Dunkelt i dunklet

Tillbringade natten i en scoutstuga vid sjön Mjörn. En aftonpromenad under höga tallar gav en förnimmelse av livet och döden, och deras ständiga växelverkan.
Tallar med sina rötter djupt nedsjunkna i döda rester av andra livsformer, och även av levande organismer. Där finns bakterier, småkryp, svampar, gräs, örter, klätterväxter, fyrfotingar, maskar och en hel mängd olika livsformer. Gemensamt för dem alla är att de konsumerar sig mot sin död. Somliga lever av det som är dött, men ändå kan ge energi. Andra konsumerar liv.

I detta lever tallen. Den slår rot och växer - unik och olik alla andra tallar i världen - sträcker sig mot solen, genomgår sin livscykel och dör sedan. Som andra organismer på sitt vis. Som en fascinerande fond, skänker de stora talens magi evolutionens dova bakgrundston. Jordlagret är på många håll massivt. Miljarder ton rester av det som levt, och av lägre stående organismer. På detta regnar det, blåser, lever och dör. Det kommer stormar, vargavintrar, stekheta somrar, normala vintrar, blöta vintrar. Och åren går. Cykeln upprepas igen och igen och igen, vid sidan om andra kortare och längre cykler. Istider kommer och går, liksom andra cykler varav vilka många vi inte ens förmår identifiera.

Stora temperaturväxlingar kan också äga rum över en dag. Vatten avdunstar på vissa ställen, och blir kvar på andra, vilket i sin tur ger livsrum för olika arter som anpassar sig efter solens åtkomst. Vatten har också många speciella egenskaper som frigör mineraler, och förändrar landskap. Allt från vatten som fryser i jord, till det som spränger berg, eller dånar mot en klippa under en storm. Till vatten som rinner långsamt i en bäckfåra, brusar i en fors, eller faller från ovan som snö. Vattnet bänder, tynger, lättar och spränger. Grenar bryts, träd faller, stenar flyttas från strandkanten och släpps av smältande is ute i sjön. Berg vittrar långsamt sönder. Och hela tiden värmer solen vårt klot. Solen med sin livscykel. En bland oräkneliga miljarder, och med en storlek vi aldrig kan förstå. På sommaren bringar ibland här uppe i norr denna enorma gassamling vattenånga att avdunsta. Då vattenångan når kallare luftlager kondenseras den och bildar moln, vilka vackra sommardagar med stor avdunstining kan ge upphov till stora elektriska potentialskillnander; åskmoln. Solvindar och soleruptioner - protuberanser - påverkar i sin tur också vår atmosfär.

Samtidigt skapar solens strålar turbulens i jorden atmosfär; luftmassor rör sig, och vi kallar det vind. I kombination med jordens rotation skapas cykler av vandrande lågtryck. Dessa ger upphov till väta, upptorkande, högtryck och blåst. Erosion och nedbrytning helt enkelt. Den ständiga förändringen. Den ständiga döden. Det överallt härskande livet.

Livet är inte så gammalt som jorden, men vi kan ändå ta klotets ålder som utgångspunkt för ett litet intressant räkneexempel. Säg att jordklotet är fem miljarder år gammalt, och låt oss jämföra med en bilmotor. En bilmotor roterar i marschfart med ca 3000 varv per minut. Det gör 180 000 varv per timme eller - om man kör dygnet runt - 4320000 varv per dygn. Om man kör ett helt år i sträck är man uppe i drygt en miljard varv. Långt mer än någon bilmotor någonsin behöver användas. När man står och lyssnar på en motor låter det som om allt går väldigt snabbt, och det gör det ju också. Kolven åker upp och ned 50 gånger i sekunden. Det går egentligen obegripligt fort.
Omsätt varje kolvslag eller vevaxelvarv med ett år, och tänk på allt som hinner hända i naturen på ett år. Solens växlingar under ett dygn, temperaturförändringarna och livets alla skeenden hos miljoner arter. Vår värld har genomgått fem gånger så många cykler som vår bilmotor som vi lämnat igång i ett år på 3000 varv.

