Måste man ha kunskap för att kunna skriva? Det skrivna språket är det talade språkets avbildning, och därmed är svaret egentligen nej. Många mycket okunniga människor, är synnerligen trevliga samtalspartners. Och många mycket kunniga människor, är outhärdligt långtråkiga. Den okunnige är oftast avslappnad, och finner det inte nödvändigt att excelera i årtalsfascism eller hur det egentligen var med Peter den Store och slaget vid Poltava. Han är okunnig, eftersom han förmodligen helt enkelt inte är intresserad av dessa ting. Han står inte efter att hans omgivning skall hylla honom för hans stora kunskaper, utan har sannolikt - som de flesta - andra egenskaper vilka han gärna lyfter fram.
I det att han berättar en historia, kan han därmed bortse från fåfängliga anspråk på kunskap. Och det helt rimligt: den goda berättelsen har inget med kunskap att göra. Den goda berättelsen handlar om det mänskliga. Och om det mänskliga vet vi alla mycket, även om färre av oss har förmågan eller möjligheten att fästa det till papper.
Det är förmodligen också så, att eftersom han inte vill kunskap, och inte har något intresse av att får beröm på basis av sin avsevärda allmänbildning, så imponeras han föga av någon annans allmänbildning. Han kanske imponeras av en annan god berättare, eller den duglige armbrytaren. Det är som den unge killen trimmat sin gamla Volvo. Bytt kamaxel, strokat, filat topplock, bytt däck, fälgar, rattväxel, putsat och fejat och fixat, som nöjd med sig själv ställer upp bilen i ett vackert bredställ, framför de och den flicka vilkens intresse han vill fånga, på Stortorget en fredagskväll. Bara för att strax inse att hon inte kunde bry sig mindre. Alla har vi våra referensramar, och den erkännelse vi står efter, är inte alltid den som andra vill ha. Den människa vi vill vara, är de vi imponeras av.
Språket finner därmed fallgropar i såväl kunnighet som intelligens. Tillsammans kan de skapa texter som är fullkomligt irrelevanta och meningslösa, möjligtvis undantaget det område som utgörs av humor.
Men vad är en kunnig skribent, och vilka kunskaper har relevans? En bred allmänbildning menar någon, är viktig för att kunna berätta en engagerande historia. Så kan det vara. Men författaren behöver inte kunna matematik, fysik eller kemi. Han behöver knappast kunna redogöra för vilket år Schackleton begav sig mot en sydlig pol. Han behöver knappt kunna stava eller kommattera. Han behöver inte behärska vetenskapsteori, Karl Poppers tankar om falsifiering, eller filosofins huvuddrag. Författarens duglighet står inte i relation till kunskap. I vissa fall kan rentutav beläsenheten vara en last, särskilt för den som under lång tid fördjupat sig inom något särskilt ämnesområde - hans utsiktspunkt blir hög men snäv. Det han ser av världen, är sådant som är relevant för den han är med sina kunskaper. Att fördjupa sig inom ett område, är att riskera att helt undgå allt det andra, och därmed riskera sin kommunikation.
Att det är så, kan man ofta se då man läser kvällstidningar. I vissa faktauppgifter, är man inte så nogräknad. Juristen håller koll på att den som är häktad på sannolika skäl, sitter sämre till än den som är det på skäliga grunder. Den politiskt intresserade, känner talmannens rang, och året för Torekovöverenskommelsen. Men båda snubblar de på andra områden, som enligt dem inte är fullt så intressanta. Och det gör vi alla, frågan är om vi gör det på ett sådant sätt, att vår historia urholkas. Den som skriver om lastbilar, och har fel på en faktor tio, kan aldrig nå fram till lastbilschauffören, men han kan nå fram till juristen, som utan att vara insatt, bryr sig föga om huruvida axeltrycket skall vara åtta ton och inte åttahundra kilo.
