Kärnkraft och folkomröstningen

Tydligtvis har opinionen börjar halka efter resultatet från folkomröstningen 1980 ordentligt, vid vilket tillfälle det lite luddiga och mycket kritiserade andra alternativet erbjöds väljarna, och sedan vann en för svensk inrikespolitik komplicerande seger. Det andra alternativet blev en slasktratt som stöddes av socialdemokraterna och folkpartiet under parollen "avveckla med förnuft", och det var naturligtvis ett alternativ som gjorde folkomröstningen meningslös. Dels genom att man vädjade till förnuftet; vem kan vara motståndare till det? Men också genom att denna linje gav kommande regeringar i princip fria händer att agera efter eget skön i kärnkraftsfrågan. Socialdemokraterna valde förstås detta alternativ för att undvika sviktande siffror inför det riksdagsvalet 1980, och för att befria sig från komplikationer under de kommande åren.

Det första alternativet innebar att totalt tolv verk skulle få finnas och köras hela sin tekniska livstid. Första alternativet var det som förespråkades av näringslivet och av moderaterna och det fick 18,9% av väljarstödet. Tredje alternativet förespråkades av Centern, VPK och miljörörelsen, i vilket alternativ man helt enkelt sade nej; verken skulle avvecklas skyndsamt. Grunden var förstås, som idag, slutförvaringsproblematiken och säkerhetsaspekten. Maud Olofsson, som i dessa tider kan sägas vara näringslivets främsta apporthund, befinner sig därmed i en lite motstridig sits.

Folkomröstningen 1980 innebar inte bara ett missbrukande av folkomröstningar, den innebar också att man valde att föra de röstande bakom ljuset på ett påtagligt medvetet vis, genom att göra deras röster i princip värdelösa. Analogierna till den olycksaliga omröstningen kring EMU finns där, och inte minst till diskussionerna som förts om att en ny sådan skulle företas. Trots att Harrisburg-olyckan inträffat 1979 var inställningen till kärnkraft i Sverige inte övervägande negativ, tvärtom.
Som situationen ser ut idag är opinionen mycket stark för kärnkraftverken, och i vårt grannland Finland pågår en utbyggnad. Stängningen av Barsebäck var ingenting mer än ett ben till hundarna, så att de skulle vara tysta och snälla. Det som skett under de senaste åren är ju faktiskt en indirekt utbyggnad: genom utbyten av vitala delar av kraftverken har de trimmats så att de kunnat producera mer energi.

Klimatfrågan driver förstås opinionen kraftigt. Här har vi ett miljövänligt men potentiellt farligt alternativ, som en tid kan hjälpa oss att hålla växthuseffekten stången, och det är klart att människor, indirekt ivrigt påjagade av media raportering om växthuseffekten, tenderar att hopas vid ett alternativ som inte bidrar till växthuseffekten. Det stora dilemmat för många ledarsidor, bl.a. Aftonbladet, som nu för sin kamp i hård motvind från sina läsare, är att dessa samtidigt skall vittna om de stora problemen som kommer av förbränningen av fossila bränslen.

Kärnkraftverken är naturligtvis ingen hållbar lösning på sikt, men under en övergångsperiod vill jag påstå att det är ett utmärkt alternativ. Vad avser slutförvaringsproblemet så har vi ju faktiskt det problemet redan, och det försvinner inte bara för att vi stänger ner kärnkraftverken. Det är en dyster argumentation, men tyvärr i hög grad befogad. Säkerheten får anses vara under kontroll. Sommarens säkerhetsproblem är i första hand tidningsankor i sådana tidningar som argumenterar mot kärnkraften, vilket ett studium av vad som egentligen hände snabbt ger vid handen. Genom kontroll och reglering går det att driva kärnkraftverk säkert, och flygindustrin är väl det främsta exemplet, förutom kärnkraftsindustrin själv, på hur det går att reglera och kontrollera potentiellt farliga och komplexa verksamheter. Under de senaste sju åren har det inte inträffat ett enda haveri som inneburit dödsfall på något större flygbolag.