Greider om klassdomar

På Dalademokraten analyserar idag Göran Greider domen mot dem som misshandlade Riccardo Compagiani till döds. Greider konstaterar att det är fråga om klassdomar. Det milda straffet beror på att domstolen vill skydda medlemmar av en högre klass, i detta fallet den övre medelklassen. Greider gör också en udda tolkning av mediernas och samhällets reaktion på misshandeln, eller mordet - det får vi se. Han menar att synen på dådet var undfallande, att kritiken mot det begågna brottet var mindre högljudd än den hade varit om det skett i någon förort hos de mindre bemedlade.
Det är synnerligen märkligt av Greider, som annars brukar ha hyfsad ordning på sin argumentation att komma med ett sådant påpstående. Blotta hotbilden mot förövarna vittnar ju om att Greider är ute på tvåhjulingen. Ett liknande ramaskri över ett misshandelsfall får vi gå tämligen långt tillbaka för att finna. Vad menar Greider egentligen?
Greider säger sig också veta en hel del om de värderingar som är förhärskande i Stockholms innerstad. Han sammanfattar innerstadbarn som: "bortskämda och socialt arroganta, som vuxit upp i en värld där enbart karriär, status och pengar räknas".

Så, då hade vi avverkat den gruppen. Då behöver vi inte ta med dem i debatten; deras röster är ointressanta. Vad enkelt det blev! Den djupare och allvarligare parallellen är att man kan välja bort stora delar av samhället i debatten med hänvisning till att de bor på en viss plats. Det är olustigt för att uttrycka det försiktigt. Någonstans i bakgrunden låter det som om någon ropar något om Gulag. Någon social ingenjör målar med breda penseln, berättar för folket om den enda mekanism som driver världen: pengar. Berättar om hur människor är med ett par tre epitet, om vilka som gör vad, och om vad som är bra för just dig och ditt liv.

Greiders människosyn är enormt dyster. Den drabbar i slutändan de människor han vill skydda, helt enkelt för att han är snar att döma efter de yttre attributen. Riccardos pappa - som enligt Greider enbart mäter människor i pengar, karriär och status - uttalade sig igår och sa att han var ointresserad av vad ungarna fick för straff, han var inte ute efter hämnd. Ingenting kan ändå bringa Riccardo åter till livet.

Greider vänder sig vidare mot att det är samhällets ansvar. Nej, han ser kapitalet som skurken. Och han jämför med de mindre bemedlade brottslingarna som möter utanförskap och misär då de kommer ut från sina anstalter. Ja, det är väl bra att människor tar hand om varandra? Det skapar knappast förhöjd brottslighet. Och hur var det nu med den höga kriminaliteten bland invandrarna, som är den grupp som Greider torde syfta på. Beror den på att de tagits om hand av samhället på ett bra sätt? Vilka är det som ligger till grund för den politiken? Vilken politik är det som gjort utanförskapet till norm?

Jag citerar vad Nya Wermlands Tidningen, en av Sveriges mest högervridna tidningar, har att säga om domarna:
"Det är knappast sådana signaler som rättssamhället borde sända till unga brottslingar. Det är den här typen av dalt med brottslingar – även om de i det här fallet råkar vara unga – som vi måste komma till rätta med. Gårdagens domar är i själva verket inget annat än ett hån mot Riccardo Campogiani"
Men hallå NWT: de var ju bättre bemedlade ungdomar! De måste ju skyddas av kapitalets företrädare! Ja, sådana som ni. Nähä.

Avslutningsvis Åsa Linderborgs ord i Aftonbladet den 13/10:
"Det är inte den humanistiskt präglade journalistiken kring tragedin på Kungsholmen som är problemet, utan att människor behandlas olika beroende på vilka de är. Bär förövaren skor av märket Prada får döden en värdig inramning av sorg i stället för av primitivt hat. Ingen ylar efter hämnd eller att folk ska ta lagen i egna händer. Kanske för att vi journalister ser bilderna från Kungsholmen och någonstans känner igen våra egna barn."

Vi lever inte i samma värld uppenbarligen. Hotbilden mot förövarna på Kungsholmen har varit massiv. Som vanligt är det vänstern som fokuserar på de yttre attributen och på pengarna. Det råa och meningslösa våldet är vad det är, oavsett märke på skorna; resultatet av människor som skadats av ett hårt samhälle. Ett samhälle som skapats i ett socialistiskt Sverige.