Förutsättningen är följande: en förbränningsmotor är lämnad igång vid ett varvtal om 3000 per minut – dvs. omkring normal motorvägshastighet. Det tar den då drygt tre år att rotera fem miljarder varv, eller ungefär lika många varv som jordklotet är gammal.
Låt oss blanda och röra om:
3000 jordår motsvarar en minut hos förbränningsmotorn.
4 320 000 år motsvarar ett dygn för förbränningsmotorn.
1 576 800 000 år motsvarar ett år för förbränningsmotorn.
och slutligen: 5 000 000 000 år motsvarar tre år och två månader.
Ok, here goes:
- För en och en halv sekund sedan tog Andra Världskriget slut.
- För tio sekunder sedan "upptäcktes" Amerika.
- Fem tiondelar av en sekund har det gått sedan krisen i Grisbukten på Kuba.
- För en tiondels sekund sedan fick vi alla Internet.
- För fyrtio sekunder sedan föddes en man vid en sjö.
- För drygt en minut sedan byggdes pyramider i ett afrikanskt land.
- För drygt tre minuter sedan genomgick mänskligheten den agrara revolutionen och lämnade nomadlivet.
- För omkring tio minuter sedan dog vår släkting neanderthal-människan ut.
- För ca två månader sedan strövade dinosaurier över ett landskap vi aldrig hade känt igen.
Jag behöver inte fortsätta. Motorn har snurrat i drygt tre år i normal motorvägshastighet.
Vad skall vi göra med det här då? Ta en kopp kaffe till? Bra idé!
Vi passerar med lätt hand vårt jordklots födslovåndor och utstådd hårdhänt behandling av rörelseenergijunkies i form av diverse rymdskrot, och fokuserar vid det märkliga som kan uppträda då man låter solljus samverka med vatten och kol. Oavsett hur det kom att bli på så vis - en intervention från ovan eller en naturvetenskaplig process - vållade denna kombination snart att tämligen stora mängder kolbaserade sediment uppstod. Under en ytterst kort del av sin existens hade dessa kolbaserade material vad vi kallar "liv". Det vill säga på ett väl definierat vis upprätthållande av ett litet elektriskt system.
För många av varelserna kom strömavbrottet nästan innan strömmen slagits på - de levde ur vår synvinkel någon hundradels sekund. Andra levde betydligt längre innan proppen gick - somliga uppemot en sekund och mer. Varje gång det blev strömavbrott kom något annat elsystem och drog nytta av det på något vis.
Så gick tiden. Sekund lades till sekund, som blev till minuter, timmar och dagar i jordklotets liv. Strömavbrotten stod som spön i backen, och långsamt byggdes ansenliga mängder av restelsystem upp. Dessa restelsystem bestod primärt av lagrad solenergi, i form av kolföreningar som var svåra att bryta ned för de minsta elsystemen, vilka eljest tuggade i sig det mesta.
Sedan inträdde det märkliga - för drygt två sekunder sedan - att en sentida varelse fann sina föregångare i form av en vätska under jord. Han - för det var en han - beslöt sig omeldebart för att elda upp alla sina förfäder, eftersom detta förfarande hade visat sig kunna frigöra den sedan länge bundna solenergin på ett förtjänstfullt vis. Olyckligtvis ledde det också till att det kol som var grundbyggstenen i företrädarnas kroppar nu släpptes ut i atmosfären.
Problemet för denne eldfängde figur, som dessutom var ogin nog mot kommande varelser att envisas med att elda upp sig själv i det att han drabbades av elavbrott, var att han eldade upp i princip alla förfäder han kunde finna på blott 3-4 sekunder. Förfäder som det hade tagit flera veckor att samla ihop. Samtidigt skenade varelsens antal, och samtliga gjorde sig helt beroende av den värme som eldandet gav upphov till.
För den förbränningsmotor som är vårt jordklot saknar det emellertid helt betydelse vad som sker under några vevaxelvarv efter drygt tre år. Den kanske börjar bli lite sliten, men ingenting av det som sker på dess yta kan egentligen påverka dess kretslopp. Man kan inte ens registrera en misständning med de mest avancerade instrument, även om det för den varelse som likt tusende och åter tusende släkten före den ägnar sig åt ett kollektivt företag vars riktning ingen individ kan påverka, naturligtvis som vanligt betyder allt eller inget. Intelligens eller kunskap är därmed en meningslös abstraktion för att beskriva ytterst små avvikelser i en varelses elsystem, ständigt underordnade kollektivets elsystem. Dessa elsystem kommer alltid att söka den väg som erbjuder ringast motstånd, även om den låga resistansen kan leda till kortslutning och förintelse. Ingenting kan hindra det.
Nu skall jag dricka mer kaffe, elda lite förfäder samt förbereda mig för aftonens Tysklandsresa. I Tyskland ämnar jag dricka det jag annars eldar, fast i en yngre form. Sammantaget kommer jag att hänsynslöst försöka göra min dag så givande som möjligt för mig.
tisdag 13 november 2012
söndag 16 september 2012
Ondska
Ondskan ser sällan ond ut och den är sällan enkel. Oftast är den så komplicerad att vi inte kan se den. Ondskan går i vanliga kläder mitt ibland oss. Den gör och säger ungefär det vi säger, och få saker säger att den inte är vi. Ingen ondska har någonsin kallat sig annat än god. Ondskan är rättfärdig och kallar sig gärna rättvis.
Endast två ting hindrar den: tvekan om den egna saken, och respekt för livet - oavsett vem som lever det.
söndag 18 mars 2012
En motors liv och död
Volvo B23:an jämrade sig och tänkte på svunna tider. Pappans glansiga ögon i det att han greppade den skinande ratten, barnens snorkighet mot grannbarnen som fortfarande fick tillbringa sina transporter i en gammal 144 med B20. Mamman som glädjestrålande kom ut ur huset då de kom hem från bilhandlaren med den nya bilen.
Och han tänkte på alla resor där i början. Hur pappan startade honom varsamt om morgnarna, och åkte till jobbet sådär lite andäktigt som man gör med en ny bil. Och resorna till fjällen. Han erinrade sig med förtjusning hur lätt pappan hade tyckt det var att köra om de gamla 140:orna och Saabarna. ”det är som ett möte”, hade han hört från kupén vid ett tillfälle, och B23:an mindes att han rös så han misstände av välbehag vi de orden. Han var stolt över att ge glädje, och över att tryggt och tillförlitligt kunna föra familjen runt på vägarna i när och fjärran.
Han stannade i familjen några år. Startade alltid. Pappan pysslade o grejade. Byte drivremmar, rotor, fördelare, olja och stift. Ställde ventilspelet. Inför detta kände B23:an viss ömhet – vem har någonsin ställt ventilspelet på en sådan? Han var så glad över att ha kommit till livet! Glad att vara ny och fin och en stolthet för familjen.
Men så en dag började han skönja en förändring. Omkörningarna kom allt mer sällan, trots att han försökte ge allt vad han kunde, och grenröret glödgades. De var inte längre som ett möte. Och barnen verkade inte längre lika entusiastiska. De tycktes allt som oftast snegla åt grannens håll. Där stod en stor skinande historia. Tydligen med någon modern motorkonstruktion med fyrventilstopp. Han fnös och baktände alltid lite då de åkte förbi den. Vad kunde vara bättre med den? Nåväl, ungarna var väl en sak, men vad värre var: pappan började också byta attityd. Det gick längre mellan oljebytena. Stiften sotade igen, och ibland fick generatorremmen börja slira innan den byttes.
Han visste inom sig vad detta betydde. Han hade hört talas om det en natt då han stod och småpratade lite med grannbilen, en gammal Volvo 144:a som hade sett ett och annat. 144:an berättade att då människor började slarva med byten av slitdelar, så innebar ofta det att de funderade på att byta hela bilen. Vid dessa ord hade B23:an ryst. Så fruktansvärt! Vad skulle han ta sig till utan sin familj. De hade ju dock varit snälla mot honom, växlat i tid, använt rätt olja, och inte lastat för mycket skräp i husvagnen.
Och mycket riktigt: en dag dök där plötsligt upp ett ungt par. De gick några varv runt bilen, öppnade huven och lät solen skina in så han nästan blev bländad. Startade och varvade så det gjorde ont i vevslängarna. Sedan stängde de huven, och rullade iväg med honom. Han grät ett långt spår av kylarvätska och förbannade sitt öde. Han ville ropa till dem: ta mig tillbaka! Jag skall bli snabbare och bättre! Jag lovar! Men han kunde inte. Han stängde locket till expansionskärlet och beslöt sig att försöka göra det bästa av situationen. Han tjuvlyssnade lite på det unga parets konversation. ”fin bil”. ”spinner som en katt”, lät det från kupén. Ah! De var glada över honom! Fantastiskt! Kanske var hans tid inte förbi?
Så kom en tid som påminde om den första med familjen. Bilen tvättades, oljan byttes, och tändningen justerades. Det unga paret for på långa resor. Genom Tyskland, Frankrike och Spanien. Mannen i huset hade en stillsam lunk då han körde, som vår B23:a tyckte om. Han växlade precis när gasväxlingen var optimal, och motorbromsade sällan. Just det där tyckte han särskilt illa om. Motorbromsa? Pedalen i mitten bromsar man med, inte med motorn! Vid några tillfällen gungade bilen rytmiskt, och han besinnade att de nog inte bara tyckte om honom. Han fann livet fantastiskt! Kärlek! Flower Power för en B23!
Några år gick. Och så småningom började bilfärderna bli färre. Ibland fick han stå i dagar, och snart blev det veckor. Varje morgon kunde han se det unga paret traska gatan ned. Han funderade mycket på detta. Inte kunde de väl promenera? En grannbil förklarade för honom att det åkte ”kollektivt”. Han kände ett gammalt välbekant obehag sprida sig i motorblocket. Kollektivt. Det kunde bara leda till en sak: försäljning.
Så kom den dagen. En ung man kom och tittade på bilen. Gick några varv. Det numer inte så unga paret stod bredvid och tittade på. Hon höll i hans arm och tittade på honom och sa - Jag tycker det är tråkigt att vi måste sälja Brunte! – Jo, det tycker jag med, sade han, men det är bäst vi byter den innan den börjar krångla. Tänk om det händer något med motorn! – Jo det förstås, tyckte hon, men det är tråkigt ändå!
Vår B23:a kände som ett hugg i vevaxeln vid dessa ord. Aldrig aldrig aldrig att han skulle svika sitt värv! Hur kunde de tro något sådant? Han var ju en B23:a och han älskade dem! Ynglingen hade nu tittat färdigt. – Jag tar den, sade han och såg ondskefull ut, ur B23:ans synvinkel. Pengar byttes, nyckeln sattes i tändningslåset, och hur illa han än tyckte om det, kunde han inte undvika att startmotorn greppade i kuggkransen, att tändspolen genererade gnista, och att en flamma uppstod i treans cylinder. Han var ju en B23:a – vad annars kunde han göra? Aldrig dagtinga med driftssäkerheten, hade hans skapare på Volvo sagt till honom innan han lämnade bandet, blank och fin.
Han märkte snart att ynglingen var något helt annat. Höga varvtal slet på ventilmekanismen och i tid och otid försökte han ”spinna loss”. B23:an förstod inte detta. Han var ju gjord för transport. Vad gagnade det att ha kraft att dra loss bakdäcken? Man kom ju ingenstans? Ynglingen försökte igen och igen och igen. B23:an tänkte att han kunde få hållas - jag orkar ändå inte, men samtidigt gör det ju inte så mycket skada.
De höga varvtalen var värre. Som tur var hade de inte tallat på luftrenaren, så det kunde inte komma in hur mycket luft som helst. Han tänkte i sitt stilla sinne att okunskap var bra. Han hade hört om andra motorer där man hade tagit bort luftrenaren, eller rentutav bytt förgasare. Fruktansvärda historier om vevstakar genom motorblocket – han kunde knappt föreställa sig smärtan – och brutala oljebad.
