Mer mord, mer politik

För dem som försöker göra politik inte bara av utseendet på mjölkpaketen utan även av mordet på Riccardo skulle kanske en stunds reflektion över Osmo Vallo och John Rhon vara på sin plats. Visst kan man säkert vinkla de morden också på något vis så att man får både dådet, och reaktionerna till att ta kapitalets silhuett, men då får man anstränga sig lite, även om man har Mikael Nyberg på nattduksbordet och Che Guevara i hjärtat.
Ett annat sådant dåd, som placerar klassresonemangen i bakgrunden, är mordet på Katrin da Costa. Stående längst ned i den kapitalistiska näringskedjan, och ofta använd som exempel på hur det kapitalistiska systemets drivande kraft, den hänsynslöse maktfullkomlige mannen, utnyttjar människor utan att blinka, var mordet på denna prostituerade kvinna ett dåd som fått ett otal svarta rubriker.
Någon gång försöker jag vända på alltihop, ta Chomsky till mitt hjärta och känna Åsa Linderborg tala till mig. Men ingen ande uppfyller mig. Ingen förtrytsamhet banar sig väg hos mig. Ett strävsamt läsande av vänsterförfattare lämnar min själ oberörd.
Här om dagen riste det dock en del i murbruket. Jag tittade på TV4+ och deras program om bluffarna bakom 9/11 (Loose Change bl.a.). De vitsordade hela den fantastiska historien om hur några förmögna potentater bl.a. dödat 3000 män och kvinnor för att sko sig själva. Jo, det vet vi ju att det är den gängse synen på kapitalets furstar, och filmen var tämligen suggestiv. Om någonting var sant så var det ju i sanning världsomvälvande stoff! Efter att ha forskat ett tag i grunderna till uttalandena besinnade jag dock att i princip ingenting som framställdes i filmen hade med verkligheten att göra. Den intresserade kan läsa en text jag skrev i FiB om detta för något år sedan: http://web.fib.se/visa_kors_info.asp?Sidrubrik=Startsida%20(ettan)&e=e001&DocumentId=316&Avdelning=001&Meny=002

Det är emellertid inte det värsta, människor älskar konspirationsteorier, och det kommer vi alltid att göra. Att argumentera mot dem går inte, och kanske är det ett sundhetstecken. I ett illamående samhälle där fattigdom florerar finns inte kraft att ägna sig åt att fundera över hur politikerna leder en i fördärvet, nej, där är det kampen för den dagliga överlevnaden som är i fokus. Det värsta är människosynen. Att man på allvar tror att politiker och fastighetsägare är villiga att offra människoliv för att sko sig. Samtidigt ställer det en del företeelser i ett förklarande sken; det är inte undra på att kommunismen är en religion(sic!) som i tid och otid mördar oliktänkande. Med den inhumana synen i grunden är det ju inte konstigt om räfsten med de hänsynslösa kapitalisterna blir tämligen blodig. Om argumentationen blir mindre sublim och mer urskillningslös. Incitamentet som skymtar i bakgrunden är som alltid den "vanlige" arbetarens intressen. Men deras verklighet är en annan verklighet.
Ibland är det inte utan att man misströstar, och funderar på vart min argumentation egentligen skall sträva. Det brukar sluta med att jag besinnar att om jag fått en enda människa att tänka en extra tankeloop innan domen faller över en människa eller företeelse så får jag vara nöjd. En bieffekt har blivit att jag inte sällan går hand i hand med motvals.
John Rohn, Osmo Vallo och Riccardo Compogiani är misshandlade till döds av trasiga männsikor. Det är du och jag som gjort dem trasiga. Knip käft om du inte kan säga någon vänligt om eller till en annan människa. Knip käft om du inte vill se fler få livet sparkat ur sig liggande i rännstenen.