Hopp från mossen

Ju längre jag levat och funderat, desto mindre har jag begripit. Just nu befinner jag mig på en dyster plats där jag inte anser mig kapabel till förståelse av ens det mest grundläggande. Dels handlar det om min aversion till system, ideologier och alla de med några enkla pennstreck ikullkastade regelverk som kommer av dessa. Allt är flyktiga beskrivningar och regleringar av en värld, som vänder sig bort från varje förklaring.

Det finns många som håller med mig om detta, så kanske finns det ett korn av sanning i min tanke. De har också en förmåga att uttrycka det, som ofta lämnar mig ett stycke akterut, i grumligt bakvatten. Mitt språk och min tanke kan ofta vara behjälpligt i någon hurtig formulering. Dessa hurtiga formuleringar, är alltid omskrivningar. Som författaren som vill uttrycka en känsla, så är saken den att uttrycka en gammal känsla i nya ord. Om man gör detta på ett komplicerat sätt, är det finkultur. Om man gör det på ett fult, är det fulkultur, oftast sådan kultur som kapitalismen förstört.

Samtiden är fylld av regleringar och system, vilka synes lita till att sakernas tillstånd är beständigt. Det som står skrivet är en gång för alla givet. Det som tänkts inom modeideologierna står sig särskilt väl mot tidens tand, heter det outtalat. Och i bakgrunden ruvar ofta tanken om att vi nu slutligen kommit fram till den rätta tanken, den rätta åsikten.

Samtidigt växer klyftor mellan stora grupper lågutbildade människor, och dem vilka tänker klokskaper. Eliten känner folkets väl heter det, som så ofta förr. Det har egentligen varit en socialistisk sjukdom, men den sprider sig nu.
Jag till och med håller med om att så är fallet. En verklig demokrati träffar knappast de rätta besluten, och gör knappast livet drägligt för de flesta. Istället finns den rätta vägen representerad inom någon av ytterligheterna i parlamentet, eller rentutav utom det. Om denna rätta väg ligger till höger eller till vänster har jag emellertid föga begrepp om. Uppdelningen synes mig obsolet och meningslös, i ett samhälle där alla talar om frihet, jämlikhet och solidaritet, och där utanförskap och klyftor samtidigt växer, oavsett vem som har makten.

Men samhället är en process. Den sista tiden har jag läst åtskilliga kloka ord, från både höger och vänster. Ofta har jag kommit på mig själv med att inse att min egen förmåga står sig slätt i relation till dessa. I kombination med att jag vet att min egen empiri är helt ofullständig, eftersom jag omöjligtvis kan veta allting som är relevant, känner jag stor trötthet inför min egna åsikter. Relativistiskt trams, utan betydelse för gemene mans liv, som med immanent osäkerhet endast uttalar sådant som andas stor osäkerhet.

Lägg till det en omfattande dos snuttifiering, kunskaper utan djup, och jag ser med stor dysterhet på det meningsfulla i att delta i samhällsdebatten. Man kan inte ta höjd från en sank mosse.