Allt oftare lyftes det dock på huven. Finniga ansikten tittade på honom. Vred på fördelaren. – Låt bli! Den står bra som den står – och ni har ändå ingen stroboskoplampa, tänkte han. Gasade på förgasaren – till vilken nytta? Men han hade ju sett det förr. Han visste att det var ett knep ynglingar emellan: den som gasade var den som kunde, hette det underförstått. Ack – den där hierarkin igen. Den som en gång fått den första familjen att byta ut honom. Prestige och pengar. Han skakade på kylaren.
Det gick en tid. Det blev vinter. Ynglingen hade slängt ut den gamla originalradion och monterat en större. Dunk dunk dunk, lät det allt som oftast. De var på väg till ynglingens flickvän, och han undrade om det skulle bli som med det kärleksfulla paret, en ny vår med långa europaresor. Ynglingen körde fort som vanligt. Det släppte lite i kurvorna. 100, 110, 120, 130. Jaja, de brukar ju veta vad de gör, och det har ju alltid gått bra. Dunk. Dunk. Dunk.
Men plötsligt kände han en ny sensation. Han vrålade, men bilen rörde sig inte med hans hjälp, utan gled sidledes i hög hastighet som av en egen vilja. Yngligen vred frenetiskt på ratten, trampade på kopplingen. En tall dök upp. PANG KROSS BRAK.
Han gick fortfarande. Vad skulle han göra? Han var ju en B23:a. Som tur var hade tallen träffat bilens bakdel. Ynglingen klev ur. Skärrad och förvirrad. BRÖÖÖT, lät det ur det trasiga avgasröret. Dunk dunk dunk, lät det ur stereon som ynglingen glömt stänga av. Strax kom det bilar. Det blinkade. Han kände sig rädd. Någon stängde av honom. Han fruktade för sitt liv.
Så kom han till skroten. Där var oväntat trivsamt, noterade han då han kommit över chocken. Det var som en stor efterfest, med ett väldigt kackel från alla bilar och motorer som skulle berätta vad de varit med om. Då och då kom en stor traktor och tog någon av dem, och det blev det tyst på skroten en stund, medan traktorn vaggade iväg med sin last. Och ibland kom det ynglingar och pillade på dem. Av sin granne, en risig Ford Mondeo, fick han höra att en del motorer som var i gott skick plockades ur bilarna och såldes separat. Vid dessa ord sträckte han på sig, spände drivremmarna och justerade i smyg fördelaren som hans förre ägare mixtrat med i sina försök att få bakhjulen att släppa.
Så en dag kom vad som av allt att döma var skrotens ägare. Han öppnade huven, tittade på honom, och ropade – Den här tar vi! En sådan glädje! De andra motorerna jublade när traktorn kom och hämtade honom och körde in i garaget. Strax var han losskopplad från bilen där han alltid suttit. Det blev ett tårögt farväl. Bilen visste att han var dödsdömd – vem vill ha en gammal bil? För motorn hägrade en ny vår.
Han låg där på golvet i garaget i några veckor, och undrade vad som skulle hända. Bredvid låg en likadan B23. De småpratade lite ibland, men kom aldrig riktigt överens. Vår motor hade förstått att grannmotorn var trimmad, och sådant hade han liten fördragsamhet med. Ibland kom folk och tittade på honom, men tydligen skulle han med stor sannolikhet komma till en skola. Där skulle de plocka ner och göra i ordning honom. Så fantastiskt det vore! Han såg framför sig en ny tid av intresse och omvårdnad. Hur barnens ögon skulle lysa när de startade honom. Härliga tider!
Men så kom där en dag en blond kille, och petade lite på honom. Vad blir det, undrade B23:an. Han hörde den blonde mumla något om undervisning. Ah, kanske det blir ett fint alternativ. Vår B23:a lugnade ned sig lite. Undervisning som undervisning! Ett par dagar senare kom den blonde och hämtade honom. Och nu hörde han tydligt. Jodå: han skulle användas till undervisning i något som hette Round Table. Han var så glad att vara omtyckt trots att han var gammal och oljig!
Den blonde lastade in honom i en liten lastbil och rullade iväg någon mil. Strax kom de fram till en hall där han lastades ut. Den blonde fixade och trixade. Han suckade tungt när han först kopplade fördelaren fel. Talla inte! Snart var batteriet inkopplat och bränsletillförseln säkrad. Den blonde satte en mejsel på startmotorn och strax roterade vevaxeln igen. Vår motor tvekade inte: vad skulle han göra - han var ju en B23:a!
Strax kom det fler killar. Den blonde höll tydligen i det hela och började berätta om motorer. B23:an lyssnade intresserat. Det hela verkade väldigt seriöst. Strax bröt de upp från bordet och samlades runt honom. B23:an sken upp. Nu börjar det igen! Plöstligt: en mejsel igenom oljefiltret. Smärta! Någon skruvade av det. Och då började den blonde att försöka starta igen. Han försökte hålla emot, men vad kunde han göra? Snart gick han igen. Utan olja! Vad gör de? De skulle ju göra i ordning mig?
Varvtalet steg. En förlamande smärta spred sig i den gamla B23:an. Aldrig hade han upplevt något liknande. Killarna bara garvade. Temperaturen steg. Snart var varvtalet så högt det går. Han tänkte på sina gamla ägare, som i en dimma såg han barnen. Smärta! Ont! Han kämpade och kämpade. Det var ju hans skyldighet att fungera. Kolvslag för kolvslag. Han kände hur det började bli trångt. Kolvarna jobbade upp och ner. Och så plötsligt. Med ett skrik stannade han. Röken låg som en dimma. Killarna skrattade. Dödens timme var slagen.
Och han tänkte på alla resor där i början. Hur pappan startade honom varsamt om morgnarna, och åkte till jobbet sådär lite andäktigt som man gör med en ny bil. Och resorna till fjällen. Han erinrade sig med förtjusning hur lätt pappan hade tyckt det var att köra om de gamla 140:orna och Saabarna. ”det är som ett möte”, hade han hört från kupén vid ett tillfälle, och B23:an mindes att han rös så han misstände av välbehag vi de orden. Han var stolt över att ge glädje, och över att tryggt och tillförlitligt kunna föra familjen runt på vägarna i när och fjärran.
Han stannade i familjen några år. Startade alltid. Pappan pysslade o grejade. Byte drivremmar, rotor, fördelare, olja och stift. Ställde ventilspelet. Inför detta kände B23:an viss ömhet – vem har någonsin ställt ventilspelet på en sådan? Han var så glad över att ha kommit till livet! Glad att vara ny och fin och en stolthet för familjen.
Men så en dag började han skönja en förändring. Omkörningarna kom allt mer sällan, trots att han försökte ge allt vad han kunde, och grenröret glödgades. De var inte längre som ett möte. Och barnen verkade inte längre lika entusiastiska. De tycktes allt som oftast snegla åt grannens håll. Där stod en stor skinande historia. Tydligen med någon modern motorkonstruktion med fyrventilstopp. Han fnös och baktände alltid lite då de åkte förbi den. Vad kunde vara bättre med den? Nåväl, ungarna var väl en sak, men vad värre var: pappan började också byta attityd. Det gick längre mellan oljebytena. Stiften sotade igen, och ibland fick generatorremmen börja slira innan den byttes.
Han visste inom sig vad detta betydde. Han hade hört talas om det en natt då han stod och småpratade lite med grannbilen, en gammal Volvo 144:a som hade sett ett och annat. 144:an berättade att då människor började slarva med byten av slitdelar, så innebar ofta det att de funderade på att byta hela bilen. Vid dessa ord hade B23:an ryst. Så fruktansvärt! Vad skulle han ta sig till utan sin familj. De hade ju dock varit snälla mot honom, växlat i tid, använt rätt olja, och inte lastat för mycket skräp i husvagnen.
Och mycket riktigt: en dag dök där plötsligt upp ett ungt par. De gick några varv runt bilen, öppnade huven och lät solen skina in så han nästan blev bländad. Startade och varvade så det gjorde ont i vevslängarna. Sedan stängde de huven, och rullade iväg med honom. Han grät ett långt spår av kylarvätska och förbannade sitt öde. Han ville ropa till dem: ta mig tillbaka! Jag skall bli snabbare och bättre! Jag lovar! Men han kunde inte. Han stängde locket till expansionskärlet och beslöt sig att försöka göra det bästa av situationen. Han tjuvlyssnade lite på det unga parets konversation. ”fin bil”. ”spinner som en katt”, lät det från kupén. Ah! De var glada över honom! Fantastiskt! Kanske var hans tid inte förbi?
Så kom en tid som påminde om den första med familjen. Bilen tvättades, oljan byttes, och tändningen justerades. Det unga paret for på långa resor. Genom Tyskland, Frankrike och Spanien. Mannen i huset hade en stillsam lunk då han körde, som vår B23:a tyckte om. Han växlade precis när gasväxlingen var optimal, och motorbromsade sällan. Just det där tyckte han särskilt illa om. Motorbromsa? Pedalen i mitten bromsar man med, inte med motorn! Vid några tillfällen gungade bilen rytmiskt, och han besinnade att de nog inte bara tyckte om honom. Han fann livet fantastiskt! Kärlek! Flower Power för en B23!
Några år gick. Och så småningom började bilfärderna bli färre. Ibland fick han stå i dagar, och snart blev det veckor. Varje morgon kunde han se det unga paret traska gatan ned. Han funderade mycket på detta. Inte kunde de väl promenera? En grannbil förklarade för honom att det åkte ”kollektivt”. Han kände ett gammalt välbekant obehag sprida sig i motorblocket. Kollektivt. Det kunde bara leda till en sak: försäljning.
Så kom den dagen. En ung man kom och tittade på bilen. Gick några varv. Det numer inte så unga paret stod bredvid och tittade på. Hon höll i hans arm och tittade på honom och sa - Jag tycker det är tråkigt att vi måste sälja Brunte! – Jo, det tycker jag med, sade han, men det är bäst vi byter den innan den börjar krångla. Tänk om det händer något med motorn! – Jo det förstås, tyckte hon, men det är tråkigt ändå!
Vår B23:a kände som ett hugg i vevaxeln vid dessa ord. Aldrig aldrig aldrig att han skulle svika sitt värv! Hur kunde de tro något sådant? Han var ju en B23:a och han älskade dem! Ynglingen hade nu tittat färdigt. – Jag tar den, sade han och såg ondskefull ut, ur B23:ans synvinkel. Pengar byttes, nyckeln sattes i tändningslåset, och hur illa han än tyckte om det, kunde han inte undvika att startmotorn greppade i kuggkransen, att tändspolen genererade gnista, och att en flamma uppstod i treans cylinder. Han var ju en B23:a – vad annars kunde han göra? Aldrig dagtinga med driftssäkerheten, hade hans skapare på Volvo sagt till honom innan han lämnade bandet, blank och fin.
Han märkte snart att ynglingen var något helt annat. Höga varvtal slet på ventilmekanismen och i tid och otid försökte han ”spinna loss”. B23:an förstod inte detta. Han var ju gjord för transport. Vad gagnade det att ha kraft att dra loss bakdäcken? Man kom ju ingenstans? Ynglingen försökte igen och igen och igen. B23:an tänkte att han kunde få hållas - jag orkar ändå inte, men samtidigt gör det ju inte så mycket skada.
De höga varvtalen var värre. Som tur var hade de inte tallat på luftrenaren, så det kunde inte komma in hur mycket luft som helst. Han tänkte i sitt stilla sinne att okunskap var bra. Han hade hört om andra motorer där man hade tagit bort luftrenaren, eller rentutav bytt förgasare. Fruktansvärda historier om vevstakar genom motorblocket – han kunde knappt föreställa sig smärtan – och brutala oljebad.
Allt oftare lyftes det dock på huven. Finniga ansikten tittade på honom. Vred på fördelaren. – Låt bli! Den står bra som den står – och ni har ändå ingen stroboskoplampa, tänkte han. Gasade på förgasaren – till vilken nytta? Men han hade ju sett det förr. Han visste att det var ett knep ynglingar emellan: den som gasade var den som kunde, hette det underförstått. Ack – den där hierarkin igen. Den som en gång fått den första familjen att byta ut honom. Prestige och pengar. Han skakade på kylaren.
