Språket (Ev reviderad i Språktidningen 1002)

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 20/11, beklagar Peter Englund m. fl. engelskans ökande inflytande i vårt samhälle. Stötestenen är som tidigare det svenska språkets samhällsbärande funktion, mot en politisk fond. Olle Josephson, idag redaktör på den socialistiska tidningen Clarté, är den av artikelförfattarna som kanske mest utmärkt sig i frågan om engelska språkets ställning i svenskt samhällsliv. Han har vid flera tillfällen pekat på att försvagning av det svenska språket och det ökade användandet av engelska är en del av ett klasskrig, genom vilket överklassen distanserar sig från arbetarna. I en artikel i Clarté den 17/11-2007, tillstår han sammanfattningsvis angående engelska språkets roll i Sverige att ”Den härskande klassen överger nationen”.

Den intressanta frågan är demokrati. Språket är vår väg in i samhället. Vår möjlighet att ta del av andras tankar, och att dela med oss av våra egna. De mindre språkens ständiga bekymmer är kampen mot de större språken. Idag är det engelska som dominerar. Om man vill kan man förstås utmåla det som ett led av kapitalägarna att öka sitt inflytande, men om man skall se till vad det faktiskt är fråga om, så är det inte märkligare än att engelsktalande länder har vunnit de senaste stora krigen i Europa, och på den grunden banat väg för sitt språk. De militära framgångarna har dessutom ridit på gammal kolonialpolitik, genom vilken man ytterligare befäst sitt språks ställning i världen.

Balansen kommer emellertid att ändras. Andra språk kommer att pocka på vår uppmärksamhet, och kräva vårt språköra. För bara sextio år sedan var fransk och tysk litteratur legio på universiteten. Under lång tid var latinet överhetens språk. Urholkade det svenskan? Nej! De svenska arbetarna talade sina dialekter, förde sitt språk och liv, ointresserade av vad för språk den lärda världen för tillfället valde att använda. Svenska språkets problem identifieras av en liten klick vänsterintellektuella, som tror sig ana kapitalets makt bakom varje samhällsyttring.

Jag skall dock inte sticka under stol med att artikelförfattarna har rätt: det finns ett stort språkligt problem. Men det har inte med engelska att göra. Det har med svårigheterna för en svensk lågutbildad medborgare att göra sin röst hörd. Många är dem – med andra socioekonomiska bakgrunder - som ser sig kallade att föra deras talan, och tar därmed också tolkningsföreträdet. Olle Josephson och hans likar talar gärna om hegemoni, och somliga talar rentutav om reifikation. Styrkan i ett språk är enkelhet. Att det inkluderar och inte exkluderar. Att man kan göra sin röst hörd i debatten, även skriftligen, även om man inte vet vad reifikation är. Om du går ut på en arbetsplats och frågar någon ”på golvet” hur han ser på hotet från engelska språket, kommer han att se undrande ut. Fråga honom sedan om hans egna möjligheter att få en debattartikel publicerad eller göra sin röst hörd. Sannolikheten är stor att han kommer att peka på språket som den stora barriären. Kunskapen är knappast det som brister i det att han vill säga sin mening.

Att moderna vänsterdebattörer använder sig av ett språk som lämnar de flesta utanför, samtidigt som de kritiserar det ökade bruket av engelska är märkligt. Även ett enkelt språk fullt av stavfel och ofullständiga meningsbyggnader har ett stort värde, men få ser till den bärande tanken bakom. Idag tillhör det inte kutymen att släppa in dem som använder detta språk i debatten, det står istället en skyhög en mur runt dem med fel språkbruk. Det är klart de resignerar och känner utanförskap. Det är inte engelska som är problemet. Problemet är den bristande respekten för att en tanke eller idé har ett oerhört stort värde, även om den är felstavad.
Magnus Bredelius