Om goda ting

Men var lämnar detta godhet? Den som mer funderar över om det goda verkligen är gott gör i allmänhet mindre gott än den som gör utan att tänka. Den som pacifistiskt dröjer sig kvar en bit bakom fronten i tvekan om huruvida det är rättrådigt att avfyra sin Kalashnikov i en annan människas mellangärde, blir sällan föremål för statybygge. Dessutom kommer historien ofta att döma honom hårt, i det att segraren skriver sin historia. De som med övertygelse gör gott på segrarens sida blir hjältar. De som gör samma sak på förlorarnas sida blir mycket annat, men aldrig något gott, och det blir ingen staty.

Igår deltog jag i ett föräldramöte inom ramen för ett projekt Kungälvs kommun bedriver, kallat Tolerans, som min dotter är en del av. Tolerans handlar om alla människors lika värde, om konfliktlösning och om modet att säga ifrån då ett missgrepp eller ett övergrepp begås. Ett på alla vis lovvärt projekt. Samtidigt är det så oerhört svårt. Människor är ju på sätt och vis programmerade att döma och värdera varandra. Dessutom har vi alltid stor respekt för människor vi ser upp till - särskilt om de är som vi - och om de är auktoriteter.

Just detta med respekt för auktoriteter är en fundamental del i varje större övergrepp. Om en person du respekterar och ser upp till säger till dig att du bör göra en viss sak, så minskar risken kraftigt att du tar under övervägande om det är rätt eller gott. Du gör det bara.

En stark och beundrad ledare, som snyggt kan rida på diverse förutfattade åsikter, och som dessutom omges av andra liknande gestalter, får därmed kraften att sätta gruppdynamiken i rörelse. Vid ett experiment på en högskola i London för några år sedan, lät man människor sitta i ett rum. På en av väggarna fanns en knapp, och en skylt: "Vid rökutveckling - tryck på denna knapp för att aktivera brandlarmet". Då personerna var ensamma i rumemt, tryckte man på knappen i stort sett omgående, då rök började komma in i rummet. Då det var en större grupp i rummet, dröjde det ända upp till en minut.

Vad sker då med en kombination av starka beundrade ledare, som fattar fel beslut, och får med sig miljoner människor? Vem vågar ställa sig upp och trycka på knappen? Vem vågar ta risken att göra bort sig? Vem vågar ta risken av att bryta den sociala normen? Vem vågar bryta mot stil och etikett? Vad är det goda?

Jag har inte en aning. Beskeden om det goda är många och i allmänhet i konflikt med varandra.

Många människor har sagt kloka ting om detta. Två jag skulle vilja peka på avslutningsvis är dels Karl Popper, som jag varit inne på tidigare. Han tillstod att man skall tolerera allt utom intolerans. Något som jag kan finna synnerligen sympatiskt, och logiskt, men som också kan leda till omfattande bekymmer med bl.a. religionsfrihet. Den andra är förstås Mahatma Gandhi. Gandhi sade bland mycket annat att man skall försöka se sin motståndares argument så positivt man kan, och ta dem till hjälp för sina egna.

Men denne senares kanske viktigaste ord är de om att man skall försöka vara den förändring man själv vill se i världen. Den som sitter och sprider galla hemma i TV-soffan är president i sitt eget land. Den som baktalar grannen, eller insinuerar att någon är si eller så, är hovrättspresident sin egen domstol. Så förändrar man världen genom sitt beteende mot och bemötande av ALLA dem man möter idag, här och nu.

Avslutningsvis sätter relationen mellan Churchill och Gandhi fingret på det svåra med godhet. Churchill var en engagerad förespråkare för en fortsatt stark brittisk närvaro i Indien. Churchill är också den kanske mest hyllade man vi känner, och vald till århundrets britt. Han såg helst att Gandhi hade svultit ihjäl i sin hungerstrejk för ett fritt Indien. Godhet har många namn, och är sällan vad vi tror.