Utbildning och dess betydelse

Antag att vi tar femåriga Anna, och bestämmer oss för att ge henne de bästa möjliga förutsättningar att bli en kunnig, ödmjuk och välmående människa. Hur skulle vi göra då?
Först och främst hade vi nog velat ge henne trygghet. Hon skulle alltid känna att det finns människor omkring henne, som aldrig sviker henne. En stark familj helt enkelt, och många goda vänner.
För det andra skulle vi vilja ge henne många intryck av olika slag. Resor och möten med intressanta människor, parat med spännande och givande upplevelser av olika slag.
För det tredje skulle vi välja de bästa utbildningar och lärare som finns. De skulle övergripande visa på hur världen fungerar, och skänka olika perspektiv på saker och ting. De skulle visa på människors olika levnadsvillkor, och på problemen i världen och vad som driver den. Anna skulle sedan fritt få välja inom vilket område hon skulle vilja fördjupa sig.

Vad skulle det bli för människa? Hon får kärlek, mer resor än någon kan önska, hon har massiv ekonomisk trygghet, hon får omfattande utbildning om allt möjligt, och det står henne fritt att studera vad hon vill. Hon möter dessutom fler människor och upplever mer skiftande saker än i stort sett någon annan gör under hela sin livstid. Sammantaget skulle hon få helt unika egenskaper och erfarenheter, som de flesta av oss aldrig förvärvar.

Skulle hon kunna säga något till oss? Idag är Anna 32 år gammal. Hon har upplevt långt mer under sitt liv än någon annan jag kan tänka mig, utom möjligtvis hennes föräldrar. Hon har två yngre syskon, som inte är mycket sämre.

Jag är nyfiken på hur hon ser på saker och ting. För även om hon skulle vara mindre klipsk än genomsnittet - vilket jag inte tror hon är - borde hon ha förvärvat unika kunskaper och inblickar i olika aspekter av samhällslivet. Hon borde kunna lämna stora bidrag bara genom den människa hon är.

Tyvärr syns aldrig detta, och det kommer aldrig att hända. Ty personen i fråga heter inte Anna. Och hennes erfarenheter och intellektuella lyfts aldrig fram, och kommer aldrig att lyftas fram, ty hon är blott och bart en symbol, och en slagpåse.

Kvinnan heter inte Anna. Hon heter Victoria. Och hon skall gifta sig till sommaren. Genom sitt namn och sin börd är hennes unika erfarenheter och tankar av noll och intet värde. Hon förpassas till att vara en gullig nullitet av rojalisterna, och till att bli en korkad symbol för en förlegad institution av republikanerna. De övriga, som avstått den statsvetenskapliga analysen, ser i henne inget annat än en prålig symbol för ett kungahus, vi egentligen inte bryr oss så mycket om, men som i alla fall finns där som en hygglig representant för vårt land.

Ibland besinnar jag vad jag själv skulle känt i hennes skor. Att ständigt leende tvingas möta fördomens makt, utan att få röja de tankar man har. Att inte få bli tagen för en människa bland andra, och att inte få lov att lätta på sina tankar om världen. Det är inte bara en förlust för Victoria, utan även för oss andra som är nyfikna på vad hennes erfarenheter skänkt för syn på världen. Faktum är att vi inte ens vet om hon är rojalist. Vi vet inte hur hon ser på Bush – hon kanske är anarkist? Vi vet inte hur hon ser på Kim Jong Il. Vi vet inte vad hon tycker om högskattestaten. Vi vet inte om hon är feminist. Vi bara förutsätter att hon tycker vissa saker, för att hon representerar en ålderdomlig instutition.