Det gick en tid. Det blev vinter. Ynglingen hade slängt ut den gamla originalradion och monterat en större. Dunk dunk dunk, lät det allt som oftast. De var på väg till ynglingens flickvän, och han undrade om det skulle bli som med det kärleksfulla paret, en ny vår med långa europaresor. Ynglingen körde fort som vanligt. Det släppte lite i kurvorna. 100, 110, 120, 130. Jaja, de brukar ju veta vad de gör, och det har ju alltid gått bra. Dunk. Dunk. Dunk.
Men plötsligt kände han en ny sensation. Han vrålade, men bilen rörde sig inte med hans hjälp, utan gled sidledes i hög hastighet som av en egen vilja. Yngligen vred frenetiskt på ratten, trampade på kopplingen. En tall dök upp. PANG KROSS BRAK.
Han gick fortfarande. Vad skulle han göra? Han var ju en B23:a. Som tur var hade tallen träffat bilens bakdel. Ynglingen klev ur. Skärrad och förvirrad. BRÖÖÖT, lät det ur det trasiga avgasröret. Dunk dunk dunk, lät det ur stereon som ynglingen glömt stänga av. Strax kom det bilar. Det blinkade. Han kände sig rädd. Någon stängde av honom. Han fruktade för sitt liv.
Så kom han till skroten. Där var oväntat trivsamt, noterade han då han kommit över chocken. Det var som en stor efterfest, med ett väldigt kackel från alla bilar och motorer som skulle berätta vad de varit med om. Då och då kom en stor traktor och tog någon av dem, och det blev det tyst på skroten en stund, medan traktorn vaggade iväg med sin last. Och ibland kom det ynglingar och pillade på dem. Av sin granne, en risig Ford Mondeo, fick han höra att en del motorer som var i gott skick plockades ur bilarna och såldes separat. Vid dessa ord sträckte han på sig, spände drivremmarna och justerade i smyg fördelaren som hans förre ägare mixtrat med i sina försök att få bakhjulen att släppa.
Så en dag kom vad som av allt att döma var skrotens ägare. Han öppnade huven, tittade på honom, och ropade – Den här tar vi! En sådan glädje! De andra motorerna jublade när traktorn kom och hämtade honom och körde in i garaget. Strax var han losskopplad från bilen där han alltid suttit. Det blev ett tårögt farväl. Bilen visste att han var dödsdömd – vem vill ha en gammal bil? För motorn hägrade en ny vår.
Han låg där på golvet i garaget i några veckor, och undrade vad som skulle hända. Bredvid låg en likadan B23. De småpratade lite ibland, men kom aldrig riktigt överens. Vår motor hade förstått att grannmotorn var trimmad, och sådant hade han liten fördragsamhet med. Ibland kom folk och tittade på honom, men tydligen skulle han med stor sannolikhet komma till en skola. Där skulle de plocka ner och göra i ordning honom. Så fantastiskt det vore! Han såg framför sig en ny tid av intresse och omvårdnad. Hur barnens ögon skulle lysa när de startade honom. Härliga tider!
Men så kom där en dag en blond kille, och petade lite på honom. Vad blir det, undrade B23:an. Han hörde den blonde mumla något om undervisning. Ah, kanske det blir ett fint alternativ. Vår B23:a lugnade ned sig lite. Undervisning som undervisning! Ett par dagar senare kom den blonde och hämtade honom. Och nu hörde han tydligt. Jodå: han skulle användas till undervisning i något som hette Round Table. Han var så glad att vara omtyckt trots att han var gammal och oljig!
Den blonde lastade in honom i en liten lastbil och rullade iväg någon mil. Strax kom de fram till en hall där han lastades ut. Den blonde fixade och trixade. Han suckade tungt när han först kopplade fördelaren fel. Talla inte! Snart var batteriet inkopplat och bränsletillförseln säkrad. Den blonde satte en mejsel på startmotorn och strax roterade vevaxeln igen. Vår motor tvekade inte: vad skulle han göra - han var ju en B23:a!
Strax kom det fler killar. Den blonde höll tydligen i det hela och började berätta om motorer. B23:an lyssnade intresserat. Det hela verkade väldigt seriöst. Strax bröt de upp från bordet och samlades runt honom. B23:an sken upp. Nu börjar det igen! Plöstligt: en mejsel igenom oljefiltret. Smärta! Någon skruvade av det. Och då började den blonde att försöka starta igen. Han försökte hålla emot, men vad kunde han göra? Snart gick han igen. Utan olja! Vad gör de? De skulle ju göra i ordning mig?
Varvtalet steg. En förlamande smärta spred sig i den gamla B23:an. Aldrig hade han upplevt något liknande. Killarna bara garvade. Temperaturen steg. Snart var varvtalet så högt det går. Han tänkte på sina gamla ägare, som i en dimma såg han barnen. Smärta! Ont! Han kämpade och kämpade. Det var ju hans skyldighet att fungera. Kolvslag för kolvslag. Han kände hur det började bli trångt. Kolvarna jobbade upp och ner. Och så plötsligt. Med ett skrik stannade han. Röken låg som en dimma. Killarna skrattade. Dödens timme var slagen.
En varvsarbetares klagan
Varje yrke har sina falluckor och kardinalmisstag. I min bransch kan misstagen i allmänhet kondenseras ned till två. Det första går ut på att inte ta mod till sig och förklara för kunden att hans semester sannolikt är förstörd, i det att han blivit bogserad till varvet. Istället säger man lite blödigt något i stil med ”Jo, men vi kan nog få ihop den till i nästa vecka…”. Slutet på nästa vecka kommer i allmänhet lika snabbt som en genusanalys på en folkhögskola, och då det inträffar har man oftast inte kommit någonstans. Resultatet blir att man får betala för sin blödighet in natura. Natura avser i detta fall rundliga ursäkter, förklaringar, och bortförklaringar, utan att egentligen ha möjlighet att säga som det är: vi var tvungna att strunta i din båt, för när jag sade att vi nog kan sy ihop den, tänkte jag inte på de tio som redan stod i kö. Man betalar också genom desperata försök att ändå sy ihop semestern åt dem, och viger dag efter dag åt såväl fjorton som sexton timmars arbete, med den enda trösten att det snart är höst igen.
Misstag nummer två är att inte omgående förklara för kunden att han sannolikt kommer att bli ruinerad, eller åtminstone att reparationen kommer att bli hur dyr som helst. Det kan åter leda till att man sitter och lagar kundens båt gratis – konsumenttjänstlagen är en slem best, som hugger den oaktsamme varvsarbetarn i strupen, när helst den finner på råd… Ungefär där kunden blir vit i ansiktet, och nästan trillar i vattnet, finner man den sanningsenliga ekonomiska prognosen.
Till detta kommer att om man någon gång hjälpt en kund med hans båt, så följer på märkligt icke klarlagt vis något som påminner om livstidsgaranti. ”Hörrödu! Du hjälpte ju mig med den häringa mackapären vårvintern 1403, tror du att du skulle kunna kika på den igen?”. Istället för att vid dessa ord famla efter almanackan, följer man med kunden ned, och finner sig strax i en omöjlig vinkel – både ekonomiskt och fysiskt - trevande efter något man sedan länge glömt såväl funktion som utseende på.
Den värsta kategorin är de glada kunderna. De som med gott mod noterat nya grund, pajat propellrar eller bara besinnat att skutan inte kommer upp i plan av okänd anledning. Insiktsfulla om vikten av att ha en positiv attityd till vad livet har att erbjuda, kommer de leende och fulla av förståelse för vår arbetssituation ödmjukt till varvet. Ett hopplöst pack. Trevliga ungar, trevlig fru, samtliga stoiska inför båtens nycker. Hur kan man göra dem besvikna? Vem är inte beredd att göra vad som helst för att kunna få deras semester i ordning?
Bättre då med sura, gapande och fruskällande karlar. Inför deras predikament sätts inga hjärtan i brand, och de dåliga beskeden är lättare att ge. De är ju sura och upprörda från början, så den konflikträdde varvsarbetarn har helt enkelt inte så mycket att förlora, mer än brutala arbetsdagar.
Nu är det förvisso inte på det viset att jag är den ende som gör misstag. Det att sälja drivmedel till båtar, är att få intressanta inblickar i människors själsliv och tekniska analysförmåga på de mest märkliga vis. Ett potpurri av besvärliga väderförhållanden, väpnad neutralitet i besättningen – oftast mellan hon och han – och en båt som man inte helt behärskar, skänker daglig förnöjsamhet. En klassiker är den fruskällande karl, som på traditionellt vis för några år sedan gav hals åt det klassiska stridsropet vid tilläggning: ”Men hoppa då för helv… kärring!”. Det gjorde hon. Med fem meter kvar till bryggan, och stort plask till följd. Ett fint exempel på konfliktlösning genom icke-våldsprinciper.
Vanligare är de som hoppar iland på bryggan, och svär och spottar och ansträngt tillstår att ”Det var helv… vad strömt ni har det här”. I allmänhet är då inte växeln urlagd, något man diskret får försöka påpeka, givet den prestige som ofta är förknippad med en snygg tilläggning visavi eventuella damer ombord. Om besättningen är damfri, är det förstås lättare.
Mindre förnöjsam blev den motorbåtsägare som för några år sedan gick på grund i Marstrands-området, och pajade sina fina rostfria duoprop-propellrar. Kollegan mitt emot hjälpte honom med byte, men i det att kunden lämnade marinan, gick denne olyckligtvis omgående på grund igen, på marinans egna lilla böe. Han linkade tillbaka de femtio metrarna till kollegan, som fortfarande stod på bryggan. Efter lite krångel lyckades han skramla fram ytterligare ett par rostfria propellrar. Båten sjösattes, och kunden lade i växeln. Lite dumt var dock att propellrarna vid tillfället låg mot kättingarna som höll kollegans pontonbrygga.
Det finns för övrigt en kriminell organisation i skärgården, som benämns pålsteksmaffian. Vid sidan av deras logiska signum – benägenheten att slå pålstekar högt och lågt, var helst de finner på tid och råd – identifieras de genom i allmänhet oseglade seglarjackor, lipsyl en masse, och solglasögon av RayBan-typ. De åker aldrig motorbåt och är aldrig kvinnor, däremot häckar de ständigt, och deras lockrop kan höras vida omkring. Typiska sådana är ”öh” och ”fan vad najs alltså”. Allt detta vore helt harmlöst, och skiljde dem inte från den genomsnittlige stureplansraggaren, om det inte vore för de eländiga pålstekarna. Den som någon gång i trängt läge tvingats ta upp en pålstek under belastning, inser snabbt att förtöjning med sådan knop är en metod som hedrat en terroristorganisation.
Ett annat aber är svallvågor. Jag vet inte hur många båtar man jagat genom åren, svurit åt, och förbannat. Förbi vår anläggning råder sedan anno dazumal fem knop. Men inför den hastighetsbegränsningen ställer sig en oroande andel motorbåtsägare helt tveksamma. På resan upp från Göteborg har de i allmänhet stått på lite mer, och då de närmar sig Marstrand och går genom Albrektsunds kanal, har de relativt den tidigare hastigheten sänkt farten. Och den nya hastigheten är i allmänhet en halvplanande tsunamiskapande historia, vilken inte sällan lämnar svavelosande förbannelser i kölvattnet.
Jag har ägnat mycket funderingar åt försöka förstå de psykologiska mekanismerna bakom, och egentligen inte kommit fram till någonting. De som kör på detta vis är ofta vad man kan kalla ”respekterade” medborgare. De är säkerligen trygga bilförare, dugliga chefer, och tillika välutbildade och ansvarstagande människor. De är lika ofta män som kvinnor – ty det följer inget spännande hastighetsmoment med det att göra svallvågor. Däremot kan konstateras att det är vanligare med svallvågor då det blåser. Båten går helt enkelt stabilare i vattnet om man låter gräva ned aktern i en präktig bogvåg. Dessutom är många båtar hyggligt okänsliga på rodret i fem knop, vilket leder till en slingrande gång. Tyvärr är inte kustbevakningen särskilt alert på detta samband – de dagar då de har hastighetskontroll är det i allmänhet strålande väder. Och hur kör man sin båt då vädret är vackert? Lugnt och fint. Någon gång händer det – som en sorts uppmuntrande gest från högre makter – att tsunamimaskinen i fråga navigerar fel, och placerar sig på Rockebådarna rakt utanför varvet. Då tänker man i allmänhet med lätt sinnelag en del flummiga ting om kosmisk rättvisa.