Så: kunskap behövs egentligen inte, för den gode berättaren. Varifrån kommer då den som kan berätta en historia och fängsla sin läsare eller för den delen sin lyssnare? Med viss nedstämdhet inser jag att sådan begåvning knappast är förvärvad. Den är ett lyckosamt utfall i det genetiska lotteriet. Att jaga kunskap hjälper inte historien. Den fängslande historia man inte kan berätta nu, kan man aldrig berätta.
onsdag 28 september 2011
torsdag 15 september 2011
Förbannade språk
Vi är ovänner, mitt språk och jag. Och det inte blott på ett plan. Nej, våra meningsskiljaktigheter sträcker sig över alla områden. Från den romantiska beskrivningen, till den konkreta skildringen och förstås till det talade språket. Det yttrar sig dels genom andefattiga meningar, mitt ordförråd är om inte begränsat, så åtminstone fantasilöst. Samma ord och vändningar och meningsbyggnader används gång efter annan, och flytet synes mig avlägset som vore mitt språk mig en sjunkbomb, istället för min åsikters spegel.
Jag tvekar dessutom, snart sagt kontinuerligt. Mina analogier och liknelser faller platt som västkustregn till marken. Och till mina idolers höjder är eoner av kunskap, talang och - har jag börjat misstänka - vanlig hederlig klassisk bildning. Sådan bildning som kommer av viss förslagenhet i diktandets konst, och det att man kan skilja en plebej från en kretensare med mer än stavning. Albert Engström, Vilhelm Moberg, Frans G Bengtsson, Olof Lagerkrantz, för att nämna några.
Jo, jag vet. Varför ens komma på tanken att jämföra sig, eller ens försöka nå den nivå som innehas av dessa språkets storheter? Det skänker en ny dimension åt ordet förmätet, minst sagt. Men samtidigt måste jag fortsätta att försöka fila på mitt språk. Dilemmat är att i min tanke, så finns där ibland ett snyggt språk, som understundom rentutav har något litet som kunde kallas slagfärdigt. Någon gång, helt kort, har jag också lyckats skriva några rader, som till sammanhang och utformning inte är helt hopplösa. Men det är som att - ursäkta min upprepning av Archimediska liknelser - slänga en trasig flytväst efter en drunknande. Det skänker hopp, men utgör ingen räddning. Förlänger lidandet, möjligtvis.
Så i min strävan efter att skapa ett verk av större karaktär, ser jag stora, ja oöverstigliga hinder. En del av dem kan jag nog råda bot på med hårt arbete, det vill säga tid. Men den tiden synes inte stå till mitt förfogande. Jag har läst, med ungefär samma blick som den skeppsbrutne spejar mot räddningen i horisonten, att Mobergs Utvandrar-svit är omskriven åtskilliga gånger. Moberg satt och vände och vred på sina formuleringar, säkert då ofta även vred på dem, om läsaren ursäktar. Och tid och tålamod skapade något av det mesta imponerande då det kommer till det svenska språket. Där finns så många passager, som är helt enkelt enastående, att man som läsare inte annat kan än njuta. Utvandrarna tillhör de unika verk som bär på en språkupplevelse, parallellt med en berättelse som i sig är fängslande på flera plan.
I så fall kan hoppet för den som greppar pennan med mental hammarfattning, vara tid. Samtidigt måste det dock finnas en historia som håller. Ett glimrande språk kan möjligtvis uppskjuta läsares insikt om att du saknar en historia, och hejda hans knäskålssåg en liten stund, men tar inte bort problemet. Man kan utan vidare ordbajsa sig iväg mot Parnassens höjder, utan att egentligen ha berättat någonting, eller kommit någonstans. Så kan man skapa något som blott och bart är förströelse utan mening. Inte fel, kanske till och med det viktigaste, men inte det jag står efter.
