Tveksamhetens godhet

Det är svårt att vara snäll. Problemen som hopar sig är så många att även den mest godhjärtade kan falla till föga. Det första och kanske största problemet är tidsaspekten: över vilken tid vill du vara snäll? Om du ger en alkoholist en flaska sprit utanför Systembolaget, så kommer han att betrakta dig som den vänligaste människan på jorden några timmar, trots att du förkortar hans liv. Om du ger din dotter godis varje dag, kommer hon att prisa dig en tid, tills det att smärta och tandläkare sagt sitt.

De som funderat mest över problemet med att vara snäll, som det definieras med utgångspunkt från att så många människor som möjligt skall må så bra som möjligt under så lång tid som möjligt, är våra samhällen. Ett omfattande tankearbete, som inte sällan har sin utgångspunkt i synnerligen abstrakta funderingar hos filosofer och andra lärda, mot en fond av förödande krig och misstag, har skapat statens juridiska ramar, och gett stöd till myndigheter och statsbildningar i deras förhållningssätt till medborgarna. De demokratiska grundvärderingarna handlar om alla människors lika värde, om yttrandefrihet, om religionsfrihet och om rätt till skydd mot övergrepp av olika slag, med flera andra fri- och rättigheter. Sammantaget bildas ett ramverk som visar på hur man är snäll över tid mot många människor.

Problemet för staten är att medborgarna i allmänhet inte sympatiserar med alla de punkter som ryms inom exempelvis FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, vilka inte sällan utgör fundamentet för våra stater. Det vållar ständiga konflikter. En tydlig sådan skiljelinje går inom området straffrätt, där medborgarna ofta inte alls är avogt inställda till mycket hårda straff för grövre våldsbrott. Samhället å sin sida har att applicera en långsiktig vänlighet. Där många medborgare kanske gärna ser att den grove våldtäktsmannen hade spärrats in på livstid, och rentutav berövats sin sexuella förmåga, har samhället att fundera på om det verkligen är snällt mot medborgarna som helhet, istället för om brottslingen kan antas förtjäna det. Dessutom finns inte begreppet hämnd i modern västerländsk lagstiftning: den som begår ett brott skall i första hand låsas in för att markera att samhället inte kan acceptera en viss typ av beteende. I andra hand skall brottslingen rehabiliteras, och återanpassas till samhället.

Problemet med att vara snäll är kanske som störst där staten inte alls är inblandad. Om du begår ett våldsbrott och blir inburad, kan du i vårt land - med något undantag - räkna med att bli väl omhändertagen och bemött med respekt, oavsett vad du gjort dig skyldig till. För vissa våldsbrott kan till och med inlåsningen vara räddningen: de medborgare som inte funderat så mycket på värdet i Karl Poppers ord om att man skall tolerera allt utom intolerans, lägger sällan ett finger emellan då det kommer till grova våldsbrottslingar. Så är till exempel fängslandet av Breivik med stor sannolikhet det samma som att rädda hans liv. Och hanterandet av honom är i sin tur den yttersta markeringen av en vänlighet många vanliga medborgare hade kallat vansinnig: alla människor har rätt till respekt och skydd för liv och hälsa.

Men i konflikter som sker direkt mellan människor, kan vi sällan räkna med de ofta komplicerade ställningstaganden våra stater gjort. I det att vi hamnar i en konflikt med en annan människa, agerar vi i allmänhet som den simplaste av bananstater. Vår vänlighet kolliderar med vår lättkränkthet och vår ovilja till förlåtelse, och i det att vi djupt kränker vår motståndare, finner vi lättnad: vi har gett igen. Vi har markerat mot hans dumma uttalanden, elakhet eller blotta existens.

Metoderna för elakhet är många, och i relation till vår status i samhället. Vi karvar lite i vår antagonists självkänsla, måna om att denne skall rygga tillbaka, och inse hur fel han eller hon har. Vi ger små gliringar, mobbar lite grann, markerar vår överlägsna duglighet, eller talar bakom rygg på. Bara för att nämna några exempel bland många, där vi har en annan syn på vad som är rätt än våra samhällen.

