Något om Homo Sapiens och artens kärleksliv

Om vi bara går några få år tillbaka i tiden, eller blott förflyttar oss geografiskt, finner vi könsroller vi i Sverige betraktar som fullkomligt förlegade. Mannen är där den promiskuöse som försöker ha samlag med så många som möjligt - polygami är ett exempel på en lösning man i vissa delar av världen funnit rimlig - och slåss med andra män om kvinnornas gunst. Kvinnan å sin sida väljer nogsamt vilka som skall få hennes uppmärksamhet, och är mån om att välja ut den bäste, på vissa kriterier som vetenskapen har svårt att sätta fingret på. Mannens preferenser tycks ha varit enklare att definiera då de generellt verkar handla om det visuella intrycket av kvinnan. Detta genomsyrar hela vårt samhälle på olika vis, exempelvis i det att man anträder en utekväll. Kvinnan klär upp sig och gör sig tilltalande för ögat, medans mannen visar på sin duglighet genom att slå hårt, hoppa högt eller säga något klipskt. Så fungerar det i naturen, och så har det fungerat för människan under 99,99 procent av dess existens.
Vad ger det för uttryck i det moderna samhället? Hur lyckas vi med moderna synsätt ta loven av dessa yttringar? Sådär tycks det. Några teman återkommer gång efter annan:
- Kvinnan är intresserad av kärleken eller attraktionen till en annan människa generellt, och drabbas mer sällan av svårare fall av svartsjuka mm.
- Mannen jagar ett objekt, och fixerar sig vid en kvinna, och hemfaller därmed lättare till våldsbrott mot kvinnan samt svartsjuka. Då han vunnit henne, och vet att hon är hans, går jakten ofta vidare, efter som målet sällan skänker ro.
- Män tenderar att vara otrogna
- I det att barn satts till världen minskar ofta kvinnans sexuella lust.

Detta tar sig uttryck på olika vis. Då mannen växer upp läser han pornografisk litteratur, då kvinnan växer upp läser hon tidningar om kärlek. Kvinnan drömmer om den stora kärleken, och fantiserar om ouppnåeliga idoler. Mannen fantiserar under sin uppväxt om specifika tjejer i sin omgivning. Kvinnan vill vara uppvaktad, gärna av flera, ty i det känner hon sig attraktiv. Mannen vill ha en kvinnas gunst, ty i det känner han sig attraktiv.

I det att en relation sedan uppstår, blir ofta kvinnan oerhört sviken om mannen utför en sexuell handling med en annan kvinna. Mannen å sin sida är mycket känsligare för kvinnan känsloyttringar: kan han känna sig säker på att hon verkligen är hans?

Hur påverkar detta då samlivet mellan två personer? Då mannen känner sig säker på en kvinna, börjar han fokusera på annat, det kan vara olika intressen eller andra kvinnor, vilkas gunst han ännu ej fått. Kvinnan behåller å sin sida fokuserar på den man hon godkänt, tills det att barn sätts till världen. I det vänds hennes fokus mot barnen, ty då är hennes viktigaste roll biologiskt att vårda dem. Mannen känner sig då ofta lite bortskuffad, och det sexuella rinner ut i sanden. För mannen ökar i och med detta tendensen att söka efter andra kvinnor.

Rent biologiskt innebär detta också att det ofta är skillnad i förälskelsedelen mellan en man och en kvinna. Kvinnan är lycklig och mer harmonisk över att ha KÄRLEKEN och över att ha EN man i obestämd form. Mannen är glad över att ha KVINNAN. Eller med andra ord: kvinnan vill känna sig eftetraktad och få uppmärksamhet generellt, mannen vill känna sig utvald och speciell av en person.

Eftersom världen är orättvis, finns det också några olika trix och knep som både man och kvinna kan använda sig av för att få mer uppskattning. För båda könen handlar det om att vara lite onåbar eller lite ofokuserad på föremålet ifråga. Om mannen inte visar så mycket ömhetsbetygelser i en relation, så kommer han att få mer av sin partner, som då oroas och försöker kompensera, och vice verca. Ungefär samma gäller på krogen; den kille som inte visar särskilt mycket intresse, eller är allmänt ofokuserad eller rent utav smått otrevlig, får lättare det motsatta könet att bli intresserat, något som det skrivits många böcker om. Om man är en tölp, ful eller helt enkelt osocial, går det också utmärkt att kompensera med en stor plånbok, eftersom den på ett enkelt vis tillfredställer det biologiskt viktigaste kravet: trygghet för kvinnan och hennes familj.

En ytterligare komplikation, som också genomsyrar hela vårt samhälle, är att kvinnans främsta företräden, ur ett biologiskt perspektiv, försämras med åren. Hon blir inte lika tilltalande för männen helt enkelt. Dessutom upphör hennes fertila period mycket tidigare än mannens. Mannen har däremot kvar sin attraktionskraft både genom det faktum att kvinnor inte främst går efter utseende, som männen gör, utan också genom att mannen rent biologiskt är kapabel att tillgodose artens fortlevnad även högre upp i åldrarna. Faktum som omsätter mångmiljardbelopp varje år inom skönhetsprodukter och plastikoperationer, och som också gör att vi mycket ofta ser parrelationer där mannen är långt äldre än kvinnan.

Slår man samman det ovanstående är det inte svårt att besinna att parrelationer på många vis är omöjliga i längden. Man och kvinna strävar efter olika saker, och tillfredsställs på olika vis kärleksmässigt i en relation. Den kanske viktigaste lösningen för att få en parrelation att fungera mot denna bakgrund är att man blir varandras bästa kompisar i en relation. I så fall tar man loven av biologins ofta förödande konsekvenser för långsiktighet. Förälskelsen måste inte bara förbytas i kärlek, utan även i djup vänskap. I den ömsesidiga förståelsen vinner man kraft att köra över våra urgamla destruktiva drifter.

Sist: det ovan sagda är inte blott politiskt inkorrekt, det bortser medvetet från en oändlig mängd andra aspekter som kan läggas på mänskliga relationer. Men avsikten var inte att skriva en uttömmande beskrivning över parbildningsprocesser hos människan, utan helt kort göra en reflektion kring vårt biologiska arv, och dess konsekvenser för oss i det att vi närmar oss en annan person mindre platoniskt.
Tillagt 100610: Tycks som om vetenskapen ger mig rätt: http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article7279009.ab