Vad vill jag då, med mina motvilliga, banala och ofta enkelspåriga ord? Jag vet ett: jag har någonting att berätta. Men jag vet inte hur, och jag tvivlar på mitt språk. Jag tvivlar på min förmåga att få en berättelse att hålla ihop, över mer än några sidor. Det är dessutom så att i det att jag bygger på något större, jag vill att det skall vara ett synnerligen solitt bygge. Där skall finnas snedsträvor och kopparnaglar, förseglingar, låsmuttrar, säkerhetslinor snart sagt över allt där jag har min historia. Sedan vill jag att där skall finnas goda portioner som pekar på sådant som gör mig osäker, där det inte finns några ramar. Där livet är.
Kanske att jag också läser för lite bra litteratur. Det finns en stor mängd litteratur som inte är intressant språkligt. Så läser jag "Dagbok från Spandau", Marilyn Mansons själbiografi och ett par andra böcker för närvarande. Men där finns inget språk. Det kan förvisso bero på att det är översättningar det är fråga om, och då går oftast det sublima förlorat, men jag tror nog ändå inte att dessa saker var några språkliga mästerverk från början. Jag måste helt enkelt vända mig mer mot dem som faktiskt hade språket. Jag nämnde några ovan, och glömde August Strindberg och Selma Lagerlöf och lämnar fler onämnda.
Den gode berättaren är ofta i sig själv en färgstark figur. Han tar plats, men jag vare sig har eller tar. Här finner vi också ett litet aber, om man tror att en persons yttre, och hans påverkan på andra människor, säger något om hans inre. Skribenten är ingen flamboyant figur, som med plommonstop och fluga traskar gatan ned. Skribenten är en ängslig typ, som dels är fången i sitt yrkesmässiga värv, och dels är en vindflöjel för andra människors åsikter. Inte de åsikter som avser ett långvarigt värv, men de åsikter som kommer en människa till del som inte passar in i sammanhanget. En människa som verkar lite obekväm och icke närvarande. Det är jag.
En del av det ovanstående är jag kapabel att arbeta med, gavs det mig tid. Annat är svårare. Det kan vara så att jag helt sonika saknar förmågan. Jag är kanske en person bland många, som på det mest sinistra av vis förespeglats en förmåga, men att det som syns i otaliga kortare skrifter, inte är annat än en rastlös och nyfiken hjärna, som tack vare en aldrig sinande ström lästa ord, måste få ur sig ett par snabba tankar. Då är det inget författarämne som syns, nej det är den överstimulerade hjärnan - det vill säga en sådan hjärna som får mer än den tål - som skriver. Och en sådan talar av vad hjärtat är fullt. Mycket, och till synes utan slut, men lika fullt helt banalt.
Jag tvekar dessutom, snart sagt kontinuerligt. Mina analogier och liknelser faller platt som västkustregn till marken. Och till mina idolers höjder är eoner av kunskap, talang och - har jag börjat misstänka - vanlig hederlig klassisk bildning. Sådan bildning som kommer av viss förslagenhet i diktandets konst, och det att man kan skilja en plebej från en kretensare med mer än stavning. Albert Engström, Vilhelm Moberg, Frans G Bengtsson, Olof Lagerkrantz, för att nämna några.
Jo, jag vet. Varför ens komma på tanken att jämföra sig, eller ens försöka nå den nivå som innehas av dessa språkets storheter? Det skänker en ny dimension åt ordet förmätet, minst sagt. Men samtidigt måste jag fortsätta att försöka fila på mitt språk. Dilemmat är att i min tanke, så finns där ibland ett snyggt språk, som understundom rentutav har något litet som kunde kallas slagfärdigt. Någon gång, helt kort, har jag också lyckats skriva några rader, som till sammanhang och utformning inte är helt hopplösa. Men det är som att - ursäkta min upprepning av Archimediska liknelser - slänga en trasig flytväst efter en drunknande. Det skänker hopp, men utgör ingen räddning. Förlänger lidandet, möjligtvis.