En annan märklighet är att badgäster också ofta har svårt att förstå när det kommer en annan båt som gör mycket svall. De svåraste är större flybridgebåtars svallvågor. Det räcker med att de ligger i 8-9 knop. Fören reser sig knappt, men de drar ändå halva havet efter sig. Resultatet blir mjuka sugande vågor som när de når land, låter sin energi släppas lös på den som till äventyrs tankar sin båt, fipplar med schackeln till storseglet, eller drar iväg ett sms om hur trevligt det är i skärgårn. Resultatet blir varje sommar mycket spill, flera tappade mobiltelefoner, och en liten samling schackelbultar på botten runt bryggan. Det värsta är då vågornas längd får förtöjda båtar och vår pontonbrygga att gunga i otakt. Det slutar i allmänhet med en redig krasch, i det att vår lite tyngre brygga hävdar sin rätt till gungning, på ett mer effektivt vis än den förtöjda båten.
Låt mig avslutningsvis knyta ihop det här med svallvågor med mina egna misstag. För några år sedan, hade jag – i ett skolexempel av hur man inte skall göra – lovat en kund motorblocksbyten i en gammal och rätt stor Bayliner. Den aktuella båten är kanske något av det värsta man kan råka ut för i branschen. Det har nästan blivit så att när man talar med någon kollega som också jobbat med den aktuella båttypen, så uppstår den typ av samförstånd som finns mellan människor som delar en gemensam svår upplevelse, som präglat dem för livet. Jag tänker inte fördjupa mig i varför det är så, men låt oss bara säga att bara det att byta oljefilter på babordsmotorn är svårt. På en skala.
Själv stötte jag på i princip alla problem man kan drabbas av. Bland annat lyckades jag tappa den ena V8:an upp och ned på backen. Fick bli en ny förgasare. Men så närmade jag mig nu målet. Kunden skulle haft båten för hur länge sedan som helst, till ett fantastiskt lågt pris - för kunden det vill säga. Men så läckte insuget lite på ena motorn, på det mest trilskande vis. Efter att ha slitit av det ett par gånger, fann jag ett hål i själva insuget. Samtidigt som jag efter fyndet gick omkring på land och förbannade båtar, badgäster och insug i synnerhet, såg jag en gammal Nimbus komma i kanalen, på klassiskt halvplanande manér. Må de sakta farten, tänkte jag. Icke, jag sprang ned till Baylinern, lossade tamparna, och tryckte ut den från bryggan. Det gick fint, men den rullade som f-n, och helt plötsligt hörde jag ett stort brak från motorrummet. Då båten lugnat sig gick jag ombord, och fann att min stora verktygslåda tömt sig över den öppnade motorn. Motorn var nu helt fylld med hylsor, ringnycklar, lednycklar, skruvar, muttrar och all den skit man i övrigt kan tänkas ha i en verktygslåda. Efter att under någon timme har rensat motorn så noggrant jag kunde, provade jag att med en hylsa på vevaxelns remskiva dra runt den lite vackert. Det gick lite grann, sedan var det stopp. Resultatet blev att jag fick lyfta upp båten igen, plocka av drevet, lyfta ut motorn, skruva isär densamma, rensa, skruva ihop den igen, på med drevet och tillbaka ner i sjön. Allt i hällande ösregn. Det äldre par som åsamkade denna händelseutveckling, skall vara förnöjda med att vi aldrig mer behövt råkas.
Misstag nummer två är att inte omgående förklara för kunden att han sannolikt kommer att bli ruinerad, eller åtminstone att reparationen kommer att bli hur dyr som helst. Det kan åter leda till att man sitter och lagar kundens båt gratis – konsumenttjänstlagen är en slem best, som hugger den oaktsamme varvsarbetarn i strupen, när helst den finner på råd… Ungefär där kunden blir vit i ansiktet, och nästan trillar i vattnet, finner man den sanningsenliga ekonomiska prognosen.
Till detta kommer att om man någon gång hjälpt en kund med hans båt, så följer på märkligt icke klarlagt vis något som påminner om livstidsgaranti. ”Hörrödu! Du hjälpte ju mig med den häringa mackapären vårvintern 1403, tror du att du skulle kunna kika på den igen?”. Istället för att vid dessa ord famla efter almanackan, följer man med kunden ned, och finner sig strax i en omöjlig vinkel – både ekonomiskt och fysiskt - trevande efter något man sedan länge glömt såväl funktion som utseende på.
Den värsta kategorin är de glada kunderna. De som med gott mod noterat nya grund, pajat propellrar eller bara besinnat att skutan inte kommer upp i plan av okänd anledning. Insiktsfulla om vikten av att ha en positiv attityd till vad livet har att erbjuda, kommer de leende och fulla av förståelse för vår arbetssituation ödmjukt till varvet. Ett hopplöst pack. Trevliga ungar, trevlig fru, samtliga stoiska inför båtens nycker. Hur kan man göra dem besvikna? Vem är inte beredd att göra vad som helst för att kunna få deras semester i ordning?
Bättre då med sura, gapande och fruskällande karlar. Inför deras predikament sätts inga hjärtan i brand, och de dåliga beskeden är lättare att ge. De är ju sura och upprörda från början, så den konflikträdde varvsarbetarn har helt enkelt inte så mycket att förlora, mer än brutala arbetsdagar.
Nu är det förvisso inte på det viset att jag är den ende som gör misstag. Det att sälja drivmedel till båtar, är att få intressanta inblickar i människors själsliv och tekniska analysförmåga på de mest märkliga vis. Ett potpurri av besvärliga väderförhållanden, väpnad neutralitet i besättningen – oftast mellan hon och han – och en båt som man inte helt behärskar, skänker daglig förnöjsamhet. En klassiker är den fruskällande karl, som på traditionellt vis för några år sedan gav hals åt det klassiska stridsropet vid tilläggning: ”Men hoppa då för helv… kärring!”. Det gjorde hon. Med fem meter kvar till bryggan, och stort plask till följd. Ett fint exempel på konfliktlösning genom icke-våldsprinciper.
Vanligare är de som hoppar iland på bryggan, och svär och spottar och ansträngt tillstår att ”Det var helv… vad strömt ni har det här”. I allmänhet är då inte växeln urlagd, något man diskret får försöka påpeka, givet den prestige som ofta är förknippad med en snygg tilläggning visavi eventuella damer ombord. Om besättningen är damfri, är det förstås lättare.
Mindre förnöjsam blev den motorbåtsägare som för några år sedan gick på grund i Marstrands-området, och pajade sina fina rostfria duoprop-propellrar. Kollegan mitt emot hjälpte honom med byte, men i det att kunden lämnade marinan, gick denne olyckligtvis omgående på grund igen, på marinans egna lilla böe. Han linkade tillbaka de femtio metrarna till kollegan, som fortfarande stod på bryggan. Efter lite krångel lyckades han skramla fram ytterligare ett par rostfria propellrar. Båten sjösattes, och kunden lade i växeln. Lite dumt var dock att propellrarna vid tillfället låg mot kättingarna som höll kollegans pontonbrygga.
Det finns för övrigt en kriminell organisation i skärgården, som benämns pålsteksmaffian. Vid sidan av deras logiska signum – benägenheten att slå pålstekar högt och lågt, var helst de finner på tid och råd – identifieras de genom i allmänhet oseglade seglarjackor, lipsyl en masse, och solglasögon av RayBan-typ. De åker aldrig motorbåt och är aldrig kvinnor, däremot häckar de ständigt, och deras lockrop kan höras vida omkring. Typiska sådana är ”öh” och ”fan vad najs alltså”. Allt detta vore helt harmlöst, och skiljde dem inte från den genomsnittlige stureplansraggaren, om det inte vore för de eländiga pålstekarna. Den som någon gång i trängt läge tvingats ta upp en pålstek under belastning, inser snabbt att förtöjning med sådan knop är en metod som hedrat en terroristorganisation.
Ett annat aber är svallvågor. Jag vet inte hur många båtar man jagat genom åren, svurit åt, och förbannat. Förbi vår anläggning råder sedan anno dazumal fem knop. Men inför den hastighetsbegränsningen ställer sig en oroande andel motorbåtsägare helt tveksamma. På resan upp från Göteborg har de i allmänhet stått på lite mer, och då de närmar sig Marstrand och går genom Albrektsunds kanal, har de relativt den tidigare hastigheten sänkt farten. Och den nya hastigheten är i allmänhet en halvplanande tsunamiskapande historia, vilken inte sällan lämnar svavelosande förbannelser i kölvattnet.
Jag har ägnat mycket funderingar åt försöka förstå de psykologiska mekanismerna bakom, och egentligen inte kommit fram till någonting. De som kör på detta vis är ofta vad man kan kalla ”respekterade” medborgare. De är säkerligen trygga bilförare, dugliga chefer, och tillika välutbildade och ansvarstagande människor. De är lika ofta män som kvinnor – ty det följer inget spännande hastighetsmoment med det att göra svallvågor. Däremot kan konstateras att det är vanligare med svallvågor då det blåser. Båten går helt enkelt stabilare i vattnet om man låter gräva ned aktern i en präktig bogvåg. Dessutom är många båtar hyggligt okänsliga på rodret i fem knop, vilket leder till en slingrande gång. Tyvärr är inte kustbevakningen särskilt alert på detta samband – de dagar då de har hastighetskontroll är det i allmänhet strålande väder. Och hur kör man sin båt då vädret är vackert? Lugnt och fint. Någon gång händer det – som en sorts uppmuntrande gest från högre makter – att tsunamimaskinen i fråga navigerar fel, och placerar sig på Rockebådarna rakt utanför varvet. Då tänker man i allmänhet med lätt sinnelag en del flummiga ting om kosmisk rättvisa.
En annan märklighet är att badgäster också ofta har svårt att förstå när det kommer en annan båt som gör mycket svall. De svåraste är större flybridgebåtars svallvågor. Det räcker med att de ligger i 8-9 knop. Fören reser sig knappt, men de drar ändå halva havet efter sig. Resultatet blir mjuka sugande vågor som när de når land, låter sin energi släppas lös på den som till äventyrs tankar sin båt, fipplar med schackeln till storseglet, eller drar iväg ett sms om hur trevligt det är i skärgårn. Resultatet blir varje sommar mycket spill, flera tappade mobiltelefoner, och en liten samling schackelbultar på botten runt bryggan. Det värsta är då vågornas längd får förtöjda båtar och vår pontonbrygga att gunga i otakt. Det slutar i allmänhet med en redig krasch, i det att vår lite tyngre brygga hävdar sin rätt till gungning, på ett mer effektivt vis än den förtöjda båten.
Låt mig avslutningsvis knyta ihop det här med svallvågor med mina egna misstag. För några år sedan, hade jag – i ett skolexempel av hur man inte skall göra – lovat en kund motorblocksbyten i en gammal och rätt stor Bayliner. Den aktuella båten är kanske något av det värsta man kan råka ut för i branschen. Det har nästan blivit så att när man talar med någon kollega som också jobbat med den aktuella båttypen, så uppstår den typ av samförstånd som finns mellan människor som delar en gemensam svår upplevelse, som präglat dem för livet. Jag tänker inte fördjupa mig i varför det är så, men låt oss bara säga att bara det att byta oljefilter på babordsmotorn är svårt. På en skala.
