Bonde söker fru

Jag fascineras av program som "Bonde söker fru". Kulturetablissemanget och den intellektuella vänstern knycker föraktfullt på nacken åt spektaklet, muttrar något om kapitalismens ledband och traskar förtrytsamt vidare med näsan i vädret och Chomsky under armen. Jag är inte så duktig på att utmåla nidbilder om högermänniskor, eftersom jag brukar anklaga dessa för att vara urskiljningslösa, så läsaren får själv röra ihop lämplig nidbild med hjälp av ingridienserna buk, omfångsrik, nedlåta, fjärrkontroll och Dagens Industri. Karikera sedan och låt jäsa ett par dagar.
Söker man på internet på "bonde söker fru" får man 534 000 träffar. Någon måste det ju följaktligen vara som följer programmet. Javisst tjejer gör det. Men killarna då, vad gör de? Tittar man på träffarna man får ser man att killarna bloggar om Bonde söker fru och skriver inlägg i diverse forum. Funderingarna över hur det skall gå med de potentiella träffarna eller missarna av Amors pilar får man dock söka länge efter. Istället är det låtandena och görandena som vänds ut och in på, hånas och pekas åt; ha, se den fånen! Koll på läget har man dock. Ett annat gäng som tittar är förstås Tomas Lappalainen, Mikael Nyberg, Andreas Malm, Göran Greider, Mona Sahlin och Lars Ohly, bara för att nämna några; de måste ju naturligtvis hålla sig ajour med arbetarnas vardag eftersom det är den de tolkar och eftersom det är deras liv de planerar. Är det inte underbart med företeelser som är politiskt inkorrekta?!
I morgon är det ett extrainsatt avsnitt, jag kan knappt bärga mig!