Så i min strävan efter att skapa ett verk av större karaktär, ser jag stora, ja oöverstigliga hinder. En del av dem kan jag nog råda bot på med hårt arbete, det vill säga tid. Men den tiden synes inte stå till mitt förfogande. Jag har läst, med ungefär samma blick som den skeppsbrutne spejar mot räddningen i horisonten, att Mobergs Utvandrar-svit är omskriven åtskilliga gånger. Moberg satt och vände och vred på sina formuleringar, säkert då ofta även vred på dem, om läsaren ursäktar. Och tid och tålamod skapade något av det mesta imponerande då det kommer till det svenska språket. Där finns så många passager, som är helt enkelt enastående, att man som läsare inte annat kan än njuta. Utvandrarna tillhör de unika verk som bär på en språkupplevelse, parallellt med en berättelse som i sig är fängslande på flera plan.
I så fall kan hoppet för den som greppar pennan med mental hammarfattning, vara tid. Samtidigt måste det dock finnas en historia som håller. Ett glimrande språk kan möjligtvis uppskjuta läsares insikt om att du saknar en historia, och hejda hans knäskålssåg en liten stund, men tar inte bort problemet. Man kan utan vidare ordbajsa sig iväg mot Parnassens höjder, utan att egentligen ha berättat någonting, eller kommit någonstans. Så kan man skapa något som blott och bart är förströelse utan mening. Inte fel, kanske till och med det viktigaste, men inte det jag står efter.
Vad vill jag då, med mina motvilliga, banala och ofta enkelspåriga ord? Jag vet ett: jag har någonting att berätta. Men jag vet inte hur, och jag tvivlar på mitt språk. Jag tvivlar på min förmåga att få en berättelse att hålla ihop, över mer än några sidor. Det är dessutom så att i det att jag bygger på något större, jag vill att det skall vara ett synnerligen solitt bygge. Där skall finnas snedsträvor och kopparnaglar, förseglingar, låsmuttrar, säkerhetslinor snart sagt över allt där jag har min historia. Sedan vill jag att där skall finnas goda portioner som pekar på sådant som gör mig osäker, där det inte finns några ramar. Där livet är.
Kanske att jag också läser för lite bra litteratur. Det finns en stor mängd litteratur som inte är intressant språkligt. Så läser jag "Dagbok från Spandau", Marilyn Mansons själbiografi och ett par andra böcker för närvarande. Men där finns inget språk. Det kan förvisso bero på att det är översättningar det är fråga om, och då går oftast det sublima förlorat, men jag tror nog ändå inte att dessa saker var några språkliga mästerverk från början. Jag måste helt enkelt vända mig mer mot dem som faktiskt hade språket. Jag nämnde några ovan, och glömde August Strindberg och Selma Lagerlöf och lämnar fler onämnda.
Den gode berättaren är ofta i sig själv en färgstark figur. Han tar plats, men jag vare sig har eller tar. Här finner vi också ett litet aber, om man tror att en persons yttre, och hans påverkan på andra människor, säger något om hans inre. Skribenten är ingen flamboyant figur, som med plommonstop och fluga traskar gatan ned. Skribenten är en ängslig typ, som dels är fången i sitt yrkesmässiga värv, och dels är en vindflöjel för andra människors åsikter. Inte de åsikter som avser ett långvarigt värv, men de åsikter som kommer en människa till del som inte passar in i sammanhanget. En människa som verkar lite obekväm och icke närvarande. Det är jag.
En del av det ovanstående är jag kapabel att arbeta med, gavs det mig tid. Annat är svårare. Det kan vara så att jag helt sonika saknar förmågan. Jag är kanske en person bland många, som på det mest sinistra av vis förespeglats en förmåga, men att det som syns i otaliga kortare skrifter, inte är annat än en rastlös och nyfiken hjärna, som tack vare en aldrig sinande ström lästa ord, måste få ur sig ett par snabba tankar. Då är det inget författarämne som syns, nej det är den överstimulerade hjärnan - det vill säga en sådan hjärna som får mer än den tål - som skriver. Och en sådan talar av vad hjärtat är fullt. Mycket, och till synes utan slut, men lika fullt helt banalt.
onsdag 14 september 2011
Om Israel och Apartheid-anklagelser
Nedanstående tänkvärda rader är skrivna som en reaktion på anlagelser om att Israel bedriver en Apartheid-politik mot palestinier och araber. Texten är kopierad från Arnie Taragins Facebook, och jag fick tipset från Lisa Abramowicz.
