Vad är en drivkraft?

Vad har ett värde? Det är förstås avhängigt vem människan är. De flesta svarar umgänge, kunskap, trygghet, färre svarar pengar. Pengar svarar i allmänhet de som inte har pengar. Oerhört sällan strävar den som har pengar, i relation till sin omgivnings ekonomiska status, efter mer pengar. Pengar eftersträvas av den som inte har, och av representanter för aktieägare, vilken grupp inte är ett ämne för denna text, men som naturligtvis har en viktig del i kapitalismens avarter.

Idén om att människor inte strävar efter pengar, går stick i stäv med dominerande vänsterideologier. Dessa har byggt upp komplexa teorier, som visar på att det inte finns någon övre gräns, vid vilken förnöjsamhet börjar inträffa avseende mängden kapital. Enligt de teorierna kan man aldrig få för mycket pengar, eller rättare sagt: en kapitalist blir aldrig ekonomiskt nöjd. De baserar sig förstås inte minst på Marx teorier, och den styrande klassens makt över produktionsmedlen, där arbetarklassen – den fysiskt arbetande klassen – ägs av kapitalägarna – kapitalisterna. Idén om att en kapitalist aldrig kan bli nöjd, är den drivande kraften inom socialism och kommunism.

Man kallar det som händer kapitalet, då det överskrider ett för sitt samhälle visst socialt relaterat värde, för inflation. Det mister helt enkelt sitt värde. Beroende på vad dina intressen är, kan detta inträffa på en väldigt låg nivå, ekonomiskt sett. Anledningen är att man inte kan förverkliga sig genom pengar. Man kan inte heller förverkliga sig själv, genom att omvandla kapitalet till fysiska ägodelar. Så gott som undantagslöst förverkligar man sig själv, genom att öka sitt kunnande, att utveckla en färdighet, eller genom att socialisera med andra människor. Marx har också mycket riktigt pekat på vikten av förverkligande, och bl.a. konstaterat att människan förverkligar sig genom sitt arbete.

Låt mig innan jag går vidare, peka på en annan orimlighet, vilken ter sig ologisk i det att man besinnar att det kapitalistiska systemet, skall omvandlas till ett ekonomiskt jämlikt samhälle: hur avkapitaliserar man en kapitalist? Vad skall vi göra med kapitalisterna, då man tagit ifrån dem deras pengar, och delat ut dem till folket? Har inte de människor som inte har pengar, samma strävan efter kapitalet, som de som har? Här talas ofta om kapitalägarnas girighet, och man skulle då kunna beskriva kapitalet som en sjukdom, och att i det man tar kapitalet ifrån dem, så slutar de att sträva efter mer.

En stor del av den vokabulär vänstern använder för att beskriva kapitalisterna, handlar dock inte om att de betraktar kapitalisterna som sina jämlikar. Nej, kapitalisterna är sämre. De skall störtas med hjälp av revolution. De är ”girigbukar”, ”profitörer” och ”feta vita män”. Vad sker då med synen på dessa företrädesvis män, då de avpolletterats? Kommer de då att få den respekt alla andra får, som inte har några pengar? Och: kommer verkligen de som tidigare inte haft några pengar, att bli lyckligare? Säkert någon månad, därefter är inte längre pengarna det man strävar efter. Man kommer istället att sträva efter att förverkliga sig själv.

De gängse socialistiska teorierna säger dock att det kapital som omfördelas, skall kontrolleras av en stat. Det kommer i sin tur att göra att medborgarna i allmänhet inte känner att de har det kapital de tycker att de borde ha. Detta kräver en omfattande kontroll av staten, ty de medborgare som inte känner att de har del av statens pengar, och känner att statens pengar är medborgarens pengar, genom att staten lagt beslag på dem, i arbetarkampens namn, kommer att fortsätta att sträva efter pengar. Behovet av en statskontrollerad solidaritet blir i ett sådant samhälle oerhört viktigt.

Man bör också erinra sig om, att så länge det kan föreligga en skillnad i ekonomisk status, så kommer människor i ett system där det saknas pengar, att sträva efter den status pengar kan ge, givet återigen, att de ligger under en viss socialt relaterad nivå ekonomiskt

Men låt oss för ett ögonblick anta att en stat i ett socialistiskt samhälle, lyckas får en genuin förståelse hos sina medborgare, för att statens pengar, är deras pengar. Vad sker då? Som jag poängterat: den socialistiska staten är skapat under ett enda villkor: pengar är alltings mått, och pengar är det kapitalägarna strävar efter. Genom att ta bort pengarna ur ekvationen, och fördela dem mellan medborgarna, tar vi bort kapitalägarnas girighet, och därmed tar vi bort det ok arbetarklassen vilar under. Så långt är allt väl.

Människors strävan efter att visa sig bättre än andra, kommer emellertid naturligtvis inte att upphöra blott för att man tagit bort pengarna ur ekvationen. Marx kallade pengar för en reifikation av människors inbördes relationer, dvs. ett ”förtingligande”. Och på sätt och vis har han rätt. Problemet är att vi människor mäter oss i relation till andra människor på en mängd olika vis hela tiden. Vi strävar efter att vara bättre. Denna strävan kan ta sig en snart sagt oändlig mängd uttryck. Det kan handla om idrott, kunskap, skönhet, styrka, yrkesskicklighet. Någon kommer att vara bättre. Någon kommer att vara sämre. I ett samhälle utan pengar, uppstår så ett klassamhälle, baserat på den personliga dugligheten.

Inom vänstern finns en stor vurm för det intellektuella. De intellektuella är i allmänhet människor som aldrig ägnat sig åt vanligt arbete, inom den grupp vars intressen de säger sig företräda. De intellektuella slåss dessutom inbördes, över arbetarnas huvuden, om vilka teorier som håller måttet. Det nya klassamhället finns där redan. Det kommer att bestå av de som arbetar, de som behöver hjälp, samt överheten, den intellektuella eliten, som tänker åt de andra.

Förbättringen av den egna situationen, är det enda värdet. I ett abstrakt konstruerat samhälle eller finansiellt system, kommer de strukturer som finns, att förr eller senare fallera, och förhindra människors naturliga strävan efter att förbättra sin situation. I ett samhälle där de åtgärder man måste vidta för att förbättra sitt liv, inte är intuitiva, kommer de ekonomiska systemen att haverera.