Trafikdöden och Nollvisionen

Vägverket misslyckas - sannolikt - kapitalt med sitt mål att antalet döda i trafiken skall vara 270 eller lägre under 2007. Ingen förvånas ju nu över detta särskilt mycket, det var många som påtalade det orimliga redan då Nollvisonen skapades.

Låt mig först slå fast att jag stödjer idén som sådan. Inga åtgärder får anses för dyra om de kan rädda liv. Samtidigt är frågan hur långt vi vill gå i våra ansträngningar, de går ju samtidigt ut över vår frihet. Ta de stackars buss- och lastbilschaufförerna till exempel. Pga. vilotidsbestämmelser, hastighetsbegränsningar och lastbestämmelser hade de lika gärna kunnat sitta bakom ett skrivbord med ratt på. Tjusningen är bort. Det egna ansvaret är borta. Tron på dig och ditt omdöme är borta. Och det är ju inte så roligt förstås.

Om samhället totalt kontrollerar medborgarna kan vi göra oss av med mycket elände: kriminalitet, skattefusk, hastighetsöverträdelser och så vidare. Men hur lyckliga blir vi? I ett sådant samhälle kan man tänka sig att allt fler söker sig till ounvikligen riskabla sysselsättningar. Vi vill ha utmaningar och risker. Vi vill känna oss fria och lite oansvariga. Frågan är vilket pris vi vill betala.

Det är en smått vansinning strategi av Skogö och Tingvall att verka så förtrytsamma då hastighetsöverträdelser förs på tal. Vem känner jag som aldrig kört för fort? Öh... ingen, och då tar vi förstås med mormor och mamma. Hur många känner jag som gjort sig skyldiga till hastighetsöverträdelser som vid upptäckt hade renderat körkortsindragning och åtal för vårdslöshet i trafik? Ja, det är väl 75 procent av bekantskapskretsen. Männen förstås i första hand. Någon av dem polis, någon av dem tjänsteman, någon av dem kustbevakare. Ett tvärsnitt i övrigt.

Att lite prudentligt säga till dessa att de inte skall köra för fort är meningslöst. Det finns ett sätt att få dem att hålla hastighetsgränserna, och det är montage av effektbegränsare. Naturligtvis till stor förmån för alla de trimningsfirmor som tjänar pengar på statens försök att hålla medborgarna i schack, dels genom att å ena sidan bidra med utvecklandet av sådana system, dels genom att å andra sidan visa på hur man kan kringå dem. Ni har förresten inte funderat någon gång på hur tjuven gör för att stjäla en bil med alkolås?

Ett bättre sätt är att Skogö och Tingavll säger som det är: ja, vi vet att ni alla kör för fort.
Och sedan ta diskussionen därifrån. Nu befinner sig Kalle 25 och Skogö i två helt skilda världar. De är oförenliga. Det är till och med så att Kalle kan tänkas gasa på lite extra bara för att Skogö och hans anhang verkar så fjantiga: vad vet de om bilar? Ungefär som när man irriterade sig på sin bekäftiga fröken som inte vet vad livet är. Det är samma problembild som avseende skattelagstiftningen. Skogö kan inte sanningsenligt säga att han aldrig överskridit en hastighetsbestämmelse. Skatteverkets chef Mats Sjöstrand kan lika lite säga att han alltid hållt sig till alla regler i skattelagstiftningen. Om Skatteverket kan man dock säga att de närmat sig folket, och att det lönar sig. Det börjar bli lite låg moral över att inte betala skatt. Den öppna dialogen borgar för det: "Ja, vi vet att ni fuskar lite med skatten, det gör vi också ibland, men det viktiga är att ni försöker göra rätt för er och besinnar betydelsen av er insats".
90 procent av våra riksdagsmän har förstås fuskat med skatten. Det är hart när oundvikligt att någon gång göra ett misstag eller tänka att: ah, det var ju inte så mycket pengar, jag skiter i kvittot. Hundra procent av körkortsinnehavarna i riksdagen har förstås kört för fort.
Expressen skrev här om dagen om exemplets makt. Och det är nog bra. Men i slutändan är kanske det främsta exemplet att vi är människor med förkärlek åt vissa beteenden och mönster, oavsett hur felaktiga vi än anser dem vara.

Till sist: de som vållar mest skada kommer man ändå inte åt. Har du snott ditt åkdon och tagit en sil bryr du dig inte så mycket om att det är sjuttio på vägsträckan, eller att du kanske skulle byta till vinterdäck. Det är ovidkommande.
Det är min tro att vanliga hederliga trafikpoliser, som ser trafikbeteendena, som talar med förarna dagligen och som får se de fruktansvärda konsekvenserna, skulle kunna ha ett och annat att bidra med då det kommer til hur man skall få människor att ändra sina trafikbeteenden.

Själv har jag förstås aldrig kört för fort. Men det var det väl ingen som trodde heller.