Här har vi nyckeln till evolutionens kraft. Evolutionen har någonting som vi som utsätts för dess kraft inte har: tid. Det finns ingen skapelsens krona. Allt är statt i ständig förändring.

Detta tänker jag på då jag går där i dunklet under trädkronorna. Jag känner mig försvinnande obetydlig. En liten liten kugge i ett maskineri av ständig utveckling. Människan är ett icke planlagt test av evolutionen, liksom hyenan eller tallen. Vi saknar betydelse. Vi finns, men utan plan och bakomliggande tankar.

Och jag tänker på alla de strukturer som byggts upp av människor. Sociala strukturer, juridiska strukturer, politiska strukturer, ekonomiska strukturer. Alla är de stadda i förändring. Och jag tänker på ägandet av marken jag vandrar på. Det ägandet. Vad är det? Är det viktigt att äga mark? Vem äger mark mest, den som har minnen av den, som känt dofterna under barndomens lek, eller den som köpt marken för att där odla skog? Ibland känns våra strukturer så oerhört konstruerade. Vari ligger kärnvärdet? Vad är pengar? Var är arbete? Vad är verkligt?

Jag famlar lika mycket i de funderingarna som jag gör i de tidigare. Människor slår varandra, stjäl av varandra, älskar varandra, sliter, tänker, förtvivlar och förökar sig. Sexualdriften styr och ställer, liksom strävan efter mat. Äta och föröka sig. Och dö. En ständig utslagning och ett ständigt värderande pågår. Människor hyllar vissa egenskaper, och fördömer andra. Men icke alls homogent. Evolutionen låter flera experiment pågå samtidigt. Men utan mål.

Jag funderar vidare: våra mänskliga strukturer kommer ju att upphöra. Men när och hur? Över tid kommer inget skapat av människohand att finnas kvar. Hur går vi under? Och: är vi genom vår förmåga att anpassa saker efter den fas i evolutionen vi just nu befinner oss, stående ovanför den? Kommer vi att sätta stopp för förändringen av våra fysiska företräden, genom alla de bekvämligheter vi omger oss med?

Samtidigt tror jag inte alls människan är bräcklig. Människan är som myran. Då katastrofer inträffar upprättas genast reservlösningar. Människan kämpar på, och gör allt hon kan för att fortsätta att utveckla sitt liv. I det finns en viss tröst: så länge det finns kluriga människor så rör vi oss nog framåt, på ett vis som är positivt för artens individer.

Men så snuddar jag vid de svindlande tankar man hade som liten. Som man stött åt sidan för att man inser att de egentligen inte går att tänka. Var kommer alltifrån? De första partiklarna, elementarpartiklarna. Energin. Vad är den för något? Allt kan ju inte bara finnas hela tiden? Visst: säg att allt började i Big Bang. Men hur? Vad? Går det att alls förstå?

Jag går där på min lilla stig i dunklet. Och jag inser att jag verkligen inte förstår någonting. Livet är en gåta, och jag är en liten liten bricka, som utsätts för många olika krafter samtidigt, både från min biologiska organism, och mina tankar, som från naturen, andra människor och fysikaliska fenomen. Jag kan knappt greppa en enda av dessa influenser, och summan av dem är obegriplig. Det går inte att förstå. Det finns inget att förstå. Vi är små knoddar i ett gigantiskt experiment, utan slut, och utan början. Om vi har tur lever vi tills vi blir gamla. Då kommer åldern och stjäl våra förmögenheter. Om vi har otur dör vi förr. Som en sinister touch har vi också en utpräglad förmåga att känna sorg och saknad efter artfränder, såväl dem vi mister till livet som dem vi mister till döden.

Jag hör någon ropa. Jag vänder tillbaka. Jag älskar och lever just nu. Den eviga meningslösheten får fortsätta att ha sin gång på egen hand.