Livet är en blåsning

Benägenheten till varierande tryck i vår atmosfär, pga. klotets rotation, corioliseffekter och den gasanhopning som befinner sig vid pass åtta ljusminuter härifrån, kan ge upphov till mycket krångel, men också förstås mycket glädje.

När jag ser tillbaka på mitt liv, så här långt, är det emellertid inte utan att jag besinnar att så värst mycket bra har dessa ideliga gastransporter mellan hög- och lågtryck inte fört med sig. Man hade till och med kunnat önska eller rentutav kunnat kräva att om gas prompt måste förflyttas, en sådan förflyttning äger rum radiellt, och inte i tangentens riktning. Men icke. De tangentiella förflyttningarna av stora luftmassor, för oundvikligen med sig en större gashastighet än om man hade låtit reglera tryckskillnaden radiellt. Att ingen gör något åt detta är såväl märkligt som upprörande.

Det är naturligtvis så att för seglingssporten, som jag dock i mångt och mycket får min utkomst från - om än indirekt - vore en radiell förflyttning av stora gasmängder förkastlig. Laber bris hade varit istället för storm, och vid normala vindar hade knappt ens ett kolfiberskrov med den mest extrema rigg kommit ur fläcken. Segling hade därmed blivit en död sport, och en fridsamt vindstilla tillvaro hade blivit vår.

Låt mig för ett ögonblick göra en kort exposé över hur dessa ständiga tangentiella gasförflyttningar påverkat mitt liv. Som en del av mina läsare vet, tillbringade jag en stor del av min uppväxt utomlands, i olika delar av världen. Av någon anledning står varje olycka i relation till något sådant resmål, på sätt som vi strax skall få se.

Den första gasolyckan ägde rum sommaren 1981. Då beslöt den himmelske fadern eller felskrivna naturlagar i allmänhet, att det var tid att flytta luft i Västindien. Det är ju nu ofta fallet under sommaren i Karibien. Ett allt varmare hav, skänker energi till atmosfären, och skapar ojämvikt mellan luftmassorna. På Saint Lucia, närmare bestämt på paradisviken Marigot bays södra strand, var ett litet hus beläget, som vi tillbringade två vintrar i. En namnlös orkan gjorde processen kort med vårt fina lilla hus, knäckte balkarna i vilka vi brukade hänga bananstockarna vi köpte av ”Banankalle”, blåste ut rutorna, välte väggar och stökade ned på det värsta av vis. Jag var inte gammal i det att vi tog huset i betraktande vintern 1981/1982, men kände likväl en viss känsla av uppgivenhet inför oredan och det ödelagda huset. För mitt inre föreställde jag mig hur det skulle vara att vara inne i ett hus som på detta vis antastats av tryckutjämning.

Olyckligtvis skulle jag få lov att få inblick i denna situation ett par år senare. Vi befann oss vid tillfället på Fiji, på några småöar utanför huvudön, då vi började nås av rapporter om att en orkan vid namn Oscar närmade sig. Vår lilla ö evakuerades, och vi togs under tämligen skvalpiga omständigheter med båt in mot huvudön, och inkvarterades på ett envåningshotell i närheten av öns flygplats (Nadi). Under eftermiddagen gick man på utsidan i den tilltagande blåsten och monterade galler för fönstren. Sedan var det bara för oss att vänta. Framåt kvällningen satt vi på vårt hotellrum, och väntade lite västerländskt bekvämt på roomservice – vad är väl en orkan, vi måste ju dock äta? Plötsligt pekade pappa upp mot taklisten och sa ”Titta där”. Där kröp nu raskt en spricka från ena sidan till andra, och i nästa ögonblick började taket att lätta. Det blev ett jäkla oväsen, och det blev även svårt för oss att ta oss ut: dörren gick inåt och givet övertrycket var det inte helt lätt att ta sig ut. Vi placerade oss bakom en stor mur i hotellets restaurang i väntan på att Oscars krafter skulle bedarra. Strax hördes ett stort brak över orkanens massiva dån, då vårt tak och några andra slutligen lossade helt, och lade sig på hotellets innergård. Då stormen slutligen lade sig, och morgonen grydde vare Fiji ett ödelagt litet land, med många hemlösa som gick o samlade ihop sina ägodelar. Lyktstolpar var böjda, och flygledartornet hade blåst av. Vi missade därmed vår flight hem, men fick istället komma till Japan och kika på en stor Buddastaty i Kamakura, som pappa talat om sedan man var helt liten. Tack Oscar!

