Utbildning och dess betydelse

Antag att vi tar femåriga Anna, och bestämmer oss för att ge henne de bästa möjliga förutsättningar att bli en kunnig, ödmjuk och välmående människa. Hur skulle vi göra då?
Först och främst hade vi nog velat ge henne trygghet. Hon skulle alltid känna att det finns människor omkring henne, som aldrig sviker henne. En stark familj helt enkelt, och många goda vänner.
För det andra skulle vi vilja ge henne många intryck av olika slag. Resor och möten med intressanta människor, parat med spännande och givande upplevelser av olika slag.
För det tredje skulle vi välja de bästa utbildningar och lärare som finns. De skulle övergripande visa på hur världen fungerar, och skänka olika perspektiv på saker och ting. De skulle visa på människors olika levnadsvillkor, och på problemen i världen och vad som driver den. Anna skulle sedan fritt få välja inom vilket område hon skulle vilja fördjupa sig.

Vad skulle det bli för människa? Hon får kärlek, mer resor än någon kan önska, hon har massiv ekonomisk trygghet, hon får omfattande utbildning om allt möjligt, och det står henne fritt att studera vad hon vill. Hon möter dessutom fler människor och upplever mer skiftande saker än i stort sett någon annan gör under hela sin livstid. Sammantaget skulle hon få helt unika egenskaper och erfarenheter, som de flesta av oss aldrig förvärvar.

Skulle hon kunna säga något till oss? Idag är Anna 32 år gammal. Hon har upplevt långt mer under sitt liv än någon annan jag kan tänka mig, utom möjligtvis hennes föräldrar. Hon har två yngre syskon, som inte är mycket sämre.

Jag är nyfiken på hur hon ser på saker och ting. För även om hon skulle vara mindre klipsk än genomsnittet - vilket jag inte tror hon är - borde hon ha förvärvat unika kunskaper och inblickar i olika aspekter av samhällslivet. Hon borde kunna lämna stora bidrag bara genom den människa hon är.

Tyvärr syns aldrig detta, och det kommer aldrig att hända. Ty personen i fråga heter inte Anna. Och hennes erfarenheter och intellektuella lyfts aldrig fram, och kommer aldrig att lyftas fram, ty hon är blott och bart en symbol, och en slagpåse.

Kvinnan heter inte Anna. Hon heter Victoria. Och hon skall gifta sig till sommaren. Genom sitt namn och sin börd är hennes unika erfarenheter och tankar av noll och intet värde. Hon förpassas till att vara en gullig nullitet av rojalisterna, och till att bli en korkad symbol för en förlegad institution av republikanerna. De övriga, som avstått den statsvetenskapliga analysen, ser i henne inget annat än en prålig symbol för ett kungahus, vi egentligen inte bryr oss så mycket om, men som i alla fall finns där som en hygglig representant för vårt land.

Ibland besinnar jag vad jag själv skulle känt i hennes skor. Att ständigt leende tvingas möta fördomens makt, utan att få röja de tankar man har. Att inte få bli tagen för en människa bland andra, och att inte få lov att lätta på sina tankar om världen. Det är inte bara en förlust för Victoria, utan även för oss andra som är nyfikna på vad hennes erfarenheter skänkt för syn på världen. Faktum är att vi inte ens vet om hon är rojalist. Vi vet inte hur hon ser på Bush – hon kanske är anarkist? Vi vet inte hur hon ser på Kim Jong Il. Vi vet inte vad hon tycker om högskattestaten. Vi vet inte om hon är feminist. Vi bara förutsätter att hon tycker vissa saker, för att hon representerar en ålderdomlig instutition.

Uppdrag granskning 24 mars

I går visades på SVT1 ett intressant och lite skrämmande reportage om en väldtäktsman, "Oscar", som fick ett oerhört stort stöd i relation till sina båda offer. Det var smått upprörande att se inskränktheten hos präst och rektor, i det lilla samhället.
Efteråt var det intervju med bl.a. Katarina Wennstam. Tyvärr bidrog hon än en gång till att försöka avdemonisera våldtäktsmännen, och diskussionen handlade om att mycket mer samtal måste föras i skolan om sexuella relationer och övegrepp. Och det kan väl vara bra, imte minst då det kommer till att flickor och kvinnor verkligen anmäler övergrepp, men det kommer aldrig att skydda unga flickor mot våldtäktsmän. Den som våldtar är en störd människa, och han kräver kvalificerad vård, och bör definitivt demoniseras. Wennstam bidrar med många kloka ord, men just i denna del anser jag alltjämt att hon gör sig skyldig till en ordentlig tankevurpa map. hur man bäst kommer tillrätta med problemet. Jag anser att Wennstams syn på problematiken snarast kan förvärra sakerans tillstånd.

Beatrice Ask

Jag tillhör dem som tycker Beatrice Asks uttalande om misstänkta sexköpare, och att de skall få färgade kuvert för att hängas ut lite, var omåttligt korkat, av ett par olika skäl. Främst förstås för att man som misstänkt skall anses oskyldig, enligt Sveriges grundlag. Men också för att det sättet att bestraffa är medletida, och i strid med vår syn på rättsskipning.

Oavsett detta: självfallet vet Beatrice Ask allt detta. Hon är dock jurist, och även bortsett från sian akademiska lagerkransar, så borde väl de flesta svenska medborgare vara väl medvetna om skillnaden. Hon sade en groda, och det har han bett om ursäkt för. Ingen kan tro att hon verkligen menade vad hon sade, eftersom det är en sådan flagrant tankevurpa.
Istället faller den mesta av skuggan på Sahlin, som hävdar, och jag citerar "Bara tanken på att ett lands justitieminister inte förstår skillnaden på dömd och misstänkt, det är mycket allvarligt".

Just detta uttalande menar jag visar med all önskvärd tydlighet på den djupa ohederlighet som ofta karakteriserar socialdemokraterna retorik. Den finner man ingenannans, ta sedan Miljöpartiet, VP eller Sverigedemokraterna. Det är retorik för retorikens skull, inte retorik för att man vill skapa en bätte värld. Spontant skulle man kunna tycka att Sahlin borde skämmas, för ett sådant urbota korkat uttalande. Samtidigt är det väl så att hon har en svår sits i relation till de egna, i det att hon måste profilera sig. Det finns dock andra vägar att vandra i så fall som är betydligt mer effektiva. Sahlin vet ju att ask kan sin juridik. Nu gör Sahlin sig och sitt parti en björntjänst, vilket alliansen väl kan behöva, men dock.

Drömscenariot vore ju förstås att Sahlin inte gjorde någon sak av det alls, och att ingen politiker gjorde sak av personliga tillkortakommanden hos opponenterna, utan att man fokuserade på sakfrågorna istället. Jag anser att moderaterna, miljöpartiet och delvis vänsterpartiet sköter detta bäst. Sämst är socialdemokraterna.