en last, särskilt för den som under lång tid fördjupat sig inom något särskilt ämnesområde - hans utsiktspunkt blir hög men snäv. Det han ser av världen, är sådant som är relevant för den han är med sina kunskaper. Att fördjupa sig inom ett område, är att riskera att helt undgå allt det andra, och därmed riskera sin kommunikation.

Att det är så, kan man ofta se då man läser kvällstidningar. I vissa faktauppgifter, är man inte så nogräknad. Juristen håller koll på att den som är häktad på sannolika skäl, sitter sämre till än den som är det på skäliga grunder. Den politiskt intresserade, känner talmannens rang, och året för Torekovöverenskommelsen. Men båda snubblar de på andra områden, som enligt dem inte är fullt så intressanta. Och det gör vi alla, frågan är om vi gör det på ett sådant sätt, att vår historia urholkas. Den som skriver om lastbilar, och har fel på en faktor tio, kan aldrig nå fram till lastbilschauffören, men han kan nå fram till juristen, som utan att vara insatt, bryr sig föga om huruvida axeltrycket skall vara åtta ton och inte åttahundra kilo.

Så: kunskap behövs egentligen inte, för den gode berättaren. Varifrån kommer då den som kan berätta en historia och fängsla sin läsare eller för den delen sin lyssnare? Med viss nedstämdhet inser jag att sådan begåvning knappast är förvärvad. Den är ett lyckosamt utfall i det genetiska lotteriet. Att jaga kunskap hjälper inte historien. Den fängslande historia man inte kan berätta nu, kan man aldrig berätta.