Newsmill, Kratz o Ebbe Carlsson

Newsmill... Efter min text om klimatet, som dock fick några fler läsare än den om politisk retork, har man mer lämnat fältet fritt för arga kommentatorer. Karakteristiskt för många av dem är att de helt lägger respekt för avvikande åsikter och för person åt sidan. Och man vet inte vad man skall säga till dem. Ingenting är nog det bästa. Samtidigt anser jag det elitistiskt att döma ut dem. Ja, det är ju faktiskt även en smula elitistiskt att klumpa ihop "dem" och dra dem över en kam. De tror ju på det de säger, och även om man argumenterar tufft och hårt, och kanske på kuppen gör sitt budskap en björntjänst, så har man ju rätt att säga sin åsikt.
De som kommenterar har väl i övrigt ingen annan agenda än undertecknad: en strävan efter att folk skall tycka att man är duktig som tänkt till lite. I det jagar vi bekräftelsens sötma. Känner samtidigt en mer påtaglig drivkraft hos mig själv att lämna mitt bidrag till de frågor jag tror på. Jag hoppas att denna kan växa sig större, ty i det att den blivit tillräckligt stor, kan man skala bort en del av de knasigheter som kommer med behovet av bekräftelse. Man kan skriva friare, man kan bättre tala för sin fråga, om man bortser från sin egen person och dess behov.
Jag undrar hur många politiker som rivs av patos, och hur många som drivs av behovet av självbekräftelse. Ett patos kan man ju inte skaffa sig, det kommer ju över en med insikterna.

Kratz bok: ja, inget mästerverk, men dock intressant. Kratz skriver på ett vis som bättre passat för en redogörelse över världsomvälvande händelser. Vad vi istället har är några människor som är som folk är mest, i Moderaterna och inom MUF, som på olika vis trillar av eller tar ett steg upp för de politiska karriärstegen. Några intressanta saker är dock klara:
- Nya moderaterna är tämligen oideologiska, vilket jag mycket uppskattar. Politik skall bedrivas på ad hoc-basis.
- Många i partitoppen är väsentligt mer besinnande och intellektuella än jag först trott.
- Aktiva resonemang förs om politisk retorik. Jag vill dock påstå att Per Schlingman inte bedriver rätt politisk retorik. Den är lite, ja, vi kan kalla den storvulen och övermogen, på samam vis som den socialdemokratiska. Mer drastiska uttalanden borde kunna förlåtas av kärnväljarna.

Sist: Ebbe Carlsson! Vilken oerhört intressant personlighet. För mig, som var lite för ung då det begav sig för att närmare förstå sakernas utveckling, var det intressant att få en närmare inblick. Han måste ha varit väldigt klipsk. Ebbe formulerade sig knivskarpt, och det är inte svårt att förstå om personer i ledande ställning tyckte han var en intressant bekantskap. Karaktärer är alltid roliga, om än lite farliga, oavsett uppsåtets godhet. Att diskussioner om hans sexuella preferenser solkade hans näst sista tid i rampljuset är tragiskt och tarvligt. Jag undrar om vi någonsin helt kan frigöra oss från de personliga egenskapernas ok. En människa är en människa. Åsikter och handlingar något helt annat. Med denna tjusiga plattityd sätter vi punkt.