Namnlös kärlek kan inte dö

Ibland tänker jag på Krell och element som har mer av diameter än av politiska undertoner. Speciellt nu då timmen snart är slagen.

Ibland tänker jag: jag bryr mig inte. Jag struntar i det. Jag tänker på mig och mitt så får du tänka på dig och ditt. Köp en flytväst om det blir högre vatten! Skaffa solskyddskräm vet ja! Själv placerar jag mig i ljudtryckets träskmarker och tänker musik. Och på det att stå vid sidan.
Det kanske låter - om ni ursäktar - lite långsökt, men det gör jag. För jag känner mig ensam. Musikupplevelsen är ju ensamhet. De egna tankarna och associationerna. En nypa destruktivitet. En känsla av att det är bara jag som förstår. En känsla av utanförskap.

Sedan tänker jag på konspirationerna. De som jag kan se men inga andra. Ser de inte vad som händer framför deras ögon? Jag sippar lite till på min Gin och Tonic. Ha! Dom försöker lura oss. Sicka jävlar va? Och jag ser mönstren framför mig. De glänsande attributen. De blekfeta profitörerna. Hänsynslösheten. Girigheten. Okunnigheten.
WTO. Världsbanken. Bush. Jag ryser och famlar efter... vart tog den vägen nu då? Jag är säker på att jag ställde den här någonstans. Blicken flackar. Ah, där var den. Snart slut. Får jag hälla på lite till? Kluck kluck. Kluck.
I alla fall. Vargarna skjuter dom också. Och problemen. På framtiden. Det gör nog ont. Känsligt ställe det där.

Kluck.

Och det här med IPCC sedan då. Vilken förledd samling... Och Irak. Och oljan. Och Burma. Och storföretagen. Och filmindustrin. Och alla vapen. Jag ser det. Alla de feta som stjäl mitt. Men jag vill ju ha deras. För deras är mitt. Dom har stulit det av mig. Ta hit det!

Jag flyger över landet. De skjuter på mig. Jag väjer elegant för en och annan raket då jag på trettio meters höjd ilar norrut. Den kalla decembernatten biter mig i ansiktet. Jag kisar och försöker hålla armen framför ansiktet. Där! Jag landar.

Jag står i mitt kök. Tittar ut på en snöklädd gräsmatta. Jag är Ensam. Lite full. Lite fet. Liten.
Det är min verklighet. Mitt liv. Jag har radion på lågt i bakgrunden. Sarek. "Alla mina dagar skall du få...". Pyttsan. Lutar jag mig ut kan jag se fyra, fem gatulampor in mot centrum. I skenet från dem syns några snöflingor som snart avslutat sitt fall mot minskad friktionskoefficient. En 245:a dånar förbi. Webrer och extraktor; vad vet statens bilprovning om det? Över ratten skymtar en gestalt en kort sekund. Vad vet han?
Jag har försökt så länge att förklara. Försökt få någon att förstå. Gapat. Som ett skri i rymden. Som ett fly i rymden. Som en flinga på E4:an.
Vad gör jag nu? Vad gör man sedan?
Jag kastar min kärlek på dem. Tvingar den på dem. Jag våldför mig på dem med min kärlek. Jag berättar för dem om att det gör ont. Om det de inte vet. Om det de gör. De vill inte ha den.
Tyst! Tyst kärringjävel för helvete. Försvinn!
Jag kvider lite.

Plötsligt hör jag larm på gatan. Det är inte 245:an som tappat extraktorn. Nej, det är de röda som kommer och skall rädda mig. De har med sig pengar till mig. Underbart. Nu äntligen kan jag bli lycklig. Nu kommer pengarna de rika svinen snott. Nu kommer lyckan till mig för nu har de dödat orättvisan. Nu har de avslöjat konspirationerna. Nu har det skett räfst med dom blekfeta gubbarna!

Men en bit längre bort sitter vargen i ett hus. Jag har känt det på mig en tid. Fruktat. Anat ett mörker. Den bryr sig inte om pengarna. Då de röda knackar på Leksandsdörren sliter han upp den och vrålar ut sitt hat. Sin hänsynslöshet. Han knullar empatin i röven och begraver dem i kunskap. Han begraver dem i duglighet. Han begraver dem i styrka. Han begraver dem. Han dödar dom. Han stampar på dom och deras pengar som de vill ge.

Det känns konstigt. Jag ser mig omkring. Krellens blåa lampa har slocknat. Dess kretsar är döda. Kraften från vattnets rörelseenergi flödar inte längre genom spolarna.

Men en Krell kan inte dö. En tro kan inte dö.

En namnlös kärlek kan inte dö.