Lite om rättsskipning

I dagarna värderas Johan af Donners klandervärda beteenden under sin tid i Röda Korset juridiskt. Igår bad han offentligt om ursäkt. Jag har inga egenliga personliga reflektioner i detta, men tycker det är tråkigt att han vållat sin organisation så stor skada. Någonstans har det uppenbarligen slagit helt slint, som det gör hos människor ibland - på en mängd olika vis.

Nu var det dock inte det jag skulle skriva om, utan om det att skipa rätt, och vad som är ett straff. En rättegång leder ju ofta till förödande konsekvenser för den åtalade, och det är ju så det skall vara. Det är så det måste vara, även om jag - som jag nämnt i tidigare artiklar - är starkt kritisk till straff. Jag ser hellre vård och uppbyggnad av människan.

Fundamentalt för vårt samhälle är att människor inte får kränkas. Människor skall respekteras för sin särart, oavsett kön, ras, socioekonomisk status, sexuell läggning, handikapp etc. Och så skall det förstås vara, allt annat är ju omöjligt. Men: ändå känner sig väldigt många människor illa behandlade av vårt samhälle, och de kan sällan peka på exakt varför. Samhället blir en oformlig koloss på lerfötter, som de inte kan slåss emot, men som dikterar hela deras liv.

Vi kan väl ta Donner som ett exempel. Vi vet inte vad han kommer att få för dom, men den blir säkert kännbar. Men domstolens ledamöter kommer aldrig att kritisera honom. De kommer - säkert rättmätigt - att ge honom ett hårt straff, men de kommer att "respektera" Donners person. Samtidigt vet ju Donner och alla andra i rättssalen att det finns ord för det Donner gjort. Man skulle kunna kalla honom tjuv, idiot eller döskalle. Domaren skulle kunna läxa upp honom och förklara för honom vilken idioti han ägnat sig åt. Men det gör vi inte, ty Donner kanske skulle bli ledsen.

Men kanske skulle Donner inte alls bli ledsen. Han skulle få en tydlig markering av vad samhället egentligen tycker. Nu slussas han i en fluffig mjuk värld vidare till sitt straff, och alla respekterar honom och hans person djupt på vägen. Visst, det är väl jättebra! Men hans liv är ju ändå i en hemsk och kritisk fas. Kan det inte vara humanare att slå näven i bordet, och sätta ord till den genomgripande handling samhället just är i färde med?

Ett område där jag tror detta skulle vara verkligt effektivt är inom ungdomskriminaliteten. Ungdomar behöver någon att respektera. Ofta ger de den respekten till någon fräsig profil "på gatan". Det svenska rättsväsendet repekterar de knappast alls, ty det de möter är en fluffig mjuk organisation, som förstör deras liv, utan att säga sin åsikt. "Vi vill dig inget illa, vi respekterar dig djupt, men se så, nu får du traska in på den här anstalten några år".

Vi borde kanske oftare sätta ord till samhällets handlingar. Det har ju inte med bristande respekt att göra, snarare visar samhället att det verkligen bryr sig. Brottslingen exempelvis, kan ha ett behov av att bli sedd, även om det är en svavelosande reprimand han får. Den fluffiga respektfullheten kan säkert föda vanmakt, och en vilja att skaka om hela systemet: ty det är ju uppenbart att samhället fördömer min handling - men ingen tycks ju tycka något om MIG!

Sammanfattningsvis: samhället styr våra liv, och är ofta brutalt. Det kan vara bättre ur en rehabiliteringssynpunkt om detta åtföljs av ett ärligt och rättframt språk, som ett komplement till den juridiska sakprosan. På så vis kanske vi kan få exempelvis unga kriminella att respektera vårt samhälles värderingar lite mer. Nu fluffas många sönder i ett hav av vanmakt, där den ende som vågar ta bladet från munnen, är ledaren på gatan. Den personen blir den som respekteras, och därmed den dömdes enda bräckliga trygghet, till vilken han kommer att återvända efter sin tid som frihetsberövad. Slår vi näven i bordet visar vi att vi bryr oss om, något som många gånger kan vara långt viktigare än överdriven omsorg om den personliga intergriteten.