Klimataktivism och en röd agenda(NWT091218)

Av allt att döma står mänskligheten inför sin allvarligaste kris. Larmrapporter visar på omfattande klimatförändringar; försvinnande glaciärer och stigande havsnivåer. I vissa områden kommer torkan att breda ut sig, i andra kommer skyfallen att öka. Många länder kommer att få se sin kustlinje dramatiskt förändrad. Inom de närmaste årtiondena kommer världen som vi känner den att förändras. Läget är kort och gott allvarligt.

För att minska mänsklighetens påverkan på klimatet måste vi alla dra vårt strå till stacken. Vi måste enas över politiska, etniska och religiösa skiljelinjer, och föra en gemensam kamp mot klimatförändringarna. Få är de som inte delar den åsikten. Tyvärr finns det all anledning att ifrågasätta om vi klarar att enas på det viset. Politiska åskådningar färgar miljöfrågan, och i upprörda röster om vad ”vita rika män” egentligen har för agenda, drunknar tankarna om ett gemensamt miljöarbete.

Hur gör man bäst för att få någon på sin sida? Som Andreas Malm, känd författare till boken ” Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”, på Newsmill för ett tag sedan? I sin artikel kallar han en stor grupp människor som inte delar hans radikala åsikter om klimatet för rättshaverister, och talar vidare om mytomani och en hysterisk konspirationsteori. Tror han att de kommer att se med mer blida ögon på Malms budskap efter den utskåpningen? Upplever Malm att han gjort miljön en tjänst genom att göra klotets största miljöbovar arga?

För något år sedan var en grupp som kallade sig Asfaltsdjungelns Indianer i farten, och släppte ut luften ur däcken på stadsjeepar. Stadsjeeparna var, menade man i en debattartikel i Aftonbladet den 10/12 2007, en symbol för ”välbeställda mäns självpåtagna rätt att göra vad man vill”. Undrar hur de välbeställda männen ifråga såg på tilltaget, och om de blev mer välvilligt inställda till indianerna miljöbudskap. Förmodligen inte. Jag kan tänka mig att de blev lite arga faktiskt, och att det de i första hand tänkte inte var uppbyggliga tankar kring vårt klots miljö.

Exemplen är otaliga. Och anledningen är väldigt enkel: de människor som stått på barrikaderna och ropat slagord om kapitalets makt är samma människor som går i bräschen för den folkiga resningen i miljöfrågan. Samma människor som nu samlats i stora mängder i Köpenhamn. Men skillnaden är dramatisk. Denna gång är det inte fråga om någon banal sak som skilda åsikter i politiskt hänseende, denna gång är det miljöns framtid som står på spel.

Metoderna är dock de samma som förr. En vit man i kostym är dömd bortom all diskussion, och hans dolda agenda är fastslagen sedan länge genom hela den vänsterintellektuella traditionen. Enligt den har en förmögen man, en kapitalist, ett enda för ögonen: sin egen och sina likars välgång. Vad kan man göra mot dem? I en vanmäktig miljöaktivists röda ögon inget annat än motstånd genom olika aktioner, från civil olydnad till våldsaktioner. Det moraliska incitamentet är enormt, stora värden står på spel, aldrig har det funnits en så viktig fråga att sluta upp kring.

Men var lämnar det miljön? Vad tycker Svendsen på väg till jobbet, om att få sitta i kö på grund av att miljöaktivister tänt eld på tre bilar från kolföretaget Dong? Vad tycker Jeppesen om att belästa vänsterungdomar spärrar vägen för honom när han skall till jobbet i fabriken? Miljöaktivisterna offrar en dialog, och respekten för sin förmente motståndare, för det roliga i att vara del av en vildvuxen folkrörelse, som retas med etablissemanget. Det har hänt förr. Den allvarliga skillnaden denna gång är att nu är det större saker som står på spel. Det har aldrig förr varit så viktigt att lägga politiken åt sidan och mötas som människor. /Magnus Bredelius