Förbannade språk

Vi är ovänner, mitt språk och jag. Och det inte blott på ett plan. Nej, våra meningsskiljaktigheter sträcker sig över alla områden. Från den romantiska beskrivningen, till den konkreta skildringen och förstås till det talade språket. Det yttrar sig dels genom andefattiga meningar, mitt ordförråd är om inte begränsat, så åtminstone fantasilöst. Samma ord och vändningar och meningsbyggnader används gång efter annan, och flytet synes mig avlägset som vore mitt språk mig en sjunkbomb, istället för min åsikters spegel.

Jag tvekar dessutom, snart sagt kontinuerligt. Mina analogier och liknelser faller platt som västkustregn till marken. Och till mina idolers höjder är eoner av kunskap, talang och - har jag börjat misstänka - vanlig hederlig klassisk bildning. Sådan bildning som kommer av viss förslagenhet i diktandets konst, och det att man kan skilja en plebej från en kretensare med mer än stavning. Albert Engström, Vilhelm Moberg, Frans G Bengtsson, Olof Lagerkrantz, för att nämna några.

Jo, jag vet. Varför ens komma på tanken att jämföra sig, eller ens försöka nå den nivå som innehas av dessa språkets storheter? Det skänker en ny dimension åt ordet förmätet, minst sagt. Men samtidigt måste jag fortsätta att försöka fila på mitt språk. Dilemmat är att i min tanke, så finns där ibland ett snyggt språk, som understundom rentutav har något litet som kunde kallas slagfärdigt. Någon gång, helt kort, har jag också lyckats skriva några rader, som till sammanhang och utformning inte är helt hopplösa. Men det är som att - ursäkta min upprepning av Archimediska liknelser - slänga en trasig flytväst efter en drunknande. Det skänker hopp, men utgör ingen räddning. Förlänger lidandet, möjligtvis.

Så i min strävan efter att skapa ett verk av större karaktär, ser jag stora, ja oöverstigliga hinder. En del av dem kan jag nog råda bot på med hårt arbete, det vill säga tid. Men den tiden synes inte stå till mitt förfogande. Jag har läst, med ungefär samma blick som den skeppsbrutne spejar mot räddningen i horisonten, att Mobergs Utvandrar-svit är omskriven åtskilliga gånger. Moberg satt och vände och vred på sina formuleringar, säkert då ofta även vred på dem, om läsaren ursäktar. Och tid och tålamod skapade något av det mesta imponerande då det kommer till det svenska språket. Där finns så många passager, som är helt enkelt enastående, att man som läsare inte annat kan än njuta. Utvandrarna tillhör de unika verk som bär på en språkupplevelse, parallellt med en berättelse som i sig är fängslande på flera plan.

I så fall kan hoppet för den som greppar pennan med mental hammarfattning, vara tid. Samtidigt måste det dock finnas en historia som håller. Ett glimrande språk kan möjligtvis uppskjuta läsares insikt om att du saknar en historia, och hejda hans knäskålssåg en liten stund, men tar inte bort problemet. Man kan utan vidare ordbajsa sig iväg mot Parnassens höjder, utan att egentligen ha berättat någonting, eller kommit någonstans. Så kan man skapa något som blott och bart är förströelse utan mening. Inte fel, kanske till och med det viktigaste, men inte det jag står efter.

Vad vill jag då, med mina motvilliga, banala och ofta enkelspåriga ord? Jag vet ett: jag har någonting att berätta. Men jag vet inte hur, och jag tvivlar på mitt språk. Jag tvivlar på min förmåga att få en berättelse att hålla ihop, över mer än några sidor. Det är dessutom så att i det att jag bygger på något större, jag vill att det skall vara ett synnerligen solitt bygge. Där skall finnas snedsträvor och kopparnaglar, förseglingar, låsmuttrar, säkerhetslinor snart sagt över allt där jag har min historia. Sedan vill jag att där skall finnas goda portioner som pekar på sådant som gör mig osäker, där det inte finns några ramar. Där livet är.

Kanske att jag också läser för lite bra litteratur. Det finns en stor mängd litteratur som inte är intressant språkligt. Så läser jag "Dagbok från Spandau", Marilyn Mansons själbiografi och ett par andra böcker för närvarande. Men där finns inget språk. Det kan förvisso bero på att det är översättningar det är fråga om, och då går oftast det sublima förlorat, men jag tror nog ändå inte att dessa saker var några språkliga mästerverk från början. Jag måste helt enkelt vända mig mer mot dem som faktiskt hade språket. Jag nämnde några ovan, och glömde August Strindberg och Selma Lagerlöf och lämnar fler onämnda.

Den gode berättaren är ofta i sig själv en färgstark figur. Han tar plats, men jag vare sig har eller tar. Här finner vi också ett litet aber, om man tror att en persons yttre, och hans påverkan på andra människor, säger något om hans inre. Skribenten är ingen flamboyant figur, som med plommonstop och fluga traskar gatan ned. Skribenten är en ängslig typ, som dels är fången i sitt yrkesmässiga värv, och dels är en vindflöjel för andra människors åsikter. Inte de åsikter som avser ett långvarigt värv, men de åsikter som kommer en människa till del som inte passar in i sammanhanget. En människa som verkar lite obekväm och icke närvarande. Det är jag.

En del av det ovanstående är jag kapabel att arbeta med, gavs det mig tid. Annat är svårare. Det kan vara så att jag helt sonika saknar förmågan. Jag är kanske en person bland många, som på det mest sinistra av vis förespeglats en förmåga, men att det som syns i otaliga kortare skrifter, inte är annat än en rastlös och nyfiken hjärna, som tack vare en aldrig sinande ström lästa ord, måste få ur sig ett par snabba tankar. Då är det inget författarämne som syns, nej det är den överstimulerade hjärnan - det vill säga en sådan hjärna som får mer än den tål - som skriver. Och en sådan talar av vad hjärtat är fullt. Mycket, och till synes utan slut, men lika fullt helt banalt.