"A Scottish professor responds to campus boycott. The Edinburgh Student's Association made a motion to boycott all things Israeli since they claim Israel is under an apartheid regime. Dr. Denis Maceoin (a non-Jew) is an expert in Middle Eastern affairs. Here is his letter to those students.
Dr. Denis MacEoin, a senior editor of the Middle East Quarterly, addresses The Committee of the Edinburgh University Student Association.
Received by e-mail from the author, Dr. Denis MacEoin, a senior editor of the Middle East Quarterly,
TO: The Committee Edinburgh University Student Association. May I be permitted to say a few words to members of the EUSA? I am an Edinburgh graduate (MA 1975) who studied Persian, Arabic and Islamic History in Buccleuch Place under William Montgomery Watt and Laurence Elwell Sutton, two of Britain's great Middle East experts in their day.
I later went on to do a PhD at Cambridge and to teach Arabic and Islamic Studies at Newcastle University. Naturally, I am the author of several books and hundreds of articles in this field. I say all that to show that I am well informed in Middle Eastern affairs and that, for that reason, I am shocked and disheartened by the EUSA motion and vote.
I am shocked for a simple reason: there is not and has never been a system of apartheid in Israel. That is not my opinion, that is fact that can be tested against reality by any Edinburgh student, should he or she choose to visit Israel to see for themselves. Let me spell this out, since I have the impression that those members of EUSA who voted for this motion are absolutely clueless in matters concerning Israel, and that they are, in all likelihood, the victims of extremely biased propaganda coming from the anti-Israel lobby.
Being anti-Israel is not in itself objectionable. But I'm not talking about ordinary criticism of Israel. I'm speaking of a hatred that permits itself no boundaries in the lies and myths it pours out. Thus, Israel is repeatedly referred to as a "Nazi" state. In what sense is this true, even as a metaphor? Where are the Israeli concentration camps? The einzatsgruppen? The SS? The Nuremberg Laws? The Final Solution? None of these things nor anything remotely resembling them exists in Israel, precisely because the Jews, more than anyone on earth, understand what Nazism stood for.
It is claimed that there has been an Israeli Holocaust in Gaza (or elsewhere). Where? When? No honest historian would treat that claim with anything but the contempt it deserves. But calling Jews Nazis and saying they have committed a Holocaust is as basic a way to subvert historical fact as anything I can think of.
Likewise apartheid. For apartheid to exist, there would have to be a situation that closely resembled how things were in South Africa under the apartheid regime. Unfortunately for those who believe this, a weekend in any part of Israel would be enough to show how ridiculous the claim is.
That a body of university students actually fell for this and voted on it is a sad comment on the state of modern education. The most obvious focus for apartheid would be the country's 20% Arab population. Under Israeli law, Arab Israelis have exactly the same rights as Jews or anyone else; Muslims have the same rights as Jews or Christians; Baha'is, severely persecuted in Iran, flourish in Israel, where they have their world center; Ahmadi Muslims, severely persecuted in Pakistan and elsewhere, are kept safe by Israel; the holy places of all religions are protected under a specific Israeli law. Arabs form 20% of the university population (an exact echo of their percentage in the general population). In Iran, the Bahai's (the largest religious minority) are forbidden to study in any university or to run their own universities: why aren't your members boycotting Iran? Arabs in Israel can go anywhere they want, unlike blacks in apartheid South Africa. They use public transport, they eat in restaurants, they go to swimming pools, they use libraries, they go to cinemas alongside Jews - something no blacks were able to do in South Africa.