Allt detta var nu inte så farligt för oss. Ingen av oss var skadade och vi hade egentligen inte förlorat några ägodelar. Huset på Saint Lucia var inte vårt och skadorna var på det hela taget mest av känslomässig karaktär. Saint Lucia, och särskilt Fijiöarna är små paradis, som på några få timmar förvandlas till ett helvete för dem som lever på öarna. Skördar förstörs, hus förvandlas till ruiner och en del förlorar till och med sina liv. Inget av detta hade drabbat oss. Vi var förskonade från vindens kraft, och kunde som bortskämda västerlänningar åka hem till välordnade liv.

Så skulle det emellertid inte förbli. Själv var jag rädd redan påföljande vinter då vi fått följa med Johnsonlinjens gamla Brasilia på dess sista resa till Kina. Båten var lastad med bland annat tiotusen fat aceton, som stod surrade på däck. Under en storm på sydkinesiska sjön funderade jag mycket på timmermän, och det pappa berättat på sitt vanliga lugnande vis om friktion och värme och om hur aceton brinner. Det blev emellertid ingen värmeutveckling, och vi nådde hamn utan andra bekymmer än en slagsida, sedan en ballasttank sprungit läck.

Värre blev det två år senare, då vi åkte på långtur genom USA. Vi befann oss i Flagstaff, Arizona, då det värsta av det värsta hände. Något som faktiskt fortfarande präglar mitt liv, trots att det är tjugofem år sedan. Den trettionde december 1986 gick en svår storm över Klöverön i Marstrand, och totalförstörde den stora byggnad i vilken vi förvarade båtar. Under fem minuter stod vindmätaren på lotsverket i botten på fyrtio sekundmeter, och någon gång under denna korta tidsperiod lättade taket på byggnadens läsida. Väggen välte då, och när taket föll ned, fanns där inget att vila på, utom båtar. För oss, mig, mina småsyskon Elin o Caroline, samt mamma o pappa, var detta förödande. Men vi visste ingenting, och när vi två veckor senare skulle lämna tillbaka vår camper i Los Angeles, för vidare resa mot bl.a. Fiji – där vi tittade på vårt rekonstruerade hotell – och Tonga, fanns där inga meddelanden från Sverige om vad som hade hänt. Först i mitten av februari fick vi besked, genom ett litet vykort som kom från ett par goda vänner till mamma och pappa, som förvarade sin båt hos oss, vilket avslutades ”hörde om det hemska som hände på Klöverön, det var ju tur att det gick bra med Victoria!”.

Så började en ny epok i livet. Pappa ville nu sälja vårt älskade lilla varv, och det som var själva förutsättningen för det liv vi levde. De resterande varvsbyggnaderna revs, och pappa gjorde sig redo att genomföra den plan han hade målat upp för sig redan då han sade upp sig från sin lärartjänst i mitten på 60-talet. Varvet skulle utgöra hans pension, och stormen gav honom en rimlig anledning att iscensätta försäljningsprocessen. Dessutom fanns det en tröst: vi skulle bli rika. Senare i livet insåg jag att det där med att vara ekonomiskt rik, var något helt annat än att vara rik, men ännu såg denna vision ut som en liten tröst. Olyckligtvis lockade mäklare pappas fåfänga i ett svagt ögonblick, och han beslöt sig att istället för att sälja fastigheten som den var, så skulle där uppföras ett par bostäder. Han skulle få mycket mer pengar då hette det. Lagom till en färdig fastighet, och nästan fem år efter stormen, höjde Bengt Dennis räntan till astronomiska nivåer, och fastigheten var stendöd på marknaden. Istället inleddes en ytterst komplicerad tvist mellan min pappa och banken, som kom att vara ända till pappas bortgång 2005. Själv tog jag – mot pappas vilja, men ivrigt påhejad av min mor, som lika lite som jag egentligen ville sälja fastigheten – över det lilla som fanns kvar av verksamheten. Dvs. en skiftnyckel, en gammal mobilkran och omkring femton vinterförvarade båtar. Min plan låg lika klar som min bild av sakernas tillstånd: om pappa skulle vinna tvisten, så skulle fastigheten säljas, och om banken skulle vinna tvisten, så skulle fastigheten säljas.