Själv stötte jag på i princip alla problem man kan drabbas av. Bland annat lyckades jag tappa den ena V8:an upp och ned på backen. Fick bli en ny förgasare. Men så närmade jag mig nu målet. Kunden skulle haft båten för hur länge sedan som helst, till ett fantastiskt lågt pris - för kunden det vill säga. Men så läckte insuget lite på ena motorn, på det mest trilskande vis. Efter att ha slitit av det ett par gånger, fann jag ett hål i själva insuget. Samtidigt som jag efter fyndet gick omkring på land och förbannade båtar, badgäster och insug i synnerhet, såg jag en gammal Nimbus komma i kanalen, på klassiskt halvplanande manér. Må de sakta farten, tänkte jag. Icke, jag sprang ned till Baylinern, lossade tamparna, och tryckte ut den från bryggan. Det gick fint, men den rullade som f-n, och helt plötsligt hörde jag ett stort brak från motorrummet. Då båten lugnat sig gick jag ombord, och fann att min stora verktygslåda tömt sig över den öppnade motorn. Motorn var nu helt fylld med hylsor, ringnycklar, lednycklar, skruvar, muttrar och all den skit man i övrigt kan tänkas ha i en verktygslåda. Efter att under någon timme har rensat motorn så noggrant jag kunde, provade jag att med en hylsa på vevaxelns remskiva dra runt den lite vackert. Det gick lite grann, sedan var det stopp. Resultatet blev att jag fick lyfta upp båten igen, plocka av drevet, lyfta ut motorn, skruva isär densamma, rensa, skruva ihop den igen, på med drevet och tillbaka ner i sjön. Allt i hällande ösregn. Det äldre par som åsamkade denna händelseutveckling, skall vara förnöjda med att vi aldrig mer behövt råkas.
tisdag 6 mars 2012
Tankar
En diskussion som involverar motståndarens person på något vis, gör i allmänhet diskussionen meningslös.
Man bör alltid försöka identifiera de omständigheter under vilka ens egna åsikter falsifieras, och alltid vara beredd på möjligheten.
Man bör tänka det goda om sin meningsmotståndare.
Om man tvivlar på det ens meningsmotståndare säger, bör man kunna identifiera vilka ord som hade gjort att man trott honom.
Om man inte kan säga något gott om en annan människa, skall man tiga.
Den som inte har en god vän bland sina meningsmotståndare, har i allmänhet blandat ihop sak med person.
Den som talar om en viss typ av våld, och en viss typ av förtryck, har missförstått begreppens karaktärer.
Den som är hel, skadar inte.
Den som tvekar om den egna rättfärdigheten, är sällan den som tar till verbalt eller fysiskt våld.
Den som aldrig tvekar om en annan människas värde, står alltid i vägen för det onda.
En människas värde kan inte påverkas, vare sig positivt eller negativt, och oavsett egna och andras handlingar.
Det enda möjliga idealsamhället, är det som bygger på att människor demokratiskt får verka för sina idealsamhällen.
Det demokratiska samhällets grundval är hur demokratins invånare förhåller sig till varandra, när ingenting står på spel.
Oavsett samhälle, har några det alltid sämst.
Oavsett samhälle, kommer några alltid hävda att fel grupp har det sämst, eller att de har det sämst på fel grund.
I en väl fungerande demokrati, är ingen åsikt felaktig.
I en väl fungerande demokrati, har det avskyvärda mandat.
Det som sägs vid kaffekoppen i fred, är det nedlagda eller lyftade geväret i krig.
Ett högt skattetryck drabbar aldrig dem som har.
De som är svaga i samhället, saknar ofta utbildning och arbete.
De som saknar utbildning och arbete står mer sällan för demokratiska grundvärderingar.
De som är svaga i samhället, behöver röster som för deras talan, och tar tillvara deras åsikter och rättigheter.
En människa som sagt hundra dumheter, bör kunna få säga sin mening, utan att hänsyn tas till dem.
Man kan inte lagstifta om solidaritet.
Man bör alltid försöka identifiera de omständigheter under vilka ens egna åsikter falsifieras, och alltid vara beredd på möjligheten.
Man bör tänka det goda om sin meningsmotståndare.
Om man tvivlar på det ens meningsmotståndare säger, bör man kunna identifiera vilka ord som hade gjort att man trott honom.
Om man inte kan säga något gott om en annan människa, skall man tiga.
Den som inte har en god vän bland sina meningsmotståndare, har i allmänhet blandat ihop sak med person.
Den som talar om en viss typ av våld, och en viss typ av förtryck, har missförstått begreppens karaktärer.
Den som är hel, skadar inte.
Den som tvekar om den egna rättfärdigheten, är sällan den som tar till verbalt eller fysiskt våld.
Den som aldrig tvekar om en annan människas värde, står alltid i vägen för det onda.
En människas värde kan inte påverkas, vare sig positivt eller negativt, och oavsett egna och andras handlingar.
Det enda möjliga idealsamhället, är det som bygger på att människor demokratiskt får verka för sina idealsamhällen.
Det demokratiska samhällets grundval är hur demokratins invånare förhåller sig till varandra, när ingenting står på spel.
Oavsett samhälle, har några det alltid sämst.
Oavsett samhälle, kommer några alltid hävda att fel grupp har det sämst, eller att de har det sämst på fel grund.
I en väl fungerande demokrati, är ingen åsikt felaktig.
I en väl fungerande demokrati, har det avskyvärda mandat.
Det som sägs vid kaffekoppen i fred, är det nedlagda eller lyftade geväret i krig.
Ett högt skattetryck drabbar aldrig dem som har.
De som är svaga i samhället, saknar ofta utbildning och arbete.
De som saknar utbildning och arbete står mer sällan för demokratiska grundvärderingar.
De som är svaga i samhället, behöver röster som för deras talan, och tar tillvara deras åsikter och rättigheter.
En människa som sagt hundra dumheter, bör kunna få säga sin mening, utan att hänsyn tas till dem.
Man kan inte lagstifta om solidaritet.
onsdag 22 februari 2012
Något om respekt
Tankarna går till Zlatan, vår kanske främst bolljagare genom tiderna, och särskilt till hans uttalande om respekt: "Respekt är inte något man får, det är något man tar!".
Coolt. Man kan tänka sig grabbarna runt om i landet som i pojkrummen tragglar sig igenom sin första bok. Hur tar man respekt?
Man spelar förstås det sociala spelet, med egna regler. Den som ödmjukt per automatik respekterar, får då ingen respekt.
Respekt är tydligen ganska viktigt, har jag förstått. Man kan dessutom både erhålla respekt, och ta den. Men vem är man om man tycker att respekt är så viktigt att man är beredd att i princip stjäla den, och åtminstone anser att det är oerhört viktigt att få den? Förmodligen har man inte varit med och skrivit FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Förmodligen gör man skillnad på person och person.
Tankesättet visar på de demokratiska grundvalarnas bräcklighet. De flesta av oss delar inte Zlatans åsikter. De flesta av oss har lättare att generellt respektera andra människor, i grund och botten för att de faktiskt finns till i värlen, på samma villkor som vi. Men vi lever ändå inte upp till FN:s tankar. Vi skiljer nämligen sällan eller aldrig på sak och person, i det att någon passerar en gräns.
En språklig defekt ger oss en brasklapp. Det är lättare, coolare och slagfärdigare att ge någon ett nedsättande epitet, än ge det till en åsikt eller en handling.
Dumskalle! Idiot! Jävla idiot! Svartskalle! Kärring! Ordmissbrukare! Och: fortkörare. Skattebetalare. Byggare. Arbetare. Och: Duktig. Rik. Snygg. Beundransvärd.
Ord som beskriver människor. Ord som gör skillnad, och hela tiden på små subtila vis sätter den ena framför den andre, och visar på att Zlatans tankar inte är så långt från våra egna. Men med det tankesättet har människor olika värde. Med det tankesättet färgar våra handlingar vår möjlighet att få respekt av andra människor.
Vad sker i ett samhälle, där alla avstår att kommentera människor? I ett samhälle där människan är helt ointressant, eftersom dess värde ändå är oändligt och omöjligt att påverka, vare sig positivt eller negativt.
Det kan vi inte veta. Vi är långt därifrån. Epiteten haglar, människor värderas och bedöms. Åsikterna och handlingarna går däremot allt som oftast fria från allmänhetens bedömning. Han är en jävla idiot som gör på det sättet, istället för att han utför en idiotisk handling. En skillnad som driver konflikter och som polariserar och demoniserar grannar, folkgrupper och främlingar.
Hur oändligt svårt detta är, vet alla vi som någon gång separerat. En person som vi älskat djupt, haft fjärilar i magen inför, och legat sömnlös om nätterna av längtan till, är plötsligt förbytt till en jävla idiot. Och med tanke på att de flesta relationer havererar, och många gör det på ganska olyckliga vis, är det inte utan att man misströstar, då vi även fördömer dem vi känner så väl. Så varför skall man sträcka ut handen till en människa man inte ens tycker om från början?
Coolt. Man kan tänka sig grabbarna runt om i landet som i pojkrummen tragglar sig igenom sin första bok. Hur tar man respekt?
Man spelar förstås det sociala spelet, med egna regler. Den som ödmjukt per automatik respekterar, får då ingen respekt.
Respekt är tydligen ganska viktigt, har jag förstått. Man kan dessutom både erhålla respekt, och ta den. Men vem är man om man tycker att respekt är så viktigt att man är beredd att i princip stjäla den, och åtminstone anser att det är oerhört viktigt att få den? Förmodligen har man inte varit med och skrivit FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Förmodligen gör man skillnad på person och person.
Tankesättet visar på de demokratiska grundvalarnas bräcklighet. De flesta av oss delar inte Zlatans åsikter. De flesta av oss har lättare att generellt respektera andra människor, i grund och botten för att de faktiskt finns till i värlen, på samma villkor som vi. Men vi lever ändå inte upp till FN:s tankar. Vi skiljer nämligen sällan eller aldrig på sak och person, i det att någon passerar en gräns.
En språklig defekt ger oss en brasklapp. Det är lättare, coolare och slagfärdigare att ge någon ett nedsättande epitet, än ge det till en åsikt eller en handling.
Dumskalle! Idiot! Jävla idiot! Svartskalle! Kärring! Ordmissbrukare! Och: fortkörare. Skattebetalare. Byggare. Arbetare. Och: Duktig. Rik. Snygg. Beundransvärd.
Ord som beskriver människor. Ord som gör skillnad, och hela tiden på små subtila vis sätter den ena framför den andre, och visar på att Zlatans tankar inte är så långt från våra egna. Men med det tankesättet har människor olika värde. Med det tankesättet färgar våra handlingar vår möjlighet att få respekt av andra människor.
Vad sker i ett samhälle, där alla avstår att kommentera människor? I ett samhälle där människan är helt ointressant, eftersom dess värde ändå är oändligt och omöjligt att påverka, vare sig positivt eller negativt.
Det kan vi inte veta. Vi är långt därifrån. Epiteten haglar, människor värderas och bedöms. Åsikterna och handlingarna går däremot allt som oftast fria från allmänhetens bedömning. Han är en jävla idiot som gör på det sättet, istället för att han utför en idiotisk handling. En skillnad som driver konflikter och som polariserar och demoniserar grannar, folkgrupper och främlingar.
Hur oändligt svårt detta är, vet alla vi som någon gång separerat. En person som vi älskat djupt, haft fjärilar i magen inför, och legat sömnlös om nätterna av längtan till, är plötsligt förbytt till en jävla idiot. Och med tanke på att de flesta relationer havererar, och många gör det på ganska olyckliga vis, är det inte utan att man misströstar, då vi även fördömer dem vi känner så väl. Så varför skall man sträcka ut handen till en människa man inte ens tycker om från början?
tisdag 21 februari 2012
Ytligt om ytlig kunskap
Vad är egentligen kunskap? Är det skillnad i värde på den kunskap som är helt rapsodisk, och den man vinner genom omfattande funderingar?
Igår fann jag mig som vanligt långsamt strövandes över det mänskliga landskap vi kan kalla mänskligt liv. Där finns sjunkna skepp, brustna strängar och steg på månen. Där finns abstraktioner, flykthastigheter och konstnärer. Där finns tåg, dockor och is. Allt, helt enkelt, i en fascinerande och för mig och mitt liv i princip meningslös malström. En oändlig ström av vetande som aldrig tar slut, och som efter varje kunskapskick, lämnar en på jakt efter nästa. Var? Vem? Varför? Hur? Och man vet oftast inte ens sin fråga: den uppenbarar sig i steget.
Men vad är kunskapen egentligen? Jag funderar ibland på den som ger sig hän ett akademiskt värv. Lägger avhandling vid avhandling, och låter näsan sjunka i andras texter. Slutligen kommer han till ett resultat. En strålkastare riktas mot honom en kort sekund, och frågan ställs. Han levererar sitt svar. Svaret måste vara helt kondenserat till sin karaktär - annars drunkar det i alla annan kunskap. Sådan kunskap som kanske vare sig är bättre eller sämre än annan, men som oftare handlar om vem som kan tänkas vinna melodischlagerfestivalen, än om Sagittarius A*(det som antas vara det svarta hål, som belägrat Vintergatans centrum).