Israeli hospitals not only treat Jews and Arabs, they also treat Palestinians from Gaza or the West Bank. On the same wards, in the same operating theatres.
In Israel, women have the same rights as men: there is no gender apartheid. Gay men and women face no restrictions, and Palestinian gays often escape into Israel, knowing they may be killed at home.
It seems bizarre to me that LGBT groups call for a boycott of Israel and say nothing about countries like Iran, where gay men are hanged or stoned to death. That illustrates a mindset that beggars belief.
Intelligent students thinking it's better to be silent about regimes that kill gay people, but good to condemn the only country in the Middle East that rescues and protects gay people. Is that supposed to be a sick joke?
University is supposed to be about learning to use your brain, to think rationally, to examine evidence, to reach conclusions based on solid evidence, to compare sources, to weigh up one view against one or more others. If the best Edinburgh can now produce are students who have no idea how to do any of these things, then the future is bleak.
I do not object to well-documented criticism of Israel. I do object when supposedly intelligent people single the Jewish state out above states that are horrific in their treatment of their populations. We are going through the biggest upheaval in the Middle East since the 7th and 8th centuries, and it's clear that Arabs and Iranians are rebelling against terrifying regimes that fight back by killing their own citizens.
Israeli citizens, Jews and Arabs alike, do not rebel (though they are free to protest). Yet Edinburgh students mount no demonstrations and call for no boycotts against Libya, Bahrain, Saudi Arabia, Yemen, and Iran. They prefer to make false accusations against one of the world's freest countries, the only country in the Middle East that has taken in Darfur refugees, the only country in the Middle East that gives refuge
to gay men and women, the only country in the Middle East that protects the Bahai's.... Need I go on?
The imbalance is perceptible, and it sheds no credit on anyone who voted for this boycott. I ask you to show some common sense. Get information from the Israeli embassy. Ask for some speakers. Listen to more than one side. Do not make your minds up until you have given a fair hearing to both parties. You have a duty to your students, and that is to protect them from one-sided argument.
They are not at university to be propagandized. And they are certainly not there to be tricked into anti-Semitism by punishing one country among all the countries of the world, which happens to be the only Jewish state. If there had been a single Jewish state in the 1930's (which, sadly, there was not), don't you think Adolf Hitler would have decided to boycott it?
Your generation has a duty to ensure that the perennial racism of anti-Semitism never sets down roots among you. Today, however, there are clear signs that it has done so and is putting down more. You have a chance to avert a very great evil, simply by using reason and a sense of fair play. Please tell me that this makes sense. I have given you some of the evidence. It's up to you to find out more.
Yours sincerely,Denis MacEoin."
Och med dessa rader återigen sagt: Israel skall kritiseras, hårt och ofta, för att landet för en politik som i flera avseenden strider mot mänskliga rättigheter och rentutav hotar landets existens på sikt, samt för åtskilliga besinningslösa överreaktioner, som exempelvis den i samband med Ship To gaza förra året, som ledde till flera dödsfall, eller för den delen, sabotaget mot Ship To Gaza-flottiljen i år. Men: det är absolut inte enbart Israel som skall kritiseras. Som det ser ut nu sympatiserar knappast - ja, jag vägrar att tro det - en stor del av de vänsterintellektuella med palestinierna, för att det begås övergrepp mot dem. Nej, de sympatiserar med dem för att palestinierna på grund av just de händelsevis är den enda grupp i världen som ligger i direkt väpnad konflikt med dem de vänsterintellektuella ser som det stora hotet mot vår värld: USA och deras lakej Israel. Så lämnar de vänsterintellektuella en enorm mängd lidande människor åt sitt öde, världen över, då dessa lider i socialistiska diktaturer. Man tar inte den lidande människans parti, det enda parti man tar är det som är emot vissa stater som man traditionellt ogillar inom vänsterkretsar. Enda gången de bevärdigas med ett debattinlägg är då man funnit ytterligare något sätt att i text visa på hur all världens oförrätter emanerar från Washington. Intellektuellt ohederligt och hänsynslöst är vad det är.
