Politisk retorik (Newsmill 0912)

En populär bild av allianspartierna, och av moderaterna i synnerhet, går ut på att den politik de bedriver är inriktad på att berika dem som har, på bekostnad av dem som inte har. I denna bild finns ett ideologiskt sprängstoff, som kan skänka många fördelar. Inte minst att alliansen framstår som en tämligen motbjudande skara. Retoriken gör resonemangen enkla, kampen mellan rik och fattig står i klar dager. Billiga poänger om illvilliga kapitalister står på rad, färdiga att plockas för den som vill.

Bilden av allianspartierna, och deras egentliga agenda, används flitigt och har en bred uppslutning. I de röd-grönas senaste gemensamma uttalande heter det exempelvis: ”Novus Opinion har på vårt uppdrag frågat/…/om de anser att det är rätt eller fel att staten lånar mer pengar samtidigt som inkomstskatterna sänks. Endast 17 procent av svenska folket tycker att regeringens gör rätt.” Det är inte sannolikt att någon från Novus Opinion satte kaffet i vrångstrupen då de såg det resultatet.

Går man in på valfritt fackförbund möts man av samma argumentation, en röd partitillhörighet tycks vara självklar om man exempelvis är byggnadsarbetare. Ur byggtolvans senaste ledare: ”stora skattesänkningar för höginkomsttagare betalas genom minskad trygghet och ökade kostnader för de som har det sämre ställt.” I HRF:s tidning Hotellrevyn heter det: ”Det var en gång en regering som ville ta massor av pengar från de fattiga och ge till de rika. Hur göra detta? Jo, genom att höja avgifterna för att vara med i a-kassan och låta denna höjning gå direkt till/…/att sänka skatterna för de som redan har pengar och arbete.” Det låter otrevligt - vem kan någonsin tänka sig att rösta på alliansen om det är sant?

Men vad skulle hända med debatten om man antog att allianspartierna inte ljög i sina partiprogram? För där står ju faktiskt inget om att det är rätt att den mer förmögna skaran skor sig på bekostnad av mindre bemedlade. Ja, först och främst hade vi blivit av med en typ av argumentation som tar väldigt mycket fokus från betydligt viktigare frågor, som hur vi bygger ett bra samhälle. Vi hade också ökat respekten, såväl för som mellan de folkvalda, och debatten hade kunnat bli mer nyansrik. För hur kan man respektfullt argumentera med en människa som man tror är - eller åtminstone försöker utmåla som - en hjärtlös utsugare eller åtminstone kapitalets lakej?

Dessutom hade valrörelserna blivit mer intressanta. Under hela den tid som gått sedan Brantings dagar, har valrörelserna sett ut på i princip samma vis. Från vänster har den välbekanta retoriken ekat om rika profitörer, det enda som varierat är ordvalen. Högern har saknat liknande retoriska knep med snärt i. För vem kan säga emot vänsterns argumentation? Kvar att välja bland har funnits halvljumma slagord som att det skall löna sig att arbeta, och det personliga ansvaret. De skapar inget spring på barrikaderna direkt. Vänsterns valbudskap kan snart sagt vem som helst hålla med om, givet att man avhåller sig från vidare konsekvensanalyser.

Paradoxalt är att pengar i allmänhet får mindre betydelse ju mer man har av dem. Och det är kanske själva guldägget i vänsterns retorik: dem man vänder sig till har det ju inte så gott ställt. Att rika egoistiska människor då skall ta det lilla de har, är naturligtvis inget annat än upprörande, och hade fått även mig att veckla ut den röda fanan. Om det vore så. Jag bara undrar när någon skall släppa nyheten: kapital är inte alltings drivkraft. Självförverkligande och framgång stavas oftast med helt andra bokstäver. /Magnus Bredelius