Antag att vår forskare faktiskt är den som identifierat det svarta hålet ifråga. Komplexa beräkningar, grumliga observationer och ändlösa diskussioner, gör att han slutligen kan meddela sitt rön. Jag, som oförstående lekman, behöver inte följa i hans spår. Jag kan förlita mig till peer review-systemets duglighet, och helt sonika lägga rabarber på det han kommit fram till, utan större omak än läsningen i sig.
Det finns talrika andra exempel. Cruxet är empirin. Jag behöver ingen empiri alls för att ta till mig det han kommit fram till. Han har däremot varit tvungen att begagna sig av omfattande empiriska studier med utgångspunkt från observationer, främst inom området matematik, för att komma fram till sina rön. Min kunskap, som han gett mig, kan jag använda i mitt eget lilla och väsentligt simplare pussel. Jag kan kasta mig upp på det berg han med möda byggt, och lägga rabarber på hans livs akademiska höjdpunkt.
Samtidigt är ju kunskapen den den är, och ingenting annat: Sagittarius A* finns i mitten av Vintergatan. Och skillnaden för mig och forskaren som kommit fram till detta, är tämligen liten. I det att vi rör oss i vanliga sociala sammanhang är nästan hans och min position den samma. Vi kan båda peka på hans rön. Jag kan å min sida inte alls bakgrunden till den - men det har ingen betydelse. Han kan bakgrunden till den, men kan inte finna någon utom sin begränsade astrofysiska sfär som egentligen begriper den. Jag kan få samma erkännande för min rapsodiska kunskap, som han för sin empiriska.
Men hur långt kan man komma på rapsodisk kunskap? När slår det tillbaka att man saknar empiri och observation? Att kunna tre hundra konungars födelsedag, hela periodiska systemet och när Lady Di dog, kan vara bra när man spelar Trivial Pursuit, men till vilken faktiskt nytta? Kan man bygga något av rapsodisk kunskap, som är av något som helst värde?
Den rapsodiska kunskapen är en bakslug best. Här om dagen kom Ockhams rakkniv till mig i en diskussion. Jag googlade och saken stod i klar dager - Ockhams rakkniv är ett uttryck som kan likställas med "Keep it simple stupid". Krångla inte till det i onödan helt enkelt - ta bort de onödiga funderingarna med en vass rakkniv. Diskussionen i fråga handlade i övrigt om filosofi, och snuddade i utkanterna av Wittgenstein, som jag talat om ovan. Snabbt googlande ledde mig till två amerikanska filosofer. Den ene hette Willis, och den andre Ripke. Båda födda 1940, ansågs de synnerligen framstående inom sina fält.
Och nu finner jag mig på de anklagades bänk. Jag har lärt mig något om dessa två, och jag har funnit mig ha rapsodiska kunskaper inom två andra fält, vika möjliggjort för mig att dra tankemässiga sammanbindande streck mellan dem. Dels hade Ripke legat i en intellektuell fight med Noam Chomsky, den amerikanske lingvisten och USA-kritikern som jag intresserat mig något för. Dels påstods i den diskussion, vars källarregioner jag traskade omkring i på jakt efter septiktanken, att Schrödingers katt, törhända var en antites till Ockhams rakkniv.
Låt oss inte gå till Schrödingers katt. Ingenting av det jag skrivit hittills har jag djupare kunskap om, och hans katt utgör inget undantag. Men de ytliga kunskaperna har jag ändå förvärvat, och kan meddela andra. Och jag kan fascineras av att jag får en glimt av det dessa lärda människor funderar om: Schrödingers katt handlar ju om de många möjliga okända utfallen - raka motsatsen till Ockham. En fysikalisk teori om Schrödingers många möjliga utfall, sänker Ockham i Nybroviken med hundra kilo betong runt benen.
Fråga gäller då värdet av att ett samhälle som vill utvecklas, på olika vis måste premiera duglig empiri. Den rapsodiskt kunnige, verbale och sociale politikern, kan utan djup, vålla stor skada i det att andra fascineras av illa underbyggd empiri, som han i sysslolösa stunder knåpat ihop själv. Ett streck här, och ett streck där, bygger en bild av världen, som kan synas oantastlig i lekmannens ögon, men som sänder den grubblande forskaren demokratiska farhågor.
Filosofin är kanske det främsta exemplet - våra samhällen vilar dock på filosofiska grundvalar, och de har tagit sig konkreta uttryck i bland annat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. En deklaration som för övrigt nästan ingen av oss lever efter. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och andra liknande skrifter, bildar däremot grunden till våra myndigheters arbeten och förhållningssätt till oss medborgare. De förhållningssätten är för de flesta mycket abstrakta, och motarbetades och motarbetas fortfarande aktivt på många platser på vår jord - och även i vårt land.
Hur värnar man ett sådant arbete, i en värld där alla tycker saker om staten, men där oerhört få står på solid kunskapsmässig grund? Hur värnar vi demokratin när det i demokratin ingår, att låta odemokratiska element ta den plats de mäktar med, på vilken grund de vill? Hur värnar vi demokratin i en värld där de flesta inte läst en halv poäng moralfilosofi? (Och: får och kan ens forskning inom etisk filosofi vara normativ?) Jag misstänker att det i förlängningen endast går, genom att demokratierna kortsluter den demokratiska processen, på olika välkända accepterade vis. Men det är en annan fråga, som kräver orapsodisk kunskap, och lämnar mig därmed i beråd*.
*)BERÅD berå⁴d, hvard. äfv. -rå⁴ (berå'd WESTE), n. [fsv. beradh, liksom d. beraad af mnt. berat, motsv. holl. beraad, t. berat; se BE- o. RÅD] o. d) öfverläggning (mellan flera personer inbördes l. i ngns inre), öfvervägande, betänkande; ofta med bibet. af villrådighet l. tvekan; stundom svårt att skilja från 2. Itt gott berådh(,) wel betenckt modh, / Thet är j alla saker gott. Ps. 1572, Andel. wijs. A 5 a; jfr Ps. 1695, 226.1 Lex.Linc. (1640, under deliberatio). men Adam hade eij af nöden långt berådh, / Ty Gudh hans rena siäl vpfylte medh then nådh, / At han vthi en hast förstod the högsta saker. SPEGEL Öp. par. 61 (1705). Väl ha'n I dömt, väl slutat långt beråd. ÖMAN Milton 44 (1862). – särsk. [BERÅD .a] a) [jfr holl. van rijp beraad en ernstig nadenken] styrdt af prep. (ut)af: på grund af så l.så beskaffad(t) öfverläggning l. öfvervägande. Aff stackot och oförsichtigt berådh. SVART G. I 106 (1561). Aff gott berådh och wälbetänkt modh. BOTVIDI Brudpred. 44 (1622). [BERÅD .b] b) [jfr svs. epther langth samtall och beraadh, ä. d. efter lang beraad, holl. na rijp beraad] (i sht hvard., numera mindre br.) styrdt af prep. efter, i sht i uttr. efter mycket beråd, efter mycket bry (för att finna på råd), efter mycken tvekan. Efter mycket beråd, huru man skulle bete sig, fattades ändtligen det beslut att .. DALIN (1850). LUNDELL (1893). – (numera föga br.) i förb. efter moget beråd o. d. Efter mognare beråd är jag af annan mening. WIDEGREN (1788). (†) Besökte Han (dvs. G. I) Erchiebiskop Jacob, så fann Han honom, effter långsampt beråd, .. hwarken warm eller kåld. PHRYGIUS Föret. 19 (1620). [BERÅD .c] c) styrdt af prep i. [BERÅD .c.α] α) [jfr d. at tage en sag i beraad, nt. in berow und berade nehmen (RICHEY Id. hamb.)] i uttr. taga i beråd, taga under öfverläggning l. i öfvervägande, äfv. hafva i beråd, öfverväga (jfr e α). Huilkit (förslag) the toghe vtj beråd. G. I:s reg. 4.201 (1527). Därs. 6.164 (1529). Han .. badh them haffua i berådh, om the Danskes tyrannij stodh till lidande eller ey. SVART G. I 13 (1561). – särsk. närmande sig bet.: draga i betänkande, tveka. Taghe wij vtj berådh att jnryma vtlendskom mannom någott ytermera wilkor her i wort rike. G. I:s reg. 7:136 (1530). [BERÅD .c.β] β) [jfr sv. dial. stå i berå, väre i tvänne berå NILÉN Allmogem. i Sörb. 7 (1879)), vara i berå (RIETZ) l. i tüberå (SKÅNE), d, staa i beraad med sig selv, han var i beraad om han skulde göre det, holl. ik sta in beraad of ik u al of niet spreeken wil] (i sht hvard.) i uttr. stå l. vara i beråd (jfr 4, öfverväga (hvad man skall göra l. om man skall göra ngt), vara i bryderi (för att finna på råd l. utvägar), vara tveksam l. villrådig l. i öfrlägenhet (om ngt l. om man skall göra så l. så l. hvad man skall göra l. huru man skall handla) (jfr e β). G. I:s reg. 4:274 (1527). Han stod länge i beråd. WIDEGREN (1788). Jag står i mycket beråd hvad jag skall göra. WESTE (1807). Öfversättaren har varit i mycket beråd huru han skulle återgifva (titeln Comedy of errors). HAGBERG Shaksp. 9:319 (1850). En silfvergrå stjärtmes, som tydligen vari stort beråd, om han skulle fullfölja sin ursprungliga plan. A. T. GELLERSTEDT i PT 1896, nr 59 A, s. 3. Den lilla frun var i ett fasligt beråd. QUIDING Hvidehus 153 (1899).– slutet). Thet stodh vthi berådh hwilken vthaff Borgmästerna (dvs. konsulerna) then Provintzien.. tilägnas skulle. SCHRODERUS Liv. 585 (1626). [BERÅD .d] d) [jfr ä. d. ey med beraad oc ville, d. med fuldt beraad samt motsv. anv. i mnt.] (numera mindre br.) Styrdt af prep. med, i sht i uttr. med beråd, äfv. med fullt beråd, med (full) öfverläggning, med öfverlagdt uppsåt, med vett o. vilja, med berådt mod (se BERÅDD 2 a); med afsikt, afsiktligt, uppsåtligt. medh flijt, medh betänckiande och berådh. Lex.Linc. (1640, under composito). BRENNER Dikt. 1.28 (1700, 1713) Ju mera en gärning med fri vilja och fullt beråd blifvit begången, .. desto straffbarare bör hon ock anses. CALONIUS 3:29 (1798). ADLERBETH Æn. 174 (1804, 1811) – [jfr ä d. med gott beraad, holl. met rijp beraad, mnt. med gudeme berade] i numera föga br. förb.: md (så l. så beskaffad) öfverläggning l. omtanke. med velbesynnat, fortænckt, oc mogit berådh. G. I:s reg. 4:145 (1527). Med välbetänkt beråd. KOLMODIN Qv.-sp. 2:444 (1750). Om han (dvs. åkermannen) kommer att se, huru, af det han med godt beråd utsådde, mycket faller bland tidsandans törnen och förqväfves. WALLIN Rel. 4.392 (1839). Grefven med vist beråd / lät laga till bröllop i allsköns hast. STURZEN-BECKER S. arb. 4.126 (1862). [BERÅD .e] e) styrdt af prep. på. [BERÅD .e.α] α) i uttr. taga äfv hafva på beråd == c α. G. I:s reg. 7:445 (1531). När the eskadhe slotzloffuonar aff her Steen, togh han thet på berådh til annan daghen. O. PETRI Kr. 289 (c. 1540). Han wille haffua sakene på berådh vppå nogre dagar. SVART G. I 80 (1561). jfr: Thetta annamadis på jtt berådh. G. I:s reg. 7.490 (1530). [BERÅD .e.β] β) [jfr sv. dial. vara på beråd, vara tvehågsen l. villrådig WAHLSTRÖM Uplandsdial. 13 (1848))] i uttr. stå . SERENIUS (1741). IHRE Gl. (1769). SAHLSTEDT (1773). MÖLLER (1790, 1807)– slutet. Thet stodh på berådh mellan Her Götstaff och them (dvs. danskarna) wid en månadz tijdh. SVART G. I 70 (1561). Växiö domk. akt. 1677, nr 214. [BERÅD .f] f) styrdt af prep. till: för (längre l. fortsatt) öfverläggning. Om thet ærendhe skal plath vpsæties (dvs. uppskjutas) til længre beradh, ochrikitzens rådz forsamblingh. G. I:s reg. 4.101 (1527). GIRS E. XIV 44 (c 1630). [BERÅD 2] 2) (†) rådslut, beslut, föresats, afsikt, plan; stuundom svårt att skilja från 1. De små barnen togo sitt eget beråd. Sv. forns. 2:98Huadt berådt eder kom i sinnet att j oss oåtuaradt (dvs. utan att underrätta oss) dorge eder kooss. G. I:s reg. 5:31 (1528). Herr brudgum, hvars beråd ståår billigt att berömma. WEXIONIUS Vitt. 402 (1688). See, christe, nådig an, hvad som iag här begynner, / Ded är ett djerft beråd. ROSENFELDT Vitt. 163 (c. 1700). PALMBLAD Aischylos 11 (1841, 1845) [BERÅD 3] 3) [jfr t. auf Gottes berat] i uttr. på, äfv., i sht förr, af l., numera bl. ngn gg,med eget beråd, af egen ingifvelse o. drift o. på eget ansvar, på egen hand, på eget bevåg; äfv., numera bl. ngn gg,på l. af l. med ngns berås o. d., på ngns inrådan l. tillskyndan. Ingen prophetia är fram kommen aff menniskios berådh. O. PETRI 1 Post. 77 b (1528). The som .. aff eghet berådh och enskilt öffwerdådighet, tagha lijfwet aff androm. L. P. GOTHUS Mon. turb. 154 (1629). Ett krig, som de med eget beråd hade företagit. KOLMODIN Liv. 2:59 (1832). Arnheim och öfverstarna vågade ej på eget beråd yttra sig angående dessa vidtutseende förslag. FRYXELL Ber. 7.51 (1838). På beråd af den höga Athene. JOHANSSON Hom. Od. 13:121 (1845). (Grymheterna utöfvades) Ej med Venedigs vilja och beråd. KULLBERG Rol. 4:4 (1870). NYBLOM Hum. 103 (1874, 1883) – [jfr fsv. han giordhe the gerning vtan beraadh oc staddan wilia, t. ohne berat des ministeriums] (föga br.) i uttr. utan ngns beråd, utan ngns tillskyndan. Förvägna flock! .. / Kring jord och himlarymd förutan mitt beråd / I ströfven. WALLIN Vitt. 2.280 (1807). – jfr MÄNNISKO-BERÅD. [BERÅD 4] 4) [jfr sv. dial. vara i berå ( RIETZ o. Ordb. öfv. allmogeord i Hels. (1873)), d. de vare i beraad at søge hielp] (i sht hvard.) i uttr. stå äfv. vara i beråd, förr ), stå l. vara i begrepp (att göra ngt), just ämna (göra ngt). KOLMODIN Qv.-sp. 1:63 (1732). Jag står på beråd at gå dit. WIDEGREN (1788). Just som jag var i beråd at .. uthyra Fru Ströms gård .., så kom Hofr(ätts)R(ådet) Wallerian til mig. PROTHAN Bref t. calonius 582 (1799). DALIN (1850). Den kolossala blunder han stod i beråd att göra sig skyldig till. AB(L) 1900, nr 10, s. 3.