"A Scottish professor responds to campus boycott. The Edinburgh Student's Association made a motion to boycott all things Israeli since they claim Israel is under an apartheid regime. Dr. Denis Maceoin (a non-Jew) is an expert in Middle Eastern affairs. Here is his letter to those students.
Dr. Denis MacEoin, a senior editor of the Middle East Quarterly, addresses The Committee of the Edinburgh University Student Association.
Received by e-mail from the author, Dr. Denis MacEoin, a senior editor of the Middle East Quarterly,
TO: The Committee Edinburgh University Student Association. May I be permitted to say a few words to members of the EUSA? I am an Edinburgh graduate (MA 1975) who studied Persian, Arabic and Islamic History in Buccleuch Place under William Montgomery Watt and Laurence Elwell Sutton, two of Britain's great Middle East experts in their day.
I later went on to do a PhD at Cambridge and to teach Arabic and Islamic Studies at Newcastle University. Naturally, I am the author of several books and hundreds of articles in this field. I say all that to show that I am well informed in Middle Eastern affairs and that, for that reason, I am shocked and disheartened by the EUSA motion and vote.
I am shocked for a simple reason: there is not and has never been a system of apartheid in Israel. That is not my opinion, that is fact that can be tested against reality by any Edinburgh student, should he or she choose to visit Israel to see for themselves. Let me spell this out, since I have the impression that those members of EUSA who voted for this motion are absolutely clueless in matters concerning Israel, and that they are, in all likelihood, the victims of extremely biased propaganda coming from the anti-Israel lobby.
Being anti-Israel is not in itself objectionable. But I'm not talking about ordinary criticism of Israel. I'm speaking of a hatred that permits itself no boundaries in the lies and myths it pours out. Thus, Israel is repeatedly referred to as a "Nazi" state. In what sense is this true, even as a metaphor? Where are the Israeli concentration camps? The einzatsgruppen? The SS? The Nuremberg Laws? The Final Solution? None of these things nor anything remotely resembling them exists in Israel, precisely because the Jews, more than anyone on earth, understand what Nazism stood for.
It is claimed that there has been an Israeli Holocaust in Gaza (or elsewhere). Where? When? No honest historian would treat that claim with anything but the contempt it deserves. But calling Jews Nazis and saying they have committed a Holocaust is as basic a way to subvert historical fact as anything I can think of.
Likewise apartheid. For apartheid to exist, there would have to be a situation that closely resembled how things were in South Africa under the apartheid regime. Unfortunately for those who believe this, a weekend in any part of Israel would be enough to show how ridiculous the claim is.
That a body of university students actually fell for this and voted on it is a sad comment on the state of modern education. The most obvious focus for apartheid would be the country's 20% Arab population. Under Israeli law, Arab Israelis have exactly the same rights as Jews or anyone else; Muslims have the same rights as Jews or Christians; Baha'is, severely persecuted in Iran, flourish in Israel, where they have their world center; Ahmadi Muslims, severely persecuted in Pakistan and elsewhere, are kept safe by Israel; the holy places of all religions are protected under a specific Israeli law. Arabs form 20% of the university population (an exact echo of their percentage in the general population). In Iran, the Bahai's (the largest religious minority) are forbidden to study in any university or to run their own universities: why aren't your members boycotting Iran? Arabs in Israel can go anywhere they want, unlike blacks in apartheid South Africa. They use public transport, they eat in restaurants, they go to swimming pools, they use libraries, they go to cinemas alongside Jews - something no blacks were able to do in South Africa.
Israeli hospitals not only treat Jews and Arabs, they also treat Palestinians from Gaza or the West Bank. On the same wards, in the same operating theatres.