Pappa och mamma fortsatte nu på egen hand sina resor i världen. Själv kämpade jag med att försöka återuppbygga vårt sargade gamla varv. Tiden före stormen blev för mig sinnebilden av det goda och trygga, och dit ville jag återvända. Det kunde jag förstås inte, men jag ville åtminstone försöka rekonstruera det trygga liv som en gång fanns. Men det var svårt. Outsägligt svårt rentutav.

Ändå togs det små steg framåt. Båt lades till båt, och långsamt blev vi åter ett företag att räkna med. Och ibland blåste det. Båtar slet sig, vid något tillfälle fann jag mig själv en mörk vinternatt på drift på bränningarna i lovart. Men det ordnade sig det med, och det hände aldrig något som var direkt farligt. Inte förrän jag uppemot trettioårsåldern beslöt mig för att ge mig ut i världen igen, och se om den var sig lik. Det visade sig att världen hade förändrat sig mycket. Kineserna kom inte längre fram och drog i våra blonda kalufser, på flygplanen kunde man välja film själv och det där med att hyra camper på Nya Zeeland var numer en jätteindustri.

En sak var i alla fall sig lik. Under en morgonpromenad på stranden på Bali ringde jag hem till mor, som tillstod att det blåste riktigt hårt, men att allt var under kontroll. En stund senare talades vi vid igen. Och nu var allt förändrat. Förtvivlad berättade mamma om hur det kommit en enorm vindby, om hur min nya tälthall hade blåst upp som en ballong, och i princip exploderat, och lämnat alla båtarna åt vädrets raseri.

Jag tror jag stannar hemma hädanefter.

Hopp från mossen

Ju längre jag levat och funderat, desto mindre har jag begripit. Just nu befinner jag mig på en dyster plats där jag inte anser mig kapabel till förståelse av ens det mest grundläggande. Dels handlar det om min aversion till system, ideologier och alla de med några enkla pennstreck ikullkastade regelverk som kommer av dessa. Allt är flyktiga beskrivningar och regleringar av en värld, som vänder sig bort från varje förklaring.

Det finns många som håller med mig om detta, så kanske finns det ett korn av sanning i min tanke. De har också en förmåga att uttrycka det, som ofta lämnar mig ett stycke akterut, i grumligt bakvatten. Mitt språk och min tanke kan ofta vara behjälpligt i någon hurtig formulering. Dessa hurtiga formuleringar, är alltid omskrivningar. Som författaren som vill uttrycka en känsla, så är saken den att uttrycka en gammal känsla i nya ord. Om man gör detta på ett komplicerat sätt, är det finkultur. Om man gör det på ett fult, är det fulkultur, oftast sådan kultur som kapitalismen förstört.

Samtiden är fylld av regleringar och system, vilka synes lita till att sakernas tillstånd är beständigt. Det som står skrivet är en gång för alla givet. Det som tänkts inom modeideologierna står sig särskilt väl mot tidens tand, heter det outtalat. Och i bakgrunden ruvar ofta tanken om att vi nu slutligen kommit fram till den rätta tanken, den rätta åsikten.

Samtidigt växer klyftor mellan stora grupper lågutbildade människor, och dem vilka tänker klokskaper. Eliten känner folkets väl heter det, som så ofta förr. Det har egentligen varit en socialistisk sjukdom, men den sprider sig nu.
Jag till och med håller med om att så är fallet. En verklig demokrati träffar knappast de rätta besluten, och gör knappast livet drägligt för de flesta. Istället finns den rätta vägen representerad inom någon av ytterligheterna i parlamentet, eller rentutav utom det. Om denna rätta väg ligger till höger eller till vänster har jag emellertid föga begrepp om. Uppdelningen synes mig obsolet och meningslös, i ett samhälle där alla talar om frihet, jämlikhet och solidaritet, och där utanförskap och klyftor samtidigt växer, oavsett vem som har makten.

Men samhället är en process. Den sista tiden har jag läst åtskilliga kloka ord, från både höger och vänster. Ofta har jag kommit på mig själv med att inse att min egen förmåga står sig slätt i relation till dessa. I kombination med att jag vet att min egen empiri är helt ofullständig, eftersom jag omöjligtvis kan veta allting som är relevant, känner jag stor trötthet inför min egna åsikter. Relativistiskt trams, utan betydelse för gemene mans liv, som med immanent osäkerhet endast uttalar sådant som andas stor osäkerhet.

Lägg till det en omfattande dos snuttifiering, kunskaper utan djup, och jag ser med stor dysterhet på det meningsfulla i att delta i samhällsdebatten. Man kan inte ta höjd från en sank mosse.