Vilhelm Moberg

På Expressen kultur recenserar idag Jonas Tenthe Jens Liljestrands bok om Moberg; "Mobergland". Jag har alltid varit fascinerad av Moberg, och då främst av hans blick för de små människorna och naturligtvis för hans fantastiska språk. Ett språk som för mig framstår som snart sagt omöjligt att analysera eller få grepp om. Men så lade också Moberg en oerhörd ansträngning vid sina formuleringar. Det finns tydligen inte en rad i Utvandrar-serien som inte är omskriven åtminstone fem gånger, heter det.

Jonas Thente menar jag dock drar fel slutsats om Mobergs författarskap, och vad som utmärker storhet. Han menar att Utvandrar-serien är större än författaren själv. Detta då Moberg höll sig med vissa åsikter - som var för sig kan diskuteras graden arten av, men låt oss ta Thentes antagande för troligt - som exempelvis, och jag citerar: "homofobin, machomentaliteten, ursvenskheten". Är ens tankar grumlade och är ens slutsatser om världen sämre och är en författarkonst av lägre värde för att man hyser dessa åsikter? Det anser inte jag. Anledningarna är tre. För det första måste man betrakta Mobergs tid, och ställa hans åsikter och tankar i relief mot sin samtid. Vi kan inte döma honom med dagens frisinnade mallar. För det andra finns det många stora författare som varit aparta personligheter, och som hyst åsikter vilka framstår som i hög grad människofientliga. För det tredje och anslutningsvis finns det inget rätt förhållningssätt. Samhället är dynamiskt. Vissa friheter missar vi att ge, och vi kanske inte ens märker det. Å andra sidan omfamnar vi det som var apart för femtio år sedan. Men det kommer att se helt annorlunda ut om ytterligare femtio år. Mobergs åsikter, vilke de nu mer bestämt var, kommer under vissa eror att ligga närmare den politiskt korrekta huvudfåran, och vid andra tillfällen att ligga längre ifrån den.

Då man dömer Moberg skall man också minnas hans kamp mot överheten, och hans framlyftande av exempelvis "skökan" Ulrika, som en synnerligen stark människa. Mobergs nationalism var inte heller starkare än att många av hans ledande karaktärer i olika böcker gång efter annan vände sig i hårda ordalag mot Sverige. För mig är inte Moberg först och främst nationalist. Människan och hennes öde är i Mobergs böcker är alltid viktigare än ideologier och andra samhälleliga strukturer.

Och vad var bondesamhället utan machomentalitet? En machomentalitet som även kvonnorna uppvisade. I Mobergs böcker är sällan kvinnan ett svagt offer. Mannen existerar i relation till kvinnan, och vice versa. Då mannen kanske äger den fysiska styrkan, visar Moberg gång efter annan hur kvinnan är minst lika bidragande som mannen, oavsett om det är med fysiskt arbete, eller med sysslor som hör hushållet till. Att mannen mot bakgrund av 1800-talets bondesamhälle sedan var den som fick rycka ut vid krigshot, eller den som slogs vid spelemanskvällarna på logen, kan sticka i ögonen på en modern genusmedveten människa. Det kan dock inte hållas emot honom, eftersom många än idag håller för troligt att det sociala könet är en akademisk parentes.

Avslutningsvis: det är naturligtvis intressant att studera stora författare. Men vad kan man egentligen förstå? Ett stort författarskap är trots allt aldrig något annat än de ord han satt på pränt. De stora verken kan i detta till och med ursäkta de svagare. Men även för en stor författare är orden en begränsning. Det som kommer på pränt är därför alltid någonting mellan författarens dunkla känsla eller vilja, och det orden krasst kan erbjuda honom. För där inte orden längre räcker, måste författaren läga in rytm, ansatser, anspelningar och andra knep, som han sällan, ja, jag skulle vilja säga aldrig, behärskar till fullo. Så varför skall man analysera stora författare? Det om något måste vara otillfredställande per se.