In Israel, women have the same rights as men: there is no gender apartheid. Gay men and women face no restrictions, and Palestinian gays often escape into Israel, knowing they may be killed at home.
It seems bizarre to me that LGBT groups call for a boycott of Israel and say nothing about countries like Iran, where gay men are hanged or stoned to death. That illustrates a mindset that beggars belief.
Intelligent students thinking it's better to be silent about regimes that kill gay people, but good to condemn the only country in the Middle East that rescues and protects gay people. Is that supposed to be a sick joke?
University is supposed to be about learning to use your brain, to think rationally, to examine evidence, to reach conclusions based on solid evidence, to compare sources, to weigh up one view against one or more others. If the best Edinburgh can now produce are students who have no idea how to do any of these things, then the future is bleak.
I do not object to well-documented criticism of Israel. I do object when supposedly intelligent people single the Jewish state out above states that are horrific in their treatment of their populations. We are going through the biggest upheaval in the Middle East since the 7th and 8th centuries, and it's clear that Arabs and Iranians are rebelling against terrifying regimes that fight back by killing their own citizens.
Israeli citizens, Jews and Arabs alike, do not rebel (though they are free to protest). Yet Edinburgh students mount no demonstrations and call for no boycotts against Libya, Bahrain, Saudi Arabia, Yemen, and Iran. They prefer to make false accusations against one of the world's freest countries, the only country in the Middle East that has taken in Darfur refugees, the only country in the Middle East that gives refuge
to gay men and women, the only country in the Middle East that protects the Bahai's.... Need I go on?
The imbalance is perceptible, and it sheds no credit on anyone who voted for this boycott. I ask you to show some common sense. Get information from the Israeli embassy. Ask for some speakers. Listen to more than one side. Do not make your minds up until you have given a fair hearing to both parties. You have a duty to your students, and that is to protect them from one-sided argument.
They are not at university to be propagandized. And they are certainly not there to be tricked into anti-Semitism by punishing one country among all the countries of the world, which happens to be the only Jewish state. If there had been a single Jewish state in the 1930's (which, sadly, there was not), don't you think Adolf Hitler would have decided to boycott it?
Your generation has a duty to ensure that the perennial racism of anti-Semitism never sets down roots among you. Today, however, there are clear signs that it has done so and is putting down more. You have a chance to avert a very great evil, simply by using reason and a sense of fair play. Please tell me that this makes sense. I have given you some of the evidence. It's up to you to find out more.
Yours sincerely,Denis MacEoin."
Och med dessa rader återigen sagt: Israel skall kritiseras, hårt och ofta, för att landet för en politik som i flera avseenden strider mot mänskliga rättigheter och rentutav hotar landets existens på sikt, samt för åtskilliga besinningslösa överreaktioner, som exempelvis den i samband med Ship To gaza förra året, som ledde till flera dödsfall, eller för den delen, sabotaget mot Ship To Gaza-flottiljen i år. Men: det är absolut inte enbart Israel som skall kritiseras. Som det ser ut nu sympatiserar knappast - ja, jag vägrar att tro det - en stor del av de vänsterintellektuella med palestinierna, för att det begås övergrepp mot dem. Nej, de sympatiserar med dem för att palestinierna på grund av just de händelsevis är den enda grupp i världen som ligger i direkt väpnad konflikt med dem de vänsterintellektuella ser som det stora hotet mot vår värld: USA och deras lakej Israel. Så lämnar de vänsterintellektuella en enorm mängd lidande människor åt sitt öde, världen över, då dessa lider i socialistiska diktaturer. Man tar inte den lidande människans parti, det enda parti man tar är det som är emot vissa stater som man traditionellt ogillar inom vänsterkretsar. Enda gången de bevärdigas med ett debattinlägg är då man funnit ytterligare något sätt att i text visa på hur all världens oförrätter emanerar från Washington. Intellektuellt ohederligt och hänsynslöst är vad det är.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