När det blommar ut ordentligt blir det rasism och främlingsfientlighet, eller sådana typer av förtryck som står i relation till kön eller handikapp, eller att någon inte riktigt passar in i största allmänhet. Genom avståndstagande ord, får vi klappar på ryggen av våra meningsfränder, och stärker vår position inom den sociala kontext vi vill verka. Den vi inte gillar, har vi inte något intresse av att få beundran och respekt av. Den som inom en social struktur räcker ut handen till den som står utanför, riskerar sin status.

Samtidigt är vi måna om att göra många och återkommande markeringar av vår status som ”bra” människor. Vi läser om nazisternas brott, och om politiker som skor sig på folket. Vi läser om kapitalister som inte drar sig för att berika sig på folkmord. Vi läser om stölder, förskingringar och ohederlighet. Och vi skakar på våra huvuden: hur galna är inte människor? Genom avståndstagandet definierar vi oss som lite bättre, oavsett om vi de facto är dömda brottslingar eller diakonissor, och kanske till och med mer i det förra än i det senare fallet.

Genom de murar vi rest mot dem vi finner dåliga och mot det vi funnit förkastligt, lever vi så våra moraliska liv i skyddat bo. Vi är rättrådiga, och gör mycket stor och gärna övertydlig skillnad på oss själva och på ”de andra”.

Men samtidigt har den goda människan i alla tider gjort mycket mer ont än den tveksamme. Den som tvekar om sin egen godhet och andras ondska, är inte den som finner det rimligt att implementera raslagar, och bryter sällan ut i invektiv i det att diskussionen hettar till. De små gesterna är de stora handlingarnas förlöpare. Skvallret runt kaffekoppen, de arga orden, de nedsättande epiteten – alla är de grunderna i varje större konflikt. I ett stabilt och välmående samhälle inget annat än skvaller, men i ett instabilt och försvagat det bränsle för utan vilket varje större konflikt är omöjlig. Den som tvekar om sin egen rättrådighet är en usel soldat och en dålig hatare.

Samtidigt kan man inte begära av någon människa att denna skall ha hela det filosofiska ramverk våra västerländska länder låtit bygga sina stater på i bakhuvudet, var gång en gatsten blir lyft. Som tur är går det hela att kortsluta, med enkla medel, och i stort sett samma resultat.
En vacker slutsats av våra staters funderingar på sina medborgare är nämligen att människan är ointressant – den implicita slutsatsen av dess fysiska skyddsvärde. Det våra samhällen tar ställning emot är aldrig människor. Det våra samhällen tar ställning emot är tankar och åsikter, som kan leda till följder för andra människor, som vi inte anser välkomna i vårt samhälle. Genom att göra som våra stater, och diskutera åsikter och inte människor är följaktligen hälften vunnet.

En del av resten vinner man genom att helt enkelt vara tyst om man inte kan säga något gott om en annan människa. Nästan omöjligt. Men värt att prova: man kan inte prata med den man hatar, och det är svårt att diskutera med den man just kallat en jävla idiot. Nästan självklart. Inga konflikter avslutas med bomber, utan genom att man slutligen tar sig till förhandlingsbordet – det som oftast stod där redan innan man berättade vad man ansåg om fienden.

Mitt i allt detta finns en fallgrop, som gärna utsätter den tvekande för ett kvalfyllt fall. Den som tvekar riskerar att passiv stå vid sidan av och titta på i det att någon berättar om vilka det är man skall hata, eller rentutav i det att magra människor leds på rad in i en gaskammare. Men det är ju inte människans värde man skall tveka om. Det är de nedsättande epiteten om andra människor man skall tveka om, och om den egna rättfärdigheten. Aldrig om människans oändliga värde och okränkbarhet. Tvekan är ondskans motsats, inte handlingens.