Igår fann jag mig som vanligt långsamt strövandes över det mänskliga landskap vi kan kalla mänskligt liv. Där finns sjunkna skepp, brustna strängar och steg på månen. Där finns abstraktioner, flykthastigheter och konstnärer. Där finns tåg, dockor och is. Allt, helt enkelt, i en fascinerande och för mig och mitt liv i princip meningslös malström. En oändlig ström av vetande som aldrig tar slut, och som efter varje kunskapskick, lämnar en på jakt efter nästa. Var? Vem? Varför? Hur? Och man vet oftast inte ens sin fråga: den uppenbarar sig i steget.
Men vad är kunskapen egentligen? Jag funderar ibland på den som ger sig hän ett akademiskt värv. Lägger avhandling vid avhandling, och låter näsan sjunka i andras texter. Slutligen kommer han till ett resultat. En strålkastare riktas mot honom en kort sekund, och frågan ställs. Han levererar sitt svar. Svaret måste vara helt kondenserat till sin karaktär - annars drunkar det i alla annan kunskap. Sådan kunskap som kanske vare sig är bättre eller sämre än annan, men som oftare handlar om vem som kan tänkas vinna melodischlagerfestivalen, än om Sagittarius A*(det som antas vara det svarta hål, som belägrat Vintergatans centrum).
Antag att vår forskare faktiskt är den som identifierat det svarta hålet ifråga. Komplexa beräkningar, grumliga observationer och ändlösa diskussioner, gör att han slutligen kan meddela sitt rön. Jag, som oförstående lekman, behöver inte följa i hans spår. Jag kan förlita mig till peer review-systemets duglighet, och helt sonika lägga rabarber på det han kommit fram till, utan större omak än läsningen i sig.
Det finns talrika andra exempel. Cruxet är empirin. Jag behöver ingen empiri alls för att ta till mig det han kommit fram till. Han har däremot varit tvungen att begagna sig av omfattande empiriska studier med utgångspunkt från observationer, främst inom området matematik, för att komma fram till sina rön. Min kunskap, som han gett mig, kan jag använda i mitt eget lilla och väsentligt simplare pussel. Jag kan kasta mig upp på det berg han med möda byggt, och lägga rabarber på hans livs akademiska höjdpunkt.
Samtidigt är ju kunskapen den den är, och ingenting annat: Sagittarius A* finns i mitten av Vintergatan. Och skillnaden för mig och forskaren som kommit fram till detta, är tämligen liten. I det att vi rör oss i vanliga sociala sammanhang är nästan hans och min position den samma. Vi kan båda peka på hans rön. Jag kan å min sida inte alls bakgrunden till den - men det har ingen betydelse. Han kan bakgrunden till den, men kan inte finna någon utom sin begränsade astrofysiska sfär som egentligen begriper den. Jag kan få samma erkännande för min rapsodiska kunskap, som han för sin empiriska.
Men hur långt kan man komma på rapsodisk kunskap? När slår det tillbaka att man saknar empiri och observation? Att kunna tre hundra konungars födelsedag, hela periodiska systemet och när Lady Di dog, kan vara bra när man spelar Trivial Pursuit, men till vilken faktiskt nytta? Kan man bygga något av rapsodisk kunskap, som är av något som helst värde?
Den rapsodiska kunskapen är en bakslug best. Här om dagen kom Ockhams rakkniv till mig i en diskussion. Jag googlade och saken stod i klar dager - Ockhams rakkniv är ett uttryck som kan likställas med "Keep it simple stupid". Krångla inte till det i onödan helt enkelt - ta bort de onödiga funderingarna med en vass rakkniv. Diskussionen i fråga handlade i övrigt om filosofi, och snuddade i utkanterna av Wittgenstein, som jag talat om ovan. Snabbt googlande ledde mig till två amerikanska filosofer. Den ene hette Willis, och den andre Ripke. Båda födda 1940, ansågs de synnerligen framstående inom sina fält.
Och nu finner jag mig på de anklagades bänk. Jag har lärt mig något om dessa två, och jag har funnit mig ha rapsodiska kunskaper inom två andra fält, vika möjliggjort för mig att dra tankemässiga sammanbindande streck mellan dem. Dels hade Ripke legat i en intellektuell fight med Noam Chomsky, den amerikanske lingvisten och USA-kritikern som jag intresserat mig något för. Dels påstods i den diskussion, vars källarregioner jag traskade omkring i på jakt efter septiktanken, att Schrödingers katt, törhända var en antites till Ockhams rakkniv.
Låt oss inte gå till Schrödingers katt. Ingenting av det jag skrivit hittills har jag djupare kunskap om, och hans katt utgör inget undantag. Men de ytliga kunskaperna har jag ändå förvärvat, och kan meddela andra. Och jag kan fascineras av att jag får en glimt av det dessa lärda människor funderar om: Schrödingers katt handlar ju om de många möjliga okända utfallen - raka motsatsen till Ockham. En fysikalisk teori om Schrödingers många möjliga utfall, sänker Ockham i Nybroviken med hundra kilo betong runt benen.
Fråga gäller då värdet av att ett samhälle som vill utvecklas, på olika vis måste premiera duglig empiri. Den rapsodiskt kunnige, verbale och sociale politikern, kan utan djup, vålla stor skada i det att andra fascineras av illa underbyggd empiri, som han i sysslolösa stunder knåpat ihop själv. Ett streck här, och ett streck där, bygger en bild av världen, som kan synas oantastlig i lekmannens ögon, men som sänder den grubblande forskaren demokratiska farhågor.
Filosofin är kanske det främsta exemplet - våra samhällen vilar dock på filosofiska grundvalar, och de har tagit sig konkreta uttryck i bland annat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. En deklaration som för övrigt nästan ingen av oss lever efter. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och andra liknande skrifter, bildar däremot grunden till våra myndigheters arbeten och förhållningssätt till oss medborgare. De förhållningssätten är för de flesta mycket abstrakta, och motarbetades och motarbetas fortfarande aktivt på många platser på vår jord - och även i vårt land.
Hur värnar man ett sådant arbete, i en värld där alla tycker saker om staten, men där oerhört få står på solid kunskapsmässig grund? Hur värnar vi demokratin när det i demokratin ingår, att låta odemokratiska element ta den plats de mäktar med, på vilken grund de vill? Hur värnar vi demokratin i en värld där de flesta inte läst en halv poäng moralfilosofi? (Och: får och kan ens forskning inom etisk filosofi vara normativ?) Jag misstänker att det i förlängningen endast går, genom att demokratierna kortsluter den demokratiska processen, på olika välkända accepterade vis. Men det är en annan fråga, som kräver orapsodisk kunskap, och lämnar mig därmed i beråd*.
