Kratz bok om Reinfeldt

Läser just nu Anita Kratz bok om Reinfeldt, Ensamvargen. Inget litterärt mästerverk, vilket kanske beror på att ämnet inte är det mest dramatiska. Reinfeldt framstår inte som den mest spännande kniven i lådan, däremot delar jag vissa grundsynpunkter med honom, samt även det ackompanjerande problemet; Reinfeldts syn på lösningar är pragmatisk och ofta av ad hoc-karaktär, vilket förstås kan få honom att verka vacklande och utan fast agenda. Det tycker jag dock är en fördel. Det enda man säkert vet är ju egentligen att ingen har rätt, att samhället är dynamiskt, och att det inte finns några slutgiltiga lösningar.

Jag förvånas dock lite av den intellektuella bild som framträder av flera personer i ledande muf-kretsar under det tidiga nittiotalet. De tycks stöpta i Bildts form, och diskuterar påtagligt mycket politisk teori. De som går längst är personer som Christian Gergils, vilken gjorde civil olydnad till sin sak, i det att han försökte experimentera i extrem liberalism. Det kan jag tycka är slöseri med tid, även om jag kan finna det fascinerande att någon orkar. Det handlar ju mest om publicitet, förvisso en av huvudanleningarna till att över huvud atget ägan sig åt civil olydnad, men frågan är om det är värt priset, helst som projektet är dömt att misslyckas ur andra aspekter. En randnotering skulle möjligtvis vara att civil olydnad är opolitisk per se, vilket initialt inte tycks uppenbart. Vi tenderar att förknippa civil olydnad med vänsterungdomar, men den kan ta sig även många andra uttryck, inte minst religiösa, vilket visats många gånger. Idag sker dock i vår del av världen en överflyttning av tolkningsföreträdet då det kommer till civil olydnad, som skänker aktionerna ett försonande drag, samtidigt som det sannolikt blev ett väldigt liv om motsvarande aktioner utförts av grupper på den högra sidan av det politiska spelfältet. Det i sin tur är ju avhängigt att vänstern lagt beslag på de moraliska käpphästarna. Jag kan till och med känna större respekt själv för en person på vänsterkanten som ägnar sig åt civil olydnad.

Anders Borg framstår också som en väldigt beläst person, vilken gör praktik av ekonomiskt teori. Detta står i strid med min syn på ekonomisk teori. Ekonomisk teori har dock bringat oss i fördärvet förr. Nu känner jag inte Borg och hans djupare resonemang, men lika lite som jag tror på ideologier och på för stora strategier då det kommer till samhällsbyggnad, tror jag på att binda sig alltför tätt till ekonomisk teori. Kapital är arbete. Jag tror inte vi kan beskriva ekonomiska skeenden tillräckligt avancerat för att man skall låta ett lands penningpolitik vara avhängig. Mer fundamentala ekonomiska relationer har naturligtvis alltid sin plats i samhällsdebatten. Men så är jag ju inte heller ekonom. Förhoppningsvis vet Borg att han är det, och låter sig inte bli för snärjd.

Jag har ibland pekat på det olämpliga i att sitta för länge i riksdagen, eftersom vi behöver människor med erfarenhet från vanligt arbetsliv. Mona Sahlin är ett sådant exempel. Om Mona Sahlin var verksam i arbetslivet är det inte sannolikt att hon gjort någon vidare karriär, vill jag tillstå, utan att känna henne. Jag kan ha fel. Samtidigt vill jag poängtera att avsaknad av akademisk examen inte skall vara diskvalificerande. Vi behöver personer som Borg eller Wetterstrand i riksdagen, men riksdagen får inte vara elitistisk på något vis över huvud taget.

Så långt jag läst i Kratz bok, kan jag alltså konstatera att jag finner en motsvarighet till den intellektuella vänsterns funderingar. En överdriven tro på ideologier, och ett överdrivet intresse för dem. Ideolgier är ett spel, en rolig lek, som kan kan forska i hur länge som helst. I slutänden har de dock inget med verkligheten att skaffa. De är skrivbordsfilosofers påfund, med större valkar runt midia än i händer. Jag tenderar att kalla mig liberal, men det beror på att jag finner den liberala ideologin mest löst sammansatt, och att det är den ideologi som mest till sina beskrivande ord fokuserar på individens människovärde. Det är det viktigaste för mig. Somliga hävdar att beskrivningen är felaktig, vilket jag finner omåttligt intressant! Är det liberalismens grundtes som är felaktig? Är den våldtagen? Är det bara ljug alltihop eller befinner sig liberalsimen i en dålig fas? Den som lever får nog inte se, men kanske lära siga ett och annat.