*)BERÅD berå⁴d, hvard. äfv. -rå⁴ (berå'd WESTE), n. [fsv. beradh, liksom d. beraad af mnt. berat, motsv. holl. beraad, t. berat; se BE- o. RÅD] o. d) öfverläggning (mellan flera personer inbördes l. i ngns inre), öfvervägande, betänkande; ofta med bibet. af villrådighet l. tvekan; stundom svårt att skilja från 2. Itt gott berådh(,) wel betenckt modh, / Thet är j alla saker gott. Ps. 1572, Andel. wijs. A 5 a; jfr Ps. 1695, 226.1 Lex.Linc. (1640, under deliberatio). men Adam hade eij af nöden långt berådh, / Ty Gudh hans rena siäl vpfylte medh then nådh, / At han vthi en hast förstod the högsta saker. SPEGEL Öp. par. 61 (1705). Väl ha'n I dömt, väl slutat långt beråd. ÖMAN Milton 44 (1862). – särsk. [BERÅD .a] a) [jfr holl. van rijp beraad en ernstig nadenken] styrdt af prep. (ut)af: på grund af så l.så beskaffad(t) öfverläggning l. öfvervägande. Aff stackot och oförsichtigt berådh. SVART G. I 106 (1561). Aff gott berådh och wälbetänkt modh. BOTVIDI Brudpred. 44 (1622). [BERÅD .b] b) [jfr svs. epther langth samtall och beraadh, ä. d. efter lang beraad, holl. na rijp beraad] (i sht hvard., numera mindre br.) styrdt af prep. efter, i sht i uttr. efter mycket beråd, efter mycket bry (för att finna på råd), efter mycken tvekan. Efter mycket beråd, huru man skulle bete sig, fattades ändtligen det beslut att .. DALIN (1850). LUNDELL (1893). – (numera föga br.) i förb. efter moget beråd o. d. Efter mognare beråd är jag af annan mening. WIDEGREN (1788). (†) Besökte Han (dvs. G. I) Erchiebiskop Jacob, så fann Han honom, effter långsampt beråd, .. hwarken warm eller kåld. PHRYGIUS Föret. 19 (1620). [BERÅD .c] c) styrdt af prep i. [BERÅD .c.α] α) [jfr d. at tage en sag i beraad, nt. in berow und berade nehmen (RICHEY Id. hamb.)] i uttr. taga i beråd, taga under öfverläggning l. i öfvervägande, äfv. hafva i beråd, öfverväga (jfr e α). Huilkit (förslag) the toghe vtj beråd. G. I:s reg. 4.201 (1527). Därs. 6.164 (1529). Han .. badh them haffua i berådh, om the Danskes tyrannij stodh till lidande eller ey. SVART G. I 13 (1561). – särsk. närmande sig bet.: draga i betänkande, tveka. Taghe wij vtj berådh att jnryma vtlendskom mannom någott ytermera wilkor her i wort rike. G. I:s reg. 7:136 (1530). [BERÅD .c.β] β) [jfr sv. dial. stå i berå, väre i tvänne berå NILÉN Allmogem. i Sörb. 7 (1879)), vara i berå (RIETZ) l. i tüberå (SKÅNE), d, staa i beraad med sig selv, han var i beraad om han skulde göre det, holl. ik sta in beraad of ik u al of niet spreeken wil] (i sht hvard.) i uttr. stå l. vara i beråd (jfr 4, öfverväga (hvad man skall göra l. om man skall göra ngt), vara i bryderi (för att finna på råd l. utvägar), vara tveksam l. villrådig l. i öfrlägenhet (om ngt l. om man skall göra så l. så l. hvad man skall göra l. huru man skall handla) (jfr e β). G. I:s reg. 4:274 (1527). Han stod länge i beråd. WIDEGREN (1788). Jag står i mycket beråd hvad jag skall göra. WESTE (1807). Öfversättaren har varit i mycket beråd huru han skulle återgifva (titeln Comedy of errors). HAGBERG Shaksp. 9:319 (1850). En silfvergrå stjärtmes, som tydligen vari stort beråd, om han skulle fullfölja sin ursprungliga plan. A. T. GELLERSTEDT i PT 1896, nr 59 A, s. 3. Den lilla frun var i ett fasligt beråd. QUIDING Hvidehus 153 (1899).– slutet). Thet stodh vthi berådh hwilken vthaff Borgmästerna (dvs. konsulerna) then Provintzien.. tilägnas skulle. SCHRODERUS Liv. 585 (1626). [BERÅD .d] d) [jfr ä. d. ey med beraad oc ville, d. med fuldt beraad samt motsv. anv. i mnt.] (numera mindre br.) Styrdt af prep. med, i sht i uttr. med beråd, äfv. med fullt beråd, med (full) öfverläggning, med öfverlagdt uppsåt, med vett o. vilja, med berådt mod (se BERÅDD 2 a); med afsikt, afsiktligt, uppsåtligt. medh flijt, medh betänckiande och berådh. Lex.Linc. (1640, under composito). BRENNER Dikt. 1.28 (1700, 1713) Ju mera en gärning med fri vilja och fullt beråd blifvit begången, .. desto straffbarare bör hon ock anses. CALONIUS 3:29 (1798). ADLERBETH Æn. 174 (1804, 1811) – [jfr ä d. med gott beraad, holl. met rijp beraad, mnt. med gudeme berade] i numera föga br. förb.: md (så l. så beskaffad) öfverläggning l. omtanke. med velbesynnat, fortænckt, oc mogit berådh. G. I:s reg. 4:145 (1527). Med välbetänkt beråd. KOLMODIN Qv.-sp. 2:444 (1750). Om han (dvs. åkermannen) kommer att se, huru, af det han med godt beråd utsådde, mycket faller bland tidsandans törnen och förqväfves. WALLIN Rel. 4.392 (1839). Grefven med vist beråd / lät laga till bröllop i allsköns hast. STURZEN-BECKER S. arb. 4.126 (1862). [BERÅD .e] e) styrdt af prep. på. [BERÅD .e.α] α) i uttr. taga äfv hafva på beråd == c α. G. I:s reg. 7:445 (1531). När the eskadhe slotzloffuonar aff her Steen, togh han thet på berådh til annan daghen. O. PETRI Kr. 289 (c. 1540). Han wille haffua sakene på berådh vppå nogre dagar. SVART G. I 80 (1561). jfr: Thetta annamadis på jtt berådh. G. I:s reg. 7.490 (1530). [BERÅD .e.β] β) [jfr sv. dial. vara på beråd, vara tvehågsen l. villrådig WAHLSTRÖM Uplandsdial. 13 (1848))] i uttr. stå . SERENIUS (1741). IHRE Gl. (1769). SAHLSTEDT (1773). MÖLLER (1790, 1807)– slutet. Thet stodh på berådh mellan Her Götstaff och them (dvs. danskarna) wid en månadz tijdh. SVART G. I 70 (1561). Växiö domk. akt. 1677, nr 214. [BERÅD .f] f) styrdt af prep. till: för (längre l. fortsatt) öfverläggning. Om thet ærendhe skal plath vpsæties (dvs. uppskjutas) til længre beradh, ochrikitzens rådz forsamblingh. G. I:s reg. 4.101 (1527). GIRS E. XIV 44 (c 1630). [BERÅD 2] 2) (†) rådslut, beslut, föresats, afsikt, plan; stuundom svårt att skilja från 1. De små barnen togo sitt eget beråd. Sv. forns. 2:98Huadt berådt eder kom i sinnet att j oss oåtuaradt (dvs. utan att underrätta oss) dorge eder kooss. G. I:s reg. 5:31 (1528). Herr brudgum, hvars beråd ståår billigt att berömma. WEXIONIUS Vitt. 402 (1688). See, christe, nådig an, hvad som iag här begynner, / Ded är ett djerft beråd. ROSENFELDT Vitt. 163 (c. 1700). PALMBLAD Aischylos 11 (1841, 1845) [BERÅD 3] 3) [jfr t. auf Gottes berat] i uttr. på, äfv., i sht förr, af l., numera bl. ngn gg,med eget beråd, af egen ingifvelse o. drift o. på eget ansvar, på egen hand, på eget bevåg; äfv., numera bl. ngn gg,på l. af l. med ngns berås o. d., på ngns inrådan l. tillskyndan. Ingen prophetia är fram kommen aff menniskios berådh. O. PETRI 1 Post. 77 b (1528). The som .. aff eghet berådh och enskilt öffwerdådighet, tagha lijfwet aff androm. L. P. GOTHUS Mon. turb. 154 (1629). Ett krig, som de med eget beråd hade företagit. KOLMODIN Liv. 2:59 (1832). Arnheim och öfverstarna vågade ej på eget beråd yttra sig angående dessa vidtutseende förslag. FRYXELL Ber. 7.51 (1838). På beråd af den höga Athene. JOHANSSON Hom. Od. 13:121 (1845). (Grymheterna utöfvades) Ej med Venedigs vilja och beråd. KULLBERG Rol. 4:4 (1870). NYBLOM Hum. 103 (1874, 1883) – [jfr fsv. han giordhe the gerning vtan beraadh oc staddan wilia, t. ohne berat des ministeriums] (föga br.) i uttr. utan ngns beråd, utan ngns tillskyndan. Förvägna flock! .. / Kring jord och himlarymd förutan mitt beråd / I ströfven. WALLIN Vitt. 2.280 (1807). – jfr MÄNNISKO-BERÅD. [BERÅD 4] 4) [jfr sv. dial. vara i berå ( RIETZ o. Ordb. öfv. allmogeord i Hels. (1873)), d. de vare i beraad at søge hielp] (i sht hvard.) i uttr. stå äfv. vara i beråd, förr ), stå l. vara i begrepp (att göra ngt), just ämna (göra ngt). KOLMODIN Qv.-sp. 1:63 (1732). Jag står på beråd at gå dit. WIDEGREN (1788). Just som jag var i beråd at .. uthyra Fru Ströms gård .., så kom Hofr(ätts)R(ådet) Wallerian til mig. PROTHAN Bref t. calonius 582 (1799). DALIN (1850). Den kolossala blunder han stod i beråd att göra sig skyldig till. AB(L) 1900, nr 10, s. 3.
söndag 22 januari 2012
Ord
Där finns ett lager inom oss, fyllt av ord. Katalogisering är utförd av den vane drinkaren. Så ligger glädje lite vårdslöst vid sorg istället för glam. På en hylla långt borta dammar harmoni, vid sidan av förnöjelse. Lite närmare ligger slitna ord, med borttappade beskrivningar: välkommen, älska och hata.
Med hjälp av ordet, kan vi inte berätta något om våra kvalitéer. Ordet är för och i sig självt betydelselöst, och i dubbel mening meningslöst utan andra ord. Ordet är en svag kraft. En banal systematisering av de ljud vi med munnen kan forma. När man möter den vars ord man sett, inträder nästan undantagslös förvirring.
Men inte ens i det att orden finner sitt rätta sammanhang, är de till någon vidare tröst. De är ett lappkast av individen likafullt, och bara till tröst för den som fåfängt står efter andras dissekering. Även då de nedlagda orden är lögn, eller en förlupen kula.
Den vi möter i verkligheten är en doft, och en gest. Den vi möter öga mot öga har ett liv. De ord vi läser har inget eget liv. Bara det liv vi själva kan ge dem, genom den vi är. Men den vi är säger inget om den vars ord vi läser.
Den vi möter i det skrivna språket, är därmed oss själva, speglade i en annan persons försök att göra språket till tolk för sina tankar. Men det liv han levt, är alltid ett annat än det vi levt. Hans ord är inte våra.
Dessutom finns där murar. Den mur vår fåfänga bygger åt oss, i det att vi strävar efter att ge det intryck vi står efter. Oftast är dessa ord den tänkta kunskapens eller intelligensens murar, resta frivilligt eller ofrivilligt. Men säkert finns det lika många som vill riva murar utan att riktigt lyckas, som det finns murbyggare. Det omeldebara språket, som betyder något för mottagaren, har sin största fiende i författarens fåfänga.
Tystnaden är också en mur. Den som inte pockar på att läsas, vilar ärligare på det personliga mötet. Det mötet rymmer inte med nödvändighet en tydligare sanning om de personliga egenskaperna, men närmar sig bättre det sant mänskliga. Det som inte har med systematiserade ljudbeskrivningar att göra.
Och där finns lögnen, som i sin subtila form är suggestion. Den duglige skribenten bygger en väv, långt från sig själv.
Med hjälp av ordet, kan vi inte berätta något om våra kvalitéer. Ordet är för och i sig självt betydelselöst, och i dubbel mening meningslöst utan andra ord. Ordet är en svag kraft. En banal systematisering av de ljud vi med munnen kan forma. När man möter den vars ord man sett, inträder nästan undantagslös förvirring.
Men inte ens i det att orden finner sitt rätta sammanhang, är de till någon vidare tröst. De är ett lappkast av individen likafullt, och bara till tröst för den som fåfängt står efter andras dissekering. Även då de nedlagda orden är lögn, eller en förlupen kula.
Den vi möter i verkligheten är en doft, och en gest. Den vi möter öga mot öga har ett liv. De ord vi läser har inget eget liv. Bara det liv vi själva kan ge dem, genom den vi är. Men den vi är säger inget om den vars ord vi läser.
Den vi möter i det skrivna språket, är därmed oss själva, speglade i en annan persons försök att göra språket till tolk för sina tankar. Men det liv han levt, är alltid ett annat än det vi levt. Hans ord är inte våra.
Dessutom finns där murar. Den mur vår fåfänga bygger åt oss, i det att vi strävar efter att ge det intryck vi står efter. Oftast är dessa ord den tänkta kunskapens eller intelligensens murar, resta frivilligt eller ofrivilligt. Men säkert finns det lika många som vill riva murar utan att riktigt lyckas, som det finns murbyggare. Det omeldebara språket, som betyder något för mottagaren, har sin största fiende i författarens fåfänga.
Tystnaden är också en mur. Den som inte pockar på att läsas, vilar ärligare på det personliga mötet. Det mötet rymmer inte med nödvändighet en tydligare sanning om de personliga egenskaperna, men närmar sig bättre det sant mänskliga. Det som inte har med systematiserade ljudbeskrivningar att göra.
Och där finns lögnen, som i sin subtila form är suggestion. Den duglige skribenten bygger en väv, långt från sig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
